Hadithen
Mufaddal bin Umar al-Jau`fi skrev ett brev till Imam Sadiq(A) att vissa människor hade tagit i anspråk teorin om ”gudsförnekelse” och tvistade sinsemellan med grundlösa argument. Han begärde att Imamen(A) skulle motbevisa dessa ateister, som han (Imamen(A)) hade gjort vid tidigare tillfällen.
Imamen(A) svarade: ”I Guds, den Nåderikes, den Barmhärtiges namn. Må Han, den Allsmäktige, ge oss det goda sinnet att alltid förbli lydiga Hans vilja, och låta oss dränkas av Hans välbehag och barmhärtighet. Ditt brev med hänvisning till dessa missförhållanden som har smugit sig in mitt ibland oss är i våra händer. Du nämner att dessa ”ateistiska tvister” och kontroverser har blivit ett hot mot vår religion (Islam), och du önskar av mig att publicera en bok i fördömande och motsägelse av dem, som jag tidigare gjort (för antagonister och motståndare till Gud).
Låt oss framföra vårt tack till Gud, den Högste, för Hans välsignelser över oss, och för Hans enastående Hujjat(bevis), och de rättvisa prövningarna med vilka Han testar Sina favoriter, liksom Sina vanliga slavar. En av de största och viktigaste gåvorna från Honom är inrättandet av det övertygande beviset, i djupet av hjärtat hos varje varelse, att ”Han finns”. Således har Han fått löfte av Sin ma’rifa(kunskap om Hans väsen) från alla Sina varelser, och har (genom Sin profet(S)) sänt Sin heliga bok Koranen, som innehåller effektiva hjälpmedel mot alla typer av tvivel och misstankar. Gud har gjort allt detta för människan. Han har varken lämnat människan eller något annat ting beroende av andra än Honom. Han har omedelbart bevisat Sig själv. Han är sig själv nog och är den Prisade. Vid mitt liv, dessa människor är i sin okunnighet förlorare, när de förnekar förekomsten av Gud, mitt framför alla de perfekta och tydliga bevisen och tecknen som omger dem. Himlen, jorden och de underbara ting som rör båda, bevisar bortom allt tvivel, existensen av en skapare. Dessa människor har för sig själva öppnat en port som leder till en kriminell handling. De söker sitt stöd i omättliga, oupphörliga världsliga angelägenheter. Deras sensuella begär har fördärvat renhet i deras hjärtan. För deras förtryck och tyranni, har Gud övergett dem. Satan har fått makt över dem. Således försluter Gud hjärtat hos de stolta och arroganta.
Det är till stor förvåning att människan, som ser sig själv som den perfekta skapelsen, fortfarande så oförnuftigt kan motsäga sig teorin om en perfekt Skapare. Kroppens sammansättning, perfektionen av dess design och dess samband med en andlig sak kallad själen, avslöjar eller manifesterar dess skapare vara av extraordinär visdom och intellekt. Jag försäkrar med mitt liv, att dessa människor inte har ägnat någon eftertanke kring denna fråga, annars måste de ha beskådat denna distinkta och klara perfektion av skapande, som t.ex. utformningen av universum, och vetskapen om att dessa saker en gång inte fanns, borde ha framkallat ett tveklöst hävdande av en skapare. Det finns inte ett enda ting som inte visar ett tecken på Gud, som skapade det. Jag skriver till dig en redogörelse för de argument som jag hade med en ateistisk läkare i Indien. Han besökte mig ofta, alltid för att diskutera sin teori om ”gudsförnekelse” och lade fram alla sina argument till stöd för det. En gång, medan han mortlade Halila (det indiska krusbäret), fick han en ny idé. ”Universum”, sade han plötsligt, har tidigare funnits i en evighet, och kommer fortfarande att finnas för evigt. Ett träd växer och ett annat vissnar; en föds medan den andra dör; och den länk som binder dem samman fanns sedan tidigare, och kommer att finnas i framtiden. Ditt yrkande om den gudomliga kunskapen är ett grundlöst påstående, grundat utan några faktiska bevis för att styrka Guds existens. Det kan endast kallas en tro, en tro ärvt från dina förfäder och genom traditioner .”
Vidare med samma forcering, fortsatte han med att säga: ”Existensen av olika saker i universum, verkliga eller inte, kan endast bestämmas med hjälp av de fem sinnena. Ögon som vi ser med, öronen som vi hör med, näsan genom vilken vi uppfattar lukt och händerna och fötterna vilka vi rör och känner med.” Fortsättandes med kedjan av sina argument till omfattningen av sina själv – uppfunna principer, sade han, ”Nu är det så att jag aldrig har känt Gud genom något av de ovannämnda sinnena, och kan därför inte tro på Honom. Men jag anhåller om att du låter mig höra dessa argument som du använder för att övertyga andra.” När han hade kommit så här långt, sade jag: ”Jag bevisar Hans existens genom den inneboende instinkten av Hans väsen, som varje människa, oavsett om denne påstår sig vara en ateist eller inte, har inom sig.”
”Hur kan du säga så?” Frågade han. ”Sinnet kan inte känna till existensen av något genom några som helst hjälpmedel, förutom genom de fem sinnena. Har du sett Gud, hört Hans röst, känt Hans lukt, smakat på Honom med tungan, eller rört vid Honom med dina händer eller fötter? Hur skall man kunna uppfatta Honom?”
”Ditt förnekande av Gud, är då”, sade jag, ”på grund av, att du inte har känt Honom med de sinnen som vi har tilldelats för att få kunskap om föremål, även jag har inte känt Honom med något av dessa. Men min övertygelse är lika stark som din misstro, båda kan ju inte vara rätt; detta erkänner du väl?”
”Med största sannolikhet” svarade han. ”Antingen har du fel eller så har jag det.”
”Låt gå”, sade jag, ”Om du har rätt, finns det ingen fara för mig att hota dig med Guds missnöje för din misstro.” ”Nej”, sade han, ”Du kommer inte att utsättas för någon fara.” ”Om jag har rätt”, frågade jag, ”Tror du inte att du kommer att drabbas av en bestraffning för din misstro, och att jag skall erhålla belöning, för att jag håller mig borta från dina åsikter?”
”Mycket möjligt” svarade han.
”Kan du tala om för mig”, frågade jag, ”vem av oss som är den klokare, beviljandes möjlighet för båda situationer?”
”Åh”, svarade han. ”Din tro är ett antagande, ett grundlöst påstående, medan mitt är en sanning, baserat på sunt förnuft. Jag kan inte uppfatta Honom genom mina sinnen, därför existerar Han inte.”
”När dina sinnen”, sade jag, ”inte kunde uppfatta Gud, trodde du inte på Honom, medan jag, tvärtom, trodde på Honom, eftersom mina sinnen misslyckades med att urskilja Honom. Samma teori som fick dig att tvivla, övertygade mig att tro på Honom.”
”Hur är det möjligt?” Frågade han.
”Eftersom”, svarade jag, ”ting är murakkab (föreningar, sammansatta av olika delar). Varje murakkab besitter form och färg som lockar sinnena. Därför, kan inte det som förnimmas eller är känt för de olika sinnena, genom dess form och färg, vara Gud. Ditt argument för misstro är dåraktigt, eftersom Gud inte kan vara som något av de ting som uppfattas av sinnena, inte heller kan Han sägas vara försedd med några som helst likheter med sådant som måste genomgå prövningar av förändring och sönderfall. För, allting befinner sig under en och samma lag, det vill säga lagen om omvandling och förfall. Gud, vår skapare, kan inte vara begriplig genom de fem sinnena du nämner; för, Han är inte ett ting, vilket är murakkab eller skapat… Om Han var synlig för ögat, och begripligt för sinnena, skulle Han ha liknat de ting som är synliga och begripliga för sinnena på grund av att de är murakkab och skapade, och i så fall skulle Han inte längre ha varit en skapare.”
”Vad är det för struntprat du pratar om?”, sade han. ”Nej, jag kan inte tro såvida jag inte uppfattar något med hjälp av dessa fem sinnen.”
Eftersom han så envist stod fast vid denna teori, den dårskap som jag strävade efter att påpeka, sade jag, ”jag anklagar dig då för samma brist du anklagar mig för. Ditt hävdande är också utan grund och bevisning. Dina argument är även de i samma riktning, som, du ansåg, mina vara; och för vilka du hade en sådan motvilja.”
”Hur kan jag hållas ansvarig för samma brist som ni?” Frågade han.
”Du”, svarade jag, ”anklagade mig till en början på ett felaktigt sätt, att mitt hävdande av kunskap om Gud var rent traditionellt och inte hade någon faktisk grund att stå på. Denna anklagelse är nu riktad till dig, eftersom du envisas med teorin, att en sak som inte kan uppfattas med hjälp av sinnena inte existerar, trots att starka bevis visar på det motsatta. Du fäster inte avseende till argumenten, och alla Guds budskap genom profeterna(A) och det av Gud gynnade människorna. Säg mig, har du besökt varje liten vrå av denna värld?”
”Självklart inte”, sade han.
Jag fortsatte. ”Har du någonsin stigit upp eller besökt himlen, som du skådar med ögonen, eller varit i jordens avgrunder? Har du korsat världen, dykt i alla hav, och förflyttat dig genom atmosfären? För att arrogant kunna förneka förekomsten av en Allvetande, Allsmäktig Skapare, måste du ha varit på alla dessa platser.”
”Nej”, sade han: ”Du vet att jag har aldrig har gjort något av detta.”
”Nåväl”, sade jag, ”Hur kan du säga att Han inte är på de platser där varken du eller dina sinnen någonsin har varit på?” Kanske, kan det vara så att Han lever där.”
”Jag kan inte vara säker på detta” sade han. ”Kanske kan en person med extraordinär intelligens vistas på någon av dessa platser.”
”Eftersom”, fortsatte jag, ”du har erkänt sannolikheten om en skapare, kommer du, hoppas jag, bli övertygad att erkänna sanningen. Från ett absolut förnekande har du nu börjat tvivla, kanske leder detta tillslut till tro.”
”Detta tvivel”, sade han, ”är resultatet av den fråga du ställde om de platser som mina sinnen inte har sett, men jag kan inte förstå hur en sak kan sägas existera om den inte kan uppfattas av dem.”
”Nåväl, jag skall förklara detta, och föra dig till en tro med hjälp av denna Halila.”
”Oh ja”, sade han. ”Försök. Halila frukten kommer att vara mycket lämplig, eftersom det är en av frukterna i den medicinska vetenskapen, i vilken jag är väl bekant med.” ”Jag valde Halila frukten”, sade jag, ”eftersom den är oss närmast. Hade något annat varit där i stället, skulle det också ha bevisat Guds existens.”
”Allt murakkab har skapats. Skapelsen tyder på en skapare. Det, som inte är, och det som är, förstörs av Gud. Gud skapade det och förstörde det. Berätta för mig, ser du denna Halila?”
Ja, det gör jag”, sade han. ”Kan du se”, frågade jag, ”det som finns i dess inre?”
”Nej.”
”Då kan det inte vara en sten i denna”, sade jag, ”eftersom du inte kan se den med dina ögon.”
”Hur kan jag påstå något sådant?” svarade han; ”men däremot är det möjligt att det inte är något där.”
”Inte heller”, envisades jag, ”en kärna dold inne i skalet och inte heller någon färg inuti?”
”Jag vet ingenting”, svarade han, ”både kan vara frånvarande”,
”Jag är säker på”, sade jag, ”att du genast erkänner att den kan fås från Indien, för alla indiska läkare är överens på denna punkt.”
”De kan ha fel i sin åsikt”, sade han, ”jag erkänner det inte.”
”Okej”, sade jag. ”Men du tror åtminstone på att denna frukt växer i vissa delar av världen.”
Han sade ”denna jord är på detta sätt och jag har sett platsen där den växer”,
Jag sade, ”Kommer du att tro med förekomsten av denna Halila att det finns andra Halila frukter, som du inte ser med dina ögon?” Frågade jag,
”Nej”, svarade han envist. ”Denna kan vara den enda av sitt slag i hela världen”,
Att således se honom medvetet inriktad på okunskap, frågade jag honom, vad han trodde att Halila var för något? Huruvida det var en produkt av ett träd eller om den hade kommit att existera av sig själv? ”Jag är inte dum nog att säga att den har kommit att existera av sig själv. Den är definitivt en produkt av ett träd.”
”Då erkänner du”, sade jag, ”existensen av ett träd som du inte har sett.””Ja” sade han. ”Men tillägg att Halila trädet, som alla andra saker, har existerat av sig själv i all evighet. Kan du motbevisa denna uppfattning jag har?”
”Ja”, sade jag, ”i anslutning till Halila frukten, har du sett trädet varifrån den kom? Har du full kännedom om detta?”
”Ja”, svarade han,
”Kunde du se Halila frukten innan den existerade?”
”Nej, hur skulle jag kunna det?”
”Då kanske”, sade jag ”det kan ha gått till på följande sätt:
”När du först såg trädet fanns det inga Halila frukter. Men nästa gång du såg det, fanns det frukter. Kan du baserat på detta tro att Halila frukterna kom att existera ur en icke-existens?”
”Varför inte?” Jag tror det, ”men det jag säger, är att det som kom att skapa en Halila frukt redan fanns i trädet, som i sinom tid förenades och bildade en Halila.”
”Har du sett det frö, av vilken Halila frukten kom till?” Frågade jag.
”Ja det har jag”, svarade han.
”Låter det helt konsekvent för dig att säga”, sade jag, ”att rötterna, grenarna, barken, löven och alla frukter, som om alla dessa slogs ihop, skulle väga flera ton, låg dolda inuti ett så litet frö?”
”Nej”, sade han. ”Jag kan inte förstå hur alla dessa saker kan finnas dolda inuti ett frö.”
”Kan du erkänna att de inte kunde ha varit närvarande inuti fröet, utan kom till efteråt?”
”Ja”, sade han. ”Men jag säger inte att de skapades av någon, och du kan inte heller bevisa detta för mig.” ”Varför inte?” sade jag, ”om jag visar dig en ritning eller en målning måste du ju tro att de skapats av någon.”
”Ja”, sade han. ”Slår det dig inte, att denna Halila skapas efter en fastställd norm – en speciell färg, en speciell storlek, ett specifikt frö, speciella smaker – en viss del av kärnan är mjuk, medan resten är hård – en del som har växt samman till en annan har bildat en förening – den består av skikt på skikt, en kropp över en kropp, och en färg över en färg? Den har ett hårt material inneslutet av ett mjukt sådant. Dess struktur består av sammansatta partiklar. Dess gula färg har en vitaktig skiftning. Den har ett skal för att skydda den från yttre påverkan. Rötter för att transportera fukt. Blad för att skydda den från solen så att den inte bränns och blir till aska, eller köld, för att den inte skall krympa, bli tunnare och förlora sin styrka?”
”Skulle det inte ha varit bättre”, frågade han, ”att täcka fröet med blad?”
”Gud var den bästa av domare”, svarade jag, ”Om det hade varit täckt med blad som du föreslår, skulle luften, som ger det styrka och kraft inte ha kunnat nå det. Det kunde inte ha påverkats av kylan som gör det kraftfullt och robust. Solen hade inte haft någon kraft att få det och mogna. Det skulle ha ruttnat. Dessa olika influenser proportionellt fördelade, användes för att få frukten till perfektion, formgiven av Gud, den Allsmäktiges, mäktiga visdom.”
”Fröet i sin outvecklade form”, sade jag ”var varken en kärna eller ett skal. Det hade varken färg eller smak. Det var bara vatten.”
”Ja”, sade han, ”detta vet jag.”
”Om Gud”, sade jag, ”inte hade stärkt denna droppe vatten, som inte är större än ett senapsfrö, föreslagit dess form, proportionellt fördelat dess partiklar, hur kan då denna ytterst lilla droppe vatten ha nått sitt nuvarande tillstånd av utveckling? Hur kunde den ha antagit sin nuvarande form, icke förenad som den var med dess skal eller partiklar? Antag en viss utveckling. Bara det skulle ha varit i storlek och omfång och skulle endast ha bestått genom en ökning av vattenmängden. Den kan inte, rent vetenskapligt, ha kunnat anta dess nuvarande form – den skulle inte ha haft någon bestämd form.”
”Du bevisar för mig”, sade han, ”bortom alla tvivel, existensen av någon som skapat dessa saker. Ditt argument om trädets tillväxt, dess utveckling, det sätt på vilket den bär frukt, denna frukts form, har övertygat mig. Men varför göra det till en bestämd skapare? Varför inte säga att dessa saker har skapat sig själva genom eget medgivande!” ”Eftersom”, svarade jag, ”konstruktionen pekar på en perfekt intelligens. Gör den inte det?”
”Jo, det gör det”, medgav han. ”Det är uppenbart.” ”Sedan”, frågade jag, ”tror du att det är konsekvent att säga att perfekt intelligens och visdom kom att existera från en icke-existens?”
”Nej”, svarade han.
”Vet du inte”, frågade jag, ”att denna Halila är ”’haadith”(färsk och nytillkommen), det vill säga den har inte funnits tidigare, utan kommit till i efterhand? Och att den även kommer att vissna, och återgå till en icke-existens.”
”Ja, jag vet detta”, svarade han. ”Denna Halila kan vara nytillkommen. Men jag sade inte att dess skapare var nytillkommen’, och att han inte kunde skapa sin egen varelse. Det är möjligt att han kan vara nytillkommen’, eller att han kan vara Wajib al-wujud (nödvändig existens).”
”För en liten stund sedan”, sade jag, ” erkände du att skaparen inte kunde vara nytillkommen, men Halila frukten var nytillkommen. Säg mig då, hur denna frukt som är ett skapat ting (nytillkommen), kan ha skapat sig själv. När du förklarar Halila frukten som att vara ett skapat ting, följer det nödvändigtvis att du inte tror att den är sin egen skapare. Men om du återupptar din gamla ståndpunkt av argumenterande, envisandes i att påstå denna frukt vara sin egen skapare, erkänner du det som du först förnekade, du har blivit medveten om den perfekta intelligensen, även om det korrekta namnet och dess attribut ännu inte är känt för dig.”
”Hur kommer det sig”, frågade han, ”att jag nu erkänner vad jag först förnekade?” ”Det är således:” svarade jag. ”När du erkände existensen av en vis och perfekt intelligens, erkände du Gud. Men kallade den vid namnet ”Halila”, istället för att kalla den Gud. Om du bara hade använt lite omdöme och eftertanke för detta, skulle du ha insett att Halila frukten inte hade någon makt att skapa eller formge sig själv.”
”Har du andra bevis utöver detta?” frågade han, ”eller är detta allt?”
”Jag har många”, svarade jag. ”Kan du tala om för mig varför denna Halila frukten som du påstår har skapat sig själv, är så obetydlig och maktlös att den inte kan rädda sig själv från att bli plockad, klämd och slukad?””Eftersom den bara har befogenheten att skapa sig själv”, sade han.
”Om du lutar till att kvarstå i din envishet, gör det; men försäkra mig åtminstone om när denna Halila frukten skapade sig själv – huruvida den gjorde det innan den kom till, eller efteråt? Om du säger efteråt, är ditt påstående absurt. Detta eftersom det är omöjligt för en sak att skapa sig själv när den redan har skapats. Avsikten med ditt påstående torde vara att Halila frukten skapade sig själv två gånger. Detta skulle innebära att dess första försök bestod i att skapa sig själv, och när den var helt klar och skapad, skapade den sig själv igen. Detta är den mest absurda och omöjliga av teorier – förvärvandet av vad som redan har uppnåtts (tahsil-e-hasil). Om du säger att den har skapat sig själv innan den kom att existera, är det verkligen dåraktigt. Detta eftersom den absolut inte var någonting innan den kom att existera. Hur är det möjligt för en icke-existerande sak att skapa en annan sak? Du anser min tro, på en existerande sak som skapar en annan icke-existerande sak, som absurd. Men du anser inte din egen, det vill säga en icke-existerande sak med makt att skapa en redan existerande sak, som absurtd och dum. Döm själv, och berätta sedan vems teori som är absurd och irrationell.”
”Din”, sade han, ”är den mest korrekta.”
”Varför accepterar du den inte då?” sade jag.
”Jag accepterar det” svarade han. ”Jag är helt på det klara med sanningen och riktigheten av det faktum att saker och ting, inklusive Halila frukten, varken skapas av sig själva eller beror av sig själva för deras tillväxt och funktion. Men ett tvivel uppstår i mina tankar om att det kanske är trädet som är skaparen av Halila frukten, eftersom Halila frukten är produkten av trädet.”
”Nja”, frågade jag, ”vem skapade trädet då?”
”En annan Halila frukt.”
”Detta är ju samma sak”, sade jag, ”fastställ hellre en gräns. Annars kommer våra argument gå runt i cirklar, utan något mål eller slut. Om du vill komma fram till en slutsats tro att skaparen är Gud, och avsluta följden av argument. Om du föredrar din egen övertygelse i syfte att inte komma fram till ett slutgiltigt avgörande, kommer jag att ifrågasätta dig ännu en gång.”
”Ifrågasätt mig”, sade han.
”Är det inte riktigt”, frågade jag, ”att trädet spirar ur Halilafrukten, efter det att den har dött?” ”Ja”, svarade han.
”Trädet lever ungefär några hundra år efter Halila frukten dött, (som du tror är skaparen av trädet). Berätta då för mig, vem bevarar trädet och gör det tjockt och starkt? Vem ger näring åt det, vaktar det och förser det med blad? Sannerligen måste du säga att det var Han som skapade det. Om du kallar Halila frukten skapare, och säger att en död sak förvaltar de ovan nämnda sakerna, förmedlar dina ord ingen betydelse. Eftersom orden ”skapare” och ”beskyddare” betyder en och samma sak, är det omöjligt för en död skapare att vara en beskyddare. Dessutom, börjar trädet växa först när Halila frukten börjar sönderdelas och tillintetgöra sig själv. När trädet når full tillväxt, är Halila fröet dött. I detta fall berätta vem som består för att beskydda, ge näring åt och utforma trädet?”
”Det kan jag inte svara på”, sade han.
”Varför tror du inte”, frågade jag, ”att det är Gud, den Allsmäktige? Du kan sannerligen inte ha några mer tvivel kvar i ditt sinne.”
”Jag har en del”, sade han. ”Du har ännu inte gett mig några övertygande bevis på Hans existens.”
”Om du fortfarande vill behålla din absurda teori om att existerande ting måste kunna uppfattas med hjälp av de fem sinnena, låt mig berätta för dig att sinnena inte kan uppfatta någonting utom genom intellektet. Intellektet är den sanna guiden. Det är intellektet som samlar alla saker i nära samhörighet. Ditt påstående är motsatsen till detta. Du står fast vid att intellektet inte har någon som helst kraft att veta någonting utan sinnenas hjälp – ett helt felaktigt påstående.”
”Ditt argument är något helt nytt”, sade han, ”Innan jag erkänner det, måste jag ha mer information.”
”Då ska jag börja ge dig några.” Sade jag. ”Du måste veta att när ett sinne eller om alla sinnena blir oanvändbara, öronen blir döva, ögonen blinda, luktförmågan försvinner, reglerar intellektet enbart sinnenas specifika funktioner. Intellektet guidar en endast till att utföra en specifik sak eller att undvika den; och saker som utförts av dess föreställning åstadkommer ett mycket sunt resultat.”
”Ditt argument”, sade han, ”verkar vara ett mycket starkt sådant, men förklara det för mig mer tydligt och koncist.”
”Okej”, frågade jag. ”Vet du att intellektet överlever sinnenas död?”
”Ja”, svarade han. ”Men dess känsla och kunskap om saker och ting försvinner med sinnena. Till exempel, kan ju öron höra men inte intellektet; det är dövt med öronen.” ”Visste du”? Frågade jag, ”att när en mor föder ett barn, har barnets sinnen ingen förmåga att agera. Sinnena är helt oförmögna att utföra några som helst sysslor i denna period av livet.”
”Ja, jag vet”, svarade han.
”Säg mig då”, sade jag, ”vilket av sinnena som föreslog att barnet skulle gråta för mjölk, och att vara glad och uppmuntrad när det fick det? Vilka av sinnena sporrade rovfåglar, och de fåglar som livnär sig på säd, att mata sina ungar med kött respektive säd? Varför livnär sig en på kött och den andra av mindre slag på säd? Vidare om ”sjöfågeln” – varför kan den simma, på vattenytan, och de som lever i marken drunknar och dör när de kastas i vattnet? När alla varelser har samma sinnen, hur kan det då vara möjligt för sjöfåglar att erhålla större fördelar än landfåglar? Varför dör fåglarna i luften, om det stannar i vatten under en kort tid, och fisken, de som lever i havet, dör om de under en period hålls borta från vattnet? Motbevisar inte dessa olika egenskaper för sinnena dina teorier om deras allsmäktighet; och föreslår en högre intelligens, en intelligens som har skapat dessa arter av fåglar och fiskar, avsiktligt ordinerat att den ena ska leva på land och den andra i vattnet – som har skapat förutsättningar för att passa deras behov? Om sinnena var genomgående kraftfulla skulle de ha uppvisat likheter i handlingarna hos de olika arterna. Likaså, har du inte iakttagit myran som aldrig har sett vatten, och hur den börjar simma när den kastas in i det, och den starka och kloka människan som inte känner till konsten att simma, sjunker ner till botten, för att senare flyta upp till ytan som en död kropp? Om nu teorin att alla ting är kända av sinnena är korrekt, varför använder inte, den kloka, erfarna och starka människan sina sinnen för att rädda sitt liv som myran gör? Vet du inte heller att intellektet – visdomens källa – återfinns i en djur unge såväl som i ett människobarn? Att det är intellektet som tyder på att barnet gråter för mjölk, småfåglar att leva på frön, och köttätarna att leva på kött.”
”Jag vet bara att”, sade han, ”intellektet endast kan veta saker genom sinnena.”
”Du håller fortfarande fast vid ditt argument till förmån för sinnena, trots att du en gång erkände att det är intellektet som styr sinnena. Nåväl; nu ska jag bevisa för dig i samband med dessa sinnen att de inte kan känna till något förutom externa saker. De kan inte på något sätt känna till att det finns osynliga ting såsom Gud, den Allsmäktige och själen. Det är av denna anledning som Skaparen begåvar oss med ett intellekt och genom sitt medium fastställer Hans”Hujjat” (beviset på Hans existens) . Han har skapat sinnena så att de kan observera de yttre förhållandena och argumentera till förmån för Honom. När ögat observerar skapelsen i alla dess delar, uppmärksammade sinnet det. Ögat såg den himmelska skyn fast i en position utan uppenbart stöd, dess regelbundna rörelse, rotation och omlopp, – den ligger varken efter så att den kommer närmare oss, eller fortsätter vidare så att den kan skadas. Dess avstånd från oss är oförändrat och så dess tillstånd. De blir inte gamla eller sönderfallna även om århundraden av påföljande nätter och dagar är förbi. Deras hörn eller kanter faller inte ner. De sju planeternas rörelse beror också av himlens rotation. De byter platser varje dag, varje månad, och varje år. Vissa är mycket snabba; vissa går mycket långsamt i sin rörelse, men ingen alltför långsam i sin rörelse, men ingen för långsam. Alla återvänder till samma plats efter att utfört sina fasta uppgifter och utan avvikelser tar några av dem sina kurser mot norr, och ibland mot syd. De förblir dunkla under dagen och synliga på natten. Solens och månens framträdande på vissa platser vid vissa tidpunkter har uppfattats av de som är väl bekanta med astronomi, och de människor som blivit begåvade med denna tankeförmåga är ju sannerligen inte resultatet av någon mänsklig erfarenhet eller vilja. Inte heller tror de att utredningar, utforskanden eller undersökningar av någon människa kan skapa ett liknande fenomen. Genom att strikt sätta allt på test och under noggrann undersökning resonerar intellektet, och drar slutsatsen att det måste finnas någon Som har skapat detta fantastiska universum, Som har bevarat himlarna i dess naturliga position, och hindrat dem från att falla ner på jorden. Tillsammans med himlarna har Han skapat planeterna och stjärnorna. Återigen, när ögat observerade att jorden var konvex, och informerade intellektet om sin observation, kände intellektet att upprätthållaren av den här jorden i sin nuvarande form måste vara Han som behöll den på sin bestämda plats och hindrade den från att glida ut i rymden och att Han måste vara densamma, som ovanför den har fast förankrat himlarna. Intellektet kände också att om det inte hade funnits någon upprätthållare av dessa saker, skulle jorden, med all den vikt den bär på såsom berg, träd, hav, sand, etc., lätt ha rasat samman. Med ögats hjälp fastställde intellektet att skaparen av denna jord måste ha varit Han som skapade himlarna…
Vidare hörde örat ljudet av de våldsamma virvelvindarna, och den dämpande och behagliga brisen. Ögat såg att virvelvinden ryckte upp mäktiga träd med rötterna, demolerade de starkaste av byggnader och svepte sand kullar med marken, och transporterade dem från en plats till en annan. Även om ögat observerade alla dessa rörelser, kunde det inte se någon som utfört dem. Örat kunde inte höra något. Inte heller kunde något av dessa sinnen upptäcka Hans närvaro. Ögat kunde inte se luften på grund av dess omfattning; händer kunde inte få grepp om det, eftersom det inte var i fast form. Ögat, örat och sinnena skulle inte ha känt till någonting utan tankens hjälp. Det var intellektet som sade att det var någon, Som kontrollerade alla dessa saker. När sinnena förmedlade sina intryck till intellektet, ansåg det förnuftigt att vinden inte kunde blåsa av sig själv. Det ansåg, att om den började blåsa av sig själv, skulle den blåsa på kontinuerligt och inte avmattas. Eftersom det har bevisats i naturvetenskapen att en naturlig kraft inte stoppas, om den inte hindras av någon starkare kraft, skulle den återigen inte ha kunnat förstöra en sak och lämna en annan orörd, och dragit ner ett träd men inte ett annat – skulle den ha gjort detta över ett stycke land men inte ett annat. Genom begrundan, kunde dock intellektet dra slutsatsen att någon kontrollerade vinden, flyttade eller stoppade den precis som Han behagade, skickade ut eller drog tillbaka dess strömmar från vem Han än ville och återigen, när intellektet såg att vinden var förknippad med himlen och dess fenomen, beslutade det tveklöst att skaparen av vinden är Han som har skapat och upprätthållit himlarna, jorden och alla deras fenomen. Likaså när ögat, öronen och andra sinnen tillsammans informerade intellektet om en jordbävning, begrundade dem den mäktiga jordens skälvande, med dess berg, hav och andra stora sevärdheter, och på det faktum att jorden är en fast kropp utan sprickor eller splittrade delar, likväl skakar en del medan en annan inte påverkas, raserar byggnader på ett ställe, men inte på ett annat; och som ett resultat av detta drog slutsatsen att Den som skakade en del av jorden och skonade den andra är Han som flyttar vinden och kontrollerar luften undanhållande dem eller inte, i enlighet med Hans behagande. Han är formgivaren och skaparen av himlarna och jorden och alla ting som berör dem. Intellektet antog med bestämdhet att det var helt omöjligt för jorden att skälva av sig själv. Eftersom den av naturen är fast borde den aldrig ha skakat överhuvudtaget.
Och om den inte var naturligt fast, skulle dess utrymme aldrig har upphört att skaka. Detta eftersom det naturliga tillståndet hos varje ting alltid förblir oföränderligt. Således bevisades det för intellektet att Han som skapade och konstruerade jorden skakar någon del av den eller lämnar den orörd. Återigen observerade ögonen ett annat underbart tecken på Guds existens i molnet som genom Hans befallning hänger som en rök över huvudet mellan jorden och himlen. Det besitter inte någon kropp för att kunna kollidera med bergen. Det passerar genom träden utan att skaka om eller fastna på dem. Det passerar ofta genom karavaner, och när det är mörkt och tjockt skymmer det deras väg. Trots sitt lätta utseende transporterar det stora mängder av vatten. Dess förmågor är bortom all beskrivning. Det bär på enorma åskslag, blixtar, snö, hagel, dagg (tätpackad) så mycket att den mänskliga fantasin helt enkelt inte kan förstå dess hemligheter eller fenomen. Det svävar mycket högt i himlarnas regioner – ibland kan det ses i ett utspritt tillstånd. Ibland i en samlad position. Dess rörelser är beroende av den vind som regleras av Guds vilja. Genom sitt inflytande, stiger det ibland högt upp och ibland lågt ned, naturligtvis utan att tillåta den mängd vatten, det håller, att falla ner på jorden. När det väl gör det, öser det ner som skurar. Många gånger ser vi det passera ovanför omfattande städer, samhällen och platser utan att låta en enda droppe vatten faller ner. När det har spridit sig över hundratals mil av land, börjar det regna droppe för droppe, och ibland som skyfall från samma mängd vatten. Ibland regnar det så ihållande att reservoarer, dammar, stigar och floder svämmar över, och vägarna blir översvämmade, och berg av vatten tycks stå inför våra ögon. Ibland regnar det så våldsamt att öronen blir döva av all dån och åska. Med detta regn, återupplivar Gud det torra landet, ändrar dess färg och kläder det i grön grönska, och gräset som är till foder för djur, börjar spira. Efter det har upphört att regna, skingras molnen, och blir gradvist osynliga, ingen kan säga vart de har tagit vägen, och dessa iakttagelser hinner knappt förmedlas till intellektet, genom ögat, innan intellektet börjar reflektera över dem. Det tänkte att om dessa rörelser och funktioner hos molnen hade trätt i kraft av sig själva och inte styrdes av någon fulländad visdomskälla, skulle det inte ha varit möjligt för molnet att ens bära på hälften av dess vattenmängd. Och om molnet hade tömt ut regnet av sig självt, skulle det inte ha kunnat förflyttas från sin plats, och det skulle inte ha regnat droppe för droppe, utan tvärtom skulle det på stället ha hällt ut allt vatten på en och samma gång, eftersom det är utan intelligens, och inte kan förutse resultatet av att regna allt samtidigt på samma plats. I detta fall tänkte intellektet att byggnaderna skulle ha kollapsat, grödor skulle ha förstörts, en del av marken skulle ha blivit överbevattnad, och den andra skulle ha lämnats torr och karg. Således, genom att tänka, kom intellektet fram till slutsatsen att den som har skapat allt detta måste vara en och samma skapare. För att hade det funnits mer än en, säg två eller tre, måste det ha uppstått skillnader och motsättningar under en sådan lång tidsperiod med avseende på dessa funktioners regelbundenhet. Vissa skulle ha varit långsammare än andra. Några upphöjda saker skulle ha sänkts ner, och lägre saker skulle ha intagit högre platser. Vissa planeter (i strid med föreskrivna regler) skulle ha stigit i stället för att infatta sig och en del skulle ha infattat sig i stället för att stiga. Kort sagt, enheten i utformningen, så uppenbar i skapelsen, övertygade minnet om det faktum att skaparen av alla de synliga och dolda tingen och universums fenomen är Han, Som har existerat i all evighet innan någoting skapades. Han är skaparen och upprätthållaren av himlen, skaparen och formgivaren av jorden, och skaparen av allt det jag just nämnde och andra ting för många i antal för att kunna räknas upp.
Återigen, observerade ögat nätter och dagar i växlande följd efter varandra utan möjlighet till förändring av korrektheten och villkoren. Det såg dem genomgås av varandra vid regelbundna tidpunkter, deras säregenheter av ljus och mörker, deras varierande i korthet och i långvarighet. Det såg stjärnorna och planeterna opåverkade av växlingarna mellan dagar och nätter, inträdandet och utträdandet av de olika årstiderna, deras oföränderliga inledningar och avslut. Och intellektet med dess instinktiva känsla, som det blivit begåvat med från Gud, den Allsmäktige, insåg bortom all form av tvivel, att den som har skapat all denna fulländade visdom måste vara En Allsmäktig, Allvetande, och Evig, Gud. Det tänkte att om det hade funnits mer än en upphovsman, skulle varje upphovsman inte ha ansett den andres skapelse vara värt någonting, och skulle ha försökt att överträffa de andra i formgivning. Således skulle det, i stället för korrekthet och enhetlighet, ha varit kaos och tumult… Öronen hörde även Guds budskap genom profeterna(A), vilket bevisade intellektets slutsats. Öronen hörde bevisen om Gud, Skaparen, som varken har någon fru eller son eller en partner och meddelandet lagrades av minnet för att det skulle inse sanningen.”
”Vad ni beskrev” sade han, ”är mycket underbara saker – saker som jag aldrig förut hade hört. Likväl tvekar jag att acceptera, vad du har sagt, om du inte ger mig lite mer övertygande bevis.”
”Nåväl”, sade jag, ”när du känner dig själv oförmögen att motbevisa eller hitta fel i mina beskrivningar, och dina argument börjar utvattnas är jag övertygad om att ditt intellekt inom kort kommer att försäkra dig InshaAllah (om Gud vill), om sanningen att sinnena inte kan veta någonting utan hjälp. Säg mig nu, har du någonsin haft en dröm där du äter något och njuter av dess angenäma smak.”
”Har du någonsin drömt”, frågade jag, ”att du skrattat eller gråtit bittert, rest till kända eller okända länder, ihågkommandes de länder du har sett eller känt till.”
”Ja”, svarade han, ”jag har haft många sådana drömmar.”
”Har du någonsin”, frågade jag, ” i dina drömmar, skådat för länge sedan avlidna släktingar, föräldrar eller syskon, och identifierat dem som du gjorde under deras levnadstid.”
”Varför inte”, utropade han, ”jag har upplevt många sådana drömmar.”
”Då så”, sade jag, ”vilka av dina sinnen kände igen den döde mannen och pekade ut honom till minnet så att det kunde känna igen honom och prata med honom? Vilken känsla njöt av maten, eller kände igen de kända eller okända länderna, vilka du reste genom? Vilket sinne grät och skrattade? ”
”Jag är förvirrad”, sade han, ”jag kan inte besvara, vilket av mina sinnen (i tillståndet av sömn) som utförde de ovannämnda sakerna. I själva verket är man som död, när man sover, och i detta skick, är det helt omöjligt för sinnena att känna, veta, se eller höra någonting.”
”Säg mig”, frågade jag, ”när du blir skrämd, vaknar du upp från din sömn. Minns du inte din dröm tillräckligt för att kunna berätta för dina närmaste och dina vänner, utan att glömma bort någonting?” ”Ja”, svarade han. ”Ibland har jag sett en sak i en dröm och sedan samma sak igen i ett vaket tillstånd.””Okej”, sade jag, ”vilket av sinnena intalade dig att komma ihåg vad du såg när dessa sinnen sov?”
”Ingen av sinnena”, sade han ”verkar ha haft någon som helst påverkan på detta.”
”Kan du inte se nu”, sade jag, ”att det är intellektet som ser alla dessa saker, och kommer ihåg (i ett drömmande stadium) när alla andra sinnen har upphört att arbeta? Vet du inte att intellektet har blivit utrustat med förnuft, genom vilken Gud etablerar Sin Hujjat?”
”Vad jag ser i en dröm”, sade han, ”är lika overkligt som en Surab (illusion), vilken på avstånd uppfattas vara riktigt vatten, men vid ankomst upptäcks bara vara sand.”
”Hur kan du göra en sådan jämförelse, när du i din dröm njöt av olika smaker?”, ifrågasatte jag.
”Eftersom”, svarade han, ”när jag närmade denna Surab, upptäckte jag bara sand, och när jag vaknade upptäckte jag ingenting av det som jag hade sett i drömmen.”
”Nåväl” frågade jag, ”om jag ger dig ett exempel på vad du kan ha åtnjutit i en dröm, och en som kan ha gjort dig illa till mods, tror du då på realismen i drömmarna?” ”Ja, varför inte?” Svarade han.
”Säg mig”, sade jag, ”har du någonsin i en dröm levt med en kvinna som är bekant eller obekant?”
”Många gånger”, sade han.
”Kände du då inte”, frågade jag, ”exakt samma känsla, som kommer från de köttsliga begären, i ett vaket tillstånd och var inte det kvarlämnade spåren desamma?”
”Detta motbevisar argumentet om Surab. Eftersom det senare är helt overkligt – när någon närmar sig, tynar det bort. Men i detta fall är det helt tvärtom. Handlingen i drömmen lämnar efter sig spår som bevis för känslans verklighet.”
”Drömmaren”, sade han, ”bevittnar samma saker som dennes sinnen, i ett tillstånd av vakenhet, bevittnar.” ”Nåväl”, sade jag, ”du stärker mina argument, när du erkänner tankens förmåga att förstå och identifiera de saker som sinnena (i ett viloläge) inte längre kommer ihåg. Varför hävdade du i början att intellektet, med hjälp av sinnena och i ett tillstånd av vakenhet, inte har denna makt, och att det endast är sinnena som begriper alla dessa saker? Kan du berätta vem som (när sinnena var ur funktion) gav denna makt till intellektet, som varken har öron eller ögon? Eftersom du nu erkänner att det var intellektet som såg kvinnan och njöt av hennes sällskap även om sinnena inte var i funktion?”
”Det är dumt att erkänna intellektets kunskap när sinnena är i ett sovande tillstånd och att förneka det, när sinnena är vid medvetande. En förnuftig människa måste tro på att intellektet är kungen, och den främsta förvaltaren av sinnena. Men hur dåraktig denne än må vara, kan denne inte ignorera det faktum att handen inte kan öppna ögat, eller räcka ut tungan, och inte heller kan något av sinnena ha någon som helst befogenhet att använda någon del av kroppen utan dess tillstånd, förslag och manipulationer. Gud har skapat intellektet för att styra över kroppen, och kroppen kan bara känna, se eller höra, genom dess inverkan. Om intellektet fattar ett beslut om tillbakadragande, kan inte kroppen gå vidare och vice versa. Sinnena arbetar bara genom detta medium. De är lydiga dess befallningar. Om intellektet förbjuder dem att agera, följer de genast dess kommando. Det är intellektet som faller offer för sorger, och livas upp genom glädjeämnen. Trots förluster eller rubbningar av sinnena, förblir intellektet intakt. Men om intellektet sätts ur funktion delar sinnena samma öde, ögonen kan inte se ordentligt, öronen förstår inte, etc.”
”Jag hade knappast trott”, sade han, ”att du skulle kunna hantera dessa svåra frågor utan att bli förvirrad. Dina argument är så perfekt framförda att de blir obestridliga.”
”Lyssna”, sade jag, ”och jag kommer att befästa din övertygelse, om sanningen av vad jag berättat, och av de saker som du har sett i dina drömmar.”
”Gör det”, utbrast han, ”jag är inte det minsta förvånad över din vältalighet.”
”När du tänker på en kallelse”, frågade jag, ”eller planerar att bygga eller uppföra något, gör du det inte till en handling?” ”Ja”, svarade han. ”Medan sådana planer utarbetas, och icke-existerande saker formges, gör du något av dina sinnen till intellektets medhjälpare som har skapat dem?”
”Nej”, svarade han. ”Är det inte uppenbart”, sade jag, ”att saker och ting, som sker i enlighet med intellektets utvecklade bedömning, är av högre grad?” (Är det då inte bevisat att det är intellektet som vet allt och inte sinnena?).
”Jag tror det”, sade han. ”Men fortsätt gärna med ditt argument. Jag är nu angelägen om att kasta bort all tvivel och acceptera sanningen.”
”Så mycket desto bättre”, sade jag. ”Jag vill veta om det finns några astronomer på din födelseort?”
”Du verkar inte känna till omfattningen av astronomiska kunskaper mina landsmän besitter”, sade han. ”Jag tror inte att det finns en nation som kan överträffa oss i denna vetenskap.”
”Nåväl, berätta för mig”, frågade jag, ”hur de förvärvat dessa kunskaper i astronomi, för denna kunskap kan inte förvärvas med hjälp av sinnena, utan genom djupsinniga tankar och ingående reflektion?”
”Ja”, svarade han, ”det är sant. Några visa och lärda personer sammanställde tabeller av sådan betydelse, som generationer efter generationer i kronologisk ordning har följt. När en utredning görs, beaktas solens, månens och stjärnornas rörelser och positioner. De anger vilka av de synliga stjärnorna som för med sig olycka, och vilka av de osynliga som är lyckobådande. De är så kunniga i denna vetenskap att de sällan gör fel i sina beräkningar. Människor tar sina barn till dessa astrologer, och genom beräkningar av planeternas rörelser, förutsäger de händelser och incidenter som inträffat eller kommer att inträffa i barnets liv.”
”Vad har”, frågade jag, ”planeternas rörelser, med barnens liv att göra så att deras föräldrar tar dem till astrologer.”
”Eftersom”, svarade han, ”varje barns födelse motsvarar rörelsen hos en planet, och om detta inte vore fallet, skulle astrologerna ha begått misstag. De beräknar rörelsen – dag, månad och år – då barnet föds, och är korrekta i sina slutsatser.”
”Om detta verkligen är sant”, sade jag, ”har du beskrivit en vetenskap så underbar, att ingen annan kan jämföras med den eller förtjänar mer respekt; för händelser och olyckor i en persons liv, från födsel till död, blir kända genom dess medel. Tror du att kunskapen om denna vetenskap är en medfödd sådan, född inom varje person?”
”Nej”, sade han, ”jag tror inte att det är så.”
”Låt oss då tänka”, sade jag, ”hur denna kunskap har inhämtats. Och låt oss se om det är korrekt att säga att alla människor inte kan erhålla den, även om alla är födda i samband med planeternas och stjärnornas förflyttningar. Jag är beredd att medge att endast ett fåtal människor kan lära sig och behärska denna vetenskap. Men frågan är hur de fick lära sig att behärska den – speciellt den kunskap som förklarar hur en stjärna kan vara olycksbådande och den andra kan vara lyckobådande? Hur har de fastställt tiden, timmen och graderna, den långsamma eller snabba rörelsen av planeterna och stjärnorna, deras exakta position över eller under jorden; och deras förutsägelser som ni nämner? Hur har de inhämtat dem? Jag tror att alla de varelser som lever i denna värld är så avancerade att de kan penetrera hemligheterna av det synliga och osynliga universumet.”
”Du kanske inte tror”, sade han. ”Men att de har gjort så, gör att jag är positiv till det.”
”När du hävdar”, sade jag, ”att alla jordens invånare är födda i samband med stjärnornas och planeternas rörelser, måste den vise mannen (Hakim), som först upptäckte vetenskapen om astronomi, ha fötts på liknande sätt.”
”Självklart”, utbrast han, ”han måste ingå i kategorin av mänsklighet.”
”Guidar då inte ditt förnuft dig till det faktum att dessa planeter och stjärnor existerade före tillkomsten av denna kloka människa, som, ni säger upptäckte vetenskapen om astronomi, och föddes i samband med stjärnornas och planeternas förflyttningar?”
”Självfallet”, sade han, ”planeterna och stjärnorna måste ha existerat före dennes födelse.”
”Säg mig”, sade jag, ”hur kunde den vise uppfinnaren av denna vetenskap lära sig metoden för beräkningen av stjärnorna utan en mästare att lära honom? Om du säger att han hade en mästare, måste då denna mästare ha existerat innan förekomsten av stjärnorna. Och sannerligen måste det vara Han, som etablerade reglerna och bestämmelserna för dessa rörelser, genom vilka ni säger att livets skeenden bygger på, och genom vilka framtiden för ett nyfött barn är förutsagt. Genom att ta detta för givet måste den vise mannen, uppfinnaren av denna vetenskap, ha varit anhängare och elev till den mästare, som existerat före stjärnorna, och hade skapat dem – den kloka mannen – i samband med rörelsen av vissa av dem. Sedan var Han som etablerade vetenskapen, Han som levde före stjärnorna, Skaparen av dem och de personer som blivit födda i enlighet med deras rörelser. Förutsatt att den vise mannens ålder är tio gånger mer än jordens, måste han ha haft samma iakttagelser av stjärnorna som vi har nu. De måste ha tindrat på himlen då de är ovanför – vad är skillnaden mellan honom och oss? Hur kunde han känna till den exakta beräkningen samtidigt som vi inte kunde det? Hade han särskilda befogenheter att komma närmare detta mycket höga himlavalv, och närmare studera stjärnornas hemligheter, deras positioner och rörelser; lära sig, vilka av dem som skymmer solen och månen; som är förenliga med varje födelse av ett nytt barn; som är olycksbådande och misstänksam, snabb eller långsam, och många andra saker, såsom tiden de är dolda under jorden och de exakta timmarna för deras framträdande och försvinnande? Hur kommer det sig att en människa har så stor kunskap om det himmelska, då djup eftertanke inte kan ge det till honom och hans sinnen inte kan nå så långt? Hur kunde han uppfinna beräkningsmetoden genom vilken solens och månens rörelser blivit kända, och kunskapen – om vilka bland de sju planeterna som är suspekta eller olycksbådande; den exakta positionen för dessa himlakroppar, och rätt bedömning om vilken av dem som framträdde eller gick ned? Hur kunde han – på jordens yta – studera det som var i himlarna? Hur kunde han se de stjärnor som görs osynliga av solens bländande sken? Om du föreslår att han flög upp till himlen, anar mitt sinne fortfarande oråd, för inte ens i detta fall skulle han kunna behärska vetenskapen utan en lärare; när man inte kan behärska en jordisk vetenskap, hur kan han då behärska en vetenskap som inte är av denna jord?”
”Jag kan inte komma ihåg”, sade han, ”att jag hört talas om en människa som stigit upp till himlen.”
”Kanske”, föreslog jag, ”kan den vise mannen ha gjort detta, och du kanske inte känner till det.”
”Jag skulle inte ha accepterat dess sanning”, sade han, ”från någon källa.”
”Jag håller med dig i detta fall”, sade jag, ”men låt oss anta faktumet om den vise mannen förmåga att stiga upp till himlen. I så fall skulle vi ha varit tvungna att tro på att han utförde otroliga resor, besökte varje stjärna och planet, vistandes hos dem medan de steg ned eller steg upp tills han hade fått fullständig kunskap om dessa funktioner; och eftersom några av planeterna tar så mycket som trettio år på sig att slutföra sin rotation, måste han nödvändigtvis ha stannat med dem för den föreskrivna tidsfristen, hur lång tid detta än må ha varit för att till fullo samla in all information. Låt oss även ta för givet, att han inte bara uppstigit till himlen, utan reste i sällskap av varje himlakropp, tills han hade blivit helt bekant med deras vanor.
Hur som helst, så kan inte hans iakttagelser kallas kompletta förrän han studerat dessa stjärnor under jorden. För detta måste han ta lika mycket tid på sig, som han tog vid övervakningen av de himmelska stjärnorna, för stjärnornas rörelser under jorden kan inte sägas vara detsamma, och för att kunna behärska det vetenskapliga till dess nuvarande precision i beräkning, kan han inte missa någon del av kunskap. Att veta hur lång tid dessa stjärnor förblir osynliga, vare sig dag eller natt, är mycket nödvändigt; dessutom, måste frågan lösas fullt ut och för alltid eftersom det bara fanns en klok man att göra det. Om det hade funnits mer än en klok människa, måste de ha skilt sig i sina beräkningar. Förefaller det dig inte att det bara är du som kan föra idén om en vis man, som dök ner i havens djup, och trängde in genom jordens mörker, som svävade på molnen, klängande vid stjärnorna och planeterna och förvärvande kunskaper om deras rörelser och göra detsamma med stjärnorna under jorden!”
”Jag delar inte”, sade han, ”åsikten att någon människa kan bestiga himlen, eller dyka till botten av haven, eller tränga in i jordens inre.”
”Eftersom du inte har denna uppfattning”, sade jag, ”säg mig då hur den vise mannen kunde (som du tror är uppfinnaren) lära sig kunskapen av astronomi? Hur kunde han slutföra sin forskning i samband med det när han kom att existera långt efter skapandet av stjärnorna, som han hade full kännedom om?”
”Ställd inför dina argument” sade han, ” verkar det inte förståndigt eller klokt att säga att denna vetenskap uppfanns av en varelse på denna jord?”
”Då”, sade jag, ”erkänner du att denna vetenskap bara kan vara känd av en som har vetskap om detaljerna i himlarna och jorden?”
”Om jag gör det”, sade han, ” måste jag erkänna Gud, som du säger är den som har skapat himmel och jord.”
”Har du inte berättat för mig”, frågade jag, ”att beräkningarna som bygger på astronomi är helt riktiga och barnafödsel korresponderar med vissa av stjärnornas rörelser?”
”Ja” svarade han, ”jag jag har sagt detta till dig, och jag har inga som helst tvivel om detta, men jag har däremot tvivel om att det finns en skapare.”
”Denna tvekan kommer att försvinna”, sade jag; ”har du inte sagt att ingen människa kan bestiga himlen, eller resa i sällskap med solens, månens och stjärnornas rörelser – i öster, väster eller i någon annan riktning?”
”Att bestiga himlen är omöjligt”, sade han.
”Nåväl” sade jag, ”vad har du andra alternativ utöver erkännandet att det var en himmelsk lärare som lärde ut denna vetenskap?””Om jag säger”, sade han, ”att ingen lärare undervisade denna vetenskap, är jag dum, och om jag säger att det var en jordisk lärare, skulle det vara ett lika irrationellt uttalande, för ingen människa har någonsin av sig själv förvärvat kunskaper om himlen ovanför, eller om helvetet inunder; för ingen människa har kraften att snoka i de saker som står utöver ögats iakttagelser. Även ett beviljande av nära iakttagelse kan inte medföra att en inre kunskap erhålls, för enligt min uppfattning är ingenting verkligt utom det som är känt med hjälp av sinnena, och det är uppenbart att sinnena inte har någon kraft i detta. Ögat kan endast uppfatta rörelser, och ingenting utöver detta. Kunskaperna och beräkningarna av rörelserna, skillnaderna mellan snabba och långsamma, årstiden för försvinnandet och återkomsten av stjärnorna ligger bortom räckhåll för våra sinnen.”
”Om du önskar studera himlarnas lära”, frågade jag, ”skulle du välja en jordisk eller en himmelsk varelse som din lärare?”
”Jag skulle välja en himmelsk varelse”, svarade han, ”eftersom stjärnorna befinner sig i hans region, där jordiska varelser inte kan nå.”
”Okej. Nu hoppas jag att du kommer att ge efter för djupsinniga tankar, och rensa bort allt tvivel som finns inom dig.”
”Om alla människor på jorden föds i samband med stjärnornas förflyttning – antingen olycksbådande eller gynnsamma, är det självklart att stjärnorna existerade innan folket på jorden, håller du inte med?”
”Jo, det gör jag”, svarade han.
”Alltså”, sade jag, ” har ditt uttalande om att människan existerat på jorden, bestridits av dig själv. Du har erkänt utan det minsta tvivel, att den mänskliga rasen kom att existera efter stjärnorna, och om stjärnorna existerade före den mänskliga rasen, förefaller det ovillkorligen så att jorden också existerade före den mänskliga rasen.”
”Jag säger inte”, sade han, ”att jorden existerat före dem.””Om jorden”, sade jag, ”som Gud, den Allsmäktige skapade som en matta för människor att vandra på, inte existerade före denna ras, skulle dessa varelser tillsammans med lägre livsorganismer, inte ha haft något att vila på. Det är inte rimligt att påstå att de levde i rymden, för de äger inga vingar.”
”Vilken nytta skulle vingar har gjort”, sade han, ”när de inte skulle ha några medel för sitt uppehälle.” ”Bravo”, sade jag, ”Har du nu tvivel beträffande preexistensen av jorden liksom stjärnorna?”
”Nej”, sade han, ”nu är jag helt övertygad om att preexistensen av dem båda.”
”Jag kommer nu”, sade jag, ”utvidga sådana frågor som eggar din nyfikenhet, och utökar dina förråd av kunskap.”
”Dina tidigare argument”, sade han, ”är tillräckliga för att ta bort mina tvivel.”
”Jag antar att du känner till”, sade jag, ”att det är i himlen som, solen, månen och stjärnorna utför sina uppgifter.”
”Jo det gör jag”, svarade han.
”Skulle du inte kalla det för utgångspunkten och grunden för himlakropparna?”
”Jo, det skulle jag”, svarade han.
”Enligt min åsikt så”, sade jag, ”har de stjärnor som ni pratar om, i samband med födelsen av den mänskliga rasen, skapats efter himlarna, eftersom det är i himlarna de utför sina rotationer – ibland flyttandes uppåt och ibland nedåt.”
”Allt har bevisas så tydligt”, sade han, ”att endast en galen människa kan förneka det. Himlen är fundamentet för himlakropparna, och existerade utan tvivel före dem, för det är i den som dessa himlakroppar rör sig och utför sina uppgifter.”
”Nu”, sade jag, ” har du erkänt att stjärnornas skapare, enligt vilkas rörelser, människor föds, är densamma som Han, som har skapat himlarna och jorden, för utan jorden, skulle det inte funnits någon skapelse.”
”Ja du har rätt”, sade han, ”jag ser inget annat alternativ än att acceptera detta som sanning.” ”Pekar inte ditt förnuft ytterligare på”, sade jag, ”att Han som skapat jorden, himlen, solen, månen och andra planeter måste vara Allsmäktig och Vis, för utan himlen, skulle alla varelser på jorden förgås; för de himmelska kropparna är direkt nödvändiga för de på jorden för att kunna leva? Hade det till exempel inte funnits någon sol, skulle ingenting kunna utvecklas, och den giftiga effekten av luften skulle inte ha upphävts och allt skulle ha dött.”
”Nu”, sade han. ”kan jag vittna om Guds visdom, som skapade alla dessa ting, för du har helt tillintetgjort mina tvivel. Jag måste stå fast vid din teori om att läraren i astronomins lära, och uppfinnaren av de beräkningar som hör till den, inte kan vara en invånare på denna jord, för det som han studerar är i himlen, och den person som kan reda ut himlarnas mysterier måste vara tillräckligt mäktig för att titta under jorden. Det är bortom min fattningsförmåga på samma sätt som hur en människa har bemästrat denna vetenskap och förde den till sitt nuvarande tillstånd av enhetlighet, en logik som ingen förnekar. Om jag inte hade känt till principerna för denna vetenskap skulle jag från en början, ha totalt förnekat detta, och kallat saken meningslös.”
”Jag kommer att göra det klart för er”, sade jag, ”med hjälp av Halila frukten du håller i din hand, och läkemedelsläran som var dina förfäders yrke och nu är ditt. Denna Halila, kommer jag med medicinsk vetenskap, att jämföra med de himmelska föremålen och deras vetenskap. Men lovar du att inte bara erkänna sanningen, utan även göra rättvisa av det?”
”Ja, jag lovar”, svarade han. ”Fortsätt.”
”Har det”, frågade jag, ”någonsin funnits en tid då den mänskliga rasen var i okunnighet om kunskap (’ilm) och dess fördelar, och i själva verket var lika meningslösa som denna Halila?”
”Varför inte?” svarade han, ”Det måste ha funnits en tid, då ingen var bekant med den medicinska vetenskapen och dess fördelar. Kunskapen förvärvades.”
”Hur? När de var helt ovetande om vetenskapen, hur kunde de förvärva den?”
”Genom erfarenhet och experiment”, sade han, ”efter lång tid.”
”Varifrån kom idén om att experimentera”, frågade jag. ”Vad var det som fick dem att tro att en sådan sak, skapad som medicin, skulle vara till nytta för människokroppen, när den yttre formen av dessa saker verkar skadlig, och när en del av dem placeras på tungan är de så bittra att de kan orsaka smärta och obehag. Och hur kunde undersökningar av sådana medicinalväxter som var totalt okända, och helt oigenkännliga för deras sinnen kunna påbörjas, för att göra anspråk på en okänd sak är ju en omöjlighet och orimlighet?”
”Erfarenheten ledde till utredningen”, sade han, ”och uppfinningen av den medicinska vetenskapen.”
”Nåja”, sade jag, ”berätta vem som uppfann det, eller vem som beskrev naturen och effekterna hos de användbara örterna, när vissa växer långt åt väster och några andra i fjärran östern. Känner du inte rent logiskt att den person som gjorde det, måste ha varit bosatt på de platser där dessa växte.” ”Jo”, sade han, ”och vilken klok människa han måste ha varit, för han har fått alla andra människor på sin sida och fått dem eniga i hans slutsatser.”
”Om du vill fullfölja ditt löfte till mig, och ge rättvisa åt sanningen, säg mig hur denna man – uppfinnaren lärde känna arten av alla medicinalväxter. Låt oss anta att han blev bekant med alla medicinalväxter i sin by, eller till och med hela Persien; men kan du anta att han fortsatte sin forskning och sina utredningar över hela världen och smakade varje frukt, blad och rot för att testa deras inverkan på sig själv?f
Kan du anta att han även med hjälp av andra kloka personer kunde få fullständig information om vad som växer i Persien, och enbart genom sinnena studera de växter som hans sinnen inte kände igen; noterandes deras särart och betydelse eller icke betydelse i Persiens botanik, hur kunde de särskilja vilka örter som var värdelösa, såvida de inte hade ett recept. Ingick Halila från Indien, gummi mastix från Rom, mysk från Tibet, kanel från Kina, vide från Turkiet, opium från Egypten, aloe från Yemen, salpeter från Armenien och en mängd andra saker från olika delar av världen, som blandade och pulveriserade tillsammans utgör en viss medicin. Hur kunde de som bor i Persien veta att dessa saker, var och en för sig, inte ger några effekter?
Hur fick de kännedom om de platser där dessa varor har producferats, när de är så olika i slag, och växer på så stora avstånd från varandra – av vissa växter används enbart rötterna och av andra frukterna, skalen, kärnorna, juicen, gummit eller oljan – en del används invärtes, och andra utvärtes; vidare så innehar de olika namn i olika länder; folk i olika länder är inte alltid vänliga mot varandra, de varierar i åsikter, vanor och levnadssätt; en nation önskar att dominera över de andra, de slaktar, plundrar och försöker att fängsla varandra: det är väl inte alltid lätt för en främling att fortsätta undersökningen? Hur kunde denna kunskap ha erhållits? Kan du säga att den person som uppfann vetenskapen befann sig i varje vrå och hörn av denna värld, lärde sig alla språk, och reste till varje land? Att han kunde undersöka läkekonsten från öst till väst helt utan rädsla och på ett säkert sätt, och att han aldrig blev sjuk, inte genomgick några problem utan förblev frisk och välbehållen? Att han inte begick några misstag, aldrig gick vilse och hittade alla länder, mindes allt han lärt sig, alltid förblev glad och lyckad i all sin forskning med avseende på ursprunget, karaktären och effekterna av vad han sökte – trots alla skillnader i färg, kvalitet och namn? Att han fick en korrekt beskrivning av varje träd, dess ursprung, lukt och smak, blommor och frukter? Kan du verkligen tro att initiativförmågan hos en enskild person kan bedriva och utföra allt detta, när varje läkemedel består av minst tjugo olika slag? Är det inte omöjligt att han lärt sig läkekonsten och trädens hemligheter som kräver noggrann övervakning och växer i så många olika länder? Även om han beviljades denna möjlighet, hur kunde han då erhålla kunskapen, att en specifik växt skulle kunna användas som en medicin, när sinnena inte har dessa medfödda ideér? Hur kunde han skilja mellan bittra, söta, salta och fräna träd – den ena från den andra? Om du säger att han kunde göra detta genom undersökning och genom att prata med människor i de platser de växte i, hur kunde han fråga efter och samtala om de saker som var okända för honom? Hur kom det till hans sinne att han var tvungen att ställa dessa frågor till en viss människa? Och hur skulle han kunna få till stånd en tillfredsställande slutsats trots alla sociala och politiska hinder, och skillnader i språk? Även om han beviljats dessa saker, varifrån kom kunskapen om fördelarna och nackdelarna med medicin? Varför orsakade det ena ett botemedel och det andra en skada – deras natur, deras söta och bittra smak, mjukheten hos den ena och hårdheten av de andra?
Om du svarar genom att begrunda, säger jag att det är omöjligt; eftersom dessa saker ligger bortom våra sinnen och kan inte uppfattas genom tanken. Du kan inte säga att det var genom individuella tester, för hade han utfört experiment på sig själv skulle han ha dött av vissa giftiga biverkningar han tidigare inte känt till. Och om du påstår att han rest i alla länder, levt med varje samhällsklass och behärskat deras språk, experimenterat på dem och dödat några här och några där, skulle det ändå vara omöjligt att känna till den exakta effekten av en specifik medicin utan att ha dödat många människor. Och är det möjligt att dessa människor skulle göra det möjligt för honom att fortsätta sina experiment på dem att ta fler av deras liv. Låt oss ändå säga att de genom ett mirakel lyssnat till vad han sade, och tolererade hans dödliga experiment. Nåväl, hur fick han då möjligheten och tiden att blanda flerfaldiga saker och känna till deras respektive vikter. Hur kunde han veta hur stor andel som krävs för att blanda den ena med den andra? Strunt samma. Må så vara, att denna kunskap också har förvärvats. Varifrån kom vetskapen om att en överdos skulle medföra döden till den person som den ordinerats till, medan en för liten dos inte skulle ha någon bra effekt. Må så vara att han återigen lyckats ta reda på allt detta och reste i alla delar av världen och hade tilldelats det nödvändigt långa livet att kunna göra det, hur kunde han skaffa sig kunskap om de ting som inte hör till växtfloran?
Du är kanske medveten om att vissa läkemedel är verkningslösa och inte rena, om de inte blandas med gallblåsorna av vissa djur och fåglar på jorden och i havet. Om så är fallet, måste sättet för hans forskning utföras på samma sätt som med växtriket. Han har inget annat alternativ, än att undersöka världens fåglar och djur, döda dem och undersöka deras gallblåsor. När han väl har avslutat sina undersökningar av fåglarna och djuren i denna värld, återstår det nu att undersöka djurlivet i haven. För att kunna lära känna deras karaktär skulle det vara lika nödvändigt att dyka ner i havet och undersöka dem också, på samma sätt som det var nödvändigt för honom att undersöka växtriket. Det spelar ingen roll om du inte känner till alla dessa saker, men du kan inte förneka vetskapen, om att djuren i havet lever i havet, och för att grundligt lära känna dem måste han nödvändigtvis dyka i havet och studera dem under detta förfarande. Säg mig nu, kan du rimligen säga att dessa saker blev kända genom erfarenhet och experiment.” ”Jag är fullständigt förbluffad för att kunna ge ett svar”, sade han.
”Jag kommer att beskriva någonting mer”, sade jag, ”som kommer att övertyga dig om sanningen. Du känner säkert till att om olika djurs galla inte blandas med rötter, kan de inte bilda något recept.” ”Ja”, sade han.
”Säg mig”, sade jag, ”Hur han fastställde de exakta vikterna hos mediciner med en sådan precision? Eftersom du är en läkare vet du förmodligen väldigt väl att du tillsätter fyra hundra ”miskals” (en miskal = 4,25 gram) av ett särskilt blad eller frukt, och en eller två eller några få ”miskals” av något annat till ett sammansatt recept, ibland behövs det mindre och ibland mer tills receptet uppnår en tillfredsställande punkt. När en viss dos av ett visst läkemedel ges till en patient som lider av diarré, botar det honom från detta, men om samma läkemedel ges i stora doser vid fall av kolik har det istället en helt motsatt effekt, en laxerande verkan. Hur stötte läkaren på kunskapen om läkemedlens effekter? Hur vet han att en medicin påverkar huvudet och inte foten, eftersom det är lättare för läkemedlet att förflytta sig nedåt än att stiga upp, till den grad att om det ges för lägre placerade kroppsdelar, kommer det inte att påverka den högre även om huvudet är nära munnen, och på så sätt borde vara lättare att påverkas? På samma sätt används specifika läkemedel, som behandlar den berörda delen genom att transportera den via blodkärlen, för olika delar av kroppen. Först och främst når dessa invärtes mediciner magen och därifrån, genom deras inverkan, distribueras till olika delar av kroppen. Hur kunde den vise mannen upptäcka att effekten avsedd för hjärnan inte skulle nå händerna, benen, ryggen eller magen, osv., eller vice versa. Var det verkligen möjligt för hans sinnen att ha känt till alla dessa saker? Varför producerar inte läkemedel, som är avsedda till en viss del av kroppen, någon effekt på andra delar? Hur visste han att en viss medicin påverkade öronen och inte ögonen? Varför botar olika läkemedel sjukdomar i olika delar av kroppen? Och hur kunde sinnena, förnuftet och omdömet, känna till alla de dolda delarnas platser, då detta gjordes genom yttre betraktelser – blodkärlen är dolda i muskler, och täckta med hud, till vilka läkemedlen nådde? Sinnena i sig kan inte identifiera dem.”
”Vad du säger”, sade han, ”var redan bekant för mig” men vi läkare anser, att personen som uppfann vetenskapen, utförde laborativa undersökningar, när patienten inte blev botad från sin sjukdom, och därmed undersökte blodkärlens passager och platser för att hitta spåren av läkemedlen.”
”Vet du inte”, frågade jag, ”att de läkemedel som används internt, cirkulerar med blodet i hela kroppen och beblandas med det?” ”Ja jag vet det”, svarade han.
”Vet du inte”, frågade jag återigen, ”att när en person dör, blir hans blod tjockare (det koagulerar)?”
”Ja det gör det”, svarade han.
”Men”, frågade jag, ”Hur kunde läkaren undersöka läkemedlet, när det hade levrat sig i blodet, och alla spår säkerligen gick förlorade, och i ett sådant tillstånd inte skulle kunna analyseras ordentligt?”
”Jag vet varken ut eller in längre”, sade han.
”Säg mig än en gång”, ”hur människorna kunde känna till de positiva effekterna av rötterna och växterna de hade undersökt och platserna där de växte? Hur fick de lära sig att analysera och blanda ihop dem, ta reda på deras respektive vikter, och upptäcka behovet av gallblåsor och gallstenar i vissa läkemedel?”
”Du har diskuterat frågan med sådan perfektion”, sade han, ”att jag varken har fantasin eller tron eller förståndet att kunna finna ett sätt för besvarandet av din fråga. Eftersom dessa recept inte har uppfunnits av sig själva, måste de ha uppfunnits av någon annan, och denna person måste ha erhållit en fördjupad kunskap om egenskaperna och kvaliteterna av de ingredienser han hade rört ihop i en sådan specifik ordning. Kan du vänligen förklara för mig hur människan kunde känna till dessa läkemedel som var till nytta för hälsan, och hur de kunde undersöka dessa saker i alla delar av världen?”
”Eftersom du vill att jag ska förklara det för dig”, sade jag, ” skall jag ge dig ett exempel, och diskutera det på ett sådant tilltalande sätt att du enkelt lär dig vem uppfinnaren av läkekonsten var, som skapade olika typer av växter och frukt? Och vem som skapade kroppen och blodkärlen, som bär läkemedlet genom det till dess drabbade delar.” ”Om du vill göra detta”, sade han, ”skulle jag bli mycket glad.”
”Anta”, sade jag, ”att en viss människa hade planterat en trädgård omgiven av en mur för att skydda den från utomstående faror. Tror du inte att ägaren skulle känna till varje träd som planterats där och dess position? Efter en tid började träden att bära frukter, och den allra minsta växtligheten att blomma. Under tiden råkade du gå dit, och be ägaren att ge dig vissa frukter och baljväxter. Ägaren gick iväg för att göra det. Var du inte i detta fall säker på att han direkt skulle gå till den exakta platsen, där de önskade frukterna och baljväxterna växte, fullt medveten om vart de var, – i en nära eller avlägsen del av trädgården? Du vet att han inte skulle slösa tid på att fundera över var de kunde befinna sig.”
”Ja”, sade han, ” han skulle säkert hitta dessa platser lätt.”
”Men om ägaren”, sade jag, ”i stället för att gå själv bad er att gå ut i trädgården och plocka de önskade sakerna för dig själv, skulle du ha gått direkt för att hämta dem utan att noggrant titta överallt.”
”Jag kunde inte ha gjort det”, sade han, ”utan att känna till de rätta platserna.”
”Anta”, sade jag ”att du har kommit till dessa platser efter några betydande ansträngning och problem. Till exempel berörde du och granskade varje träd tills du fick reda på det önskade trädet, men om du inte upptäckte det trädet, skulle du tvingas återvända tomhänt.”
”Jag förstår inte hur jag kunde ta reda på platsen för ett specifikt träd, om vars läge jag inte hade någon kunskap”, sade han.
”Genom att se”, sade jag ”hur hjälplösa dina sinnen är för att vägleda dig, säger ditt intellekt sannerligen att den som planterade denna stora trädgård som sträcker sig från öst till väst, och norr till söder, måste ha lärt den vise mannen, som du ansåg har uppfunnit läran om läkekonsten. Är det inte lätt att förstå att namnen på läkemedlen och städerna där de kunde hittas i, visades för den vise mannen av Honom, och att Han måste ha varit lika väl bekant med placeringen av växtfloran som ägaren själv (som ägaren i den trädgård jag förut beskrev för dig). Det är rimligt att säga att Han, som lärde ut den exakta positionen av träden som växte i trädgården, var Han som planterade dem; och Han som lärde ut deras fördelar, nackdelar, och vikter och även i Sig själv, var en och samma person.”
”Ditt resonemang”, sade han, ”tycks vara perfekt.” ”Om skaparen av människokroppen”, sade jag, ”med sina nerver, vener och tarmar, genom vilka läkemedel rör sig från topp till tå inte var samma person som skapat denna trädgård, skulle denna skapare haft och kunnat ge människan kunskap om förekomsten av dessa träd och örter, deras förhållande till läkekonsten och deras nödvändighet för människans välfärd? Skulle denna skapare vetat att sådana läkemedel var särskilt gynnsamma för vissa sjukdomar, och hade en sådan effekt på vissa nerver?” ”Hur kunde han veta dessa saker?” Sade han. ”Dessa saker är inte känt med hjälp av sinnena. Så om människan är medveten om dessa måste det ha varit genom undervisning av Honom, som skapade världens trädgård, för Han skulle ensam ha känt till det påverkade och naturen av det som Han skapade.”
”Sedan”, sade jag ”förefaller det inte naturligt att växtriket och djurriket skulle ha en och samma upphovsman? Om det hade funnits två upphovsmän, en för människor och deras krämpor, och den andra för växtriket, skulle den första inte ha någon kunskap om läkekonsten och de sjukdomar den botar, och på liknande sätt skulle den andra inte ha någon kunskap om växter och träd av vilka läkemedel tillverkas från; men om skaparen av djur- och växtriket var en och samma, skulle det vara lätt för honom att känna till botemedlet för en specifik sjukdom. Han skulle vara fullt medveten om medicinens natur och dess exakta vikt och effekt på kroppen – huruvida det skulle inverka som ett botemedel till hjärnan, fötterna eller någon annan del av människokroppen. Genom att ha skapat både medicinen och kroppen är han medveten om vetenskapen av dem båda.”
”Du har verkligen rätt”, sade han, ”Om det fanns två olika upphovsmän, skulle var och en ha varit ovetande om vetenskapen om den andra.”
”Sedan”, sade jag. ”Han som lärde den vise mannen, som du anser vara uppfinnaren av denna vetenskap, och etablerade det är skaparen av världens trädgård. Han skapade människokroppen. Han informerade den vise mannen (som var en profet som Loqman(A) eller David(A)) om de olika arterna av alla växter och träd, deras placering och omgivning, attribut såsom löv och ådror, oljiga ämnen, grenar, bark och frukter. Han lärde honom användningsområdet och naturen av medicinen och vikterna som används. Han skapade alla världens djur och fåglar tillsammans med de gallblåsor som också är nödvändiga för medicinen. Om fåglarnas och djurens skapare hade varit en annan än han, som skapade människan och växtriket, skulle han aldrig ha känt till effekterna av gallblåsan, som bör blandas med vegetabilisk medicin; och skulle inte; utom Han vara skaparen av allt, Han kände till deras verkan, attribut och namn, och genom denna kunskap förmedlade detta till den vise profeten, och det är på detta sätt som den vise mannen lärde känna fördelarna och nackdelarna med läkemedel tillhörandes växt- och djurriket. Det finns inget annat sätt han kunde ha känt till alla dessa saker på. I sanning måste han ha varit en profet eller apostel undervisad av den mest upphöjda och allsmäktigt praktfulla Allah(SWT) av hela universum.”
”Vad du säger är helt rätt”, sade han, ”Inför din vältalighet bleknar, alla sinnenas resonemang och de så kallade erfarenheterna, i obetydlighet.” ”Eftersom du har erkänt så mycket”, sade jag, ”Låt oss gå ett steg längre, och med våra sinnen fundera om det var lämpligt för Han som planterade världens trädgård, och skapade djurriket till förmån för den mänskliga rasen, att skingra alla dessa saker över den mark som tillhör någon annan person än Honom själv. Om Han gjorde så, skulle Han inte kunna bedriva något experiment över sina tillhörigheter utom genom den andras tillstånd. Anser du inte det?”
”Ja”, svarade han. ”Jorden, på vilken denna trädgård är planterad, måste också har skapats av Han som skapat trädgården, växter, träd och djur.”
”Tror du att jorden tillhör Honom”, sade jag, ”på grund av det nära sambandet med de andra skapelserna som tillhör Honom?” ”Är du inte också medveten om”, frågade jag, ”att en trädgård av en sådan prakt, som innehåller människor och djur tillsammans med dess träd och andra skapelser, måste bevattnas och stärkas med livgivande vatten för att behålla sin hälsa?”
”Ja”, svarade han. ”Ingen av dessa skapelser kan leva utan vatten.”
”Skulle du kunna säga”, frågade jag, ”att skaparen av trädgården med alla som är i den, inte är skaparen av vattnet; att existensen av den trädgård som han skapat hänger på välbehaget hos Han som skapade vattnet, och som kan stoppa dess tillförsel när han så väljer?”
”Det är omöjligt”, svarade han, ”att tro på förekomsten av två upphovsmän, en för trädgården och en för vattnet. Jag är säker på att det finns en skapare för dem båda, och att det är densamma som skapade bergen, som är källan till de stora floderna och flödande vattnet. Om denna bevattning hade skett av en annan, måste trädgården och dess innehåll ha förtvinat och dött. Han som skapade trädgården måste först ha skapat vattnet, fullt medveten om att det var nödvändigt för att upprätthålla trädgården i bästa skick.” ”Om det inte fanns något lagringsutrymme för vattnet”, frågade jag, ”att flöda till trädgården, och stärka den i nödfall, tror ni inte att den hade blivit förstörd, för du kanske har hört att den många gånger drabbats genom brist på vatten?”
”Ja”, svarade han, ”Jag undrar nu om det finns något behov av någon att hantera dessa saker. Naturens lagar torde vara så att vatten ständigt måste flöda utan avbrott.”
”Du har erkänt”, sade jag, ”att utan havet och dess lager av vatten, skulle trädgården kanske ha blivit torr och karg.”
”Ja”, sade han. ”Nåväl”, sade jag, ”jag har för avsikt att övertyga er om att skaparen av havet är densamma som skapade jorden, och att havet verkligen är en reservoar, hållandes i reserv, i vilka bäckar och floder strömmar sin överflödiga energi vid krissituationer. Och i havet har Han skapat många goda och gynnsamma saker.”
”Övertyga mig om detta”, sade han, ”som du redan har gjort när det gäller andra saker.”
”Är du inte medveten om att allt överskott av vatten samlas vid havet?”
”Ja”, svarade han.
”Har du någonsin bevittnat att mängden ökas genom rikligt med regn, eller minskas genom stark värme och svält?” Frågade jag.
”Nej”, svarade han.
”Säger inte ditt förnuft dig”, sade jag, ”att Gud som skapade trädgården var Han som skapade havet, och att Han fastställde en gräns för det senare? Det bevis som är till fördel för mina argument, är att om stora berg av vågor uppstår ur havet, och inte hålls tillbaka från att passera en viss gräns, skulle de ha överväldigat hela världens trädgård. Vi ser trots dess våldsamhet och lidelser att det finns en fast gräns, som om den nås, förbrukar dess våldsamhet och lidelser.”
”Ja”, sade han, ”Du har helt rätt. Miraklet av dessa fenomen gör dina argument mycket starka.”
”Jag kommer att älta vidare med denna fråga”, sade jag, ”och övertyga dig om länken mellan de olika skapelserna, den ena med den andra – en länk som måste bevisa för dig att universum är ett verk av en Allsmäktig, Allvetande och Allestädes närvarande Allah(SWT). Du måste vara medveten om att många trädgårdar inte vattnas av floder och bäckar. Att många grönsaker, träd och växter som växer i förgrunden förses med vatten genom regn som faller från himlen, och alla de vilda djur som bor på dessa platser, är beroende av regnet för erhållandet av vatten också.”
”Helt säkert”, sade han.
”Nåväl, påpekar inte dina sinnen för dig, som du hävdar är de perfekta hjälpmedlen genom vilka vi kommer till insikt om saker och ting, att regnmolnen bär vattnet till de platser som saknar floder och bäckar? Om dessa moln var en skapelse från någon annan än Han, som skapade trädgården, skulle den andra ha kunnat stoppa transporten av vattnet när som helst, och ägaren till trädgården skulle ha varit i evig oro när det gäller välfärden av sin trädgård.”
”Du är faktiskt rätt”, sade han, ”det finns ett perfekt samband mellan allt i den här världen. Det skulle vara absurt att säga att skaparen av trädgården, dess innehåll och lagring av vatten för dess användning, inte är densamma som den som har skapat himlen och molnen. Han måste vara densamma som vattnar sin trädgård, på vissa nödvändiga tidpunkter för att Hans trädgård inte skall dö. Jag vill att du skall diskutera detta ytterligare, så att jag kan rensa hjärnan från något kvardröjande tvivel för att bli fullt övertygad om sanningen.”
”InshaAllah, med Guds välbehag, kommer jag att övertyga dig om att saker och ting i denna värld skapas av en specifik upphovsman. Jag kommer att övertyga dig med hjälp av denna Halila och påvisa dess koppling till sakerna i trädgården och i himlen.”
”Jag kan knappast föreställa mig”, sade han, ”att du kan ta bort alla mina tvivel med hjälp av denna Halila.”
”Jag kommer genom den”, sade jag, ”visa dig stabiliteten i skapandet, atomerna och ingredienserna, som leder till en perfekt utveckling, och från denna Halilas första förbindelse med dess rötter och grenar som visar beroendet som en sak har på en annan, och det medfödda nära förhållandet till de himmelska objekten.”
”Om du bevisar dessa saker”, sade han, ” kan jag inte längre tvivla.” ”Du måste veta”, sade jag, ”att Halila spirar från jorden, fibrer slingrar sig till en stark rot som slår upp en stjälk. Stjälken har grenar, och grenarna har kvistar, och kvistarna är prydda med pärlor – liknande knoppar som löv uppstår ifrån, och alla dessa saker bildar ett valv för att ge skydd åt hela knoppar, blommor och frukter, från påfrestningarna av kyla eller värme.”
”Ingen tvekan kan leva kvar i mina tankar”, sade han, ”Halilan med dess perfektion, och samband, med den plats där den växte, dess rötter och blad, vittnar för mig om att det bara kan finnas en skapare; att Han inte har någon partner (sharik). För hans skapelser är relaterade till varandra och är i harmoni med varandra.”
”Om jag ytterligare bevisar för dig”, sade jag, ”visdomen och behovet av dessa skapelser, och deras beroende av varandra, kommer du då att vittna om existensen, och visdomen (hikmat) av Gud?” ”Jag skulle inte tveka att göra det”, sade han. ”Lyssna på mig”, sade jag ”Vet du att Halilan är beroende av jorden, och jorden i sin tur av vädrets effekter av värme och kyla, vädret på vinden, vinden på molnen, molnen på regnet, regnet på årstiden, årstiden genom solens och månens rörelser, solen och månen av himlens rotation, och himlen av atmosfären mellan himlen och jorden? Sannerligen är detta beroende och denna länk av skapelser i sig ett bevis på denna underbara visdom och skicklighet av Gud. Deras förbindelse är så nära varandra att ingen kan skiljas från hela skapelsen, till och med (om) en för ett ögonblick gick sönder – så skulle jorden och grödorna förstöras.”
”Vad du säger är korrekt”, sade han, ”Men du missade att nämna skapandet som, kanske inte har ett så nära samband med universum.”
”Vilken skapelse är det?” Frågade jag.
”Det är människan du inte har nämnt”, svarade han.
”Vet du inte”, sade jag, ”att dessa saker är i närmast anknytning till människan? Gud har skapat alla dessa saker för honom.”
”Kan du bevisa det till min belåtenhet”, frågade han.
”Varför inte”, svarade jag. ”Jag kommer att bevisa det för dig så väl, att du efteråt vittnar om det faktum att världen och varje sak i den, är till användning och nytta för människan.”
”Säg mig, hur?” frågade han.
”Han har skapat himlen” sade jag, ”över marken som ett bevis för honom, hade den varit lägre eller bara upp till hans huvud skulle han ha lidit. Solen hade bränt honom till döds. Stjärnorna skapade Han som guider åt honom när han färdades på natten genom hav eller land, andra tjänar honom för astronomiska beräkningar och för att bevisa sinnenas tafatthet att känna till varje sak. De är levande vittnen för existensen av en stor och allsmäktig Gud, som har lärt människan denna vetenskap. För en sådan vetenskap kan aldrig ha kommit till kännedom med hjälp av sinnena, och om det inte lärts ut hade det alltid förblivit okänt: ”Åh du Storslagna (Azim) och Mäktiga(Jabbar), hur underbara är inte dessa Dina skapelser”. Han har skapat solen och den skimrande månen som lampor. De svävar i himlen med en otrolig hastighet. Han lyser dem i enlighet med detta. Deras uppkomst och försvinnande framkallar årstiderna. På dem vilar beräkningarna för året; månader och dagar, som grundades för människans användning och nytta. Han arbetar under dagen, och vilar på natten. Hade dagarna och nätterna stannat kvar i ett tillstånd, skulle dagen aldrig blivit natt, eller natten blivit dag, och människorna skulle inte ha kunnat göra framsteg i deras angelägenheter. Han den klokaste och skickligaste Skaparen, skapade den ljusa och skinande dagen för arbete, och den mörka natten för vila och ro. Han fastställde värme och kyla – två motsatta effekter, men båda nödvändiga. Om det endast hade funnits värme eller kyla, skulle ingenting ha kunna levat. Trädgårdarna skulle ha förstörts med varelser i dem, för alla dessa saker är bundna med luften som svävar i rymden. Kylan kontrollerar överdriven svettning, och värmen upphäver de skadliga effekterna som livsmedlet har på kroppen, förutom att aktivt medverka i dess utveckling – när kroppen torkar, produceras fukt av den; när fukt produceras, absorberar värmen fukten. På samma sätt absorberar eller släpper molnen ifrån sig; du ser att de regnar i proportionerlig mängd efter världens behov. Om de inte gjorde detta skulle hela världen löpa risk att totalförstöras. Gud sänder regelbundet regn till jorden, bebodd av Adams(A) söner – marken som de vandrar på, eller vaggan, där de sover. Gud har upprätthållit världen för honom – bergen fungerar som vikter, och från bergen flödar floderna för att bevattna världen – utan dessa strömmar av vatten måste jorden ha förblivit torr och människorna i ett dåligt skick. Han har skapat haven, över vilka människor reser. I dessa hav finns vissa varelser som ger mat åt människorna, och prydnadsföremål som han kan pryda sig med. Hela världens kombination och den enhetliga utformningen, anger klart en skapare av den hela. För ingenstans finns den kontrast och de meningsskiljaktigheter som med nödvändighet måste uppstå, vid fallet av en annan upphovsman. Himlen har skapat saker för människans nytta, likaså jorden. Det finns grönsaker, färska druvor, korn, dadlar, gröna trädgårdar, frukter och betesmarker skickligt planerade för människans användning och nöje. Djuren och många andra syften är skapade av Gud för honom. De är nödvändiga för hans underhåll och välbefinnande. Du måste ha i åtanke att det finns två olika arter av liv i denna värld. En bestående av konsumenter och den andra av producenter. En skapas för att äta; den andra för att ätas, båda (typer av) varelser kan nödvändigtvis vara desamma. Detta eftersom Han som konstruerade den mänskliga kroppen också vet den rätta maten för den. Han skänkte aptiten som frågar efter mat, magen som bryter ned, och förser vävnaderna och fyller på blodet. Han skapade tarmarna som avfall och exkrement passerar. Hade den som har skapat människan varit någon annan än en skapare av hans mat, skulle Han inte ha skapat aptiten som vill ha den andra varelsens mat och inte heller skulle den andra varelsen tillåta sin skapelse att bli uppäten.”
”Du har med din vältalighet”, sade han, ”fått mig att tveklöst förklara att skaparen av alla ting är en och samma. Han är den enda kloka, barmhärtiga, allsmäktiga och allvetande Guden,
Jag prisar Honom och förhärligar Honom. Men jag har tvivel när det gäller en sak. Är dödligt gift, som dödar människor och skadar skapelserna, skapat av Honom?” ”Är det inte uppenbart för dig”, frågade jag, ”att giftet är skapat av Gud?”
”Nja, jag förstår inte”, svarade han, ”varför Han skapar skadliga och onda saker. Sådana onda saker är långt ifrån Hans natur, och varför skulle Han skada det som är Hans eget.”
”Jag kommer fortfarande genom denna, Halila och den medicinska vetenskapen förklara och bevisa för dig att sådana saker, som till synes är skadliga för människan, i själva verket inte är så. Känner du till några växter som är helt ofarliga för människan?” Frågade jag.
”Ja”, svarade han.
”Vilka är de?”
”De som människor äter dagligen som livsmedel”, sade han. ”Tror du”, frågade jag, ”att mat ibland producerar färgförändringar i kroppen, och olika sjukdomar, som till exempel spetälska, lungsot eller gulsot?”
”Ja”, sade han.
”Då var ditt svar, för ett tag sedan felaktigt”
”Jo, visst är det så”, sade han.
”Känner du till rötter utan någon nytta för människan?” Frågade jag. ”Ja”, svarade han.
”Vilka är de?” Frågade jag.
”De är …”
”Men vet du inte, att blandade med andra saker, botar dess rötter spetälska och lungsot? Jag tror att du måste veta detta. Kan du berätta för mig namnet på en växt, fungerandes som ett motgift mot gift?”
”Har inte ”Tiryak” (motgift) en sådan effekt?” Frågade jag. ”Jo”, svarade han, ”Tiryak är kungen av alla läkemedel. Det används vid fall av ormbett, getingstick eller bett från myror, eller när giftet har tagits invärtes.”
”Vet ni inte”, sade jag ”att gifter används på två sätt, nämligen, för utvärtes bruk, och för invärtes bruk, och denna Tiryak framställs genom en specifik destillation och förbränning av köttet från de mest giftiga av ormar?”
”Ja”, sade han, ”jag har fel igen, för, Tiryak dosen, fungerar inte som ett effektivt motgift mot giftet om den inte förbereds som du nämner.”
”Då finns det inget riktigt ont, även om det kan verka så vid första anblicken, som skapats av Gud”, sade jag.
”Nu bekänner jag”, La-i-laha, il-Allah, Wahdahu la sharik-en-lahu (Det finns ingen Gud utom Gud, och Han har ingen partner), och vittnar om att Han har skapat alla (tillsynes) skadliga saker liksom de goda. Himlakropparna, molnen och vinden regleras av Honom. Sjukdomar och mediciner är alla från Honom. Han känner människans kropp exakt – dess krämpor och botemedel. Han känner människans själ på samma sätt. Han har skapat stjärnorna, som beräknar människans öde. Det är likformighet i designandet, och ingen motsägelse finns. Hela universum i harmoni talar om en Gud. Säg mig nu, något om Honom varför ni kallar Honom Awwal den första, Akhir den sista, Khabir den allvetande och Latif den visa och förnäma?”
”Han är Awwal eftersom han är fri från alla former av kayfiyat – omständigheter såsom värme, kyla, hårdhet, mjukhet, etc. Han är Akhir eftersom han inte har något slut. Det finns ingen lik honom. Han har skapat universum utan hjälp av någon. (Han har skapat allt från absolut ingenting; ingen materia behövdes. Hans Amr (befallning) löd, och universum kom att existera). Han skapade allt utan det minsta problemet eller sinnestillståndets eftertanke. Han behöver inget kayfiyat (tillstånd) för att skapa, för villkoren själva är skapade av Honom. Vi kallar honom Awwal, eftersom han inte hade någon början. Han har funnits i all evighet. Han har ingen likvärdig honom i makt, och inte heller någon självexisterande motståndare, och inte heller någon like i någon av Hans attribut. Han är inte känd för sinnena – (för sinnena kan bara upptäcka skapade saker). Han kan endast uppfattas genom sin skapelse, de underbara fenomenet, vars existens vittnar på en stor vishet. Han är Gud, den mest heliga och upphöjda – Tabarak-wa-ta’ala.”
”Varför kallar ni honom Qawi, den mest kraftfulla?” Frågade han.
”Vi kallar honom Qawi, eftersom han har skapat enorma och robusta ting såsom jorden med dess berg, hav och sand, rörliga ting, såsom män, djur? Moln av vatten, solen, månen och stjärnorna. Omfattningen av deras storlek, deras frikostighet och lyster, hastigheten och majestäten av himlavalvets imperium, med jordens underverk är förskräckligt mäktiga. Dessa, betydelsefulla av Hans Makt, vägleder oss till ma’arifat – kunskap av Hans väsen. Vi kallar honom inte Qawi, på grund av kraften i de skapade tingen. Inte på något sätt går Han att jämföras med skapade ting, för deras attribut minskar eller ökar, deras makt är beroende av någon annan sak för existens, och det eviga har inte någon likhet med dem, i deras defekta storhet. Vi kallar honom Azim – den stora – och Kabir – den mäktiga – ojämförlig med någon jordisk storhet. Vi kaller ett träd stort, och vi kallar en brottare stark. Men detta ger oss ingen aning om Guds storhet och styrka.”
”Hur kommer det sig?” Frågade han, ”att Han, i den heliga Koranen, kallar sig Sami’’ – den som hör, Basir – den som ser och ’Alim – den som vet?”
”Därför att ingenting från honom är dolt – varken någon handling eller någon tanke. Han är Basir, för hans observation sträcker sig över universum. Han är Sami’ för alla människors viskningar hörs av Honom. Han hör hemligheterna av varje viskning, – tre personer kan inte viska tillsammans, utan att Han är den fjärde av dem, och så vidare. Han hör ljudet av en myra gåendes på en klibbig sten, ljudet av ljudlösa fåglar som flyger i luften. Ingenting undgår Hans kunskap – synligt eller osynligt, kännbart eller inte kännbart, – alla saker är i Hans vetskap. Han är Sami’, inte för att Han hör med öron som vi på jorden gör, eftersom Han varken har öron eller ögon. Han är Aleem, för ingenting är okänt för Honom, vare sig det utforskas djupt under jorden eller bortom himlarna, vare sig det är nära eller långt borta. Han hade kunskap om alla saker innan de blev skapade. Han är Aleem. Men Hans kunskaper erhålls inte så som människan gör med hjälp av sina sinnen. Hans attribut är Hans väsen. Han är befriad från alla mänskliga attribut, ren och obefläckad. Dessa attribut av sam’, baasaroch ‘ilm får inte ge dig en jordisk idé om Gud. Han är långt över Sina skapelser, helig och ren, och Hans namn är heliga också.” ”Du har gjort det fullständigt klart för mig”, sade han, ”men jag vill att du ska förklara det på ett sådant sätt att jag kan ge korrekta svar på alla frågor som ställs till mig, jag vill studera ämnet så ingående att jag på en gång kan förvirra eller motbevisa ateisterna och deras skepsis, och dessutom vara till nytta för de som söker sanningen, och dra full nytta av den grund på vilken sant troende står. Varför kallas Han för Latif – den ståtlige? Jag är medveten om att Han har skapat ståtliga saker. Men jag skulle vilja (ha) en ytterligare förklaring av detta.”
”Han är Latif”, sade jag, ”eftersom var enda en av Hans ting, även de minsta skapelserna, ibland så små att de inte kan uppfattas av de mänskliga ögonen, visar skönhet och klar perfektion till minsta detalj – några små skapelser, såsom en mygga eller en myra är identiska i fråga om kön, tillstånd eller ålder – när man observerar detta ser man att de har en viss tankeförmåga, har önskningar, passioner, och fruktan för döden och att de älskar sina ungar och känner igen sina vänner, trots deras obetydlighet; när vi ser andra varelser som lever på olika platser – himlarna, haven, skogarna eller husen – alla med ovanstående egenskaper, är det i förundran och tillbedjan som vi kallar Honom Latif – skaparen av ståtliga och obetydliga skapelser, eftersom vi kallar Honom Qawi, då Han skapat mäktiga och kraftfulla ting.”
”Det som du har förklarat för mig är mycket tydligt”, sade han. ”Men hur kan det vara möjligt för människan att kalla sig själv – vid namnen som gäller för Gud?”
”Eftersom Gud, den mest heliga och höga inte har förbjudit det. Människan kallar en specifik sak ”en”, och kallar Gud ”en” också. Han kallar en människa muthawwir (konstnär) och Gud är också muthawwir, en annan Raziq – leverantör av mat – eller Sami’, Basir och han kallar Gud för detsamma; men innebörden skiljer sig stort när den appliceras på Gud. När en sak är ”en”, tyder det på att det finns fler som den. Men när Gud kallas en, tyder det på att det aldrig var eller är eller kommer att bli något annat likt Honom. Du känner kanske till att namnen endast ges till människorna för identifiering. Vi kallar en person när han är ensam, men i rätt bemärkelse är människan inte ”en”, han är många, han har olika lemmar i motsats till varandra, har blod, kött, ben och senor, stoft, hår och naglar, mörkhet och vithet, och alla varelser är på detta sätt, bevisandes att en person är ”en” endast genom sitt namn och inte riktigt i struktur eller mening. Men ordet ”ett” kan rättvist gälla för Gud, som inte kan liknas vid någon. Han har namn som Sami’, Basir, Qawi, Aziz, Hakim och på samma sätt, har Han den mest upphöjda Guden, skapat alla mirakel. Dessa specifika namn beskriver inte Hans attribut, men den Han är – Hans väsen. Hans attribut är inte vid sidan av Honom själv utan Han är Sami’, Basir, Hakim, Aleem och Qawi i Hans väsen.”
”Förklara för mig”, sade han, ”varför Han har kallat Sig själv Rauf Rahim, barmhärtig och vad menas med Hans vilja eller medgivande och Gadhab, ilska eller missnöje?” ”Barmhärtighet inom oss”, sade jag ”är en instinkt som uppmanar till vänlighet och gåvor. Men Guds barmhärtighet är den vänlighet och belöning som skänkts människan. Människans nåd har två tolkningar – medlidandet för en människa i nöd utan att lindra det; eller medlidande i en mer konkret form som att frigöra honom från tiden för hans problem, låt oss säga, att förse denne med mat eller kläder. Folk talar mycket högt och påpekar denna välgörenhet som mest lovvärd. Handlandet av välgörenhet skapades av instinkten för nåd i det mänskliga hjärtat. Men Guds nåd är också skapat inom oss. När någon till exempel, har räddats av en annan från smärtorna av svält, eller från käftarna av några vilda djur, känner vi genast Guds barmhärtighet. Det är sant att Han är barmhärtig, men inte på samma sätt som människan är barmhärtig. Den nåd som har sitt ursprung i människans hjärta finns inte i Guds, även om Gud placerade det i människan, för Gud har inget hjärta som människan har. Ånyo Gadhab, när människan blir arg, genomgår han själv förändringar – hans armar och ben darrar, hans färg förändras, och han själv vållar straff för den som uppjagade hans ilska. Men Gud lider inga förändringar. Ordet Gadhabanvänds i två betydelser – att något som har sitt ursprung från hjärtat inte är tillämpligt på Gud, på samma sätt som med Raza (nöje) Rahmat (barmhärtighet) och Na-raza(missnöje). Han är endast Jalil – (strålande) – Azim – (magnifik), och det finns inget likt Honom.”
”Nu, förklara för mig Hans avsikt och hjälpsamhet” sade han, ”Varför kallas Han Murid (hjälpsam)?”
”Människans handlingar”, sade jag ”är resultatet av en avsikt och en genomtänkt tanke. Guds avsikt är utförandet av handlingen utan reflektion eller tanke. Vid Hans Amr, eller befallning – är saken redan vid perfektion, utan besvär eller bekymmer från Hans sida.”
”Du har helt övertygat mig”, sade han, ”i varje detalj, och dina argument är mer än tillräckligt för en person med sunt förnuft. Till Gud, som leder oss till den rätta vägen, och hindrar oss från att hemfalla åt synd, eller att våga tillskriva något till Honom; eller att tvivla på Hans storhet, makt och Allsmäktighet, erbjuder jag mitt hjärtas tacksamhet. Sannerligen är Han stor, utan en konkurrent. Det finns ingen som Honom. Han är för upphöjd för att kunna ha någon like eller partner.”
Fred över dem som följer sanningen!