”MED BISTER min vände han sig bort
när den blinde mannen kom fram till honom.
Och kanske skulle han - hur hade du kunnat ana detta? - [kanske skulle han] ha vuxit i renhet eller ha tagit emot och dragit nytta av vad du skulle ha sagt [honom]
Den som inte tror sig behöva [Gud och Hans ord],
till honom lyssnade du uppmärksamt,
fastän ingen kan klandra dig om han inte renas från sin synd;
men den som kom till dig med sin enträgna bön
och [visade att han] fruktade Gud,
[honom] lät du gå sin väg ohörd!
NEJ [låt] detta bli en påminnelse [för dig]!”
[Den heliga Koranen 80:1-11]


Tillfället för uppenbarelsen av detta kapitel var ett historiskt event som ägde rum. En dag satt den heliga Profeten(S) med vissa rika individer från Quraysh, närmare bestämt från Umayyadstammen, däribland Uthman Ibn Affan som blev kalif ett par år senare. Medan Allahs Sändebud(S) predikade för dem kom Abdullah Ibn Umm Maktom, som var blind och en av Profetens(S) följeslagare, för att se Profeten(S) [och ställa en fråga]. Profeten(S) tog emot honom med ära och nöje och gav honom den närmaste platsen intill sig.

Det var dock så att Profeten(S) inte direkt besvarade frågan från den blinda mannen omedelbart eftersom han var i mitten av sitt tal med dem från Quraysh. Eftersom Abdullah var fattig och blind såg överhuvuden i Quraysh ner på honom och de uppskattade inte den respekt och ära Profeten(S) visade honom. De tyckte inte heller om den blinda mannens närvaro bland sig samt att han avbröt deras konversation med Profeten(S). Slutligen var det en av dem rika Umayyaderna (nämligen Uthman Ibn Affan) som visade en bister min mot Abdullah och vände ryggen mot honom.

Denna handling från Qurayshitiska ledaren gjorde Allah(SWT) missnöjd och uppenbarade då kapitel 89 (Abasa) genom Gabriel(A). Detta kapitel prisade Abdullahs position trots att han var fattig och blind. I de fyra första verserna fördömde Allah(SWT) den avskyvärda ställningen hos Quraysh överhuvuden och i dem resterande verserna ”påminner” Allah(SWT) Sin Profet(S) att predikan för en icke-troende inte är nödvändig om den icke-troende inte har för avsikt att rena sig själv och förolämpar en troende enbart på grund av dennes brist på rikedom och hälsa.

Det finns vissa sunnitiska kommentatorer som tillskriver Profeten(S) en nivå av vanlig moral och anklagar honom för att ha förolämpat Abdullah och genom detta försöker de säga att han inte var fri från svagheter i sin handling och uppförande. Detta är samtidigt som den som förolämpade den fattiga mannen var en rik medlem i Umayyadstammen som antingen fortfarande var en icke-muslim eller som nyligen hade anslutit sig till följeslagarna (nämligen Uthman).

I syfte att befria Uthman från en sådan missgärning verkar ändå vissa inte tveka på att anklaga Profeten(S) för en sådan handling och därmed beskylla Profeten(S) till Uthmans fördel. En sådan vändning av händelserna genomfördes av Umayyaderna under deras tid vid makten genom betalda återberättare. Det är välkänt att Umayyaderna var bland de ivrigaste fienderna till Profetens(S) familj och Islam; därför var det inte till deras fördel att deras ledare, Uthman, skulle bli tillrättavisad i Koranen och således tvingades de skriftlärda som jobbade för Umayyaderna att skriva att den här versen uppenbarades för att tillrättavisa Profeten(S) och inte Uthman. En sådan klar lögn var till för att bevara Uthmans värdighet på bekostnad av att man förödmjukade Profeternas mästare. Här är åsikten hos vissa sunnitiska kommentatorer:

”Det sägs att dessa verser uppenbarade sig angående Abdullah Ibn Maktoom, han var Abdullah Ibn Shareeh Ibn Malik Ibn Rabi' al-Fihri från (stammen) Bani Amir Ibn Louay. Han kom till Guds Sändebud medan denne var i gång med att omvända följande personer till Islam: Utbah Ibn Rabi'ah, Abu Jahl Ibn Husham, al-Abbas Ibn Abd al-Muttalib, Ubay och Umayyah, söner till Khalaf. Den blinda mannen sade: ’O Allahs Sändebud, läs för mig och lär mig från vad Allah(SWT) har lärt dig.’

Han fortsatte att kalla på Profeten(S) och upprepade sitt önskemål utan att veta att Profeten hade vänt ansiktet mot någon annan, tills hatet uppenbarade sig på Profetens ansikte eftersom han blev avbruten. Profeten(S) tänkte för sig själv att dessa stora människor skulle säga att hans följeslagare enbart är blinda och slavar och därför vände han sig från honom och mot människorna han talade med. Då uppenbarades dessa verser.

Efter det brukade Profeten(S) vara vänlig mot honom och när han såg honom brukade han säga: ’Välkommen till den som Gud klandrade mig för honom’. Han brukade fråga om han behövde någonting och lämnade honom som ställföreträdare i Medina två gånger under krig. ”


Den ovannämnda sunnitiska kommentaren har också nämnts i ”al-Durr al-Manthoor” av al-Suyuti med vissa mindre skillnader. Abul Ala Maududi som är en annan sunnitisk kommentator av Koranen har en mer moderat syn. Här är hans tolkning av versen 80:1-7:

”Här uttryckes missnöjet direkt till de icke-troende som var likgiltiga inför sanningens Budskap. Innan dess, från början av kapitlet till vers 16, var det till synes den heliga Profeten(S) som tilltalades direkt men det var faktiskt menat som en tillsägning till de icke-troende.”

Sunnitisk källa: ”Commentary of Qur’an”, av Abul Ala Maududi, s. 1005, under kommentaren till vers 80:17 (Islamic Publications (Pvt.), Lahore)

Faktum är dock att Koranen inte ger något bevis för att den personen som visade en bister min mot den blinda var Profeten(S) och den avslöjar inte heller vem det är som blir tilltalad. I dem ovannämnda verserna i Koranen tilltalade Allah(SWT) inte Profeten(S) varken vid namn eller titel (t.ex. O Mohammad, O Profet eller O Budbärare). Dessutom finns det en vändning i pronomen från ”han” i de två första verserna till ”du” i de senare verserna i kapitlet. Allah(SWT) sade inte: ”Men bister min vände du dig bort”, snarare sade den Allsmäktige:


”MED BISTER min vände han sig bort
när den blinde mannen kom fram till honom.
Och kanske skulle han - hur hade du kunnat ana detta? - [kanske skulle han] ha vuxit i renhet” [Den heliga Koranen 80:1-3]

Även om vi antar att ”du” i den tredje versen tilltalar Profeten(S) är det tydligt från de ovannämnda tre verserna att ordet ”han” (den med bister min) och ”du” tilltalar två olika personer. De följande två verserna stödjer den här tesen också:

”Den som inte tror sig behöva [Gud och Hans ord],
till honom lyssnade du uppmärksamt”
[Den heliga Koranen 80:5-6]

Således var det någon annan än Profeten(S) som visade en bister min på grund av skillnaden mellan ”han” och ”du”. I vers 80:6 tilltalar Allah(SWT) Profeten(S) sägande att predikan för arroganta medlemmar i Quraysh som visar bister min mot en blind man inte är värdigt och det är inte nödvändigt att föredra över en predikan för en blind man, även om den blinda mannen kom senare. Anledningen är att predikan för någon som inte har avsikt att rena sig själv (till den graden att han visar en bister min mot en troende) inte är givande.

Dessutom, uppvisande av en bister min är inte en del av Profetens(S) maner/uppförande mot uppenbara fiender, än mindre mot troende som söker vägledning! Man kan ställa sig frågan hur en Profet(S) som skickades som en barmhärtighet för mänskligheten kan vara elak när en vanlig troende inte ens gör så? Detta påstående motsäger även Guds Självaste tillkännagivande om den heliga Profetens(S) storslagna moral och etik:

“Ditt liv och ditt handlande är ett lysande [exempel]” [Den heliga Koranen 68:4]

En man som förolämpar andra förtjänar inte sådana komplimanger. Man är enig om att al-Qalam (Surah 68) kom innan 'Abasa (Surah 80). Hur kan det vara rimligt att Allah(SWT) skänker storhet åt Sin skapelse i begynnelsen av hans profetskap och deklarerar att han har en storslagen moral och därefter återgår till att tillrättavisa och kritisera honom för några uppenbara misstag i hans moraliska uppförande.

Den Allsmäktige sade även:

”Och varna dem som står dig närmast [för Guds straff] och bred ödmjukt din [ömhets] vinge över dina troende anhängare” [Den heliga Koranen 26:214-215]

Det är välkänt att dessa verser är tidiga uppenbarelser i Mecka. Samma ord kan hittas i slutet av vers 15:88. Allah, Upphöjd är Han, säger dessutom:

“Förkunna därför allt som du blir befalld [att förkunna] och håll dig borta från dem som sätter medhjälpare vid Guds sida.”[Den heliga Koranen 15:94]

Han beordrades att hålla sig borta från dem icke-troende i denna vers, känd att ha uppenbarats i början av den ”öppna kallelsen till Islam” (efter den inledande perioden i det dolda).

Hur kan man ens föreställa sig att efter alla dessa tidigare budord skulle den store och vänliga Profeten(S) fela på ett sådant sätt att det skulle kräva uttalad tillsägelse?

Koranens kommentatorer från Ahl al-Baits(A) rättsskola hävdar vidare att även frågandet i den tredje och fjärde versen i kapitlet om tvivlet ifall Abdullah skulle dra nytta av samtalet med Profeten(S) eller inte, var i tankarna hos en som ännu inte antagit Islam och var inte medveten om Islams anda.

Detta kan inte ha varit något Profeten(S) tänkt på, som har sänts för att predika tron till alla, oavsett deras världsliga position bland folket. Baserad på detta drar de slutsatsen att även ordet ”du” i den tredje versen fortfarande inte gäller Profeten(S) utan en av deltagarna i Umayyadstammen och att ingen av de första fyra verserna i detta kapitel (80:1-4) tilltalar Profeten(S) även om de senare verserna är riktade till Profeten(S).

De som är bekanta med Koranens språk och läser den ursprungliga arabiska Koranen är medvetna om den konstanta skiftningen mellan första, andra och tredje person i Koranens stil. I många verser ändrar Allah(SWT) tilltalet tvärt och således är det inte alltid lätt att förstå vem som blir tilltalad när namnet på den tilltalande inte nämns.

Det är därför Profeten(S) har beordrat oss att vända oss till Ahl al-Bait(A) för tolkningen av Koranens verser eftersom de är ”de vilkas kunskap är fast och djupt rotad” (Koranen 3:7) och är ”Påminnelsens folk” (Koranen 16:43, 21:7) och de är ”de renade människorna som har rört betydelsen av Koranen” (56:79)

Det återberättas att Imam Sadiq(A) sade:

”Den uppenbarade sig om en man från Umayyaderna; han var i Profetens(S) närvaro och sedan kom Ibn Umm Maktoom och när han såg denna person så visade han förakt, drog sig tillbaka, visade en bister min och vände sitt ansikte från honom. Så Allah(SWT) sade vad Han sade [för att visa Sitt] missnöje mot hans handlingar.”

Det sägs att Imam Sadiq(A) också har sagt:

”Närhelst Allahs Sändebud(S) såg Abdullah Ibn Umm Maktoom brukade han säga: "Välkommen, välkommen, vid Allah, du kommer aldrig någonsin finna Allah tillrättavisa mig angående dig (80:5-11). Han brukade få så mycket vänlighet från Profeten att han försökte undvika [att vara i] Profetens närvaro på grund av blygsamhet med tanke på vad Profeten brukade göra för honom.”

I tolkningen av Seyyed Shubbar rapporteras det från al-Qummi:

”Versen uppenbarades om Uthman och Ibn Umm al-Maktoom som var blind. Han kom till Allahs Sändebud(S) medan han var med vissa följeslagare och Uthman var där. Sändebudet presenterade honom för Uthman och Uthman visade en bister min och vände bort ansiktet.”

Allah, den Allsmäktige sade i Koranen om Profeten Mohammad(S):

“Och han talar inte av egen drift - nej, [det är] uppenbarelsens ord”
[Den heliga Koranen 53:3-4]

Så hur kan Profeten(S) säga något stötande om hans tal är uppenbarelse eller ingivelse? Profeten(S) talar aldrig utifrån egna begär. Intressant nog bekräftar sunniter att Surah Abasa (Kap 80) uppenbarades direkt efter Surah al-Najm (Kap 53) där det framgår att Profeten(S) inte talar utifrån egna begär.

Även vers 33:33 i Koranen bekräftar att Ahl al-Bait(A) är fria från jordisk synd och fullkomligt rena. Vi vet alla att Profetens(S) dygder var högre än hans egen familj. Han räknas också bland Ahl al-Bait(A). Hur kan han då förolämpa en troende och bibehålla fullkomlig renhet?

Notera också att i den uppenbarade versen säger Allah(SWT):


“fastän ingen kan klandra dig om han inte renas från sin synd” [Den heliga Koranen 80:7]

Ovanstående innebär inte att Profeten(S) begick ett misstag enbart för att Allah(SWT) använder frasen ”fastän ingen kan klandra dig”. Detta betyder inte att Profetens(S) val var felaktig utan bara att man inte kan klandras för det.

Angående Allah(SWT) som säger: ”fastän ingen kan klandra dig OM han inte renas från sin synd”: Profeten(S) visste inte på förhand att Qurayshiten skulle visa en bister min mot den blinda mannen och därför hade ”OM” villkoret inte uppfyllts och således var det Profeten(S) gjorde innan mannen visade en bister min oklanderlig (eftersom Profeten(S) var mitt i ett tal med dem från Quraysh när den blinda mannen kom). Så fort som Qurayshiten visade en bister min upphörde Profeten(S) att predika och verserna uppenbarades. Som vi kan se genomförde Profeten(S) sin plikt väldigt noggrant.

Påminnelsen var för framtiden precis som det är fallet med en annan vers i Koranen där Allah(SWT) påminner Sin Profet(S) att det inte är nödvändigt för honom att bekymra sig för mycket om att vägleda människorna eftersom vissa av dem aldrig kan vägledas och att Profeten(S) inte skall vara olycklig på grund av dessa.

Sammanfattningsvis har vi kommit med bevis från Koranen, hadith, historia och arabisk grammatik för att stödja tesen om att de första verserna i detta kapitel inte refererar till Profeten Mohammad(S) och att den som visade en bister min mot den blinda mannen inte var Profeten(S). Vi nämnde även att verserna 80:5-11 endast var en påminnelse för framtiden för Profeten Mohammad(S) om att predikan för en icke-troende inte är fruktbart om den icke-troende inte försöker rena sig själv och när den icke-troende förolämpar en troende enbart på grund av att bristen rikedomar och god hälsa.

Shiitisk källa:
1. al-Mizan, av al-Tabataba’i (Arabiska versionen), vol 20, s. 222-224 2.al-Jawhar al-Thameen fi Tafsir al-Kitab al-Mubeen, av Sayyid Abdullah Shubbar, vol 6, s. 363

En sidokommentar

En sunnitisk broder nämnde att tolkningsexperterna har skrivit att verserna i Surah 80 uppenbarades efter att Profeten(S) försökte övertyga de fyra mäktigaste personerna i Quraysh att bli muslimer, nämligen Utbah Ibn Rabi'ah, Abu Jahl (Amr Ibn Hisham), Umayyah Ibn Khalaf och hans bror Ubayy (ingenting har nämnts om Uthman Ibn Affan). Al-Qurtubi har nämnt ytterligare i sin tafsir (tolkning) att dessa verser uppenbarades i Medina och att Uthman på den tiden redan hade blivit muslim.

Svaret som följer är denna: Muslimer är överens om att Surah Abasa uppenbarades i Mecka långt innan Profetens(S) utvandring till Medina. Det som är mer intressant är att de också är överens om att Surah Abasa uppenbarades direkt efter Surah al-Najm (53) där Allah(SWT) sade att Profeten(S) inte talar utifrån egna begär! Återigen, enligt sunniter, är Surah al-Najm den 23:e uppenbarade Surah i Koranen och Surah Abasa var den 24:e uppenbarade och både var tidiga uppenbarelser i Mecka.

Vad al-Qurtubi möjligtvis har nämnt var endast ett försök att förflytta läsarens fokus från det faktum att Uthman blir tillsagd i denna Surah och därmed bevara hans integritet på bekostnad av Profeten(S) anklagande.

Ett annat fel i den ovannämnda redogörelsen är att det sades att en av Qurayshiterna som Profeten(S) talade till var Abu Jahl. Vad gjorde Abu Jahl i Medina? Vet ni inte att Abu Jahl levde i Mecka och att han var en av de största fienderna till Profeten(S) och aldrig flyttade till Medina för att se Profeten(S) samt att han var en av de som dödades i Badr-slaget (det första kriget)?

De andra personerna som nämndes, Utbah och Umayyah, dödades också tillsammans med deras ledare Abu Jahl i Badr-slaget. Ingen av dem hade en chans att träffa Profeten(S) [efter hans utvandring] förutom i stridsfältet (Badr-slaget) där deras kroppar togs till den välkända brunnen!