Denna del behandlar frågorna och motargumenten gällande ämnet i nuvarande och föregående omgångar av diskussioner samt svaren till dem.

En sidokommentar

En person frågade hur vi förklarar följande vers från Koranen angående konceptet ofelbarhet:

"Om Gud [genast] skulle straffa människorna för det onda de gör skulle Han inte lämna en enda levande varelse på [jorden]. Men Han beviljar dem en frist till en tidpunkt [som Han har] utsatt. De kan inte förkorta fristen och, när den har löpt ut, kan de inte förlänga den, ens med ett ögonblick." 
 [Den heliga Koranen 16:61]

Svaret på detta är följande: Först och främst, 
”människorna” 
 i början av versen hänvisar till 
”de orättfärdiga” 
 och 
”otrogna” 
. Notera att i föregående vers har de otrogna tilltalats uttryckligen.

Ovanstående vers antyder inte att varje person på jorden är orättfärdig. Snarare hänvisar den till det faktum att, till skillnad från livet efter denna, när en värdslig bestraffning kommer som en följd av dem orättvisa människornas orättvisa kommer den att drabba alla levande varelser på jorden vilket inkluderar de goda och dåliga människorna såväl som djuren. Självklart är hemsökelsen en total förlust och bestraffning för syndarna medan det blir ett test för de troende. I en annan vers säger Allah(SWT) följande:

 
”Och var på er vakt mot frestelser till det onda, som sannerligen inte ansätter bara de orättfärdiga bland er; och tänk på att Gud straffar med stränghet.” 
 
[Den heliga Koranen 8:25]

Således påvisar inte vers 16:61 att varje person är en dhalim (orättvis).

Dessutom har ordet 
”dhulm” 
 i Koranen använts med olika betydelser. Endast en av dem generella betydelserna av 
”dhulm” 
 är "synd" som medför bestraffning i livet efter detta. Sannerligen var Profeterna och Imamerna inte syndare (Dhalim) och vi kan enkelt bevisa detta genom Koranen (se några stycken längre ner).

Men innan vi presenterar Koranens argument och för att få en klarare bild av frågan, låt oss citera en berömd förklaring av Sufierna som nämnts av sunnitiska lärda, däribland al-Radhi och al-Baidhawi, som säger:


”De goda handlingarna hos de rättfärdiga människorna är synder för de som är nära (till Allah(SWT)).”
 


Detta betyder att för de människor som är väldigt nära Allah(SWT), såsom Profeterna(A), har synd en mycket mer subtil betydelse och dess innebörd skiljer sig från vad vi allmänt anser vara en synd. I deras höga nivå, anser de sig själva vara syndiga när de ifrågasätter sig själva med att säga: 
”jag borde ha gjort mer goda handlingar än vad jag hittills har gjort” 
 - detta medan de gjorde sitt bästa.

Eller 
”jag dyrkade inte Allah(SWT) till den utsträckningen som Han förtjänar genom Hans Storhet”, 
 eller 
”jag kan vara närmare Gud”. 
 Detta är för dem en form av synd som skiljer sig väldigt mycket mot vad vi anser vara en synd. Deras synd är enbart en känsla av blyghet inför Allahs(SWT) ära. I enlighet med hans genuina natur tvivlar inte en högt framskriden människa från att följa den Allsmäktiges stig. Med varje steg som han tar mot utveckling [och förbättring] kommer storheten och storslagenheten i den Allsmäktiges makt att bli mer uppenbar för honom och han kommer att titta på sitt förflutna från en högre nivå. Han kommer ibland att be om förlåtelse för vad han har gjort, även om det var hans plikter. Det beror på att han nu begriper dess otillräcklighet.

Han tolkar sin tidigare dyrkan som en synd och ser inget värde i hans gärning när det presenteras inför Herrens Stora ställning. Med hans upphöjda syn uppfattar han sin underkastelse i Guds närvaro som syndig och till och med en handling långt ifrån hövlighet. Profeterna(A) och de gudomligt utsedda Imamerna(A) har nått den här nivån. Eftersom de inser Herrens Storslagenhet och begriper Livskänkarens ställning, ser de sig själva och sina gärningar, tillbedjan och lovprisningar så pass små att de tolkar deras dyrkan av så mycket överflöd och storhet som synd, och genom åkallelser och bön ber dem om förlåtelse och hoppas på förlåtelse.

När de möter de gudomliga befallningarna och reflekterar över den Allsmäktiges heliga ställning, underkastar de sig själva inför Mästaren. De ser sina handlingar inför Herren som obetydliga och anser det inte lämpligt att prisa. De hoppas att det kommer accepteras av Skaparens Storhet och Generositet, ty annars är det en synd att framlägga en så pass otillräcklig dyrkan inför Herrens heliga närvaro.

Människor som Profeten Mohammad(S) och hans Ahl al-Bait(A) insåg den gudomliga ställningen med en betydligt bredare syn. Med de två vingarna av kunskap och handling framskred de kontinuerligt till en högre och mer överlägsen ställning. Vid varje ögonblick som passerade förstod de mer och mer Livskänkarens Storslagenhet och mer om deras egna handlingar; följaktligen större insikt om deras otillräckliga handlingar i jämförelse med den Storheten och Makten.

För att kompensera för detta, erkände de sina synder och bad Herren om tillåtelse för att be om förlåtelse med ursäkten att de inte kan åstadkomma till den grad som Allah(SWT) förtjänar, och med hoppet att Han skall vägleda de till en högre och mer överlägsen ställning tills de kan fortsätta deras utvecklingsprocess för att nå den sublima moralen.

Den versen som nämndes bör förstås i den bemärkelsen. Ingen människa kan dyrka Allah(SWT) till den nivån som Allah(SW) förtjänar att dyrkas. Det är som att någon vill betala en oändlig skuld med begränsade resurser. Således är varje person syndig och skamfull inför Hans ära. Ju närmare Gud, desto mer skamfull är du inför Gud för din otillräckliga dyrkan. Låt oss ge er ett bevis från Koranen att ”dhulm” för profeter har en helt annan betydelse. Allah(SWT), till Vem all Makt och Majestät tillhör, säger i Koranen:


 "Och [minns att] Abraham sattes på prov av sin Herre och [att han] fullgjorde alla Hans befallningar. [Gud] sade: 'Jag skall göra dig till ett föredöme för människorna.' Abraham frågade: 'Och mina efterkommande?' [Gud] svarade: 'Mitt löfte omfattar inte syndarna.'" 
 
[Den heliga Koranen 2:124]

I versen ovan konstaterar Allah(SWT) att Guds tilldelade ledarskapsställning inte når en person som är ”Dhalim”. Det finns ingen tvekan om att Profeten Mohammad(S) var en gudomligt utsedd ledare och en ättling till Ibrahim(A). Inte bara han utan även Moses(A), Jesus(A), David(A) och Suleyman(A) var ättlingar till Ibrahim(A) och alla utsågs av Allah(SWT) som Imamer. Detta påvisar att ingen av de var syndare (
”dhalim” 
) för annars skulle den sista meningen i vers 2:124 vara osann!

Således finns det ingen konflikt mellan verserna 16:61, 2:124 och 33:33 och så vidare, eftersom, för det första, tillskriver vers 16:61 inte 
 dhulm 
 till alla människor och för det andra har
 dhulm 
 använts i Koranen med mer än en betydelse och inte bara för en ”syndare” som förtjänar Allahs(SWT) bestraffning i nästa liv. Synd har en annan innebörd för den som är nära till Allah(SWT).

Deras synder kan endast tolkas som otillräckliga goda handlingar eller dyrkan inför Allah(SWT) i jämförelse med den oändliga dyrkan som Allah(SWT) förtjänar. En sådan typ av synd - som även är obemärkt för dem rättfärdiga människorna - orsakar inte Allahs(SWT) vrede och leder inte heller till bestraffning i nästa liv.

****

En muslimsk konvertit (före detta katolik) hävdade att det finns en redogörelse om Davids(A) äktenskapsbrott i det gamla Testamentet - profeterna var människor. [Man skulle] minns att Profeten Mohammads(S) gamla och framtida synder blev förlåtna. Det är inte att han inte hade några synder. Profeten(S) brukade be om förlåtelse för sig själv. Uppenbarligen utgör detta inställningen hos en syndare som ångrar sig efter att ha syndat.

Som ett svar på det nedsättande citatet om David(A) från Bibeln kommer vi inte hedra det uttalandet från dem bibliska skribenterna med en kommentar! Man bör veta bättre än att citera en förvanskad bok!

Vad gäller påståendet om att Profeten(S) bad om förlåtelse från Allah(SWT) har vi redan besvarat detta några rader innan och bevisat genom Koranen och hadith att Profeternas(A) och Imamernas(A) synder skiljer sig markant med det vi anser vara synder (som dessutom är straffbart) och som sådan kommer de inte hållas ansvariga för dem. Det är därför Allah(SWT) underrättade Profeten(S) om att hans gamla och framtida ”synder” är förlåtna!

Om Allah(SWT) hade inspirerat ”syndfulla” profeter och budbärare att leda människorna till den rätta vägen innebär det att Allah(SWT) samtycker till synder! Varför skulle Han då förbjuda det? Vad är det för spel som Allah(SWT) spelar? Vad för typ av Skapare är Han som samtycker till något samtidigt som Han förbjuder det? Upphör med och avstå från att förolämpa Allah(SWT) med att påstå att Hans profeter och budbärare var syndare. Frukta Allah(SWT) O människor innan den dagen kommer då ni kommer att hållas ansvariga för era handlingar! Exalterad är den Barmhärtige från dessa löjliga antydningar!

****

En läsare påpekade att Moses(A) dödade en man med sina nävar. Vilken synd är större än att döda en människa? Nå, Profeten Mohammad(S) och Imam Ali(A) dödade många otrogna! De gjorde detta för att foga sig med Allahs(SWT) regler. Att dessutom döda en person under självförsvar eller vid försvar av troende från ett angrepp från en icke-troende är inget brott.

Dessutom, i många fall är de synder, av profeterna som nämns i Koranen, en handling som de begått som då ansetts vara en överträdelse av deras tids tyrann och inte av Allah(SWT). Det innebär att härskaren ansåg att den profeten var skyldig till en specifik handling. Detta innebär inte att de är skyldiga inför Allah(SWT). Fallet med Profeten Moses(A) som dödade en icke-troende då han försvarade en av sina Shia (följeslagare) faller inom den kategorin. Faktum är att Koranen vittnar om detta genom att säga:


 "[MINNS] hur din Herre kallade Moses till Sig [och sade]: 'Gå till det orättfärdiga folket, Faraos folk; finns det inte någon bland dem som fruktar [Gud]?' [Moses] svarade: 'Herre! Jag är rädd att de kommer att kalla mig lögnare, så att jag kommer ur fattningen och att min tunghäfta [förvärras]. Sänd därför bud efter Aron! De kan också ställa mig till svars för ett brott [som jag har begått] och jag är rädd att de kanske kommer att döda mig.'"


[Den heliga Koranen 26:10-14]

وَلَهُمْ عَلَيَّ ذَنبٌ فَأَخَافُ أَن يَقْتُلُونِ

( الشعراء:١٤)



Som vi kan se i den sista versen är mordet något som Faraos folk ansåg vara en synd och inte Allah(STW). De ansåg Moses vara skyldig. Således var det inget synd inför Allah(SWT) utan en anklagelse från en regering.

Profeten Moses(A) gjorde vad som förväntades av honom och det var att hjälpa en förtryckt troende mot en förtryckare. Även om han inte hade för avsikt att döda förtryckaren så skedde detta under självförsvar. Det var satans plan att göra situationen svårare för Moses(A). Med det oplanerade mordet blev livet svårare för Moses(A) och han blev tvungen att hålla sig borta från Egypten men detta innebär inte att han syndade. Ibland kan försvarandet av sanningen orsaka problem men inte synder.

Trots alla dessa problem skänkte Allah(SWT) slutligen segern till Moses(A) över de icke-troende. Återigen, Profeten Moses(A) var inte en syndare (
 dhalim
) för annars skulle det motsäga vers 2:124 där Allah(SWT) säger att Guds tilldelade ledarskapsställning inte skall nå syndarna.

***

Ett annat syskon hävdade att Allah(SWT) har förbjudit oss från att rena någon i versen: 
 "Påstå därför inte att ni är rena från synd!" 
 (53:32). Därför kan inte heller profeter eller budbärare anses vara renade.

Svaret på detta är att versen har tagits ur sitt kontext och därför har dess innebörd fördunklats. Låt oss noggrant studera hela versen:


 "De som avhåller sig från de grövsta synderna och från skamliga handlingar [skall se] - även om de begår mindre felsteg - [att] det inte finns någon gräns för din Herres förlåtelse. Han har full kännedom om er, från det att Han [först] skapade er av jord och från det att ni tog form i moderlivet. Påstå därför inte att ni är rena från synd! Han vet bäst vem som fruktar Honom." 
 
[Den heliga Koranen 53:32)

Den här versen säger: de som har begått mindre klandervärda misstag bör inte rättfärdiga sig själva. De bör vara noga med att inte falla offer för deras egoism och inbilla sig vara bäst när endast Allah(SWT) vet vad som verkligen finns i deras hjärtan.

Således tillskriver inte denna vers Profeten(S) som inte har begått misstag för annars hade Allah(SWT) riktat versen mot honom som Han brukar göra när Han talar med eller om honom. Därför kommer versen inte ens i närheten i att stödja tesen om att Profeten(S) var en syndare. Utöver detta har Allah(SWT) i vers 33:33 i Koranen nämnt att Profetens(S) Ahl al-Bait(A) är obefläckad och fullkomligt renade och då kan vi dra slutsatsen att det är Allah(SWT) som bekräftar att Profeten(S) är ren och således överensstämmer det även med den ovannämnda versen som säger att endast Allah(SWT) vet vem som är bäst och mest renad. Vi behöver inte heller betona att Profeten(S) är det första elementen i Ahl al-Bait(A) och om Ahl al-Bait(A) är fullkomligt renade så är även Profeten(S) det.

***

En läsare har påpekat följande: Vi identifierar oss själva med Profeterna och Budbärarna genom deras synder. Vi tittar på profeternas synder och identifierar våra egna synder genom deras!

Ovanstående påstående är ute på djupt vatten! Vi identifierar inte oss själva med Profeterna genom deras synder: vi identifierar oss genom deras lidande. Det är en stor skillnad mellan dessa två; lidande nödvändiggör tålamod under prövningar och motgångar för att överleva den svåra prövning man går genom. Alla profeter och budbärare (Må Allah(SWT) välsigna de) fick lida enormt på grund av deras titel som representanter för det Högsta Väsendet, Allah(SWT). Vi identifierar oss med detta och förblir ståndaktiga under vår tid av förtvivlan. Som sådan syndade inte profeterna, utan snarare led.

Allahs(SWT) barmhärtighet är inte den, som det påstås, att profeterna och budbärarna syndar utan snarare det att sändes de ner för att upplysa och framföra Allahs(SWT) budskap till oss, och på så sätt var de inte kungar eller överstepräster som inte kunde identifiera sig med dem förtryckta massorna. Titta på Moses(A), Allahs(SWT) stora sändebud, vars hela liv var ett mirakel. Det lidande som Moses(A) genomled framkallade ett fridfullt sinne hos hans följeslagare som tjänade till att stärka dem i tider av svårigheter under Faraos förtryck.

På samma sätt led Allahs(SWT) sändebud, Mohammad(S), när han fick ett slag på sitt huvud vilket orsakade en svår skada på hans käke. Han genomled även hunger, avvisande, en bojkott från de icke-troende, sarkasm, frestelser, krig, myteri, misstro från vissa av hans följeslagare - hycklarna -, svek och efter hans bortgång led han också vid hans familjs massakrering.

I en autentisk tradition sade Profeten(S) under hans livstid: 
”Ingen profet har någonsin lidit lika mycket som mig.” 
 Antydan här var till hans eget kött och blod, hans familj - som han höll mer kärt än hans egen själ - och hur de kom att behandlas efter hans bortgång; för att inte tala om den svårighet som han genomled under sin livstid. Det är den typen av svårighet som låter oss identifiera oss med profeterna, inte deras synder!

Återigen faller argumentet när vi analyserar det genom perspektivet 
 föredöme eller förebild
 par excellence som sänts till mänskligheten: Om Allah(SWT) säger:


 "I GUDS Sändebud har ni ett gott föredöme för alla som [med bävan och hopp] ser fram mot [mötet med] Gud och den Yttersta dagen och som ständigt har Gud för ögonen." 

 [Den heliga Koranen 33:21]

så menar Han(SWT) att våra liv bör byggas kring det 
 "goda föredömet"
. Det är därifrån ordet 
 "Sunnah - Profetens(S) traditioner eller handlingar" 
 härstammar från. Om den förebilden var moraliskt fördärvad (Må Allah(SWT) förlåta oss), hur kan vi då forma oss kring den; vi kommer då aldrig kunna rena oss själva!

***

En annan broder sade att det är mänskligt att synda vilket innebär att en synd är en medfödd del av vårt mänskliga väsen. Det är en högst oroande tendens bland muslimer, shia såväl sunni, att betrakta Profeten Mohammad(S) som nästan en ofelbar halvgud. Vet denna broder om att vi muslimer anser änglar vara ofelbara, att de inte begår misstag? (Annars skulle vissa stora brister, bland andra, vara Koranens validitet, uppenbarad genom Gabriel, som skulle ifrågasättas starkt; att änglarna som sammanställer våra handlingar kan registrera felaktiga ting, eller att ärkeängeln tar någon annan människas liv av misstag!) Allah(SWT) säger i Koranen:


”(…) [änglar] som aldrig brister i lydnad för Gud, vad Han än befaller dem, och som utför allt som åläggs dem.”
 
 [Den heliga Koranen 66:6]

Om man också accepterar att änglar är ofelbara och om ovanstående uttalande stämmer, då anser man väl att även änglar är antingen gudar eller halvgudar? Må Allah(SWT) skydda oss! Därför är ovanstående uttalande felaktig. Här fick ni ett exempel på ofelbara skapelser som inte är annat än Guds skapelser. De är varken gudar eller halvgudar men de är ändå ofelbara.

Änglar är programmerade och jobbar som fel - och buggfria datorer. De kan inte gå emot Allahs(SWT) order. Profeterna(A) är dock inga änglar. De är alla mänskliga, men renade människor. Den rening av Allah(SWT) som det åsyftas i dem tidigare nämnda verserna gör de inte gudomliga, utan höjer de ovanför de vanliga människornas nivåer när det gäller fördömandet av synd.

Människans fördel över änglarna är att människan är i stånd att frivilligt lyda Gud. Med andra ord har profeten valet att antingen gå rätt eller fel men han väljer alltid att gå rätt och därför är han ofelbar samtidigt som han har ett val. En människa kan begå misstag men behöver inte göra det. Om vi begår misstag är det inte på grund av att vi måste göra det utan på grund av vår dumhet, ignorans, brist på kunskap eller på grund av bristande kontroll över våra sinnliga begär. De som påstår att människor måste begå misstag för att vara människor generaliserar sina egna svaga själar med alla andra. De följer sina lustar och är avundsjuka när de ser att andra inte göra det.

Enligt Koranen kan människans nivå vara mycket högre än änglarnas, men det kan naturligtvis också hamna lägre än djurens å andra sidan! Koranen säger att alla änglar föll ner på deras ansikten inför Profeten Adam(A). Detta är tillräckligt för att bevisa att en profets position är högre än änglarnas. Faktum är att den bästa människan (vad gäller Taqwa) är den bästa av alla skapelser och den mest hedrade hos Allah(SWT). Minns även historien om Mi’raj, där det var platser i himlen som endast Profeten Mohammad(S) kunde nå men inte ängeln Gabriel. Gabriel sade till Profeten(S) att han skulle brinna [upp] om han fortsatte färden med Profeten(S). En sidoanmärkning - Satan är inte en ängel. Han är från Jinn (osedda varelser). Koranen bestyrker detta som citerar uttalande från Satan där han säger: 
 ”Du skapade mig av eld.” 
 De osedda varelserna är skapade av eld och som sådan är de inga änglar. Jinn har precis som människan valet att gå rätt eller fel och kommer att hållas ansvariga för sina handlingar på Domedagen.

***

En person nämnde att det fanns en religiös del av Profetens(S) liv och en icke-religiös. Faran, enligt honom, med att tro att varje sak Profeten(S) gjorde var på order av Gud var att det skulle orsaka i att muslimerna då bör efterlikna Profeten(S) till minsta detalj, ty annars lyder de inte Gud. Detta gäller även vad Profeten(S) föredrog att förtära och dricka.

Svaret på detta är att allt som Profeten(S) utförde var dyrkan. Även hans hans måltider, sömn och så vidare var dyrkan och som sådan fanns det ingen icke-religiös del i hans liv. Allt han utförde var i full överensstämmelse med Allahs(SWT) önskemål och befallningar. Men religionen är inte begränsad till [enbart] det som är obligatoriskt och förbjudet. Det mesta av Profetens(S) handlingar faller inom kategorin 
”Mustahhab” 
 (rekommenderat) eller 
”Mubah” 
 (tillåtligt).

Utöver detta har ingen sagt att vi måste efterlikna Profetens(S) alla handlingar. Om någon äter det som Profeten föredrog att äta så är det korrekt och ingen kan anklaga honom för något såvida personen inte påstår att man endast bör äta vad Profeten(S) åt. Att lyda Profeten(S) innebär att ifall Profeten(S) beordrade utförandet av något eller förbjöd något annat är man religiöst bunden att verkställa detta, oavsett om beordrandet inte ter sig religiöst (vilket är en falsk uppfattning).

Faktum är att alla order och förbud från Profeten(S) var en del av religionen. Detta är egentligen vad religionen handlar om. Även hans 
 ijtihad 
 var i full överensstämmelse med Allahs(SWT) önskemål eftersom Allah(SWT) skänkte honom det mest fullkomliga förnuftet. Vad som än nådde Profetens(S) hjärta var Guds order och således en del av religionen. Glöm den uppdiktade 
 hadithen 
 om jordbruket. Vad gäller förtäring är allt halal såvida inte Profeten förbjöd det uttryckligen eller om det var underförstått. Exempelvis har griskött uttryckligen förbjudits. Dessutom, varje produkt som inte existerade under Profetens(S) tid men innehåller vissa ingredienser som är extrat från dessa haram produkter blir haram per se.

Om Profeten(S) därför inte åt något specifikt men samtidigt inte förbjöd oss från det, kan vi fortfarande förtära det, eftersom vi då följer hans generella order i att det som inte har förbjudits (Haram) är Halal. Även om han föredrog en specifik maträtt men sade inte att det var obligatoriskt att förtära det, blir det inte obligatoriskt att äta det.

Således, Profeten(S) preferens för en särskild kost/föda anses inte vara en order av Profeten(S) som det försökts framställas. I religionen finns det många ting som inte är obligatoriska eller förbjudna och vi har valet att göra det eller inte. Vad Profeten åt kan anses vara rekommenderat mat och inte obligatoriskt såvida inget annat har specificerats. 



***

Angående versen:


”Och han talar inte av egen drift - nej, [det är] uppenbarelsens ord,”
 
 [Den heliga Koranen 53:3-4] sade en broder att den versen endast är begränsad till Koranen. De otrogna araberna brukade kalla Profeten(S) för galen, de misskrediterade de Koraniska uppenbarelserna som Profetens(S) egna verk. Betydelsen av versen ovan är att de Koraniska verserna som Profetens(S) talade om inte var hans [egna] verk, utan verkliga Uppenbarelser. Om varje sak Profetens(S) sade eller utförde är en uppenbarelse, vad är då skillnaden mellan Koranen och autentiska hadither?

Svaret på detta påstående är att varken de ovannämnda verserna eller kringliggande verser anger någon begränsning av något slag. Det finns ingen omnämnande av ”Koran” i versen eller verserna innan eller efter, därför saknar detta påståendet stöd, åtminstone i Koranen.

Versen 53:3 talar exakt om Profetens(S) ”tal” och inte nödvändigtvis Koranen och således täcker regeln som nämns i följande vers alla hans tal. De otrogna araberna kritiserade inte Profeten(S) enbart för Koranen. De kritiserade även hans anspråk på profetskap såväl som hans läror och uppfattningar. När det gäller skillnaden mellan Koranen och hadith är både

Koranen och autentisk hadith från Allah(SWT). Profeten(S) talade inte av egen drift. Dock finns det en skillnad mellan Koranen och hadith:

· Koranen är välbevisad men den är inte välförstådd (se noteringen nedan)

· Hadith är inte välbevisad men välförstådd

Vad som menas med att 
 “Koranen är välbevisad” 
 är att det inte råder något tvivel om dess autenticitet och trovärdighet och att det inte har fabricerats.

Vad som menas med att 
”Koranen inte är välförstådd” 
 är att de flesta verser är mångtydig och endast
 ”de vilkas kunskap är fast och djupt rotad” 
 (dvs. Profeten(S) och hans Ahl al-Bait(A)) har nått dess djupa innebörd. Dessutom specificerar Koranen enbart de generella reglerna. På grund av detta och många andra anledningar kan inte Koranen ensamt anses vara källan för vägledning. Den behöver en tolkare och det är här som hadith spelar sin roll. Genom autentiska hadither kan vi komma närmare förståelsen av Koranen. Allah(SWT) säger i Koranen:


”Det är Han som har uppenbarat för dig denna Skrift, där det finns fast och klart formulerade budskap - de utgör dess kärna - och andra som är framställda i bilder. Men de vilkas hjärtan har farit vilse går efter sådant i Skriften som har framställts i bild, när de försöker så split och förvirring genom [godtycklig] tolkning av dess innersta mening - dess innersta mening känner ingen utom Gud. - De vilkas kunskap är fast och djupt rotad säger: ’Vi tror på denna [Skrift]; allt är från vår Herre.’ Men ingen ägnar eftertanke åt [och tar varning av] detta utom de som har förstånd.” 
 [Den heliga Koranen 3:7]

Vad som menas med att 
 “Hadith inte är välbevisad” 
 är att eftersom vi personligen inte har mött Profeten(S) (eller hans efterträdare) är vi inte säkra på om den ena eller den andra hadithen är autentisk. Den viktiga punkten som har ett svar på detta påstående är: om vi hade levt under Profetens(S) tid och skulle ha lyssnat till en hadith från Profetens(S) mun skulle den hadithen då varit lika bindande som Koranen för oss och vi kan inte ge Koranen företräde över hadither - snarare skulle hadithen som hördes personligen föredras över vår bristfälliga förståelse av Koranen eftersom de flesta verser i Koranen är mångtydiga medan hadithen som hörs från Profeten(S) är tydlig. Det finns även många fall där hadither förklarar undantagen hos dem generella reglerna i Koranen och som sådan kan det uppfattas motsägelsefullt med Koranen.

Dock, eftersom vi personligen inte har hört hadithen från Profeten(S) (eller hans sanna efterträdare), behöver vi undersöka dess dokumentation (kedjan av återberättare för varje hadith) och antalet liknande återberättelser angående detta [ämne] för att avgöra den övergripande styrkan i det som har tillskrivits Profeten(S). Vissa av kraven för att fastställa autenticiteten hos en hadith är följande:

· Det bör inte vara i tydlig motsättning med väletablerade Koraniska koncept

· Det bör inte vara i tydlig motsättning med andra väletablerade återberättelser

· Alla återberättare i kedjan av återberättare bör vara rättfärdiga, rättvisa, etc.

De flesta sunniter anser dock inte återberättarnas rättvisa vara något kriterium. De återberättar från vem som än såg Profeten(S) och påstod sig vara muslim.

Brodern frågade: 
”Om Profetens(S) tal är Guds bokstavliga ord, så varför har de inte inkluderats i Koranen?” 


Inte alla återberättelser är Guds bokstavliga ord. Endast vissa återberättelser är Guds bokstavliga och dessa är Hadith al-Qudsi. De är dock inte en del av Koranen. Vissa andra återberättelser är Allahs(SWT) befallningar som vidarebefordrats genom Gabriel och därför är de indirekt Allahs(SWT) ord.

De omfattar de gudomliga kommentarerna till Koranens verser som uppenbarades med Koranen men som inte är en del av Koranen. Resten av dem autentiska återberättelserna är den upplysning och befallningar som Allah(SWT) framkallade direkt i Profetens(S) hjärta och som sådan är de indirekt Guds ord. Detta inkluderar hans 
 ijtihad
 och vad som än passerade hans tankar.

Därför är vissa återberättelser bokstavligen Guds ord och vissa är Guds ord indirekt och som sådan är alla antingen uppenbarelser eller visioner och alla är från Allah(SWT). Profeten(S) talade inget utav sig själv. Anledningen till att de inte är en del av Koranen är eftersom det inte var meningen att de skulle vara det! Ett bättre svar är: Koranen är en inkapslad databas som förser alla tider med generell upplysning. Återberättelser är mer specifika, förser fler detaljer och bidrar med kommentarer till Koranens föreskrifter utan vilka Koranen inte kan förstås korrekt.

Slutsats

Avslutningsvis, upprepar vi frågan: Om Allah(SWT) hade ingivit “syndiga” profeter och sändebud för att leda människorna till den rätta vägen innebär det att Allah(SWT) samtycker till synder! Varför skulle Han då förbjuda synder?


 "Gud och Hans änglar välsignar Profeten; be Gud välsigna honom, ni troende, och hälsa honom med en vördnadsfull hälsning!" 
 [Den heliga Koranen 33:56]