Imamat är Allahs(SWT) Välvilja

Från det shiitiska perspektivet är Imamate (Guds utvalda ledarskap) en gåva från Allah(SWT) till mänskligheten som Han fullbordade religionen med. Allah(SWT), till vem all Makt och Majestät tillhör, sade:

”Denna dag har Jag fullbordat det religionen för er och skänkt er Min välsignelse i fullaste mått. Jag har beslutat att Islam skall vara er religion.” [Den heliga Koranen 5:3]

Se artiklarna om ”Ghadir Khum” där det finns en lista med Koraniska sunni-kommentatorer som bekräftar att den ovannämnda versen uppenbarades i Ghadir Khum efter att Profeten(S) tillkännagav Imam Ali(A) som de troendes Mästare.

Imamate är Allahs(SWT) Välvilja (Lutf) som lockar mänskligheten till Hans lydnad och håller de borta från Hans olydnad utan att tvinga dem på något vis. När Allah(SWT) beordrar mänskligheten att utföra något är Han medveten om att de antingen inte kan göra det eller har svårt för att göra det utan Hans stöd, och om Allah(SWT) då inte tillhandahåller Sitt stöd kommer Han att motsäga Sitt eget ändamål. Uppenbarligen är en sådan försumlighet orätt enligt logiken.

Således är Lutf en av Allahs(SWT) egenskaper och Han är Renad/Upphöjd från bristen att sakna ett sådant attribut. Faktum är att den heliga Koranen konstaterar följande:

”GUD VISAR Sina tjänare en ofattbar välvilja.” [Den heliga Koranen 42:19]

Och det finns många andra ställen där den Allsmäktige använder ordet Lutf i Hans bok. Se exempelvis verserna, 6:103, 12:100, 22:63, 31:16, 33:34, 42:19, 67:14 m.fl.

Guds Sändebud anförtroddes ansvaret att framför nya budord från Allah(STW) till folket. De var varnare som Koranen vittnar om. Vissa sändebud var även Imamer/vägledare. Efterträdarna till det sista Sändebudet(S) var inte sändebud/profeter och som sådan kom de inte med ett nytt budskap och inte heller upphävde de några av Profetens(S) regler.

De tjänade enbart som religionens vägledare och väktare. Deras mission är att förklara och förtydliga Shariah (den gudomliga lagen) för människorna. De klargör förvirrande ting och händelser som händer i varje era. De är också de enda individerna som har full kunskap om Koranen och Profeten Mohammads(S) sunnah efter honom och är som sådan de enda lämpliga personerna som kan tolka den heliga Koranens verser korrekt och förklara dess betydelse som det nämns i Koranen (se 3:7 och 21:7).

Imamat är en stor Välvilja från Allah(SWT) eftersom när människorna har en rättfärdig ledare som vägleder dem, kan de komma närmare rättfärdighet och avlägsna sig från fördärv och vilseledning i fråga om religion.

En gudomligt utvald Imam är också den mest pålitligaste personen att styra som samhällets överhuvud eftersom personen kan upprätthålla rättvisa och avlägsna förtryck. Självklart har människor fått en fri vilja och kan avstå från att acceptera Imamen men de kommer att hållas ansvariga för det, så som fallet var för profeterna(A). Hur som helst kvarstår Imamen som Guds bevis på jorden och den andliga ledaren för dem troende bland människorna som gynnas av deras vägledning.

Imamens överlägsenhet

Shia tror att en gudomlig utvald Imam skall, som profeterna, överträffa samfundet i alla dygder såsom kunskap, tapperhet och fromhet och personen skall även besitta fulländad kunskap om den gudomliga lagen.

Om han inte gör det, har Allah(SWT) då anförtrott denna höga position till en mindre perfekt person när en mer perfekt person är tillgänglig och den lägre har fått företräde framför den överlägsna, vilket är inkorrekt rent rationellt och strider mot Gudomlig rättvisa. Därför kan ingen underlägsen person [i dygder] erhålla Imamate från Allah(SWT) när det existerar en person som är honom överlägsen.

Imamens ofelbarhet

Om en gudomligt utvald ledare inte är ofelbar kommer han att vara mottaglig för misstag och vilseledning av andra. I sådana fall kan inget förbehållslöst förtroende placeras i hans uttalanden, befallningar och handlingar. En gudomligt utvald Imam är den mest ansvarsfulla personen i att styra som samfundets överhuvud och människorna förväntas följa honom i varje fråga.

Om han nu syndar är folket bundna att följa honom även i den synden på grund av deras okunskap om huruvida den handlingen är en synd eller inte (minns förutsättningen att Imamen är den mest kunniga personen i samfundet).

En sådan situation är inte acceptabel av Allahs(SWT) nåd eftersom lydnad i synd är ondskefullt, olagligt och förbjudet. Det skulle dessutom innebära att ledarna skall lydas och samtidigt inte lydas genom att lydnad till honom är obligatoriskt men förbjudet [vid en synd], vilket är en klar motsättning och inte lovvärt.

Om det dessutom skulle vara möjligt för en Imam att begå synd skulle det vara en plikt för andra människor att förhindra honom från att göra det. Detta då varje muslim är förpliktad att förbjuda andra från förbjudna handlingar. Således kommer Imamen att missaktas och istället för att vara samfundets ledare blir han deras följare och hans ledarskap kommer inte vara till någon nytta beträffande religionen.

Imamen är försvararen av den gudomliga lagen och hans uppgift kan inte anförtros händer som begår misstag och inte heller kan en sådan person sköta denna uppgift på rätt sätt. Därför är ofelbarhet ett nödvändigt villkor för en gudomligt utvald Imam eller kalif som är försvararen och tolkaren av den religiösa lagen. Allah(SWT), den Upphöjde, säger följande i Koranen:

”Troende! Lyd Gud och lyd Sändebudet och dem bland er åt vilka myndighet och ansvar anförtrotts” [Den heliga Koranen 4:59]

Versen förpliktigar muslimerna att lyda två ting; för det första att lyda Allah(SWT), för det andra att lyda Sändebudet(S) och de som anförtrotts myndighet och ansvar (Ulul Amr). Upplägget av orden visar att lydnaden för Ulul Amr är lika obligatorisk som lydnad till Sändebudet(S) eftersom Koranen använder endast ett verb för båda utan repetition av [det] verbet.

Detta innebär att Ulul Amr bör vara av samma vikt som Sändebudet(S); annars skulle Allah(SWT) inte ha förenat de i denna vers under ett verb. En intressant notering är att Allah(SWT) använder ett separat verb för Sig själv innan nämnande av Sändebudet(S) och Ulul Amr vilket visar att Allah(SWT) har högre auktoritet än Sändebudet(S) och Ulul Amr. Det är också tydligt från ovanstående vers att Ulul Amr inte är begränsad till sändebud, ty annars hade Allah(SWT) endast sagt: ”Lyd Allah och lyd endast Sändebudet” . Men Han tillade Ulul Amr (de som anförtrotts myndighet och ansvar av Allah(SWT)). Detta är en av platserna där Imamate konceptet och nödvändigheten av lydnad till dem kommer ifrån.

I föregående artiklar med titeln ”Profeternas ofelbarhet” citerade vi många verser från Koranen för att bevisa Profetens(S) ofelbarhet. Alla de verserna bevisar följande två punkter:

1. Sändebudets(S) myndighet och ansvar över de troende var obegränsad och allomfattande. Varje order given av honom, oavsett omständighet, plats eller tid skall lydas villkorslöst

2. Den högsta myndigheten och ansvaret gavs till honom eftersom han var ofelbar och fri från alla typer av synder och felsteg. Annars skulle Allah(SWT) inte ha beordrat oss att lyda honom utan tvivel eller ifrågasättande

I den artikeln hänvisade vi även till en tradition i Sahih al-Bukhari som bevisar att både profeter och gudomligt utvalda kalifer är ofelbara (Ma’sum). Och från vers 4:59 drar vi slutsatsen att Ulul Amr har skänkts precis samma myndighet och ansvar över muslimerna som Sändebudet(S) och lydnaden till Ulul Amr har samma ställning som lydnad till Sändebudet(S). Det ter sig då vara naturligt att även Ulul Amr måste vara syndfria och fri från varje form av fel, för annars skulle deras lydnad inte ha förenats med lydnaden till Profeten(S) utan villkor. De troendes mästare, Imam Ali(A), säger:

”Den som inte lyder Allah(SWT) skall inte lydas; och ’Lyd Gud och lyd Sändebudet och dem bland er åt vilka myndighet och ansvar anförtrotts’. Sannerligen beordrade Allah(SWT) människorna att lyda Sändebudet(S) eftersom han var syndfri och ren. Han skulle inte uppmana människorna att vara olydiga mot Allah(SWT) och sannerligen uppmanade Han människorna att lyda de som anförtrotts myndighet och ansvar eftersom de är syndfria och rena och de skulle inte uppmana folket att vara olydiga mot Allah(SWT).” (Ilal al-Sharaye’, av Sheikh al-Saduq, vol 1, s. 123).

Betyder Ulul Amr muslimska härskare?

Många av våra sunnitiska bröder tenderar att tolka ”Ulul Amr minkum” som härskare bland oss, dvs. muslimska härskare. Denna tolkning är inte baserad på något logiskt eller Koranisk resonemang; det är endast baserad på historisk förvrängning. Majoriteten av muslimerna har förblivit som tjänare för monarkerna och härskarna där de tolkar och omtolkar Islam och Koranen för att stärka deras eget kungadöme.

Muslimernas historia (likt andra nationers) är fylld med namn på härskare vars orättvisa, sedeslöshet och tyranni har vanärat Islams namn. Sådana härskare har alltid funnits och kommer att finnas. Och vi får höra att de är Ulul Amr som nämns i den här versen!

Om Allah(SWT) skulle beordra oss att lyda sådana kungar och ledare, skulle en omöjlig situation uppstå för muslimerna. De bedrövliga följeslagarna skulle vara dömda till Allahs(SWT) missnöje oavsett vad de gör. Om de lyder dessa ledare har de varit olydiga mot Allahs(SWT) befallningar:

”och lyssna inte till någon av dem som är djupt sjunkna i synd eller framhärdar i förnekelse” [Den heliga Koranen 76:24]

Och om de inte lyder sådana ledare har de återigen varit olydiga mot Allah(SWT): ”Lyd de muslimska ledarna” (om detta var betydelsen av det). Om vi därför accepterar denna tolkning är muslimerna dömda till evig vanära oavsett om de lyder eller inte lyder deras felbara (syndiga) muslimska ledare.

Det finns även muslimska ledare från olika rättskolor och inriktningar. Det finns Shafi’is, Hanbalis, Malikis, Hanafis såväl som Shia och Ibadis. Enligt den här tolkningen bör då sunniter som lever under en Ibadi kung följa Ibadi lärosatser; de som lever under en Shiitisk ledare (som i Iran) bör följa Shiitiska lärosatsen. Kan dessa människor stå för sin övertygelse att följa deras tolkning som de gör anspråk på till dess logiska ände?

Den kända sunnitiska rättslärde Fakhr al-Razi drog slutsatsen i sin ”Tafsir al-Kabir” att denna vers bevisar att Ulul-Amr måste vara ofelbar. Han hävdar att eftersom Allah(SWT) har beordrat människorna att lyda Ulul-Amr villkorslöst är det nödvändigt för Ulul-Amr att vara ofelbar, för om det finns någon möjlighet att de begår en synd (och synder är förbjudna) innebär det att man måste lyda dem och samtidigt inte lyda i just den handlingen och det är omöjligt!

Men för att avstyrka sina läsare från Ahl al-Bait(A), har Fakhr al-Razi uppfunnit teorin om att det muslimska samfundet i sin helhet är ofelbar! (Tafsir al-Kabir, av Fakhruddin Mohammad Ibn Umar al-Razi, vol 10, s. 144)

Denna tolkning är unik och ingen muslimsk rättslärd har någonsin samtyckt till den här teorin och inte heller är den baserad på någon återberättelse. Det är väldigt förvånande att Fakhr al-Razi accepterar att varje individ i den muslimska nationen är felbar men ändå påstå att de tillsammans är ofelbara. Även en grundskoleelev vet att 200 kor plus 200 kor blir 400 kor och inte en häst.

Men Fakhr al-Razi säger att 70 miljoner felbara plus 70 miljoner felbara människor leder till en ofelbar! Vill han få oss att tro att om alla patienter i ett mentalsjukhus förenar sig blir de likvärdiga en frisk person?

Med hans kunskap om Koranen var han uppenbarligen kapabel att dra slutsatsen att Ulul-Amr måste vara ofelbar, men han stannade inte upp för att se att versen innehåller ordet ”minkum” ( = bland er) vilket visar att Ulul-Amr bör vara en del av det muslimska samfundet och inte hela muslimska samfundet. Om man nu dessutom skall lyda hela det muslimska samfundet, vem är då kvar att lyda?

För övrigt har det hela samfundet aldrig haft en enad röst. Vem ska vi då följa bland dem? Dessutom är majoritetens åsikt inte ett bra kriterium för att skilja falskhet från sanning. Om vi tittar på Koranen kan man se att Koranen starkt fördömer majoriteten genom att säga: ”många människor är sannerligen förhärdade i synd”, ”många människor är likgiltiga”, ”många människor förnekar” , eftersom majoritetens syn alltid är försvagad på grund av deras böjelser (se Koranen 6:116, 5:49, 10:92, 30:8).

Den verkliga betydelsen av Ulul-Amr

Vi ska nu ta oss an den korrekta tolkningen av den ovannämnda versen, vilket är Ahl al-Baits(A) tolkning av versen. Imam Sadiq(A) (den sjätte Imamen) sade att den här versen uppenbarades om Imam Ali(A), Imam Hassan(A) och Imam Hossein(A), frid vara över dem. Någon som hörde detta frågade imamen: ”Människor undrar varför Allah(SWT) inte nämner Imam Ali(A) och hans familj vid namn i Hans bok?” Imamen(A) svarade: ”Tala om för dem att bönens påbud kom men Allah(SWT) talade inte om ifall det skulle vara tre eller fyra enheter som skulle genomföras - det var Allahs(SWT) Sändebud som klargjorde alla detaljer. Även (befallningen om) Zakat uppenbarades, men Allah(SWT) sa inte att det var en av varje 40 dirham, [utan] Allahs(SWT) Sändebud förklarade detta. Hajj beordrades av Allah(SWT) men Han sa inte utför tawaf (rundvandring runt Ka’ba) sju gånger, det var Allahs(SWT) Sändebud som förklarade detta. Likaväl, när versen uppenbarades: ’Troende! Lyd Gud och lyd Sändebudet och dem bland er åt vilka myndighet och ansvar anförtrotts’ uppenbarades den om Imam Ali(A), Imam Hassan(A) och Imam Hossein(A) som var de enda levande Imamerna under Profetens tid.”

Det är uppenbart att om Allah(SWT) någonsin hade nämnt Imam Alis(A) namn uttryckligen i Koranen, hade de som bar på ett berg av hat mot honom försökt att ändra Koranen. Således var detta Allahs(SWT) Välvilja att Han fastställde i Koranen alla grenar av kunskap i religionen endast för att förstås av dem som hade ett förstående sinne. Och på det sättet behöll Allah(SWT) Koranen intakt.

Som en kommentar till versen 4:59 i Koranen där Allah(SWT) beordrar oss att lyda Ulul-Amr, citerar al-Khazzaz i sin bok ”Kifayatul Athar” en återberättelse om Profetens(S) välkände följeslagares myndighet, Jabir Ibn Abdallah al-Ansari(RA):

”När versen (4:59) uppenbarades frågades Profeten(S) av Jabir: ’Vi känner Allah(SWT) och Profeten, men vem är den som anförtrotts myndighet och ansvar vars lydnad har förenats med lydnad till Allah(SWT) och dig?’

Profeten(S) sade: ’De är mina kalifer och muslimernas Imamer efter mig. Den första av dem är Imam Ali(A), sedan Imam Hassan(A); sedan Imam Hossein(A), sedan Imam Ali son till Hossein(A), sedan Imam Mohammad son till Ali(A) som nämnts som ”al-Baqir” i Torah (det gamla testamentet). O Jabir! Du kommer att möta honom. När du möter honom, framför mina hälsningar till honom. Han kommer att efterträdas av hans son Imam Jafar al-Sadiq(A) (den sannfärdige), sedan Imam Musa son till Jafar(A), sedan Imam Ali son till Musa(A), sedan Imam Mohammad son till Ali(A), sedan Imam Ali son till Mohammad(A) och sedan Imam al-Hassan son till Ali(A).

Han kommer att följas av hans son vars namn och kortnamn kommer att vara samma som mitt. Han kommer att vara Allahs(SWT) bevis (Hujjatul Allah) på jorden och den som är skyddad av Allah(SWT) (Baqiyatu Allah) för att bevara tron bland mänskligheten. Han skall erövra hela världen från öst till väst. Han kommer att vara fördold från hans följeslagare och vänners ögon så [pass] länge att tron på hans ledarskap enbart kommer att kvarstå i dem hjärtan som Allah(SWT) har prövat i tron.’

Jabir sade: ’O Allahs(SWT) Sändebud! Kommer hans följeslagare att gagna av honom i hans fördoldhet?’ Profeten(S) sade: ’Ja! Vid Honom som sände mig med profetskap! De kommer att vägledas av hans ljus och gagnas av hans ledarskap under hans fördoldhet på samma sätt som människor gagnas av solen även om den är dold bakom molnen. O Jabir! Detta är från Allahs(SWT) dolda hemligheter och Allahs(SWT) dyrbara kunskap. Så beskydda detta förutom för dem människor som förtjänar att veta’” . (Kifayatul Athar, av al-Khazzaz, s. 53).

Nu när vi vet vem ”de som anförtrotts ansvar och myndighet” är blir det uppenbart att frågan om att lyda en tyrann eller orättvis ledare inte alls kommer upp. Det begärs inte av muslimer genom ovannämnda vers att lyda ledare som kan vara orättvisa, tyranniska, okunniga, själviska och sjunkna i sedeslöshet. I själva verkat har de beordrats att lyda de tolv Imamerna(A), där de alla var syndfria och befriade från onda tankar och handlingar. Lydnad till dem bär inga risker överhuvudtaget. Den skyddar från alla osäkerheter eftersom de aldrig kommer att ge en uppmaning som går emot Allahs(SWT) order och de kommer att behandla alla människor med kärlek, rättvisa och jämlikhet.