Resultatinriktad tillämpning


I en del böcker om andlighet talas det om människor som brukade tillämpa praktiska metoder i syfte att tvinga sig själva att lyda de Gudomliga lagarna. Exempelvis brukade de lägga småstenar i munnen för att kontrollera tungan från överdrivet tal eller att hänge sig åt meningslösa och otillåtna diskussioner. Denna typ av agerande brukar ofta användas som ett perfekt exempel på fromhet.

Men att påtvinga sig själv pragmatiska metoder i syfte att avstå från synd, innebär nödvändigtvis inte att man fulländat sig själv. Om vi lyckas med dessa metoder och avstår från synd, har vi visserligen lyckats undvika synden men däremot har vi inte förändrat vår själ. Den är helt enkelt bara inaktiv eftersom det inte finns några medel i syfte att begå fel.

Således handlar sann perfektion om en människas frihet att begå fel men att hon trots denna frihet väljer att avstå från synd utan att praktiskt påtvinga sig själv något. Dessa typer av förebyggande karaktär kan enbart anses vara perfektion när de ses som förberedelser till de inledande stadierna i syfte att skapa fromhet.

Detta beror på att fromhet skapas genom att agera i motsättning till felaktigt beteende. Men den sanna kärnan av fromhet ligger långt bortom dessa tillämpningar. Den handlar om det mäktiga och heliga tillståndet i själen som understödjer och skyddar människan. Den sanna kärnan av fromhet kan endast uppnås genom möda och strävan.