Innebörden av taqwa

Taqwa är en grundförutsättning för någon som önskar leva ett liv enligt principer, oavsett om dessa är religiösa eller inte. Samtidigt måste denne anta en klar och tydlig riktlinje i syfte att röra sig mot ett specifikt mål. Genom att göra detta, måste denne skydda sig själv från övergående begär som inte är förenliga med dennes mål och principer.

Således är taqwa ur ett bredare perspektiv en nödvändighet för alla som önskar bli en sann människa, leva under inflytande av förnuftet och följa vissa principer. Ur religiös synvinkel betraktas taqwa som en egenskap hos de som önskar skydda sig själva från allt som deras tro betraktar som felaktigt och syndfullt. I ljuset av detta yttrande finns det två typer av taqwa: den första handlar bara om att undvika situationer eller platser där synd kan förekomma. Denna typ berör de med svag tro och leder till avskildhet och isolering från samhället. Den andra typen handlar om att bemöta samhällets utmaningar och stå beslutsam i detta. Denna typ berör de med stark tro, något som möjliggör för dem att spela en aktiv roll i samhället.

Enligt den första typen handlar taqwa om hur en individ skyddar sig själv från att begå synd genom att undvika situationer där synd kan förekomma. Detta kan liknas vid en person som undviker en förorenad plats i syfte att skydda sin hälsa.

Enligt den andra typen handlar taqwa om hur en individ arbetar på sin själ i syfte att uppnå en ställning och styrka som förser denne med ett andligt och moraliskt skydd. Detta betyder att om en sådan person finner sig själv i en situation där medlen och orsakerna bakom synd omringar denne, så kommer det andliga tillståndet att skydda och förhindra att hon begår en synd. En liknelse till detta är den människa som lyckats skapa medicinsk immunitet i sin kropp så mikrober och sjukdomar inte har någon effekt på hennes hälsa.

Av okunskap anses taqwa ofta vara av den första typen. För de som sägs ha taqwa refererar man ofta till hur de är försiktiga och drar sig undan i sin ensamhet i syfte att avstå från synd. Det tolkas på detta sätt eftersom ordet taqwa alltid översätts som återhållsamhet.

Därutöver har återhållsamhet från synd gradvist tolkats som att avstå från grunderna till synd. Senare har innebörden ändrats till isolering från och undvikande av samhället. När denna term därför förekommer i vardagligt tal, riktas tankarna oftast mot undvikande och motvillighet.

Även om förutsättningen bakom ett respektabelt leverne baseras på principer, är det inte förnuftigt att undvika ett socialt liv i syfte att upprätthålla dessa. Nyckeln till ett rättfärdigt liv handlar om att skapa ett tillstånd av immunitet i våra själar som till slut skyddar oss från allt ont. I sitt berömda poesi verk, Gulistan, säger Sa´di följande:


I ett bergsområde skådade jag en ärofylld man

Som till en grotta belåtet dragit sig tillbaka från världens [famn]

Varför, sade jag, kommer du inte till folkets land

För att någon gång lätta på ditt hjärtas band?

Han svarade: ”Fagra anleten av sköna jungfrur är dess anförvanter.

När lera förekommer i överflöd, snubblar elefanter.

I ovanstående dikt avlägsnar sig mannen till berget i syfte att avstå från att återvända till staden där ”fagra jungfrur” väntar, vilka eventuellt skulle kunna förmå honom att ”vackla”. Detta är den första formen av taqwa. Hursomhelst är det inte till någons fördel att avhålla sig själv från en hal yta i syfte att undvika att halka. Bättre vore att komma på hur man kan vandra på den hala ytan utan att förlora balansen. Baba Taher har sagt:


Bortom ögats och hjärtas tyranni gråter jag,

För allt som ögat kan se lagras i hjärtat:

Jag formar för mig själv ett spetsigt svärd av stål,

Petar ut mina ögon och därigenom friger mitt hjärta.

Onekligen är det så att hjärtat fängslas av allt ögonen fästs vid. Trots denna vetskap är inte vår enda utväg att förbli blind. En bättre väg att slå in på är att stärka våra hjärtan så att våra ögon inte fängslar oss. Om en dolk behövs i syfte att avlägsna vårt hjärta från våra ögon skulle ytterligare en dolk behövas i syfte att avlägsna våra öron då hjärtat vänder sig mot allt våra öron lyssnar till.

Detsamma gäller för de övriga sinnena såsom smak, lukt och beröring (känsel). I detta fall skulle en människa bli likt ett lejon utan svans, mage och huvud såsom Mawlawi (Jalal ad-Din Rumi) beskrivit i sin Mathnawi.