Detta i sig, är en fråga där några muslimska seder och vanor motsätter sig det som klart och tydligt står i Koranen och i återberättelserna. Muslimers seder är inget som kan lätt förbises. Det finns ett behov av att analysera vad det är.
Om vi antar att muslimer har anskaffat en sed från början av Islam där det visar sig att det var en sed från Profeten(S) och Imamerna(A), då bör den bevaras. Men, en sed som kommer från människorna är inte ett bevis i sig självt, det vill säga om den inte upptäcks vara en av de sederna av den helige Profeten(S). Detta blir då ett bevis och måste då följas.

Ta till exempel, skägget. Vissa människor säger att det riktiga beviset för detta är att all män under den helige Profetens(S) tid och senare hade skägg. Således tror vi på detta. Om någon hade sagt att det är förbjudet att spara skägg, skulle vi ha sagt att folket förr i tiden, enligt seden, hade skägg och detta existerade från den helige Profetens(S) tid. Således var det inte förbjudet att ha skägg. Om det hade varit förbjudet, skulle det inte kunna ha blivit en sed. Men frågan uppstår, om att spara skägg är obligatoriskt eller rekommenderat. Vi antar möjligheten att det är en del av seden, vilket åtminstone, är rekommenderat eller ospecificerat. Seden påtvingar endast när det finns en form av brist på respekt involverad. Därför är det antingen obligatoriskt eller rekommenderat.

En tanke slog mig här, vilket är en historik social aspekt och anledningen till att religiösa auktoriteter oftast fastnar här, beror på att de inte bemöter den sociala frågan. Hijaben existerade inte bland föreislamiska araber. Utan det var Islam som förde med sig föreskrifterna att täcka huvud, nacke, bröstkorg osv. och förbjöd att titta med lust. Men en del av vad Islam förde med sig existerade redan i icke arabiska områden. Det rådde ett mycket stark inflytande i Iran, framför allt från Judar och folk inspirerades därför av deras tankesätt.

Islam gjorde det inte obligatoriskt att avtäcka ansiktet. Det är sagt att det är obligatoriskt att täcka håret, och inte ansiktet. Tydligt, är att de nationer som kom att acceptera Islam följde sina egna seder eftersom islamiska föreskrifterna inte hävdade att det var obligatoriskt att framhäva ansiktet, förutom i harem. Inte heller förbjöd det täckandet av ansiktet, utan Islam gav dem valmöjligheten i denna fråga. Detta öppnade upp möjligheten till varje nation att praktisera sina egna vanor av hijab, om de så önskade.

Historien visar att icke-araber kände sig tvungna att skyla ansiktet. Således var denna sed, det vill säga att täcka ansiktet, som vi ser idag, inte en sed från den helige Profeten(S) eller Imamerna(A).

Ännu en punkt som är väldigt känslig och som också bör betraktas, avser försiktighet. Varje religiös rättslärd säger detta av försiktighet. De alla känner till att dessa två egenskaper existerar, en av dessa egenskaper finns hos kvinnor och en den andra hos män. Det som existerar hos kvinnor är begäret att visa upp sig, det är en del av hennes natur. Det som existerar hos män är en benägenhet att titta, inte bara titta utan flörta och att erhålla njutning från det. Båda dessa egenskaper existerar. Will Durant säger att det inte finns något mer orubbligt och ståndaktigt än mäns åtrå för att titta på en kvinna.

Det existerar oavsett hur mycket det än hindras eller inskränks och detta refereras även till i återberättelserna. Det är på grund av detta som en religiös rättslärd inte finner modet, trots det faktum att alla dessa orsaker och bevis existerar, att utfärda en religiös förordning. De säger att försiktighet inte bör sättas åt sidan. Försiktigheten hänger ihop med den mänskliga naturen.

Detta för med sig en annan fråga. Vissa människor följer en filosofi, och den filosofin är baserad på, ju mindre som sägs i de områden eller platser där sederna bestämmer ju bättre är det. Helt enkelt, det är bättre att inte säga det än att säga det.

Jag kanske har nämnt att jag en gång mottog ett brev med lovord för boken ”Berättelser om bra människor” som jag skrev. Böneledaren i Khuzistan läste boken. Han sade att han hade kollat upp alla historier. Trots att inte någon av idéerna hade förändrats och de hade presenterats på ett lättläst och tilltalande sätt, hade han två anmärkningar. Den första anmärkningen relaterade till historien om Fatima Zahra(A) och Imam Ali(A). Deras arbetsuppgifter var fördelade så att Imam Ali(A) utförde arbetet utomhus medan Fatima Zahra(A) utförde arbetet i hemmet, en uppdelning som Profeten(S) hade gjort i början av deras äktenskap. När Imam Ali(A) var hemma, hjälpte han Fatima Zahra(A) med arbetet, och när han inte var hemma, utförde Fatima Zahra(A) även arbetet utomhus.

En dag var hon täckt från topp till tå med sot, eftersom hon hade tänt elden och eftersom det inte fanns något rinnande vatten i Medina, så var man tvungen att hämta vatten från brunnarna, som oftast låg en bit bort. Detta gjorde att trycket från vattenbehållarens remmar kvarstod på hennes kropp på grund av all vatten hon hade burit hem. Denna man sade att även om denna berättelse var sann och tillhörde en del av återberättelserna, så skulle jag inte ha nämnt den eftersom den skulle kunna misstolkas.

Jag förnekar inte den generella regeln att man skall berätta sanningen ändå om det skulle kunna få människor att avvika. Detta eftersom orsaken i första hand är för att vägleda människor och inte till att få dem att vända sig bort från den. Naturligtvis, talar även den heliga Koranen om för oss att:
”DE SOM döljer de vittnesbörd och den vägledning som Vi genom uppenbarelser har gett dem och som Vi har klargjort för människorna i Skriften, skall förbannas och fördömas av Gud och [alla] som kan döma skall förbanna och fördöma dem.” (surah Al-Baqarah 2:159).

Tonen i denna vers är väldigt hård. Det är få verser i den heliga Koranen där denna hårda och arga ton används. Samtidigt, tror jag att syftet är att få människor att inte dölja sanningen på grund av eget intresse men att dölja sanningen, på grund av sanningens natur under väldigt begränsade, tillfälliga och bestämda villkor så att den inte missbrukas och inte faller in i kategorin under denna vers. Med andra ord, så är det förbjudet att ljuga men det är inte alltid obligatoriskt att berätta sanningen. Det vill säga, det finns tillfällen då man skall vara tyst.

Jag tror att denna typ av försiktighet, då den baserar sig på verkliga frågeställningar om sanningen, är berättigad så länge den inte är baserad på individuella, personliga eller en grupps intresse. Nu till punkten om huruvida det är klokt eller inte att utfärda en religiös föreskrift om att sälja en radio, eller om det inte är obligatoriskt för en kvinna att täcka ansikte och händer. Är det ett korrekt sätt att tänka? Är det begripligt? Leder det ett korrekt resultat eller inte? Kommer vissa kvinnor som täcker ansikte och händer, sluta att täcka dessa delar och slutligen inte skyla något genom att säga denna sanning? Eller är det tvärtom?

Det är många män och kvinnor som anser att grunden till den religiösa synpunkten, är att ansiktet hos kvinnor inte skall synas eftersom om ansiktet syns, kommer inte resten att kunna hämmas. Å andra sidan, att täcka ansiktet är opraktiskt, och ur en logisk synpunkt oförsvarligt. Ingen resonering eller logisk härledning kan ges för att det skall vara så. Och det är istället på grund av detta som de kommer att avtäcka sig själva.
Vissa sociologer tror att orsaken för extremism i kvinnors klädsel och deras brist på anständighet beror på den felaktiga övertygelsen som samhället har på hijaben. Dock är felaktigheten att sanningen inte har framförts! Om den hade uttryckts precis som Islams föreskrifter uttrycker det, skulle förhållandena inte ha nått denna punkt. Det är här man kan referera till ordspråk såsom ”vara mer katolsk än Påven” eller ”hoppa från stekpannan till elden”.

Den heliga Koranen säger i surah Hudjurat ”TROENDE! Pocka inte på uppmärksamhet för egen del, när ni står inför Gud och Hans sändebud, men frukta Gud!...” (49:1)
Med ordet ”pocka” menas en gräns bortom vilken Gud och hans Profet(S) sade att man behövde gå, därmed ”Pocka inte på uppmärksamhet inför Gud och Hans sändebud”.

Imam Ali(A) sade: ”Gud har satt begränsningar. Överträd inte dessa. Han har specificerat de obligatoriska föreskrifterna, sky er inte undan dem och för de ting Han inte har utlåtit sig om, varken förbjudit eller påbjudit, så är det inte på grund ut av att Han har glömt dem utan Han ville snarare att ni ska vara fria i valet mellan dem. Därför, begränsa dig inte och gör din plikt i Guds och Guds religions namn”.

Den helige Profeten(S) sade i en återberättelse skriven i Jama al-Saghir, ”Precis som Gud ogillar det som Han har förbjudit, bör människor lyda och Han gillar att dem utföra det som är tillåtet; allt som är utan problem skall betraktas att vara tillåtet och de bör inte förbjuda något som Gud inte har förbjudit...”
Denna återberättelse har också återberättats enligt följande, ”Gud älskar människor som tillåter det Han har tillåtit och förbjuder det Han har förbjudit”.

Kanske misstar jag mig. Jag har nämnt, att i områden som innefattas av religiösa förordningar, måste varje person följa de förordningarna som ges av dennes mujtahid.

Men vad gäller, det som anses som förnuftigt tänkande och yttrande, och som säger att det inte är klokt att nämna något även om det är sant, i detta motsätter jag mig detta förståndiga tänkande. Jag anser det vara klokt att uttala sig om sanningen, och det som är vettigt är att motverka konceptet som kvinnor idag uttrycker. ”Hijaben är opraktisk”. Vi måste bevisa att den islamiska hijaben är logisk och praktisk.

För det andra, måste vi anstränga oss för att etablera kulturella, sociala och hälsoaktiviteter, speciellt för kvinnor, och motsätta de blandade aktiviteterna som är anammade från Europa. Det är endast på detta sätt som kvinnor kommer att återupptäcka deras riktiga personlighet och möjligheten av att de inte längre är ett verktyg, en leksak och ett medel för mäns lust i frihetens och jämlikhetens namn.