Till det faktum att ”inte låta sina behag skymta”, finns det två undantag in den heliga Koranen. Det första är ”mer av sina behag än vad som [anständigtvis] kan vara synligt;” och det andra är ” skall inte låta sina behag skymta inför andra än sin make...”. Båda dessa undantag måste diskuteras ytterligare, och framförallt det första undantaget.

Kvinnor bör inte ”visa mer av sina behag än vad som [anständigtvis] kan vara synligt”. Vad syftar detta till? Är skönhet något som oftast måste skylas under kläderna och inte avslöjas? Vad är då ”synligt”? Från Islams begynnelse, har många frågor uppstått i samband med meningen ”än vad som [anständigtvis] kan vara synligt”, och som frågades av den heliga Profetens(S) kompanjoner och hans medhjälpare och som många shiiter frågade de felfria Imamerna(A).

Det råder nästan en helt enhetlig bild kring denna fråga. Det vill säga, oavsett om en person är sunni som refererar till kompanjonerna eller om en person är shia och refererar till återberättelsernas källor, är det mer eller mindre enhetligt att det som är ”synligt” är kollyrium, en ring och i vissa fall en vristkedja.
Det vill säga, smycken som används på båda händerna och ansiktet. Detta visar då att det inte är obligatoriskt för kvinnor att täcka ansiktet eller händerna. Saker som smyckar dem kan förekomma så länge de används i allmän utsträckning. De utsmyckningar som används på händerna och ansiktet är inte obligatoriska att täcka.

Det finns många återberättelser som är relaterade till detta. Det frågades Imam Sadiq(A) vad för utsmyckningar som kan visas. Det vill säga, sådant som inte är obligatoriskt att täcka. Han sade ”Det refererar till kollyrium och en ring när det är på ansiktet och händerna”. Abi Basir sade att han frågade Imam Sadiq(A) om undantaget och han sade en ring och armband. Det finns en återberättelse som inte är återberättade av en shiit men på grund av hans trovärdighet, används hans källor och citeras av de lärda (ulema). Han säger att han hörde från Imam Sadiq(A) att undantaget gäller ansikte och händer. Återberättelserna är alla lika i vad de säger.

Det finns ytterligare en återberättelse som berättats av Ali ibn Ibrahim från Imam Baqir(A). Han frågades om detta undantag och han sade att det omfattar kvinnors kläder, kollyrium, ring, färg på händerna och armband. Sedan sade Imamen(A) att vi har tre nivåer av utsmyckning, den utsmyckning som alla människor kan se, utsmyckning som en mahram får lov att se, och utsmyckningen för sin make.

Det som kan visas för allmänheten är ansikte och händer och deras utsmyckning såsom kollyrium, en ring, ett armband. Men utsmyckningen som kan visas för någon som är mahram är nacken och uppåt, vilket inkluderar halsband, armband, händer samt vristlänken och allt under vristen.

Det råder, givetvis, meningsskiljaktigheter om vad som kan visas för någon som är mahram.
Det som kan konstateras från samtliga återberättelser och enligt påbud från religiösa rättslärda är att ingen är mahram förutom maken när det gäller området mellan naveln och knäna. Det vill säga, en kvinna måste täcka sig mellan naveln och knäna även för hennes far eller bror och från naveln uppåt, måste täckas från alla förutom hennes far. Men för maken kan kvinnan visa hela sin kropp.

Vi har andra återberättelser i detta område såsom faktumet att kvinnan måste ”täcka bysten”. Innan denna vers uppenbarades, kunde kvinnor bära sjalar men de bar den så att änderna placerades bakom huvudet så att örhängen, nacke och byst syntes eftersom deras klädsel oftast var urringad. I och med uppenbarelsen av denna vers, blev det tydligt att de måste täcka öronen, nacke och byst med sina huvudsjalar. Det finns en återberättelse som återberättats av Ibn Abbas, en välkänd återberättare av återberättelser, att det är obligatoriskt för kvinnor att täcka byst och nacke.

Det första undantaget som vi har refererat till omfattar vad som inte är obligatoriskt att täcka. Det andra undantaget refererar till de personer, det inte är obligatoriskt att täcka sig för, såsom fäder, makar, barn etc.