Kapitel 2: Vad är islams kärnfråga?

Frågor som berörs i detta kapitel:

Tawhid; tron på En Gud – kärnan i alla monoteistiska religioner
- Guds existens – hur vet jag att Gud finns?
- Vem är Gud och hurdan är Han?
  - Guds attribut
- Vad vill Gud av mig?
Människans skapelsemål
- Vad är meningen med livet?
- Hur ska skapelsemålet uppnås?
  - Guds vägledning – Profetskap och Imamat
  - Domedagen

A. Tawhid – En Gud

”I Guds Namn, den Nåderike den Barmhärtige

Säg: ’Han är Allah Allena [Gud den Ende den Unike den Enhetlige]

Allah [Gud] den Oberoende [som allt söker sig till och beror av]

Han har icke avlat och icke [har Han] avlats

Och icke finns för Honom någon jämlike’”

(den heliga Koranen 112:1–4)

Den första och mest fundamentala av Islams trospelare är tawhid, som speglas i uttrycket la ilaha illa Allah (det finns ingen gudom utom Allah [Gud]). Tawhid innebär tron på att det finns En Enda Enhetlig Gud. Detta utgör grunden för alla gudasända religioner som går under den gemensamma benämningen monoteistiska religioner, eller utefter ärkeprofeten Ibrahim(A) [Abraham] för abrahamitiska religioner. Samtliga av dessa religioner framhåller tron på En Allvetande Allsmäktig Gud, Skapare och Herre. Tawhid är den trospelare som alla andra trosprinciper och grundsatser inom islam, och hela religionen och världsalltet egentligen, grundar sig på.

Som det framgår av den heliga Koranen och närmare bestämt ovannämnda surah, som även kallas för surah at-Tawhid, innebär tawhid att Gud är EN. Gud är den utan like, den Unike och den Självständige, den Evige som inte har någon början eller något slut, den Fullkomlige utan brister, den Oberoende av vilken alla beror och den Obegränsade.[1]

- Djupare om tawhids innebörd

Imam Ali(A) har vackert och elegant beskrivit Gud och förklarat tawhid i följande ord:

”Ögon kan inte se Honom med ett direkt vittnande. Men hjärtan uppfattar Honom med verkligheten av autentisk tro. Han är känd via de bevis som pekar på Honom, beskriven av tecken. Han kan inte jämföras med människor. Och Han kan inte uppfattas av sinnen. Min Herre är nära allt utan att fysiskt röra dem. Långt bort utan att vara separerad. Han talar utan behov av reflektion. Manifesterad men inte fysiskt. Har uppenbarat Sig men utan att kunna ses med direkt syn [eller vision]. Han är separerad men inte med avstånd. Nära men utan att uppoffra sin upphöjdhet. Han gör utan strävan. Han formar utan att ha lemmar. Han är subtil men kan inte beskrivas med att vara dold. Han är Stor i Sin Storhet, men kan inte beskrivas som att ha en mätbar storlek. Han är den Allhörande, men kan inte beskrivas av att använda hörselorgan. Han är den Allseende men kan inte beskrivas av att använda sinnet av syn. Han är barmhärtig men kan inte beskrivas som att ha en svaghet i hjärtat. Han var före allt så inget kan sägas ha funnits innan Honom, och Han är efter allt så inget kan sägas existera efter Honom. Han är inom alla ting, utan att vara sammanfogad med det, och samtidigt utan att vara separerad ifrån det, Han existerar utan att behöva komma till existens. Han agerar utan tvång. Han fastställer men utan behovet av rörelse. Utrymmen inrymmer inte Honom, och Han inryms inte heller i tid, och attribut begränsar inte Honom. Behovet av sömn [eller slummer] drabbar Honom aldrig, Hans existens föregår själva tiden, och Hans väsen föregår icke-existens, Hans evighet går före alla ursprung, Han var Herre innan det fanns något att vara Herre över, och Gud innan det fanns något att vara gudom över. Han var känd innan det fanns något som var känt, Han var Allhörande innan det fanns något att höras. Ansikten underkastar sig inför Hans storhet, och Hjärtan darrar till det yttersta av Hans fruktan. Själar strävar desperat för att erhålla hans nöjdhet.”[2]

- Tawhid på fyra plan

Tawhid innebär i praktiken tron på Guds enhet och enhetlighet i fråga om Hans väsen och essens, Hans attribut, Hans verk och följaktligen i dyrkan av Honom.

I frågan om Guds väsen och essens innebär tawhid att Gud är En och att det inte finns någon gudom utom Gud. Det innebär följaktligen även att Gud inte har avlat eller avlats, att det inte finns någon partner eller like till Honom och att Han är fullständigt självständig och inte i behov av något eller någon.

I fråga om Guds attribut innebär tawhid att Guds attribut är fulländande och ett med Hans väsen. Med andra ord är Guds egenskaper och attribut varken bristfälliga och begränsade eller frånskilda från Hans väsen, på det sätt som skapelsernas egenskaper är. Gud tillskrivs således inte egenskaper i den mening som vi tillskriver egenskaper till diverse skapelser i vår omvärld, där varje skapelse är en sammansättning av sina beståndsdelar och egenskaper. Människan exempelvis är ett väsen bestående av en fysisk kropp och en metafysisk själ medan varje människa därutöver har flera olika egenskaper. Då dessa egenskaper inte är absoluta utan kan tillkomma och upphöra samt öka och minska är de alltså separerade från människans väsen. Med andra ord kommer människan att vara en människa oavsett hennes egenskaper och huruvida de ökar eller avtar.

Det faktum att dessa egenskaper är föränderliga hos människan gör också att de är förenade med brister och ofullkomligheter. En människa kan således ha kunskap och makt men den kunskapen och makten medföljs av brister och begränsningar samt är tilltagande och avtagande.[3] Dessutom är många av människans egenskaper förvärvade och inlärda. Guds attribut däremot tillhör endast Honom och är inte något som Han har fått eller förvärvat, eller som någonsin kan upphöra eller berövas från Honom. Guds attribut är snarare absoluta och fullkomliga, och därmed inte heller föränderliga, och de är ett med Hans väsen. Guds attribut såsom exempelvis att Gud är den Allsmäktige och den Allvetande innebär därför att all makt hör till Gud, och att Han har vetskap om allt. Därmed finns det inte heller annat än En Allsmäktig och Allvetande.[4]

I fråga om Guds verk är Gud Skaparen och Herren som verkar i Skapelsen. Således är Gud den som gett upphov till alla tings existens, råder över allt, föreskrivit världens lagar och bestämmelser samt är den som opererar och administrerar skapelsen.

I fråga om dyrkan innebär tawhid följaktligen att endast Gud är värdig dyrkan då Han är den som är Gud, Skaparen och Herren.[5]

B. Hur vet jag att Gud finns?

Hur kan jag veta att Gud finns? Och hur kan jag tro på något jag inte ser?

”Snarligen visar Vi dem Våra tecken i horisonterna och inom dem själva, tills det står klart för dem att Han [Gud] sannerligen är haqq (rätt och sanning); är det inte tillräckligt att din Herre är Vittne över allting?!”(den heliga Koranen 41:53)

Många abstrakta ting som känslor, kunskap, avsikt och dylikt kan inte uppfattas genom människans sinnen, men vi vet ändå att de existerar då vi uppfattar deras tecken och effekter. Således kan människan härleda existensen och förekomsten av många saker via tecken som tyder på deras existens snarare än genom att faktiskt se dem. Människans sinnen är alltså medel via vilka människan kan uppfatta tecken på det abstrakta och översinnliga för att därefter, med hjälp av intellektet och rationella härledningar, komma till kännedom.

- Guds kännedom via Hans verk

Gud manifesterar Sig i själva verket genom Sina tecken i skapelsen. Vi lär alltså känna Gud via de attribut och tecken som tyder på Honom. På liknande sätt som vi kan bekanta oss via en text med den bakomliggande skribenten, kan vi bekanta oss med Gud via Hans verk. Medan de använda begreppen och formuleringarna visar skribentens kunnighet och skicklighet, tyder Guds skapelse på Hans attribut, däribland Hans kunskap och makt. Innebörden av skribentens text anger skribentens syften och det budskap som ska förmedlas, och likaså speglar skapelsen Guds verk och Hans kännetecken.[6]

Människan kan följaktligen genom de bevis och tecken som finns i skapelsen vägledas till insikt om Guds existens. Gud uppmärksammar oss ständigt på den avgörande verkligheten som Han vill få upp våra ögon för och varje sak i livet har något att berätta om flera av Guds attribut. Alltså talar Gud ständigt med oss genom allt som finns och händer omkring oss och tillkännager Sig Själv och Sin vilja.

- Olika sätt och nivåer av övertygelse

Det finns flera sätt att uppnå kännedom och flera nivåer av övertygelse. En liknelse för detta är exempelvis när människan ser rökmoln från distans och följaktligen drar en slutsats om förekomsten av eld. En högre nivå av att inse existensen av eld är att faktiskt se elden och känna dess värme. Detta medan den som bränner sig i elden får en ännu högre och påtagligare kännedom om eldens verklighet.[7]

På liknande sätt kan människors kännedom och övertygelse om den immateriella och översinnliga världen och Skaparen uppnå olika nivåer. Den första nivån av övertygelse, utifrån liknelsen, är rationell och uppnås genom att härleda slutsatsen via befintliga tecken och belägg. För detta krävs två saker: att kunna uppfatta information, i huvudsak via sinnen, och att kunna tänka. Människans sinnen utgör de främsta kanalerna för vetskap och uppfyller första kravet, det vill säga att uppfatta omvärlden med alla dess fenomen och insamla information. Människan förses alltså med information via sina sinnen för att vidare, baserat på den informationen och med hjälp av sin tankeförmåga, komma till slutsatser. På så sätt kommer människan fram till olika slutsatser som lägger grunden för tro och övertygelse. Denna förmåga, det vill säga att uppfatta information, tänka och komma fram till slutsatser som leder till övertygelse, är en inneboende och medfödd mänsklig förmåga, och därför har alla människor möjlighet att uppnå övertygelse den vägen.

När det gäller Guds kännedom och övertygelse om Hans existens, är den rationella härledningen grundläggande. I flertalet verser i den heliga Koranen kallar Gud människan till reflektion över sin omgivning och begrundande av världen hon lever i som ett fundamentalt steg för kännedom, tro och övertygelse.

”Förvisso finns i skapelsen av himlarna och jorden, och i skillnaden [och skiftningen] av natten och dagen, och i skeppen som seglar i havet [lastade] med det som gagnar människorna, och i det som Gud sänder ned av vatten [och] så upplivar med det jorden efter dess död, och sprider i den av varje djur, och [i] riktandet av vindarna och molnen som hålls svävande mellan himlen och jorden; sannerligen är dessa tecken för folk som är förnuftiga [och använder sitt intellekt]” (den heliga Koranen 2:164)

Guds existens, på intellektuell och rationell plan, kan härledas genom flera bevis, däribland följande tre huvudområden:

Ordningens bevis (skapelsens synkning)
Allt skapat måste härledas tillbaka till en skapare (orsak-verkan)
Människans instinktiva tro i sin inre medfödda natur (fitra)

B1. Ordningens bevis och skapelsens synkning – logisk härledning

Från den minsta atomen till de stora galaxerna; hur kommer det sig att det finns ett återkommande mönster? Vad innebär det att alla grundämnen, med alla deras olikartade egenskaper, består av samma grundläggande byggsten, det vill säga atomen? Varför har cellen, som utgör den minsta byggstenen hos levande organismer, likartade funktioner oavsett om det är hos en encellig organism eller långt mer avancerade däggdjur?

Ordningens bevis handlar om hur skapelsens ordning och synkning vittnar om en högre Allvetande och Enhetlig Skapare.

Människan har i sin natur en tendens till att försöka hitta förklaringar till det som fascinerar henne, såsom naturen och hur allt passar ihop som en vacker komponerad symfoni. Gud uppmanar oss att se oss om och undersöka världen, använda intellektet och förnuftet och dra vår egen slutsats baserad på detta, Han säger:

”Han som skapade sju himlar i lager [över varandra]; du ser inte i den Nåderikes skapelse någon motsägelse [oförenlighet eller defekt]. Så återsänd blicken [ut över skapelsen]; ser du någon brist [defekt eller spricka]? * Sedan återsänd blicken igen [och återigen]; blicken vänder tillbaka till dig misslyckad och [det medan] den är [utmattad och] inkapabel [att finna någon brist]” (den heliga Koranen 67:3–4)

- En återkommande enhetlighet som genomsyrar skapelsen

Man kan inte undkomma att se en harmoni, sammanlänkning och enhet mellan skapelsens olika fenomen och varelser. Denna samklangmångfald utgör en enhet liksom vackra toner i en melodi eller kugghjulen i ett klockverk; komplicerat i höjden av sin enkelhet, förfinat i allra minsta detalj och samspelande för att fullgöra en helhet.

Exempelvis lyder solsystemet och galaxerna under attraktionskrafter och gravitationslagar liksom den lilla atomen. Planeterna rör sig i omloppsbana kring solen medan elektronerna rör sig kring atomens kärna. Detta medan alla de enorma galaxerna är komponerade av diverse grundämnen vars byggstenar är de otroligt små atomerna. En atom består i sin tur av elektroner, protoner och neutroner. Variationen i dessa beståndsdelars antal och bindningar ger upphov till olika atomer vilket i sin tur frambringar de olika grundämnena med åtskilliga egenskaper i fråga om allt från densitet till färg och smak. Ett vackert och reflektionsvärt exempel är den genomskinliga kristallen som för övrigt är världens hårdaste, vackraste och dyraste ädelsten; diamanten! Denna ädelsten är egentligen inget annat än det svarta mjuka grundämnet kol som under högt tryck och värme omvandlats till den vackra diamanten.

På samma vis består alla levande varelser, djur och växter av samma grunddesign och uppbyggnad. Från den minsta levande encelliga organismen, till växter, till djur med avancerade och välutvecklade system, till människan, genomsyras de biologiskt av samma grundsystem. Cellen som utgör den minsta kompletta byggstenen i alla dessa organismer, består i huvudsak av ett antal gemensamma delar och en rad likartade funktioner. Trots denna enhetliga grund är mångfalden och den storskaliga variationen bland levande organismer i fråga om fysiologi och utseende helt fascinerande.

Även ljud och ljus kan tas som exempel. Vetenskapen har visat att alla ljud, varken höga eller låga, vackra eller öronbedövande, egentligen bygger på samma grund och att variationen bland annat beror på frekvensskillnaden. Likaså är det samma ljus, dock i olika våglängder, som ger upphov till de olika färgerna vi ser. Med andra ord har alla färger egentligen samma enhetliga bas.

- Enhetlighet bortom samexistens

Ytterligare ett beaktansvärt exempel är samordningen av två ting som inte samexisterar men där det ena tinget, som har skapats före, tillser behovet av det andra tinget långt innan det senare har skapats. Ett exempel på detta är igångsättande av mjölkproduktion hos den gravida modern i samband med graviditet för ett barn som ännu inte har fötts. Det mest märkvärdiga här är inte endast att barnets föda tillreds och är färdig för användning direkt vid barnets födsel. Inte heller är det mest märkvärdiga att modersmjölken är den mest näringsrika, fullkomliga och perfekt anpassade föda utifrån det nyfödda barnets behov och dess ömtåliga system. Det mest märkvärdiga är det faktum att denna föda tillreds och förvaras i behållare, det vill säga brösten, som utvecklats flera år innan ett barn ens tillkom, och är dessutom anpassad för barnet att enkelt kunna tillgodogöra sig den näringsrika mjölken. Observera att här är det alltså tal om att tillgodose behoven av något som ännu inte har kommit till existens genom att inkorporera det i strukturen och skapelsen av en annan som kommit till existens långt tidigare. Det rör sig alltså inte om utvecklingen av en sak utifrån det befintliga behovet hos en annan utan snarare förberedelsen av en sak inför ett framtida och ännu icke-existerande behov hos en annan. Kräver inte detta ett förutseende och en planering som är övergripande och innefattar både aktuella och framtida förutsättningar och behov? Kan slumpmässiga reaktioner, omedvetna processer eller något som saknar högre former av medvetande, kunskap och intelligens ha förmågan att planera inför framtida behov som ännu inte existerar? Tyder inte detta och massvis med andra fantastiska exempel som omger oss på att denna sammanhängande konstruktion är ett medvetet verk av ett mäktigt Väsen?

Med lite reflektion inser man snabbt att lika lite som en penna eller lampa kan ha tillkommit slumpartat och utan att ha tillverkats av en högre medveten intelligens enligt en målmedveten planering, kan denna fullständigt kompatibla natur inte ha tillkommit på sådant vis. Människans kreativa förmåga att hitta nya lösningar och uppfinna saker är i själva verket tack vare hennes högre medvetenhet och kunskap. Är det då inte mer troligt att ett mäktigt och medvetet Väsen har skapat denna fantastiska värld snarare än livlös materia genom en serie slumpmässiga händelser?

Både den enhetliga grunden och den samordnade förbindelsen som återfinns i skapelsen tyder på en planenlig och målmedveten konstruktion som likt en röd tråd löper igenom hela skapelsen. Den vackra variationen och mångfalden vi ser i skapelsen är resultatet av en högst organiserad samverkan som innefattar både de yttre synliga aspekterna, och de processer och lagar som inte är synliga för ögonen men fullt kännbara. Vad tyder denna enhetlighet och synkning som återfinns i varje hörn och vinkel av skapelsen på, annat än på en Enhetlig Skapare; En Gud?

Enheten i skapelsen tyder och vittnar om enheten, medvetenheten, kunskapen och mäktigheten av Skaparen. I den heliga Koranen uppmanar Gud den tänkande människan att se sig om i skapelsen för att genom reflektion ledas till insikt:

”Sannerligen finns i skapelsen av himlarna och jorden och i skillnaden [och skiftningen] av natten och dagen förvisso tecken för de förståndiga” (den heliga Koranen 3:190)

”Och likadana är inte de två haven; denna är fräsch [ren och törstsläckande] sötvatten, uppfriskande dess drick, och denna är salt [och] besk; och från varje [av dem] äter ni färskt [saftigt] kött och utvinner prydnad som ni beklär er med, och du ser skeppen i den, klyvande [dess vågor], för att ni ska [kunna] söka från Hans ynnest; och må ni [kanske bli tacksamma och] tacka [Gud]” (den heliga Koranen 35:12)

- Islam & vetenskap – ingen motsättning

Medan en del söker bevis på den högre Allmakten bara i universums ursprung och ovanliga fenomen, går den koraniska metoden ut på att rikta människans uppmärksamhet på även ordinära fenomen. Däribland uppmärksammas födsel, död, fosterstadiet och tillväxt, naturen och dess diverse fenomen som solen, månen, stjärnorna, regn och dess kretslopp, haven och livet i sin helhet. Med andra ord uppmanas människan att se Guds närvaro och tecknen på Honom i allt omkring sig. Alla fenomen utgör alltså levande exempel på Guds makt, visdom och barmhärtighet, och kunskapen om alla dessa fenomen leder till större kännedom om Gud. Inom islam utesluts inte Gud, kännedomen om Honom och vändandet till Honom, endast till omskakande händelser som naturkatastrofer eller till svårigheter som sjukdom och död. Gud är lika påtaglig i det mjuka duggregnets fall, i den friska brisens smekning, i den fagra doften av en ros och i skrattet av ett barn.

Förr i tiden var det inte ovanligt att olika fenomen förklarades med myter om mystiska krafter. Men nu när vetenskapen har tagit ett par steg i sin utveckling och klarlagt svaren på en del av människans frågor, har befintligheten av en högre makt avfärdats av somliga som myter. Många av de som avfärdar en högre makt upplever att de antingen måste förneka vetenskapliga kartläggningar och behålla en föråldrad världsbild, eller godta vetenskapliga bevis och ge upp sin religiösa övertygelse. De har alltså bilden av en motsägelse och intrycket att religion och vetenskap inte är förenliga. Denna bild främjar det farligare underliggande intrycket att religion endast kan bibehållas i skuggan av okunskap och att vetenskap endast kan florera i avsaknaden av religiös tro.

Tvärtemot detta uppmuntrar och uppmanar islam och Koranens lära människan till att söka kunskap och reflektera. Alla naturfenomen liksom materias ordning i skapelsen som uppmärksammas i den heliga Koranen, ska leda människans uppmärksamhet till den synkroniserade grunden. Med andra ord lyfter Gud i den heliga Koranen fram det faktum att allt i världssystemet går efter en viss planenlig ordning och rådande principer och lagar, däribland naturlagarna. Sedan uppmanar Gud människan att se sig om och reflektera för att slutleda och nå övertygelse. Det är alltså människans plikt att studera världen djupare för att förstå mer av den, upptäcka orsakerna bakom olika fenomen och bygga sin tro på solid grund. Detta är hur den koraniska läran framkallar och främjar gudstro i människors hjärta, via reflektion och användningen av förnuft och kunskap. Därmed framhäver Koranen att tro och underkastelse till Gud i själva verket är resultatet av kunskapens ljus och inte okunskap och ignoransens mörker. Enligt det koraniska syn- och tankesättet utgör tro baserat på ignorans ingen bra grund för människors verkliga övertygelse och gudstro. Däremot utgör vetenskap en grogrund, farkost och ett verktyg för större förståelse, högre kännedom och följaktligen starkare övertygelse och tro på Gud. Islam uppmuntrar därför till sökande av kunskap och vetenskaplig forskning, eftersom detta kan stärka den religiösa övertygelsen.

Även historien är ett klart vittne till detta då de mest framstående muslimska forskarna och vetenskapsmännen, vars studier och bedrifter ligger till grund för hela den moderna vetenskapen inom alla fält, faktiskt var både högst troende och ledande inom många vetenskapliga fält. De både studerade och bedrev forskning själva, främjade kunskapsbaserad förståelse och uppmuntrade sina lärjungar men även vanligt folk till att söka kunskap. Avicenna, Geber, al- Khawarizmi, Zakariya Razi, Jamshid al-Kashi, al-Farabi, Biruni, Nasir al-din al- Tusi, Mulla Sadra och Baha al-din al-Ameli, känd som Sheikh Bahai, är bara några praktexempel. Dessa stora personligheter som befann sig på topp och ledde de vetenskapliga revolutionerna inom sina fält var också väldigt framstående teologer och religiöst praktiserande. Utöver detta utgjorde deras relation med Gud, den heliga Koranen och Ahl al-Bait(A) en inspiration för dem från vilket de hämtade motivation och kraft för att avancera inom sina fält trots motsättningar. Detta framgår tydligt i deras verk, inte minst i deras texter och dikter då majoriteten av dem hade en omfattande insyn i alla samtida ämnesfält inklusive filosofi, litteratur och poesi.[8] De såg enhetligheten i skapelsen och den genomlöpande förbindelsen mellan allt i den, inte minst mellan religion och vetenskap. Detta då Källan som gett upphov till båda är En och samma.

Slutligen bör det beaktas att koraniska verser som innehåller subtila vetenskapliga fakta är många. Den heliga Koranen är framförallt en vägledningsbok och är avsedd huvudsakligen för det syftet. Därmed begränsas den inte till vetenskapliga fakta, och även vetenskapliga fakta som förekommer i den heliga Koranen bör ses i ljuset av dess vägledande syfte. Detta inkluderar alla ämnen som innefattas i den heliga Koranen däribland historia, matematik, biologi, astronomi, moral- och rättslära. En sak som dock står klart är att det inte var möjligt för människorna på den tiden att känna till eller förstå många av de vetenskapliga fakta som finns i de koraniska verserna då de nedsändes. Det är först nu efter att vetenskaplig forskning har utvecklats under loppet av århundraden som en del av dessa fakta har kunnat bekräftas genom avancerade vetenskapliga metoder. Detta är onekligen fascinerande samtidigt som det i sig utgör ett klart och tydligt vittnesmål om att det inte endast saknas motsättning mellan religion och vetenskap utan att det snarare finns en samverkande relation mellan dessa för människans vägledning.

”Sedan skapade Vi sädescellen [som befruktat ägget till] en levrad [fastklibbad] blodklump, så skapade vi den levrade [fastklibbade] blodklumpen [till] en tuggad [embryo] massa, så skapade vi den tuggade massan [till] ben, så iklädde vi benen [med] kött, sedan frambringade [och fostrade] Vi henne [till] en annan [ny] skapelse; så välsignad är Gud den bästa Skaparen” (den heliga Koranen 23:14)

”Ser inte de som förnekar att himlarna och jorden var sammanfogade så åtskilde Vi dem, och lät allt bli levande av vatten; tror de då inte? * Och Vi lät på jorden finnas [förankrade] stadgande berg [som håller] från att skälva dem, och lät i den finnas dalar [som] stigar, kanske de må vägledas

* Och Vi lät himlen vara ett skyddat [och skyddande] tak; och [ändock] är de från dess tecken frånvändande * Och Han är den som skapade natten och dagen och solen och månen; varje [av dem] svepande i en omloppsbana” (den heliga Koranen 21:30-33)

B2. Allt är skapat och allt skapat måste härledas tillbaka till en skapare – filosofisk härledning

Från något så grundläggande som ett hjul till något så avancerat som ett datorchip; kan de ha tillkommit av sig själva? Kan ett konstaterande om att någon måste ha konstruerat och tillverkat dessa undkommas?

Närhelst människan stöter på en händelse eller ett fenomen tenderar intellektet per automatik att söka efter dess bakomliggande orsak, då människan har en inre tro på att det måste finnas en orsak bakom varje verkan. Denna orsak-verkanhärledning ligger i själva verket till grund för alla frågeställningar och vetenskapliga undersökningar. Vare sig det är en fysiker eller en sociolog, eller forskare inom andra vetenskapliga fält, strävar samtliga efter att upptäcka orsaken bakom varje fenomen. Många forskare spenderar hela sina liv i jakten på svar och presenterar flertalet teorier som följs upp av hundratals undersökningar och experiment. Ständigt tar forskare vid efter varandra och fortsätter att söka efter relevanta svar utan att någonsin anta att något bara har hänt av sig självt utan någon bakomliggande orsak. Detta innebär att människans intellekt särskiljer på fenomen, det vill säga vad som har kommit till existens, även kallad möjlig existens[9], och följaktligen söker efter det som har förorsakat den möjliga existensens uppkomst.

Vår omvärld är fylld av möjliga existenser, det vill säga saker som någon gång inte existerat men som har kommit att existera. Varenda en av dessa fenomen, möjliga existenser eller så kallade skapelser, måste på samma vis ha en bakomliggande orsak och skapare. Denna sanning inser människan instinktivt med sitt förnuft och den bekräftas av vetenskap och logik.

- Möjliga existenser

Hur vet vi att något är skapat och därmed är en så kallad möjlig existens? Vilka kriterier måste uppfyllas för att något ska klassas som en möjlig existens?

Det finns ett antal gemensamma kriterier för alla möjliga existenser. Dessa är följande:

En möjlig existens har en startpunkt; dess existens har alltså inletts någon gång och det är fullt möjligt att den inte måste existera.

En möjlig existens har en slutpunkt, det vill säga att det är fullt möjligt för dess existens att upphöra.

En möjlig existens är föränderlig; inte minst på grund av de två tidigare kriterierna.

Följaktligen är det uppenbart, utifrån ovan egenskaper, att en möjlig existens är begränsad och beroende av en annan för att komma till existens.

Kort sagt är varje fenomen som kan uppstå, upphöra och ändras en möjlig existens, och därmed beroende av en bakomliggande orsak för att komma till existens. Så vad innebär detta?

- En Nödvändig Existens

Det faktum att varje möjlig existens kräver en bakomliggande orsak som har gett upphov till den, innebär två möjliga alternativ: antingen är den bakomliggande orsaken själv också en möjlig existens och således beroende av en annan för sin existens, eller så måste den bakomliggande orsaken vara oberoende och självexisterande.

När en möjlig existens, med andra ord en skapelse, har förorsakats av en annan möjlig existens som i sin tur tillkommit av en tredje möjlig existens och så vidare, kommer den här kedjan av skapelser som skapat andra skapelser att behöva en första orsak. En liknelse för detta kan vara ett barn vars uppkomst beror på hans föräldrar som i sin tur beror på sina föräldrar och vidare i en lång kedja där varje par har gett upphov till nästa generation och där varje generation är beroende av sin föregående för sin uppkomst. Uppenbart är att eftersom denna kedja existerar, måste den ha startat någonstans! Hur ska den annars ha kommit till existens?! I synnerhet då det är fullt möjligt för den att inte ha existerat samtidigt som det är fullt möjligt för den att upphöra.

Om vi nekar förekomsten av en första orsak, i ovan fall ett första par, vore det som att förneka förekomsten av alla dessa möjliga existensers befintlighet, i ovan fall alla dessa generationer. Hur? Föreställ dig ett maratonlopp där varje tävlande inte får börja springa förrän en annan tävlande börjat springa. I ett sådant fall kommer loppet aldrig att starta då varje tävlandes start är beroende av en annans start som i sin tur är beroende av en tredje och så vidare. Nödvändigheten av ett startskott som inte är beroende av de tävlande och som sätter igång loppet är härmed självklart. Det är bara att konstatera att om tävlingen har kommit igång, då måste det ha funnits ett startskott! Detta eftersom ingen tävlande kunde starta förrän nästa tävlande startade och på så vis skulle loppet aldrig komma igång om inte något satte igång det. Således måste alltså en första orsak, i detta fall ett startskott, som själv är oberoende från de tävlande ha satt igång det hela. På liknande sätt är alla möjliga existenser, det vill säga skapelser, beroende av deras orsak som i sin tur är beroende av sin orsak och såvida inte den första av dem kommer till existens, kommer inte de nästkommande att komma till existens heller. Eftersom vi bland annat via våra sinnen uppfattar existensen av ting, skapelser och fenomen kan vi veta att denna kedja uppenbarligen har satts igång av en oberoende första orsak. Frågan blir då vad den första orsaken som satt igång det hela är och hur den har kunnat göra detta?

Vår värld är ett fenomen; den har inletts vid något skede, den är fullt föränderlig och det är fullt möjligt för den att upphöra. Således uppfyller den alla kriterier för att vara en möjlig existens. På samma vis som exemplet ovan så tyder vår värld, som är fylld av möjliga existenser, och själv är en möjlig existens, på förekomsten av ett startskott och första orsak. Denna första orsak kan i sin tur inte vara beroende av något annat för sin existens, för då hade den också varit en möjlig existens och inte den första orsaken. Alltså måste den första orsaken vara EN Nödvändig Självständig Existens.[10]

- Den Första Orsaken – En Nödvändig Existens

Vilka kriterier gäller för den Första Orsaken och hur vet vi att den finns?

Tvärtemot möjliga existenser, är den Första Orsaken:

Nödvändig; då den måste finnas för att ge upphov till möjliga existenser. Observera att själva existensen av möjliga existenser påvisar att den Första Orsaken finns, för att annars skulle inte de möjliga existenserna ha funnits heller. Det faktum att möjliga existenser finns vittnar i sig om att startskottet måste ha satt igång loppet.
- Självexisterande; då den vars existens beror av någon annan är beroende av sin orsak för att existera, och kan följaktligen inte vara den Första Orsaken då dess orsak har föregått den. Alltså måste den Första Orsaken, som inte beror av någon orsak som föregår den, vara Självexisterande.
  - Oberoende; då den som är beroende av någon annan är likaså i behov av den. Den Första Orsaken, som är Självexisterande och därmed alltid har funnits, är både oberoende och självständig.
    - Icke-materiell eller fysisk; då oberoende innebär oberoende från allt. Detta medan en fysisk eller materiell varelse är i behov av det materia som utgör den samt sina beståndsdelar, och är följaktligen begränsad inom ramen av tid och rum m.m.
  - Oändlig; då att uppstå, upphöra eller förändras kräver en orsak och den Första Orsaken har inte behövt en orsak. Därmed måste den alltid ha funnits och fortsatt finnas för alltid utan vare sig början, slut eller förändring, vilket gör den Första Orsaken, även kallad den Nödvändiga Existensen, oändlig och evig.

Den Första Orsaken som också är den Nödvändiga Existensen – Självexisterande, Oberoende och Oändlig – är därmed bortom alla begränsningar och varken beroende eller bunden till faktorer som tid, rum, behov och liknande som möjliga existenser är bundna till. På så vis är den Nödvändiga Existensen fullständigt fri från brister och är därmed den fullständiga Fullkomligheten Själv.

- Varför måste denna Nödvändiga Existens nödvändigtvis vara EN?

Det är omöjligt för två existenser, som båda uppfyller samtliga av ovan kriterier, att vara En Nödvändig Existens. Detta då en Nödvändig Existens som har en annan nödvändig existens vid sin sida inte längre är nödvändig själv. Hur? När den ena existensen redan är nödvändig fråntar det nödvändigheten av den andra. Med andra ord, om en existens är nödvändig och redan finns, förlorar den andra existensen sin funktion av att vara nödvändig och är således inte nödvändig längre. Befintligheten av mer än En Nödvändig Existens skulle dessutom per automatik innebära en begränsning och beroendeskap. Båda kan alltså inte vara oändliga och oberoende utan att inskränka den andras oändlighet och självständighet. Detta medan En Nödvändig Existens måste vara oberoende för att dess egen existens inte ska bero på någon annan.

Dessutom skulle förekomsten av fler än EN Upphovsman förutsätta en bristande synkning i den rådande enhetligheten och denna brist hade då tydligt kunnat ses i skapelsen. Därmed kan den Nödvändiga Existensen inte vara annat än EN. Gud säger:

”Gud har aldrig tagit någon till son och det finns ingen gudom med Honom; då skulle varje gudom förvisso ha gått med sin skapelse [under sitt välde] och förvisso skulle varje av dem förhöjt sig över de andra; helgad är Gud från det de beskriver” (den heliga Koranen 23:91)

”Om det fanns i dem [himlen och jorden] gudar utom Gud hade de säkerligen fördärvats; så helgad är Gud, Herren av tronen [av herravälde] från det de beskriver” (den heliga Koranen 21:22)

- EN Självexisterande Oberoende Nödvändig Existens

Följaktligen, även om en existens är ett resultat av en serie existenser, exempelvis universum med alla dess galaxer, så måste dess allra första begynnelsepartikel ha skapats av en Skapare när ingenting annat fanns. Ingen logik eller vetenskap kan hävda att den absolut första partikeln som uppstod innan någonting annat fanns, oavsett egenskaper, storlek och sammansättning, bara uppkom av sig själv plötsligt från ingenstans. Hur skulle den kunna göra det? Och varför skulle den göra det?!

Någon skulle kanske argumentera här att tänk om universum, eller dess första partikel, är det som alltid har funnits?! Låt oss titta på fakta. Ett faktum är att vi vet att universum är i rörelse och ständigt förändras. Vi vet också, via fysikens lagar, att rörelse och förändring inte uppkommer av sig själv eftersom ändring av tillstånd kräver en orsak. Alltså krävs det en extern kraft som sätter igång rörelsen eller förändrar dess riktning. Med andra ord, så länge inte en yttre påverkan uppkommer fortsätter ting vara konstanta och förändring uteblir. Därmed går vi tillbaka till att konstatera att ett föränderligt universum har behövt något för att sätta igång dess första rörelse. Vare sig ur denna aspekt, eller ur aspekten att föränderligheten är ett kriterium som påvisar en möjlig existens, innebär detta att en yttre kraft måste ha inverkat för att den första partikeln ska ha uppstått, sedan upphört att förbli bara en partikel och förvandlats till det universum vi känner till idag. Således kan universum inte ha uppstått ur ingenting och utan en extern påverkan.

Tyder inte det faktum att universum är i ständig förändring på att den idag inte är som den en gång har varit? Vad fick den att börja ändras då? Borde den inte ha fortsatt vara likadan och i sitt ursprungsskick, såvida inte en extern kraft hade initierat förändringen? Uppenbarligen har något satt igång förändringen. Så varför har universum ens ändrats? Vad har gett upphov till de många miljarder olika förändringar som fått universum, med vår planet inkluderat, att hamna i nuvarande uppsättning som möjliggjort förekomsten av liv? Vad är den kraftkälla som har satt igång det hela och Själv är levande för att kunna ge upphov till liv?

Och vad är mer logiskt och mest troligt? En Nödvändig Existens som alltid har funnits och gett upphov till allt och varit den Första Orsaken? Eller att materia bara funnits och cirkulerat tills det blev som det blev av slump? Hur kan slump ligga bakom ett universum som kräver en orsak för varje rörelse som sker och varje förändring som uppstår? Och en ännu viktigare fråga; hur kan slump ligga bakom ett universum som är så precis och sammanhängande konstruerat?

”Är Han som skapar som den som inte skapar?! Betänker ni inte?!” (den heliga Koranen 16:17)

”Och de [avgudar] som de [förnekande] kallar på, utöver Gud, skapar ingenting och de själva är skapta” (den heliga Koranen 16:20)

”O människor, en liknelse har framlagts så lyssna på den: förvisso de vilka ni kallar på utöver Gud, kommer aldrig [kunna] skapa en fluga, och [det] även om de kommer samman för det; och om flugan berövar dem något, kan de inte återta det från den; svag är den påkallande och den påkallade” (den heliga Koranen 22:37)

- Varför måste Skaparen inneha vissa egenskaper?

Nästa naturliga härledning är följaktligen att den initiala ursprungliga kraften som har skapat den allra första partikeln måste vara självexisterande. Varför? För att om den själv hade behövt en orsak för att komma till existens, skulle den vara en beroende existens, och i själva verket vara en i kedjan av tillblivna existenser som är beroende av en orsak för deras existens. Men logiskt sett måste kedjan av möjliga existenser ha sitt ursprung i en igångsättande extern Kraft som är Självexisterande och Oberoende – liksom startskottet är oberoende av loppet. Det faktum att kedjan av existenser – loppet enligt liknelsen – redan är igång innebär att ett startskott har funnits och satt igång det. Annars skulle loppet inte ha startat eftersom ingen hade börjat springa, i väntan på nästa för att börja. Och då ingenting inte kan ge upphov till någonting – inget startskott inget lopp – innebär det att den ursprungliga Källan av existens som har gett upphov till alla möjliga existenser måste själv vara Oändlig och Evig, det vill säga alltid ha funnits och för alltid finnas. Med andra ord, om denna Självexisterande Oändliga Eviga Nödvändiga Existensen inte fanns hade ingen möjlig existens kunnat uppstå från första början. Och om den inte var oändlig och evig skulle den ha haft en början, och en början innebär per automatikbehov av en igångsättare.

Hittills har vi alltså kunnat härleda att den Allra Första Bakomliggande Nödvändiga Orsaken är Självexisterande, och följaktligen även Oberoende och Oändlig. Den Första Orsaken är Oberoende för att en Självexisterande inte är självexisterande egentligen så länge den är beroende av något annat för sin existens. Med andra ord, även om denna igångsättare är i behov och beroende av en annan för sitt existerande, vore det ingen skillnad mellan den och andra då den skulle vara i lika stort behov av ett igångsättande startskott. Den Första Orsaken är även oändlig för att om den Självexisterande är begränsad är den utsatt och inte immun för påverkan från en annan, vilket gör den likaså beroende.

”I Guds Namn, den Nåderike den Barmhärtige * Säg: ’Han är Allah Allena [Gud den Ende den Unike den Enhetlige] * Allah [Gud] den Oberoende [som allt söker sig till och beror av] * Han har icke avlat och icke [har Han] avlats * Och icke finns för Honom någon jämlike.’” (den heliga Koranen 112:1–4)

Vem annan än Gud är den Högre Visa Maktkälla som är Självexisterande, Oberoende och Oändlig?!

”Gud, ingen gudom finns utom Han, den Levande den Bestående” (den heliga Koranen 3:2)

”Det är Gud, er Herre, Skaparen av allting, ingen gudom finns utom Han; så hur [trots allt detta] förvillas ni?” (den heliga Koranen 40:62)

”Och tillkalla inte någon gudom med Gud; det finns ingen gudom utom Han, allting förgås utom Hans väsen, till Honom hör domen och till Honom återförs ni” (den heliga Koranen 28:88)

- Varför måste det vara Gud?

Här kan någon undra varför denna Kraft behöver vara Gud och inte en självgående kosmos som bara driver igenom spontana och icke planenliga reaktioner som sker på måfå? Intressant är att enligt vetenskapen leder spontana eller slumpmässiga reaktioner till att det blir mindre ordning och större oordning. Detta medan vemsomhelst som ser sig om i världen och naturen kan enkelt konstatera dess synkroniserade, sammanhängande och precisa ordning. Dessutom är det nästintill omöjligt, alltså ingen sannolikhet som går att räkna med vetenskapligt, för slumpmässiga händelser att frambringa en skapelse med sådan synkad precision ur alla dessa vinklar och aspekter. Det faktum att allt från ett ägg och en spermie till sol- och ekosystemet är konstruerade och anpassade för att passa perfekt och fungera funktionsenligt, liksom hand i handske och nyckel i lås, påvisar snarare en planenlig ordning.[11] Därmed kan skapelsen omöjligt ha tillkommit planlöst och slumpmässigt, vilket i sin tur innebär att En Självmedveten, Intelligent, Vis, Allsmäktig, Fulländad Skapare finns bakom den.

Inte nog med detta tillkännager Gud Sig Själv som Skaparen, inte endast genom Sina tecken inom oss och i vår omvärld, utan genom Sina sändebud och profeter(A).[12]

”Det är Gud, er Herre, ingen gudom finns utom Han, Skaparen av allting; så dyrka Honom. Och Han är över allting Värnare” (den heliga Koranen 6:102)

”Helga [och glorifiera] Namnet av din Herre, den Högste * Han som skapade så sammanställde * Och Han som fastställde [med bestämda mått] så vägledde.” (den heliga Koranen 87:1–3)

- Hur förklaras uppkomsten av en högre utvecklad existens från en lägre utvecklad existens då?

Hur kan ett betydligt mindre utvecklat fenomen ge upphov till en mer avancerad sådan? Exempelvis, hur kunde en enda enhetlig klump eller massa utvidgas i begynnelsen av skapelsen och förvandlas till alla planeter och galaxer som vi ser idag? Eller, hur kan celler ”spontant” utvecklats till fullt fungerande organismer med alla deras fantastiska egenskaper?

Olikheten i grad av fulländning och utveckling i fråga om medvetenhet, intelligens och kraft i diverse skapelser omkring oss är noterbart förefintligt. Men det mindre fulländade och mindre utvecklade kan aldrig ge upphov till det som är mer fulländat och högre utvecklat. När exempelvis en kamera behöver en högre intelligens för dess konstruktion och byggande, hur kan våra ögon som är betydligt mer avancerade ha tillkommit slumpmässigt och oplanerat?! Hur kan naturen ha fått för sig att ett antal celler, bland miljoner, ska ”plötsligt” utvecklas för detta ändamål? Och att samma procedur sedan ska upprepas i andra organismer lika ”slumpmässigt”?! Om kamerans alla beståndsdelar låg i en hög, är det möjligt att de på eget bevåg komponerar sig till att bli en kamera eller att kameran blir självmedveten och sätter ihop sig själv innan den ens existerar?! Hur kan kameran ha blivit till om inte en högre och mer utvecklad intelligens låg bakom dess byggnad och kombinerade dess beståndsdelar, varav varje är noggrant och planenligt utformad för sitt specifika ändamål?! Kan människan som har högre medvetenhet, intelligens och kraft än övriga naturen, till den grad att hon kan tämja naturen till sitt förfogande, ha konstruerats av naturen?!

Det vi idag kan se i denna fantastiska värld runtomkring oss präglas av händelser och ting där mindre fulländade tillstånd tycks ha gett upphov till mer fulländade fenomen. Men vid närmare undersökning och eftertanke vore det som att påstå något lika omöjligt som att en person har lärt sig flytande svenska av en som själv har obetydlig eller ingen kunskap i detta språk. Precis som att när någon vill finansiera ett projekt med eget kapital kan han inte sätta in en större summa i projektet än vad hans kapital består av. Likaså kan en trasig bil inte bli en fullt fungerande bil av sig själv, utan plan och utan en ingenjör. Inte heller kan ett förfallet hus bli ett fullt beboeligt och nyrenoverat hus spontant utan en yttre påverkan som har den krävda förmågan och på så vis är mer fulländat. Således måste en yttre påverkan finnas bakom alla de fenomen som omger oss där mindre utvecklade och fulländande enheter tycks ha gett upphov till mer komplexa och ordnade fenomen. Hur kan då världen ha skapats utifrån en mindre fulländning, ur kaos eller till och med icke-existens, till den fullständigt strukturerade existerande värld som omger oss idag utan inblandningen av en högre och mer fulländat Kraftkälla som vet vad den gör och har makten att göra det?

Snarare är det så att en fungerande bil eller ett hus som tillåts utvecklas och åldras ”spontant” och utan underhåll, kommer att förfalla med tiden. Detta liksom att det är omöjligt för en högre temperatur att uppstå ur en lägre temperatur än den själv, och utan en yttre påverkan kommer den högre temperaturen endast att avta och bli lägre. Alltså tyder den fortsatt fungerande ordningen och fortsatt funktionella utvecklingen i världen på den bakomliggande Visdomsfulla Allmaktens fortsatta tillsyn, administration och ordnande av skapelsen.

B3. Människans fitra (inre medfödda tro) – instinktiv härledning

- Vad är fitra?

Har du någonsin varit i en extrem situation där du har upplevt en stor rädsla, desperation eller rent av livsfara? Vad hände inom dig och vad hade du för inre känsla? När du kände att du var bortkopplad från allt och bortom räddning, vad höll du fast vid i din desperata önskan om undsättning? Fanns det inte i mörkret av din förtvivlan en glimt av hopp till en obeskrivlig källa av makt att kunna rädda dig trots allt? Den övermäktiga kraftkälla som du grep tag i inom dig, och satte ditt hopp till ända in i det sista, är Gud; och vittnet som vittnar om denna sanning finns djupt rotad inom oss alla.[13]

Inom varje människa finns en instinktiv tro som är medfödd. Denna medfödda tro mynnar ut i allmänmänskliga benägenheter som inte är inlärda men återfinns ändå hos alla människor oberoende från era, kultur- eller nationstillhörighet. Avsmak för lögn och förtryck samt förkärlek för sanning, rättvisa och frihet är exempel på sådana benägenheter som är gemensamt för alla människor, liksom benägenheten för det odödliga, oändliga och fulländade samt för varaktig lycka. Observera att befintligheten av dessa benägenheter är oberoende från människors faktiska handlingar. Exempelvis kan människor ljuga men alla älskar sanningen ändå. En del kan till och med gå så långt som att intala sig själva att de talar sanning, när de faktiskt ljuger, just på grund av den inburna benägenheten som gör sanningen åtråvärd för människan. Vittnande om Guds existens och enhet ingår i denna instinktiva, medfödda, icke inlärda tro som i Koranens språk benämns som fitra.

”Så rikta [och upprätta] ditt ansikte [hjärta och väsen] till den raka religionen – [till] Guds [i förvar lagda] fitra som Han frambringat människor [inom sig bärande] på den; ingen rubbning [förekommer] i Guds skapelse, det är den bestående religionen, men de flesta människor vet inte” (den heliga Koranen 30:30)

Människan skapas med denna inre medfödda tro som enligt islams syn enbart består av godhet.[14] Gud har alltså i Sin visdom skapat människan så att hennes fitra, helt naturligt och utan behov av yttre drivkrafter, börjar driva och vägleda henne till det goda; och så småningom till Källan av allt det goda.[15] Men när dessa medfödda benägenheter försummas, eller när vi människor avviker från och går emot dem, reduceras deras effekt och påtaglighet. De finns dock fortfarande kvar inom människan och kan både yttra sig och ge sig tillkänna på olika vis och i olika grad.

- Funktionen av fitra

Fitra och dess benägenheter fungerar även som människans inre drivkraft. Exempelvis ligger den inneboende benägenheten för varaktig lycka till grund för människans ständiga jakt på lycka. Denna outsinliga längtan för lycka gör att människan söker den överallt, vid alla tillfällen och i allt som kan tänkas ge upphov till den. Visserligen kan människors uppfattning, definition och hänsyftning av lycka variera och även förändras. Variationen och förändringen är förekommande även hos en och samma individ under dennes livstid, och påverkas av kunskap, livsmål, livssituation, erfarenheter och andra faktorer. Men själva benägenheten och viljan att nå lycka, som är en ständig drivkraft, är bestående och oföränderlig. Således tenderar människan allt som oftast börja med att söka efter lycka i allt från pengar, makt och berömmelse till skönhet, hälsa och odödlighet. Hänsyftningarna kan alltså skilja sig men det som alla människor i grund och botten har gemensamt och är ute efter är varaktig lycka. Detta då önskan och benägenheten för lycka finns inneboende hos människan genom hennes fitra och fortsätter att driva på henne.

När människan upptäcker att den lycka hon söker inte finns att hitta i materiella ting och att lycka inte kan köpas för pengar, ändras hänsyftningen men jakten efter lycka fortsätter. Detta beror på att människan känner en inre längtan till den riktiga Källan av lycka, den sanna och ultimata meningen och målet med livet, och därför ställer sig de återkommande frågorna som ekar från hennes inre: ”Vem är jag?”, ”Vad gör jag här?” och ”Vart är jag på väg?”. Samtidigt är det av samma anledning som en del människor, när de försummar eller nedtrycker denna längtan och dessa frågor, till slut har ett inre vars eko inte hörs lika högt och/eller tystnar. Men den finns ändå där och kan plötsligt ge sig till känna vid minst anade tillfällen; ofta till följd av ett chocktillstånd eller en livshotande situation. Människans instinktiva tro kan alltså liknas vid ett vägledande ljus vars styrka kan öka eller minska beroende på hur väl man tar vara på denna inre skatt som Gud av Sin välvilja och barmhärtighet har skapat i varje människa.

- Yttringen av fitra

Har du någonsin funderat över varför man får ett dåligt samvete när man behandlar någon orättvist eller ljuger?

Det som i folkmun kallas för ”dåligt samvete” och som dyker instinktivt upp är ett tydligt exempel på vår medfödda fitra som yttrar sig. När vi medvetet begår en dålig handling visar det sig i form av obehagskänsla följt av en inre anklagande röst: samvetet. Denna anklagande röst härstammar från den inre benägenheten och dragningen vi har till det goda, som gör att vi förkastar det dåliga. Detta då allt negativt är brister och motsatser till godhet och fullkomlighet som vi dras till genom vår fitra. På så vis fungerar samvetet som en inre väktare, och en kompass, medan dess klander är en varningssignal och väckarklocka som påminner om de inre benägenheterna som vi människor bär med oss i vår fitra.

Om en människa väljer att försumma dessa vägledande signaler och goda benägenheter, kommer dessa att sakta men säkert förtäcktas och bli mindre påtagliga för personen. Exempelvis, alla människor som för första gången ser någon mobbas eller behandlas orättvist mår väldigt dåligt över det. Detta medan människor som har sett sådana situationer allt för ofta, och inte visat någon form av motstånd mot orättvisan, till slut blir likgiltiga gentemot den. Likaså är det svårt att ljuga första gången men om en person fortsätter att ljuga, blir det enklare och enklare för varje gång. Det är i själva verket samvetet som försvagas genom att undertryckas, nedtystas eller överröstas, och skjutas undan.

Vår fitra, det vill säga vår medfödda inre natur, kan alltså frodas eller begravas av försummelse beroende på våra prioriteringar, val, handlingar och vanor.

- Har du någon gång blivit riktigt rädd och ofrivilligt sökt hjälp från en obeskrivlig maktkälla?

Hur dold och begravd denna inre instinktiva tro än må vara så dyker den ändå upp vid extrema situationer, exempelvis vid extrem rädsla. Då träder den fram starkt på ett sätt som inte går att ta miste på. Föreställ dig att du befinner dig på ett skepp mitt ute i det vida havet eller i ett flygplan uppe i skyn, och att du plötsligt hör en explosion. Planet börjar skaka kraftigt och tappa höjd och du inser att planet är på väg att störta! Just i det ögonblicket av extrem förskräckelse och i tron om att ditt sista ögonblick i livet passerar förbi och du går din död till mötes; vad händer inom dig? Vem söker du dig till? Vem vänder du dig till i ditt inre? Och vem griper du efter för räddning?

Utan tvekan är svaret en och samma för alla. Just då vänds alla blickar mot en och samma enhetliga Källa och Kraft; en högre Makt som inte går att beskriva men som är fullständigt kännbar. Det är i själva verket fitra inom oss som gör sig påmind, träder fram och visar oss den instinktiva tron vi har inom oss på en Beskyddare som kan rädda oss när ingen annan finns att ta till. I våra mest sårbara ögonblick griper vi alltså tag efter Den som är Större och Högre än alla svårigheter och råder över allt och alla, inklusive alla naturlagar och fenomen, och som kan mirakulöst rädda oss.

Tyvärr är det dock oftast så att efter att den extrema situationen är över och människan har blivit räddad, så tappar upplevelsen sakta men säkert färg och hamnar i glömska. En del försöker till och med övertala sig själva att det de upplevde inte var verkligt eller bortförklara och betvivla dess verklighet. I takt med detta domnar även den instinktiva tron och känslan som hade väckts upp och kommit till ytan, och återgår till sitt tidigare tillstånd. Med det tenderar även de flesta människor att falla tillbaka i sina gamla vanor och gå tillbaka till tidigare beteenden och liv. Gud beskriver detta i Koranen:

”Han är den som för er färd i landet och havet. Tills – då ni är i skeppen och de [skeppen] seglar med [sjöfararna i] dem med en god vind och de [sjöfararna] blir glada av den [vinden] – kommer till det [skeppet plötsligt] en stormande vind och kommer till de [sjöfararna] vågen från varje håll och de förmodar att de omringats [och kommer att slukas av vågorna]; [då] de kallar på Gud, obesudlade för Honom med den raka religionen: ’om DU räddar oss från detta, kommer vi sannerligen vara utav de tacksamma’” (den heliga Koranen 10:22)

”Så då de påstiger i skeppen kallar de Gud, obesudlade för Honom med den raka religionen; så när Han räddar dem [och de stiger ner] till landet, då antar de avgudar [vid Guds sida]” (den heliga Koranen 29:65)

- Ännu en yttring av fitra

Barns spontana reaktion när de ser någon ljuga, inte hålla sitt löfte eller inte göra som den säger är en bekant syn. Frågan är hur det kommer sig att alla barn är känsliga för och reagerar på dessa fenomen? Detta oavsett kultur- och nationstillhörighet, samhällsnormer och levnadsförhållanden och även när ingen har lärt dem det? Varför är benägenheten för sanning, ogillande av lögn och brytande av löften ett återkommande drag hos alla barn? Detta gäller även fenomen som medkänsla, ogillande av våld och uppfångande av äkta vänlighet.

Ett annat exempel är barnens undringar om vilka ”de goda” och vilka ”de onda” är när de exempelvis tittar på film. Vad är det som driver barnet till att vilja kategorisera personligheterna i goda och onda? Och vad är det som driver barnet att alltid vilja tillhöra den goda sidan och ta rollen av den goda hjälten till skillnad från den onda skurken?

Återigen är det frågan om fitra. Då barn ännu inte är lika påverkade av omgivningen är fitra mer framhävd hos dem och är märkbar i deras icke-inlärda beteende. Barnets tillgång till fitra är alltså i större grad intakt då deras fitra ännu inte har tappat färg och förtäckts av omgivningens motsägande influenser och egna motstridande handlingar. Det visar sig i sin tur i dessa gemensamma drag som till en början är starka men beroende på hur de bemöts av omgivningen, i synnerhet föräldrarna, förstärks eller försvagas.

C. Vem är Gud?

Vem bättre än Gud Själv för att besvara denna fråga?!

Gud säger:

”Och då Mina tjänare frågar dig om Mig så är Jag nära, besvarar kallelsen av den kallande då han åkallar Mig; så låt dem besvara Mig [och Mitt kallande] och tro på Mig, så de må vägledas” (den heliga Koranen 2:186)

”JAG är Gud, ingen gudom finns utom Mig, så dyrka Mig och upprätta bönen för Min hågkomst” (den heliga Koranen 20:14)

”O Musa [Moses], JAG är Gud, den Ärorike den Vise” (den heliga Koranen 27:9)

”Så då han [Musa] kom till den [elden] kallades han från högra sidan av dalen i den välsignade platsen, från trädet, att: ’O Musa, JAG är Gud, världarnas Herre’” (den heliga Koranen 28:30)

”Han är Gud som ingen gudom finns utom Han; Allvetande [inför Honom lika både] om det fördolda och det bevittnade, Han är den Nåderike den Barmhärtige * Han är Gud som ingen gudom finns utom Han; Konungen, den Helige, Freden, den Säkrande [som skänker säkerhet], den [dominant] Vakande, den Övermäktige [och Återställande], den Storslagne; helgad är Gud från det de [polyteisterna] sätter vid Hans sida * Han är Gud, Skaparen, Frambringaren, Formgivaren; till Honom hör de vackra Namnen, prisar Honom allting [som finns] i himlarna och jorden, och Han är den Ärorike den Vise” (den heliga Koranen 59:22-24)

”Och av Hans tecken är att du ser jorden underdånig [torr och livlös], så då Vi nedsänder vatten över den, rycks den upp och frodas; sannerligen är Han som upplivar den förvisso Upplivaren av de döda; sannerligen är Han Mäktande över allting” (den heliga Koranen 41:39)

Som svar på de icke troendes frågor till Profeten(S) om vem Gud är, nedsände Gud följande verser:

”I Guds Namn, den Nåderike den Barmhärtige * Säg: ’Han är Allah Allena [Gud den Ende den Unike den Enhetlige] * Allah [Gud] den

Oberoende [som allt söker sig till och beror av] * Han har icke avlat och icke [har Han] avlats * Och icke finns för Honom någon jämlike.’” (Den heliga Koranen 112:1–4)

Dessa är några exemplar av flertalet verser i den heliga Koranen där Gud tillkännager Sig Själv. I verserna beskriver Gud Sig Själv via Sina attribut och tillkännager Sig via Sina tecken. Då Gud inte är materiell och följaktligen inte kan ses med ögonen eller utpekas fysiskt, blir Hans tecken alltså yttringen för Hans existens. På liknande sätt som spåren av fotsteg på marken låter oss veta att någon har gått där, även om vi själva inte har sett fotgängaren, vittnar skapelsen om sin Skapares existens och om Hans attribut.

Gud är alltså den Allsmäktige Skapare som har skapat världen med all den skönhet och storhet som vi kan finna i naturen, rymden, ja, även inom oss själva. Varje människa som begrundar sin omgivning och känner efter inom sig själv, kommer medvetet eller omedvetet känna av EN obestridlig sanning, vare sig hon kallar det för en högre makt, ett övernaturligt väsen eller Gud. Någonstans från djupet av människans inre vittnar denna sanning om sin existens och driver människan till att söka efter dess källa. Med andra ord förenar sig vår nyfikenhet, yttre observationer och intellektuella slutsatser med vårt inre vittnesmål och utgör hand i hand en drivkraft till att söka efter vårt ursprung, meningen med livet och källan bakom allt. Detta utgör grunden för människans resa att lära känna Gud; en resa som förbryllar människan och leder henne bortom hennes högsta intellektuella fattningsförmåga.

- Varför kallas Gud för Allah?

Det är allmänt känt att Gud inom islam kallas Allah. Begreppet Allah är i själva verket en sammansättning av ”al-” och ”ilah” där ”al-” är beteckning för bestämd form, motsvarande svenskans ”-en” medan ”ilah” betyder gud. Bokstavligt är betydelsen av Allah alltså Guden och innebörden av Den Allena Unika Enhetliga Guden innefattas således i betydelsen av Allah. Med andra ord speglar Allah konceptet av tawhid i sin helhet även ur denna språkliga aspekt. Det gör begreppet Allah lika unikt som Den som ordet beskriver. Därför är benämningen Allah den på alla viss originella och präglade refereringen till Gud inom islam.

Skillnaden mellan begreppet Allah och Guds andra namn, varav varje är ett attribut som även refererar till Guds egenskaper, visar sig bland annat i att detta namn inte kan appliceras på någon annan än Gud. Detta medan de andra attributen, och egenskaperna de refererar till, kan förekomma hos andra varelser om än i begränsad och ofullständig format. Därutöver kan de andra attributen medfölja namnet Allah som en vidare beskrivning av det medan detta namn inte kan användas för att beskriva andra attribut. Allah kan således sägas vara Guds särskilda namn.[16]

Observera att det alltså inte är frågan om en särskild gud som tillhör en religion eller en folkgrupp utan det är snarare frågan om den Allsmäktige Skaparen och Herren över världarna som är allas Gud, Allah den Barmhärtige den Nåderike!

”Säg: jag söker tillflykt hos människornas Herre * Människornas Konung * Människornas Gud” (den heliga Koranen 114:1–3)

C1. Guds egenskaper

Hurdan är Gud? Vilka egenskaper har Han och vad vill Han?

Den första av trons grundsatser som beskriver Gud är alltså Tawhid, det vill säga att det finns endast En Gud. Gud har även många attribut och namn som beskriver Honom, exempelvis är Gud den Nåderike och den Barmhärtige samt den Allvetande och Allsmäktige Skaparen. Gud är likaså Den Vise, Den Rättvise, Den Unike och Oändlige som inte kan liknas vid sina Skapelser.

”Gud, ingen gudom finns utom Han; till Honom hör de vackra Namnen” (den heliga Koranen 20:8)

Då all existens har en Skapare som är Självexisterande, Oberoende och Oändlig kan det vidare slutledas att Han är EN, då fler än ett oändligt väsen skulle per automatik innebära begränsning. Med andra ord kan det inte finnas två oändliga väsen då existensen av den ena skulle i sig självt begränsa den andra och vice versa. Hur? Föreställ dig att två oändliga väsen skulle existera. Det är uppenbart att där den ena börjar måste den andra ta slut och där den ena finns kan inte den andre finnas, då de begränsar varandra. Det vore som att ha ett klot som växer och växer och växer oändligt utan att något hindrar den. Men om du har två klot och båda växer och växer, så kan inte båda växa oändligt utan att kollidera med och begränsa varandra. Alltså är förekomsten av två oändliga väsen inte möjligt och en motsägelse som logiken inte kan acceptera. Likaså skulle oberoendet och självständigheten undermineras vid förekomsten av annat än ETT sådant väsen då dessa skulle, om inte annat, vara beroende av varandra.

”Säg: ’Om det fanns med Honom [andra] gudomar, så som de påstår, då skulle de [gudomarna] förvisso söka en väg till Besittaren av tronen [av herravälde för att övermäkta Honom]’” (den heliga Koranen 17:42)

”Om det fanns i dem [himlen och jorden] gudar utom Gud hade de säkerligen fördärvats; så helgad är Gud, Herren av tronen [av herravälde] från det de beskriver” (den heliga Koranen 21:22)

Därmed är Gud den Fullkomlige som alla skapelser dras till. Han innehar de gudomliga och fullkomliga attribut som vi ständigt är, medvetet eller omedvetet, på jakt efter. Då Gud är Oändlig kan Han således aldrig förknippas med en svaghet eller defekt heller.

”Och till Gud hör himlarnas och jordens herravälde; och till Gud är färdmålet [och återvändandet]” (den heliga Koranen 24:42)

”Sannerligen är det Vi som upplivar [och föreskriver liv] och dödar [och föreskriver död]; och till Oss är färdmålet [och återvändandet]” (den heliga Koranen 50:43)

”Han har skapat himlarna och jorden med haqq (rätt och sanning) och format er så skänkt er bästa former; och till Honom är färdmålet [och återvändandet]” (den heliga Koranen 64:3)

Därför är Han inte en Gud för ett utvalt folk eller en Gud som favoriserar en viss folkgrupp. Gud särskiljer inte människorna på grund av deras ras, hudfärg, kön eller nationalitet.

”Och judarna och kristna sa: ’Vi är Guds barn och Hans älskade [folk]’; Säg: ’Så varför straffar Han er för era synder [då]? Snarare är ni människor [lika] bland alla de Han skapat; Han förlåter den Han vill och straffar den Han vill [enligt Hans visdom och vetande om varje persons verkliga avsikter]; och till Gud hör herraväldet över himlarna och jorden, och allt däremellan; och till Honom är färdmålet [och återvändandet]’” (den heliga Koranen 5:18)

Det enda som utmärker människorna inför Gud är deras gudsfruktan.

”O människor, Vi har skapat er från en man och en kvinna, och Vi har låtit er vara folk och stammar för att ni ska lära känna varandra; sannerligen är den av er mest ärad hos Gud som är den med högst taqwa (den gudfruktigaste och frommaste); förvisso är Gud den Allvetande den Kunnigaste [om allt som är synligt och dolt]” (den heliga Koranen 49:13)

Han är alltså den Rättvise. Och då Han inte har något behov gör Han aldrig heller något ont och förtrycker aldrig någon.

”Har de inte vandrat [omkring] på jorden så de ser hur [följden och] slutet av de som varit innan dem blivit? De [föregångna] var hårdare än dem i styrka och plöjde jorden och bebyggde den mer än dem, och deras sändebud kom till dem med de klara bevisen [men de förnekade]; så det var inte Gud som förtryckte dem utan de fortsatt förtryckte sig själva [genom att begå orätt]” (den heliga Koranen 30:9)

”GUD vittnar att det sannerligen inte finns någon gudom utom Han, och [detta vittnar även] änglarna och de som innehar kunskap; [Gud är] Upprättare [av världen] med justhet [och rättvisa]; det finns ingen gudom utom Han, den Ärorike, den Vise” (den heliga Koranen 3:18)

”Säg: ’Min Herre har befallt till justhet [och rättvisa], och att ni ska rikta era ansikten [och väsen] vid varje moské och åkalla Honom, obesudlade för Honom i religionen; såsom Han frambringat er kommer ni återvända’” (den heliga Koranen 7:29)

Gud handlar alltid i enlighet med vad Han lovat mänskligheten i Sitt budskap.

”Till Honom är er återvändo allesammans – Guds sanningsenliga löfte; sannerligen initierar Han skapelsen, sedan får den att återvända för att avlöna de som antagit tron och uträttat det goda med justhet [och rättvisa]; och de som förnekat, för dem är en dryck av brännhett vatten och en smärtsam straff för vad de fortsatt förnekade” (den heliga Koranen 10:4)

”O människor, företa taqwa (gudfruktighet och fromhet) inför er Herre och frukta den dag då ingen far kompenserar för sin son [för att friköpa honom från straff], och inget barn kompenserar för sin far något; sannerligen är Guds löfte haqq (rätt och sanning), så låt inte livet i denna värld [fresta och] förleda er och låt inte den högmodige [djävulen] förleda er om Gud” (den heliga Koranen 31:33)

Han är den Barmhärtige och den Nåderike. I sin barmhärtighet sände Gud budskapet för att vägleda människan till hennes bästa, och Han har inom varje människa lagt ett vägledande ljus[17] i förvar och försett människan med inre och yttre medel[18] som leder till Honom.

”Så rikta [och upprätta] ditt ansikte [hjärta och väsen] till den raka religionen – [till] Guds [i förvar lagda] fitra som Han frambringat människor [inom sig bärande] på den; ingen rubbning [förekommer] i Guds skapelse, det är den bestående religionen, men de flesta människor vet inte” (den heliga Koranen 30:30)

”Vi har förvisso sänt Våra sändebud med de klara bevisen och nedsänt med dem Boken och Vågen [måtten att urskilja rätt och orätt] för att människorna ska uppresa med justhet [och rättvisa], och Vi nedsände järnet i vilket det finns hård styrka och nyttor för människorna, och för att Gud ska [i handlingens arena] veta vem som hjälper Honom och Hans sändebud med [tro på] det fördolda; sannerligen är Gud den Kraftfulle den Ärorike” (den heliga Koranen 57:25)

”Och till varje folk [har Vi sänt] ett sändebud; så då deras sändebud kom, dömdes det mellan dem med justhet [och rättvisa], och de förtrycks inte” (den heliga Koranen 10:47)

- Guds attribut är oförlikneliga

Hurdana är Guds attribut? Hur skiljer sig Guds egenskaper från Hans skapelsers egenskaper?

När Guds egenskaper beskrivs av Hans Namn och attribut så är det inte egenskaper som tillkommer, ökar eller minskar, utan Gud är de egenskaperna i sin absoluta form. För att någorlunda klargöra detta tar vi människan som exempel. En människa kan tillskrivas egenskapen av barmhärtighet då hon utför en barmhärtig handling; märk att egenskapen är tillkommen genom handlingen och kan öka eller minska beroende på hur barmhärtigt människans handlande är. Detta gäller inte för Gud utan Gud är Barmhärtigheten själv. Det är därför viktigt att förstå att Gud inte kan jämföras med sina Skapelsers begränsade egenskaper som vi är bekanta med och kan således inte heller ges en form, begränsas till en viss plats eller någon speciell tidpunkt.

I detta avseende har Imam Ali(A) sagt följande gällande Gud:

”Han som inte kan uppskattas och värderas i höjden av intellektuella övertygelser, eller nås i djupet av klarsynthetens dykningar; Han vars beskrivning inte ryms inom någon gräns eller lovtal, och inte heller inom beräknad tidsram eller utsträckt varaktighet.”[19]

Det är alltså bortom vår intellektuella kapacitet att uppfatta Gud med våra sinnen; att en begränsad varelse som människan ska begripa och uppfatta en oändlig Gud är en omöjlighet eftersom begränsning inte kan inrymma oändlighet. Det vore som att en skål skulle rymma havet, vilket är omöjligt för att den begränsade skålen inte har kapaciteten att rymma det oändliga havet. För att förstå och inse en sanning krävs att man kan omfatta och inbegripa den, och en begränsad varelse, i detta fall människan, kan omöjligt omfatta den Oändlige, det vill säga Gud. Däremot kan den begränsade uppfatta en aning av den Oändlige, precis som skålen kan rymma en mängd vatten från det oändliga havet. Människan kan alltså på olika sätt, genom olika metoder och på olika nivåer begripa Guds befintlighet även om hon inte kan begripa Hans existens och väsen fullständigt.

De olika bevis som diskuterades tidigare, utgör alltså olika metoder och tillvägagångssätt som leder fram till samma slutsats. Detta kan liknas vid vetenskapens, matematikens eller filosofins härledande metoder. Den intellektuella metoden liknar forskaren som vid frågan om vad vatten är besvarar med dess H2O formel. Den förnimbara och alldagliga metoden beskriver också samma vatten men genom att se vattnet, höra dess forsande och känna dess fukt. Detta medan den hjärtliga och innerliga metoden liknar igenkännandet av vatten genom dess törstsläckande effekt. Människor kan alltså känna igen Gud och bli varse om Honom genom olika metoder som leder dem till övertygelse.

C2. Adl – Gudomlig rättvisa

Varför lyfts Guds rättvisa fram bland trospelarna?[20]

Adl[21], det vill säga gudomlig rättvisa, är ytterligare en av trons grundsatser som härrör från tawhid. Gud är den Rättvise som inte förtrycker eller gör något orätt mot någon av Sina skapelser. De bästa inför Gud är de som är mest gudfruktiga. Gud dömer alla lika och således spelar ens plats i en hierarki ingen roll. Varje människa är ansvarig för sina egna handlingar och döms utifrån sina förutsättningar på samma sätt som alla andra. Gudomlig rättvisa är alltså en koranisk princip samt en rationell självklarhet:

”Sannerligen förtrycker inte Gud människorna något, men människorna förtrycker sig själva [genom att begå orätt]” (den heliga Koranen 10:44)

”Sannerligen förtrycker inte Gud [någon så lite som] ett uns av en partikel; och om det är en välgärning, fördubblar Han den [flerfaldigt] och skänker från Sig Själv en storslagen belöning” (den heliga Koranen 4:40)

Dessa verser visar att Gud i Hans nedsända budskap tydligt tagit avstånd från möjligheten till att göra fel eller begå förtryck gentemot andra. Gud har skänkt oss ett intellekt som kan särskilja mellan godhet och ondska. Medan godhet omfattar alla handlingar som är associerade med fullkomlighet, omfattar ondska alla handlingar som är bristfälliga såsom orättvisa. Givet att Gud är Fullkomlig i alla avseenden, är det inte logiskt att Gud skulle agera ondskefullt eller orättvist.

”Och [vid] nafs (jaget) och [vid] Vad som har sammanställt det * Så att Han har inspirerat det dess fördärv och dess taqwa (gudfruktighet och fromhet) * Frälsts har den som uppbringat det [jaget – renat det och fått det att växa och utvecklas] * Och förlorat har den som nedgrävt det [i fördärv]” (91:7–10)

- Frågan om gott och ont

Om Gud är god, varför förekommer det ondska i världen? Varför har Gud skapat Shaitan [Satan] som med onda viskningar sporrar till ondska och vilseleder människor? Varför hindrar inte Gud ”dåliga händelser” såsom naturkatastrofer och olyckor?

Dessa klassiska frågor och liknande grundar sig i själva verket på föreställningen om ondska som ett eget fenomen som aktivt ska ha skapats. Ibland radikaliseras denna föreställning ännu mer och uppfattas som en gott mot ond paradox där Gud med de goda krafterna föreställs stå i en kamp mot det onda som en gedigen kraft likställd med det goda. Det vore alltså som om det är frågan om två självständiga motpoler som har lika mycket att säga till om, och där Gud ställs som en del i ekvationen på den goda sidan; en ekvation vars utgång inte heller är självklar utan lämnad till hopp om det godas seger. Detta medan ur en islamisk syn är Gud ovan allt detta och större och mäktigare än att begränsas, underkuvas eller inramas av dessa koncept.

Till att börja med gäller det att bena upp dessa frågor var för sig och analysera innefattade aspekter inom varje av dem. Sammanfattningsvis visar sig tre faktorer vara avgörande. Dessa kan sammanställas i form av följande frågor som är kopplade till de tre initiala frågorna:

-Vad är ondska? Är ondska ett skapat fenomen?

-Vem är Shaitan (Satan)? Är han skapad ond?

-Vad är det vi kallar för ”dåliga” händelser och klassar som ont? Är naturkatastrofer, olyckor och liknande verkligen en ondska?

Vi börjar med den sista frågan och sådant som vi människor tenderar att uppleva som dåligt, såsom exempelvis olyckor som drabbar oss, naturkatastrofer, sjukdomar och liknande. När det gäller naturkatastrofer exempelvis, vet vi vetenskapligt idag att jordbävningar, översvämningar och storm i själva verket är en naturlig följd av naturens system. Den fysiska världen, inklusive jordens plattektoniksystem, årstidsbundna väderlek och golfströmmen är en förutsättning för årstidskiften och andra föränderligheter som ingår i naturens kretslopp. Utan dessa förändringar skulle inte liv på jorden vara möjligt och därmed är dessa fenomen, och deras naturliga följder, i själva verket sidoeffekter som hör till systemet.

Det faktum att vi människor drabbas ibland har alltså inget med ondska att göra utan är en följdfaktor av att vi lever i denna värld. Det innebär inte att allt som händer sker på måfå och att det inte finns anledning till att varför just du drabbas av en viss händelse; dessa är snarare personliga frågor som kräver egenreflektion på sin plats. Det som är aktuellt för helheten av frågan är dock att det inte är frågan om någon ondska och att dessa fenomen varken är onda eller en del av någon ondska. Det kan liknas vid en orms gift som ur en aspekt kan ses som ”ond” för att den är dödlig medan det ur en annan aspekt är ett försvarsmedel för ormen själv och grunden för ett botemedel för oss människor. Vad som blir avgörande för de olika synsätten är beroende på från vems perspektiv fenomenet tolkas; från den uppslukade musens och den bitna människans perspektiv eller från ormens och den forskande läkarens?

Liknande gäller för sjukdomar och olyckor som drabbar oss, om än med viss skillnad. Precis som med naturfenomen vet vi att sjukdomar är konsekvenser av vår livsstil kombinerat med diverse faktorer som gener, kost, fysisk aktivitet, sömn m.m. Därmed har sjukdom inte heller något med ondska att göra utan är snarare en konsekvens av en serie faktorer. Det kan liknas vid dåliga betyg i slutet av året tack vare att eleven inte har pluggat under året. Det resultat som erhålls är inte annat än en naturlig konsekvens och beror inte på att läraren är ond. Anledningen till att vi uppfattar de hittills nämnda fenomenen som onda hänger alltså ihop med att människan tenderar att se saker från sitt eget perspektiv och se på det som tillför henne skada som ont.

Frågan som kan uppstå här är, hur är det med olyckor där vi själva inte direkt gjort något? Olyckor är på sätt och vis resultatet av influenser som vi själva är inblandade i. Skillnaden är att i olyckor tenderar de inverkande faktorerna vara mindre påtagliga och därmed tycks de omedelbara orsaksfaktorerna vara mer diffusa, såsom fallet är med sjukdomar som utvecklas över lång tid. På så vis är det svårare att härleda deras härkomst och de benämns som ”händelser”.

Härmed står det klart att i sådana sammanhang är det inte frågan om en verklig ondska utan det hela hänger på vår definition. Vi människor har tendens att kalla det som vi anser skada oss eller göra livet besvärligt för oss, utifrån hur vi uppfattar det, för ondska. Därmed är det vi uppfattar som ont ingen reell ondska utan snarare en fråga om perspektiv. Och, det går att se på annat sätt. Hur många har inte känt sig berikade efter att ha genomgått svårigheter i livet? Hur många har inte blickat tillbaka efteråt och känt sig tacksamma över vad de har fått genomleva? Hur många har inte växt, stärkts och upptäckt nya potentialer inom sig själva i ljuset av påfrestande svårigheter? Är det inte så att människors framgångar har fötts ur de svårigheter och prövningar de överlevt? Har mänskligheten inte de svåra stunderna att tacka för den viljeglöd dem tänt i dess frihetskämpar och hjältar? Gäller detta in för samtliga upptäckter och uppfinningar, som så lägligt uppges i ordspråket ”nöd är uppfinningens moder”? Liknar inte människan i själva verket en oslipad diamant, eller oförädlad guldmalm som behöver hettas upp för att det rena guldet ska extraheras? Livets erfarenheter låter oss ofta konstatera att mycket av det som vi till en början uppfattar som ont visar sig i slutändan vara en välsignelse då den banar väg och ger oss möjlighet för raffinering och blomstring.

”Sannerligen följer med svårighet lättnad” (den heliga Koranen 94:6)

”Det har föreskrivits för er att strida, och [det medan] det är ogillad hos er; och må så vara att ni ogillar något och det är godhet [i det] för er, och må så vara att ni gillar något och det är ont [i det] för er – och Gud vet och ni vet inte” (den heliga Koranen 2:216)

Vidare till andra frågan om Shaitan och hans ondska, klargör den koraniska skildringen tillsammans med Profeten(S) och Ahl al-Baits(A) redogörelse hela bilden. Gud säger:

”Och då Vi sa till änglarna: ’Gör sojood (fall ned på marken) inför Adam’, så de gjorde sojood, utom Iblis [Satan] – han var av djinnen – så han avvek från Sin Herres order; tar ni då honom och hans avkomma [till] ledare [och förmyndare] istället för Mig, och [det medan] de är fiende till er?! Vilken dålig ersättning för förtryckarna” (den heliga Koranen 18:50)

Denna vers visar inledningsvis två grundläggande faktorer; det första är att Shaitan, eller Iblis som han kallades då, är utav djinn och det andra är att han trotsade Guds order på eget bevåg. Med andra ord hade han uppenbarligen å ena sidan möjligheten att lyda eller trotsa, och å andra sidan, gjorde han valet att trotsa.

Iblis tillhörde alltså till sin art de för oss osynliga väsen som kallas djinn. Djinn är liksom människor bland Guds skapelser som har försetts med begär, getts tillåtelse att göra val samt skänkts förmågan att urskilja mellan rätt och fel. Detta gör dem till varelser som därav bär ansvar för sina egna öden och som kommer att ställas till svars för sina handlingar. Således kommer djinn liksom människor vara föremål för utfrågning på domedagen, vilket framgår tydligt av Koranens verser.

”[Gud säger på domedagen:] ’O samlingen av djinn och människor, kom det inte till er sändebud från er [själva] som återger för er Mina tecken och varnar er från mötet av denna, er dag?!’ De svarade: ’Vi vittnar om [detta mot] oss själva’; och [frestade och] förledde dem livet i denna värld och de vittnade om sig själva att de förvisso var förnekare” (den heliga Koranen 6:130)

Tidigare angivna vers visar även att Iblis befann sig bland änglar då han trotsade Guds order, som tydligtvis inkluderade honom. Då dyker frågorna upp: hur kommer det sig att Iblis befann sig bland änglar trots att han själv är en djinn? Samt, varför inkluderades Iblis när Gud gav order till änglarna att nedfalla inför Adam(A) i sojood?

Utifrån återberättelser med stöd i Koraniska fakta framgår det att Iblis ställning hade föranlett att han fick vara bland änglarna som den enda överlevaren från sin art. Vidare skildrar återberättelser hur Iblis var framstående i dyrkan till den grad att han vid ett tillfälle befann sig i sojood inför Gud under tusentals år. Iblis var alltså en djinn. Han hade nått en väldigt hög ställning och valde sedan att trotsa Guds order. Samtliga av dessa faktorer styrker därmed befintligheten av fri vilja hos Iblis. Således var Iblis inte skapad ond utan han blev det längs vägen av eget val och genom egna felsteg. Han övertogs alltså av högmod och trotsade Guds order. Därefter valde han att fortskrida i en fiendskap mot Adam(A) och hans ätt för att vilseleda dem alla, utom de obesudlade hängivna tjänarna som han inte rör över. På så sätt omvandlades Iblis till den utkörda, förbannade Shaitan.

”Och då Vi sa till änglarna: ’Gör sojood (fall ned på marken) inför Adam’ så gjorde dem sojood, utom Iblis [Satan]; han trotsade och intogs av högmod, och han var av förnekarna” (den heliga Koranen 2:34)

”[Iblis] sa: ’Vid Din Ära [jag svär], sannerligen ska jag [fresta och] förleda dem allesammans; * Förutom de av Dina tjänare; de obesudlade’” (den heliga Koranen 38:82–83)

Utifrån svaren på dessa två frågor klarnar svaret på den första frågan till en stor del. Mycket av det som vi klassar som ondska är alltså en fråga om perspektiv medan i andra fall är det inte frågan om renodlad ondska. Med andra ord har Gud inte skapat någon ond. Ytterligare en grund att notera här är att ondska som koncept, som Ahl al-Bait(A) klargör, är i själva verket avsaknaden av godhet – ett så kallat icke-existentiellt koncept. Det kan liknas vid skugga som uppstår i avsaknaden av ljus. Skugga i sig självt är då inte en egen skapelse och existens utan den framkommer där ljus frångår och är således ett icke-existentiellt fenomen. På liknande sätt är ondska resultatet av det tomrum som uppstår i frånvaron av godhet. Därmed är Guds skapelse god till essensen och ondska är inget som är skapat. Skapelserna har dock möjligheten att välja och agera utifrån deras fria vilja, vilket utgör grunden till att de kommer att ställas till svars för sina handlingar på domedagen. Men existensen i sig är alltså gott då den härrör från källan av Existens, den Nödvändiga Existensen och Första Orsaken, Gud.

D. Vad innebär det för mig att Gud finns?

Vad vill Skaparen med Sin skapelse? Vilken relation har Han till Sin skapelse? Varför har Gud skapat oss?

Nästa fråga som naturligt dyker upp, utifrån Skaparen och skapelsen, är i relation till människan själv. Vad är syftet med denna skapelse och vad har Gud velat med det? Uppenbart är dessutom att Gud som Oberoende och utan något behov inte behöver skapelserna; varför har Han skapat dem då? Guds visdom och rättvisa förutsätter också att det finns en anledning till detta skapande; vad är den anledningen? Och var i ekvationen finns jag som människa?

När vi accepterar och tror på Guds existens, ett faktum som den förnuftiga människan inte kan förneka och vars bevis finns inom oss och överallt runtomkring oss, kommer vi att vilja lära känna Gud ännu mer. Det faktum att Gud finns medför att jag söker efter meningen med livet. Detta för att tydligare kunna se Guds syfte i skapelsen och i mig själv. Detta är naturligtvis något som varje människa, även de som anser sig inte tro på Gud, också gör då frågan egentligen drivs inifrån människan och av den inneboende medfödda vissheten om att det finns en mening med livet. Med reflektion kring hur till synes orelaterade skapelser och fenomen omkring oss tycks genom en osynlig tråd förenas till en sammanhängande enhet, kommer människan fram till insikten att det helt klart finns ett syfte bakom skapelsen:

”Och Vi skapade inte himlen och jorden, och allt däremellan, lekandes [och mållöst för nöjes skull]” (den heliga Koranen 21:16)

Om du redan vet vem som innehar den kunskap du eftersöker, vänder du dig direkt till källan eller fortsätter du att fråga runt och försöka på nytt upptäcka det som redan har upptäckts? Då det finns en Allvetande Skapare, som känner till skapelsen och dess hemligheter, är det naturligt att man söker efter sann kunskap som härstammar från denna Skapare. Sann kunskap som rör oss själva, vår omgivning och framförallt meningen med livet. Och då Skaparen Själv sänt svaren på människans alla frågor med Sina felfria, och därav tillförlitliga och anförtrodda sändebud, varför inte lyssna till vad de har kommit med och tänka efter åtminstone?

D1. Meningen med livet och skapelsens mål

Så vad är meningen med livet?

Människan bevittnar i olika skeden av livet att alla värdsliga mål som uppnås ger i bästa fall en tillfällig lycka. Detta övergår med tiden till en känsla av tomhet och en längtan efter någonting mer. Människans själ, som är kärnan av hennes väsen, och som är skapad för evigheten, tillfredsställs inte med något annat än Källan av evighet. Den beständiga lyckan, den fullkomlighet som människan ständigt är på jakt efter och den eviga innerliga friden finns hos Gud som är Fulländningen och Oändligheten själv.

”Alla som finns på den [jorden] förgås * Och bestående förblir Din Herres anlete [väsen], Besittaren av Majestät och Storsinthet” (den heliga Koranen 55:26–27)

”Och det som finns hos er tar slut [och förgås], och det som finns hos Gud består; och förvisso ska Vi avlöna de som företagit tålamod deras belöning utefter det bästa som de brukade göra” (den heliga Koranen 16:96)

En sann kännedom om Gud innebär en kännedom om de gudomliga attributen och alla hemligheter till lycka, vilket medför en naturlig strävan att nå Gud då Han är den Fullkomlige och inget tillfredsställer människan utom det. Att nå Gud innebär att efterlikna Honom och återspegla Hans attribut, vilket leder människan till fullkomlighet och lycka. Därmed är Gud meningen med livet – vägen är att lära känna Honom och målet är att nå Honom.

Religion är till för att väcka denna inneboende önskan inom människan samt visa den snabbaste, enklaste och säkraste vägen att nå den. Med andra ord har Gud sänt Sina profeter(A) för att vägleda människor till den raka vägen till Honom. Därmed kretsar allt inom monoteistiska religioner, och framförallt islam, kring Gud och relationen med Honom. Detta inkluderar målen med profeternas(A) uppdrag och individernas mål med livet. Det är på så vis som tawhid utgör den centrala kärnpunkten som genomsyrar hela religionen. Tawhid är alltså religionens bas och det grundläggande första steget för att inträda tron. Föreskrifter, dyrkanshandlingar och reflektioner är medel och metoder som ämnar väckamänniskan till insikt om hennes verklighet, och till tillvaratagande och raffinerande av hennes själ i egenskap av essensen och den förevigade delen av hennes väsen.

Det bör även tilläggas att genom att nå Gud erhåller människan alla andra sekundära benägenheter som hennes själ törstar efter. Detta då människan är driven att efterlikna den hon älskar och tenderar att bli mer lik den hon håller kär. Exempelvis älskar människan fullkomlighet och alla dygder. Denna förkärlek agerar som en drivkraft inom människan. I takt med att människan söker och lär känna Gud inser hon att Han är den Fullkomlige och att Han innehar alla dygder i deras fulländade form. Med denna kännedom tar människan efter de gudomliga attributen och erhåller egenskaper som rättvisa, kärleksfullhet, generositet, storsinthet, långmod m.fl. varav samtliga är ideal som hon ser upp till och önskar erhålla.

Genom att fullända sin potential kan människan nå ställningen av att vara khalifat-Allah (Guds ställföreträdare). Detta kan sägas vara meningen med livet![22]

”Förskönats för människor begär till [världsliga materiella] lustar utav kvinnor och barn och samlade rikedomar av guld och silver och förädlade hästar och djur och skörd; [allt] detta är en proviant för livet av denna värld, och Gud har hos Sig den bästa [återgången och] slutliga boningen” (den heliga Koranen 3:14)

- Varför har vi sänts till denna värld då?

Har du inte känt att det som händer dig tycks vara riktad till dig och vilja säga dig något? Har du inte upplevt att många händelser i ditt liv, som tidigare verkade ha skett av en slump och upplevts osammanhängande, verkar hänga ihop och ha en innebörd nu när du tittar tillbaka mot dem? Reflektion kring allt som händer i ens eget liv och vad som drabbar en, och hur personligt anpassade dessa visar sig vara i längden kan leda till många insikter kring meningen med livet och syftet med livet i denna obeständiga och flyktiga värld.

Vi är här i enlighet med Guds plan. Det världsliga livet är en prövning; en träningsarena med möjlighet till att utvecklas och växa i. Livet är ett test; en chans att bevisa, framförallt för oss själva, att vi är värdiga ett lyckligt och evigt liv i det nästkommande livet. Detta faktum omfattar alla människor utan förbehåll, oavsett vem de är och var i livet de står. Vi människor särskiljer oss från alla andra skapelser genom att ha ett mer avancerat intellekt och en relativt fri vilja att påverka vår situation och framtid. Dessa egenskaper tyder på att människan har ett speciellt mål i jämförelse med andra skapelser. Gud skapade inte oss människor för att endast spendera några år på jorden och sedan förgås. Detta kan inte förväntas av en Fullkomlig, Evig och Vis Skapare som skapar allt av en mening.

”Och förvisso har Vi hedrat Adams barn och burit dem [på färdmedel] i land och hav, och försörjt dem av det goda, och ärat dem över mycket av det Vi har skapat, ett ärande” (den heliga Koranen 17:70)

”Han som skapat döden och livet för att pröva er, [så ni visar och ser själva] vilken av er är bättre [i sitt] handlande; och Han är den Ärorike den mycken Förlåtande” (den heliga Koranen 67:2)

”Tror människor att de ska lämnas att säga ’Vi tror’ och [att] de inte prövas [för att visa det i handling]?!” (den heliga Koranen 29:2)

”Tror människan att hon ska lämnas [att leva mållöst, förgäves och] meningslöst?!” (den heliga Koranen 75:36)

”Så viskade Satan till honom [Adam]; han sa: ’O Adam, ska jag visa dig till förevigandets träd och ett välde som inte utplånas?’” (den heliga Koranen 20:120)[23]

I Guds budskap via Hans profeter(A) har det alltid funnits ett tydligt syfte med människans skapelse. I många av den heliga Koranens verser har begreppet khaledoon (förevigade) förekommit i refererande till människors liv i Nästa värld. Profeten Mohammad(S), Guds sista sändebud, har i detta avseende sagt:

”Du har inte blivit skapad för att sedan förgås, snarare tvärtom, du är skapad för ett evigt liv.”[24]

Det har även uttryckts tydligt av Gud i Koranen:

”Och Jag har inte skapat djinnen och människorna utom för att de ska [lära känna och] dyrka Mig” (den heliga Koranen 51:56)

”Tävla till en förlåtelse [och nåd] från er Herre och ett paradis vars vidd är som vidden av himlen och jorden, [och som har] förberetts för de som tror på Gud och Hans sändebud [profeter]; det är Guds ynnest som Han låter komma till den Han vill; och Gud är Besittaren av den stora ynnesten” (den heliga Koranen 57:21)

”Gud är [ledare och] förmyndare av de som antagit tron, Han för ut dem från mörkren till ljuset; och de som förnekar, deras [ledare och] förmyndare är överträdarna [mot Gud], de för ut dem från ljuset till mörkren, de är eldens invånare, de är i den [elden] förevigade” (den heliga Koranen 2:257)

Följaktligen är detta liv även ett utgångsläge, en grogrund och en förberedelse för det eviga livet som skall komma. Det är alltså i denna värld som människan förbereder sig, plockar på sig proviant och odlar för att skörda i Nästa värld, såsom Profetens(S) hadith, baserat på Koranens verser, utmålar i en liknelse:

”Denna värld är odlingsmarken för nästa värld.”[25]

”Den som vill ha skörden av nästa värld, ökar vi för honom i hans skörd; och den som vill [enbart] ha skörden av denna värld, ger Vi honom av den [en begränsad del] och för honom finns inte i Nästa värld någon andel” (den heliga Koranen 42:20)

”Den som vill [enbart] ha det Övergångende [världsliga liv] påskyndar Vi för honom i det – vad Vi vill, för den Vi vill – sedan låter Vi för honom vara helvetet [som] han kastas i [för att bevista] klandrad [och] avlägsnad [från Guds Nåd] * Och den som vill ha nästa [värld och det bestående livet] och strävar efter den dess strävan, och [det medan] han är troende; så dessa är deras strävan tackad [och belönad] * Varje [av dem] bistår Vi

– [både] dessa och dessa – av din Herres skänk; och din Herres skänk är [aldrig] inte tillbakahållen” (den heliga Koranen 17:18-20)

”Denna värld och detta liv är en träning för den andra världen, kvalitén på din skörd beror på vad du odlar. Det är omöjligt att odla korn och skörda vete, att få blommor från törnen eller att odla dadlar av kolokvint.[26]”[27]

Det är i denna värld som människan uppfostras och växer, för att lägga grunden för sin evighetsresa. Detta kan liknas vid den obligatoriska skolgången vars resultat avgör hur nära sitt mål eleven befinner sig. Därmed är det nästkommande livet den slutgiltiga boningen för mänskligheten. Vid tidens slut, kommer alla människor uppväckas för att stå till svars för deras världsliga liv. Det nästkommande livet är evigt och huruvida det blir ett lyckligt eller tragiskt slut beror på hur vi väljer att spendera våra nuvarande liv. För att hjälpa mänskligheten att uppnå detta mål har Gud sänt vägledare för att vägleda, hjälpa och leda mänskligheten på denna väg. Profeten Mohammad(S) är den slutliga i en lång rad av sända profeter(A) som alla har haft samma uppdrag i att upplysa och hjälpa människor att nå sitt skapelsemål. Följaktligen är islam också den slutgiltiga och i högsta grad bevarade versionen av Guds budskap, då den är till för hela mänskligheten till slutet av tiden.[28]

”Och vem har bättre religion än den som underkastar sitt ansikte [och väsen och hänger sig] till Gud, och [det medan] han är välgörare [och handlar endast i Guds väg] och följer tron av Ibrahim [Abraham] den raka [av att följa den raka vägen]; och Gud har tagit Ibrahim till [förtrolig] vän” (den heliga Koranen 4:125)

”O Vår Herre, och låt oss vara underkastade Dig, och av vår avkomma en nation underkastad Dig, och visa oss våra dyrkanshandlingar och företa tawba över oss [genom att bana väg för och motta vår ångerfullhet och förlåta oss]; sannerligen är DU den ständigt Benådande [som tar emot de ångerfulla och befriar de från straff], den Barmhärtige” (den heliga Koranen 2:128)

”Söker dem annat än Guds religion och inför Honom underkastat sig alla i himlarna och jorden, villiga eller motvilliga; och till Honom återvänder dem” (den heliga Koranen 3:83)

”Sannerligen är religionen hos Gud islam [den fullständiga underkastelsen inför Honom]; och de [tidigare folken] som fått boken har inte blivit oeniga utom efter att kunskapen kommit till dem, [av egensinnighet, överträdelse och] avund mellan dem, och den som förnekar Guds tecken så är Gud förvisso snabb i räkenskapen” (den heliga Koranen 3:19)

”Sannerligen har Vi nedsänt påminnelsen [Koranen] och sannerligen är Vi förvisso bevarande av den” (den heliga Koranen 15:9)

D2. Domedagen

Vad händer efter döden? Vad innebär domedagen? Varför finns den och vad har den för funktion? Vad händer på domedagen?

”O människor, om ni är i tvivel om återuppståndelsen så förvisso har Vi skapat er från jord, sedan från en sädescell, sedan från en levrad [fastklibbad] blodklump, sedan en tuggad [embryo] massa – [delvis] formgiven och [delvis] inte formgiven – för att klargöra för er [att Gud mäktar allt]. Och Vi fastställer i livmödrarna det Vi vill till ett bestämt ände, sedan tar Vi ut er [till denna värld som] ett barn, sedan [förser Vi er] för att ni ska nå er mognad [och fulländning] – och utav er [finns] den som får avlida [tidigare] och utav er [finns] den som återlämnas till den ynkligaste levnadsåldern, till att inte kunna något efter [att ha haft] kunskap; och du ser jorden livlös, så då Vi nedsänder vatten över den, rycks den upp och frodas och låter gro från varje [sort] ljuvliga par” (den heliga Koranen 22:5)

Gud har skapat människan med potentialen att bli Hans ställföreträdare och gett henne förmågan och medlen som krävs för att uppnå detta. Han har låtit människan genomgå livets prövningar och det är således självklart att Han därefter skall utvärdera det hela. Domedagen är dagen då denna utvärdering inför den gudomliga domstolen sker och dagen då varje skapelse får betyg och avlönas för sina handlingar. Domens dag omfattar allting inklusive hela mänskligheten genom historien, och berör hela världen. Domedagen har också många namn som var och ett beskriver en av denna dags aspekter som är känd som dagen då hemligheterna avslöjas och då sanningen av ens gärningar kommer fram i ljuset. Detta eftersom människans innersta avsikter kommer att avslöjas och den fördolda verkligheten uppenbaras. På denna stora dag samlar Gud alla; människor och även djinn och andra skapelser. De döda kommer att uppväckas till liv, slöjor av försummelse och materia faller, och sanningen beskådas av alla. Alla ska få bevittna denna stora dag och var och en ska ställas till svars för sina handlingar.

”Eller antar de som begått det onda [av handlingar] att Vi låter dem vara som de som antagit tron och utför det goda [av handlingar] – lika deras levnad och deras död?! Illa är hur de bedömer! * Och Gud skapade himlarna och jorden [i enlighet] med haqq (rätt och sanning), och [det] för att varje person ska avlönas med det han har uträttat [och intjänat]; och de [förvisso] förtycks inte” (den heliga Koranen 45:21–22)

”Säg: ’Gud ger er liv, sedan låter er dö, sedan samlar er till domedagen [som] inget tvivel [råder] om den; men de flesta människor [har inte insikt och] vet inte” (den heliga Koranen 45:26)

Domedagen är den dag då varje människa ska få möta resultatet av sina val och avlönas för sina handlingar. Det ingår i Guds rättvisa att i Nästa värld ge belöning till de som har begått goda handlingar samt straff till de som har begått onda handlingar. Detta i enlighet med Nästa världs mått då människans begränsade livstid i denna värld är ett underlag och kapital som motsvarar människans eviga liv i Nästa värld.

”Så den som utför ett uns av en partikel av godhet ser den * Och den som utför ett uns av en partikelondska ser den (den heliga Koranen 99:7–8)

- Vad händer på domedagen?

Domedagen som alltså är den slutliga dagen av denna värld så som vi känner till den, har flera faser. Till att börja med sker dess inledningsfas där vår omgivande världs nuvarande tillvaro fallerar och världen förbereds för räkenskapen. Jorden skakas, himlen rämnar, bergen smulas sönder och himlakropparna kommer ur sina banor. Hela universum inträder ett nytt stadium. Dessa händelser beskrivs påtagligt i den heliga Koranen, i synnerhet i många verser som återfinns i dess sista juz’.

”Då himlen spricker * Och då himlakropparna skingras * Och då [gränserna mellan] haven sprängs * Och då gravarna in och ut vänds * Varje person kommer veta vad den föresänt och eftersänt * O du människa; vad gjorde dig försummande [och högfärdig] mot din Generöse Herre?!” (den heliga Koranen 82:1–6)[29]

I samband med detta återupplivas de döda och alla skapelser samlas. Då får människor skåda sina handlingar i deras verkliga skepnad och träda inför den gudomliga domstolen.

”[På] den dagen utträder folk [i separerade] skaror för att visas sina handlingar * Så den som utför ett uns av en partikel av godhet ser den * Och den som utför ett uns av en partikelondska ser den.” (den heliga Koranen 99:6–8)

Domedagen manifesterar Guds absoluta herravälde, mäktighet, barmhärtighet och rättvisa. De som inte har levt ett rättskaffens liv i denna värld kan inte likställas med de som har levt rättfärdigt och alla kommer därför att dömas i enlighet med hur de har levt.

”Dagen då ingen besitter [makt att göra] för någon något och ordern på den dagen hör till Gud” (den heliga Koranen 82:19)

”Herraväldet på den dagen [åskådliggörs att den] hör till Gud; Han dömer mellan dem, så de som antagit tron och utför det goda [av handlingar] är i paradisets oerhörda välsignelse * Och de som förnekat och lögnförklarat Våra tecken, så för de är ett förnedrande straff” (den heliga Koranen 22:56-57)

”Och Vi sätter justhetens [och rättvisans] vågar för domedagen så ingen person förtrycks något [alls], och om det är [så lite som] ett uns av ett senapsfrö [av goda eller onda gärningar] kommer Vi med den; och tillräcklig är Vi för att hålla i räkenskapen” (den heliga Koranen 21:47)

”Så idag [domedagen] kommer ingen person förtyckas något [alls] och ni kommer inte avlönas annat än det ni brukade göra” (den heliga Koranen 36:54)

E. Hur kan jag uppnå mitt skapelsemål?

Ta en stund för dig själv och avlägsna dig från vardagens rutinmässiga upptagenhet och livets hektiska ekorrhjul; ta en lång promenad i skogen eller längs kusten och ge dig själv tid. Tänk efter på din tillvaro. Känn efter på djupet inom dig själv. Djupt inom dig; vad längtar du efter? Fråga dig själv: vem är jag? Vad gör jag här? Vad går mitt liv ut på och varför? Vad är syftet med allt? Och hur kommer det sluta?

För många av oss är det sällan som vi hinner ta oss tid att stanna upp och tänka efter vad vi egentligen sysslar med, vart det livet ska leda oss och vad poängen med allt är. Men dessa är frågor som vi alla behöver ställa till oss själva. Det är trots allt ett liv, med ett ovisst antal år, som vi har på oss att leva. Vem vet; kanske mitt eller ditt liv är över innan vi läst klart denna mening. Är det då inte värt att ha tänkt efter och haft en mening med sitt liv?

Om vi ger oss själva utrymme och möjlighet att fundera kring tillvaron och reflektera kring oss själva, vår skapelse och skapelsen i helhet, upptäcker vi säkerligen att vi är mer än enbart talande tvåbenta djur. Det ligger mer i människan än att enbart äta, sova och reproducera sig. Människans intellekt, hennes förmågor och bedrifter, hennes inre benägenheter och djupa längtan, hennes tro på högre ideal och kamp för att uppnå bortom förnimmelser, är kännbara inom henne och kan ses genom hela mänsklighetens historia.

Reflektion kring dessa frågor – vem är jag, vad gör jag här och vart är jag på väg – är ett inledande steg för att finna och sträva efter att uppnå sitt skapelsemål. Genom att studera och reflektera över sin tillvaro i första hand och lära känna sig själv kan människan komma till insikt om sin verklighet och lära känna sin Herre.[30]

Vad Skaparen vill av Sina skapelser är klart då Han är den som har skapat dem av ett syfte och enligt en plan. Så det gäller att söka och hitta Hans svar på frågan. Och då ingen känner skapelserna bättre än Skaparen själv, är Han också den bästa att vägleda dem. Att börja röra sig i denna riktning och aktivt vilja upptäcka och nå sin Skapare, och sitt skapelsemål, kommer i sig självt vara ett första grundläggande steg i rätt riktning. Gud banar vägen vidare för den som söker Honom.

- Människans fria vilja

Islam betonar koncepten ansvar, plikt och skyldighet hos varje människa gentemot sig själv, sin Herre, sina medmänniskor och andra skapelser. I själva verket är varje människa ansvarig för sina egna handlingar inom ramen av hennes fria vilja som Gud har skänkt henne. Samtidigt är både vår livslängd samt tiden för vår död förutbestämda av Gud men detta faktum innebär alltså inte att våra handlingar är förutbestämda av Honom. Vi människor är fria gällande våra handlingar och är därför ansvariga över dem. Detta är även en grund för att kunna dömas rättvist på domedagen – att vi baserat på vår fria vilja har gjort aktiva val i våra liv. Gud erbjuder oss vägledning för att kunna urskilja gott från ont; därefter är det vårt eget val att följa vägledningen eller inte:

”Sannerligen har Vi väglett henne [människan] till stigen; vare sig hon är tacksam eller [otacksam och] förnekande” (den heliga Koranen 76:3)

För att vi ska kunna veta vad som krävs för att nå vårt skapelsemål har Gud i varje tid sänt vägledare för att upplysa människorna och visa vägen till Honom. Det är således vår uppgift att aktivt arbeta för att erhålla kännedom om denna väg och sträva efter att uppnå vårt skapelsemål.

E1. Gud har sänt vägledare

Gud har av Sin visdom och barmhärtighet sänt vägledare bland människorna för att förmedla Hans budskap till dem och vägleda dem. Att acceptera och följa vägledningen resulterar i frälsning och att avvisa det orsakar det motsatta.

Dessa vägledare är människor som Gud har valt ut och utsett bland Hans skapelser baserat på Hans visdom. De liknar andra människorna i skapelsen; dock är de överordnade andra människor i deras personliga karaktär och dygder. Gud, som är Vis och Allvetande, har alltid utrustat Sina utsända vägledare med det som har krävts för att bevisa deras sannfärdighet, däribland överlägsen kunskap och visdom. Varje vägledare har genom detta fortsatt spåret av den föregående vägledaren.[31]

E2. En och samma linje

Samtliga av Guds utsända vägledare följer i själva verket en och samma linje och framför samma budskap som kallar till underkastelse och dyrkan av Gud.[32]

”Eller har de tagit gudomar förutom Honom [Gud]?! Säg: ’Kom med ert bevis! Detta är påminnelsen [och budskapet] av de [som är] med mig och påminnelsen [och budskapet] av de [profeter som kommit] före mig.’ Men de flesta vet inte sanningen, så de är frånvändande” (den heliga Koranen 21:24)

”Och förvisso har Vi sänt i varje nation ett sändebud att [förkunna]: ’[Underkasta er och] dyrka Gud och höll er från [att vara bland eller lyda] överträdarna [mot Gud]!’ Så av dem är den [som] Gud vägleder och av dem är den [som] förvillelsen besannas över; så färdas i jorden, så se hur slutet av de som lögnförklarat blivit!” (den heliga Koranen 16:36)

Sammanfattning av kapitel 2

Den första och mest fundamentala av islams trospelare är tawhid, som innebär tron på att det finns En Enda Enhetlig Gud.

Människan kan genom de bevis och tecken som finns i skapelsen härledas till Guds existens.

B1. Ordningens bevis handlar om hur skapelsens ordning och synkning vittnar om en högre Allvetande och Enhetlig Skapare. Skapelsens ordning, synkning och natur påvisar ett samband mellan alla beståndsdelar som formar en helhet. Detta tyder på att det finns en och samma Enhetliga Skapare.

B2. Orsak-verkan beviset anger att varje existens och väsen som är skapad måste kunna härledas tillbaka till en skapare, då varje verkan har en orsak.

B3. Fitra härledningen handlar om den instinktiva tron som finns medfödd inom varje människa och som i sig vittnar om sanningar, däribland människans misstycke av omoraliska handlingar. Denna fitra driver människan på jakt efter fullkomlighet och lycka. Den vittnar även om en högre makt och skapare att söka sig till och hålla fast vid, i synnerhet vid svårigheter. Denna medfödda instinkt är mer framstående hos dem som inte har agerat i motsats till den och därmed förtäckt den, däribland barn, och framträder hos alla i extrema situationer där människor känner sig ensamma och maktlösa.

C1. Gud beskrivs via sina attribut och tecken. När Guds egenskaper beskrivs av Hans Namn och attribut så är det inte egenskaper som tillkommer, ökar eller minskar, utan Gud är de egenskaperna i sin absolut fullständiga och fullkomliga form

C2. Adl; Gudomlig rättvisa, är en av trons grundsatser. Gud är den Rättvise som inte förtrycker eller gör något orätt mot någon av sina skapelser.

Att Gud finns innebär att jag måste söka efter meningen med livet, för att tydligare kunna se Guds syfte i skapelsen.

D1. Gud i sig är meningen med livet, det vill säga att lära känna och nå Gud. Att nå Gud innebär att efterlikna Honom och återspegla Hans attribut. Detta leder människan till fullkomlighet och lycka, vilket varje människa innerst inne i slutändan vill uppnå i sin strävan efter olika mål. Religion är till för att väcka denna inneboende önskan inom människan samt visa den rätta, snabbaste och enklaste vägen till den.

D2. Domedagen är då Gud kommer att återuppväcka människorna till liv igen för att de ska hållas ansvariga för de gärningar som har utförts i detta världsliga liv.

Man kan uppnå sitt skapelsemål genom att studera och reflektera över vad Skaparen vill av sina skapelser för att identifiera de konkreta vägarna och handlingarna, och sedan agera utefter det för att uppnå målet.

E1. Gud har, av Sin visdom och barmhärtighet, sänt vägledare bland människorna för att förmedla Hans budskap till dem och vägleda dem.

___________________________________________________________________________________

[1] Läs även kommentartolkningen av surah at-Tawhid, även kallad al-Ikhlas, i Den heliga Koranen juz’ 30 – översättning och kommentartolkning (2017) sammansatt och översatt av Den Väntades Vänner; alternativt via heligakoranen.se

[2] Imamens(A) yttring är i själva verket i svar till en person vid namnet De’leb som frågar Imamen(A) om huruvida han ”ser” Gud, varpå Imam Ali(A) svarar jakande och klargör naturen av detta seende som sker med hjärtats ögon. Denna skildring finns återgiven i Nahjul Balagha khutba 179.

[3] Mer följer under B2; ämnet kommer att behandlas utförligare i samband med diskussionen om ”möjliga existenser”.

[4] Mer följer under B2; i samband med diskussionen om ”En Nödvändig Existens”.

[5] Läs även kommentartolkningen av surah at-Tawhid, även kallad al-Ikhlas, vers 4 i Den heliga Koranen juz’ 30 – översättning och kommentartolkning (2017) sammansatt och översatt av Den Väntades Vänner; alternativt via heligakoranen.se

[6] Mer följer under C och C1; i samband med ämnet ”Vem är Gud?” och ”Guds egenskaper” samt ”frågan om gott och ont”.

[7] Observera att ”se” i Guds fall inte är ett fysiskt seende med ögon då Gud inte är en fysisk varelse med materiell aspekt så att Han ska kunna ses med fysiska medel. Mer följer under B2.

[8] Sheikh Bahais dikt i inledningen av boken är ett exempel på detta.

[9] En ”möjlig existens” kallas för momkin al-wojood på arabiska, inom den teologiska och filosofiska terminologin.

[10] Den Nödvändiga Existensen” kallas för wajib al-wojood på arabiska, inom den teologiska och filosofiska terminologin. Mulla Sadra, känd 1600-tals filosof, har myntat detta begrepp i sina verk.

[11] Ämnet har behandlats tidigare i detta kapitel i samband med ”Ordningens bevis”; se B1.

[12] Mer följer i nästa kapitel, i samband med ämnet ”Gud lämnar aldrig utan vägledare”; se F.

[13] Baserat på Imam Sadiqs(A) diskussion med en icke troende i fråga om Guds existens. Imam Sadiqs(A) svar utgår från den heliga Koranens lära däribland verserna 10:22 och 29:65. Källa: Bihar al-Anwar volym 3 s 41 riwaya 16; volym 67 s 137 riwaya 7; volym 92 s 232 riwaya 14 samt s 240 riwaya 48.

[14] Detta då Gud är god, och ondska är ett icke existentiellt fenomen. Mer följer längre fram i kapitlet i samband med ”frågan om gott och ont”; C2. Det faktum att människor spårar ur och utför onda handlingar faller inom ramen av människans fria vilja som följer längre fram under E.

Anledningen till att människor överträder beror främst på att de misstar i hänsyftningen av det som de tror ger dem lycka och därmed felar i tillämpningen av hur lyckan ska uppnås. Exempelvis kan människan i sin jakt på lycka – fullkomlighet och evighet – få föreställningen att pengar och makt medför detta. Själva benägenheten att söka lycka, som är djupt rotad i människan, är gott och inget ont. Snarare är det en drivkraft som får människan att ständigt sträva. Däremot kan själva hänsyftningen en person kan anta för vad som medför lycka var bristfällig eller felaktig. Vidare kan människan i sitt försök att uppnå den hänsyftningen överträda och förtrycka andra.

[15] Fitra är framförallt kopplat till själen som söker sig tillbaka till sitt himmelska ursprung, medan människan även har andra drivkrafter inom sig, däribland det så kallade nafs som framförallt står för de naturliga behoven och djuriska begären. I otyglat och ouppfostrat tillstånd kan nafs dra ner människan till det världsliga livet på ett osunt sätt och få människan att bli fäst och bunden till det jordliga på bekostnad av det himmelska och själens strävan. Dock utgör nafs en del av människans väsen och har den viktiga funktionen att driva människan till att tillgodose sina kroppsligt naturliga behov och överleva i sitt jordeliv. Alltså finns det i huvudsak två poler i människans väsen där den ena driver människan till det himmelska och det andra driver människan till det jordliga; och det är igenom denna kamp och i balansen mellan dessa två som människans potential och höga skapelseställning uppdagas.

[16] Läs även kommentartolkningen av surah al-Fatiha vers 1 respektive kommentartolkningen av surah at-Tawhid i Den heliga Koranen juz’ 30 – översättning och kommentartolkning (2017) sammansatt och översatt av Den Väntades Vänner; alternativt via heligakoranen.se

[17] Ämnet har behandlats tidigare i detta kapitel i samband med diskussionen om ”Människans fitra”; B3.

[18] Inre medel är framförallt aql (förnuft, intellekt och hjärna) som Gud har försett människan med. Det är ett medel som ger människan förmågan att urskilja och vidare reflektera och begrunda samt genom eftertanke komma till slutsats och övertygelse. Yttre medel är framförallt Guds budskap som Han har sänt till människorna via Hans profeter(A). Detta ämne behandlas i E1 och vidare.

[19] Imam Ali(A) har högst djupa ord i tillkännagivandet av Gud, vilka lämnar intellektet häpen och vattnar den sanningssökande själen. I många av dessa beskrivs Gud genom att frånskrivas begränsande egenskaper och föreställningar däribland i Khutba 1 i Nahjul Balagha. Hela khutban går att läsa i boken Nahjul Balagha – khutba 1–30 (2012); svensk översättning utgiven av Den Väntades Vänner; alternativt online på http://dvv.se/bok/Nahj1- 30/.

[20] Ämnet berörs i boken Glimtar ur Nahjul Balagha (2011) av Shahid Mutahhari(RA); svensk översättning utgiven av Den Väntades Vänner. För mer kring ämnet adl och dess historiska och teologiska bakgrund hänvisas även till boken ”Divine Justice” av Shahid Mutahhari(RA). I bokens förord förklarar Shahid Mutahhari(RA) den historiska bakgrunden till att adl som koncept fått en framstående plats och vilka aspekter den berör inom den islamiska teologin men även inom rättslära och den samhällsstrukturella debatten. Observera även att konceptet adl lyfts fram tydligt ur många aspekter i flertalet verser och därmed ges adl en särskild tonvikt i den heliga Koranen.

[21] Imam Ali(A) har i definitionen av adl (rättvisa) sagt: ”Rättvisa placerar var sak på sin plats” (Nahjul Balagha, visdomsord 429).

Innebörden av rättvisa är alltså att utifrån varje sak ge den saken dess rätt. Denna innebörd är viktig då, i dess tillämpning, kan exempelvis en fördelning till ytan se olika ut, fastän rättvisa har beaktats. Och vice versa kan en till synes jämn och lika fördelning vara orättvist då varje sak eller person inte har fått sin rätt utifrån dess förutsättningar och övriga relevanta faktorer. Samtidigt kan rättvisa, utifrån samma definition, kräva en jämn fördelning i andra sammanhang.

[22] Varje människa kan liknas vid en unik blomma som kan blomstra fullt ut i ljuset av närheten till Gud och i grad med förverkligandet av detta huvudmål i sitt väsen. För mer kring ämnet hänvisas bl.a. till boken Meningen med livet (2009) av Shahid Mutahhari(RA), svensk översättning utgiven av Den Väntades Vänner.

[23] Shaitan använder alltså den mänskliga inneboende benägenheten för oändlighet och förevigande för att fresta Adam(A) att äta från det förbjudna trädet. Frågan om människans djupa benägenheter har behandlats i bokens första kapitel i samband med ämnet ”människans behov – ytliga påtagliga och djupa förtäckta.”

[24] Denna hadith återges i Majales as-Sadooq s 198 m.fl.

[25] Denna hadith återges i Sharh al-Kafi av al-Mazandarani volym 2 s 120 hadith 92 m.fl.

[26] En besk och giftig växt.

[27] Shahid Mutahhari(RA) refererar till denna hadith i sin bok Evigt liv.

[28] Begreppet islam, från roten silm och salam med innebörden fred och frid, innebär underkastelse inför Gud. Således är Islam till sin vida innebördreligionen av underkastelse inför Gud medan muslim refererar till den som underkastar sig Gud och Hans vilja. Följaktligen innefattas samtliga monoteistiska religioner under benämningen Islam medan alla tidigare profeter(A), som i själva verket förmedlat samma budskap om underkastelse inför Gud, identifierar sig i Koranens återgivning som muslimer utifrån samma innebörd. Islam som den sista och slutgiltiga religionen som Profeten Mohammad(S) förkunnade på Guds befallning är den specifika innebörden av benämningen.

[29] För mer läs fortsättningen av denna surah, al-Infitar, samt även surah al-Inshiqaq, az-Zalzala och al-Qari’a m.fl. i Den heliga Koranen juz’ 30 – översättning och kommentartolkning (2017) sammansatt och översatt av Den Väntades Vänner; alternativt via heligakoranen.se

[30] Profeten(S) har i en känd hadith sagt: ”Den som känner sig själv känner förvisso sin Herre” (Bihar al-Anwar volym 2 s 32). Denna hadith är väldigt djup till sin innebörd och således förekommer det många djupgående diskussioner av lärda kring dess betydelser där de har försökt avtäcka en del av dess aspekter.

[31] Ämnet behandlas utförligt i nästa kapitel; se F.

[32] Ämnet behandlas vidare bl.a. i samband med ämnet profetskap, se H, och utförligare kring vägledarnas mål i samband med frågan ”Varför behövs vägledare” i nästa kapitel; se F.