Kapitel 3: Guds ständiga vägledning via Hans utvalda vägledare

 

Frågor som berörs i detta kapitel:

  • Islams trospelare – gemensam för alla muslimer
    • Vad är den huvudsakliga skillnaden mellan shia och sunni?
  • Vad innebär imamat (gudomligt utvalt ledarskap)?
    • Varför behövs vägledare?
    • Vem väljer vägledarna och varför?
    • Vilka egenskaper har dessa vägledare?
    • Vilka metoder använder dem, vilka riktar de sig till och vad är deras mål?

 

E3. Islams trospelare – gemensam grund för alla trosinriktningar

Kort och koncist kan den huvudsakliga skillnaden mellan shia och sunni kokas ner till uppfattningen kring frågan om islamiskt ledarskap, det vill säga imamat, och kring hur central roll samt vilken funktion det har, samt vems val det är.

 

I generella ordalag råder det ingen större skillnad mellan den shiitiska och sunnitiska skolan i frågan om religionens tre grundläggande trospelare:

 

  • Tawhid – Allah som den Ende Gud utan like
  • Nobowwa – Guds tjänare och sändebud, Profeten Mohammad(S), som den sista av Gudasända profeter
  • Qiyama – Domedagen, räkenskapen och livet efter detta

 

Både shiiter och sunniter, och i själva verket alla som har inträtt islam, har tron på dessa tre trospelare gemensamt. Dessa trospelare utgör grunden för islams troslära medan vittneskapet ”la ilaha illa Allah; Mohammad rasool-Allah” (det finns ingen gudom utom Allah; Mohammad är Allahs Sändebud) utgör det ordagranna tecknet på inträde i islam.

Imamat och adl (gudomlig rättvisa) inom shia-islam är underordnade trospelarna nobowwa respektive tawhid och är alltså en förlängning och ett essentiellt komplement till de tre grundläggande trospelarna. Med andra ord är imamat i själva verket en fortsättning av nobowwa, då det för varje folk och varje tid måste finnas en vägledare. Och adl ingår i tawhid och är en förutsättning för domedagen där räkenskapen sker utifrån och baserat på Guds rättvisa.[1] Dessa två refereras även som usol-e mathhab, det vill säga trosinriktningens pelare, vilka utmärker shia.

 

Även inom de flesta sunnitiska inriktningarna är båda dessa koncept betrodda men med smärre skillnader och framförallt inte i lika central grad som inom den shiitiska inriktningen. Medan adl framhävs då en del muslimska inriktningar har avvikande meningar kring den, är uppfattningen om imamat den mest grundläggande fråga där det råder skillnad mellan shiiter och sunniter. Övriga skillnader som framstår har alltså sina rötter i just denna centrala fråga. I majoriteten av dessa fall rör det sig om skillnader i de praktiska detaljerna i utövandet av olika föreskrifter och inom fiqh (rättslära). Men då imamat är en fråga om tro på Imamerna(A) från Profetens(S) ätt i egenskap av rättmätiga, gudomligt utvalda och felfria ledare, och förmedlarna av religionen efter Profeten(S), genomsyrar denna fråga hela religionen i praktiken och kan bli avgörande även för de minsta frågorna.

- På vilket sätt blir imamat avgörande?

Islam är en levande religion som är till för människors vägledning och avser människans välbefinnande och vidareutveckling i alla tider. I takt med att tiden ändras och förändring och utveckling sker inom det mänskliga samhället, uppkommer det ständigt nya frågor. Detta sker inte minst inom exempelvis fiqh (rättslära). Då fiqh är levande, liksom religionen i övrigt, utgör den en öppen arena för studerande och slutsatser som är både relaterade till nutiden men också förankrade i föreskrifternas givna ramar.

 

I detta avseende förlitar sig shia, efter Koranen och Profeten(S), på Profetens(S) Ahl al-Bait(A), det vill säga Imamerna(A) av hans ätt, i egenskap av felfria och gudomligt utvalda vägledare. Likt Profeten(S) blir Ahl al-Baits(A) praxis i form av hadith och sunnah, det vill säga deras ord och handlingar, den källa som shia utgår från och baserar den praktiska implementeringen av Guds föreskrifter i den heliga Koranen och eventuella fatwa (rättsutlåtanden) på. Imamernas(A) ord och handlingar grundar sig i sin tur på Guds ord, Koranen, samt Profetens(S) ord och handlingar som är personifieringen av Koranen. Sunniter å andra sidan betraktar inte Imamerna(A) som gudomligt utvalda med en exklusiv ställning och tolkarföreträde. Istället menar de att alla Profetens(S) följeslagare har en snarlik ställning. En del av dessa är mer framhävda och dominanta som personligheter och/eller i återberättande av hadither. Därutöver förekommer det framförallt fyra rättslärda[2] som antagits som grundarna och ledarna för de fyra sunnitiska inriktningarna. Dessa har samlingar av hadither och fatwa som används inom de sunnitiska förgreningarna.

 

I praktiken innebär detta att när en shiitisk rättslärd ska komma med exempelvis en fatwa inom en fiqh-fråga, utgår han från Koranen med stöd i Profetens(S) och Imamernas(A) hadither och utföranden, samt från logiken. Detta medan en sunnitisk rättslärd utgår från Koranen med stöd i Profetens(S) och följeslagarnas hadither och utföranden samt de fyra ledarnas böcker.

 

På så vis blir frågan om imamat den i huvudsak mest framstående kärnfrågan där skillnad råder, då man inom sunni i allmänhet också tror på konceptet men inte som ett gudomligt utvalt ledarskap. Därmed älskar och respekterar sunnimuslimer Profetens(S) Ahl al-Bait(A), som inkluderar Profeten(S), Profetens(S) dotter Fatima Zahra(A) och de tolv Imamerna(A). De anser även Ahl al-Bait(A) vara de frommaste, rättfärdigaste, visaste och kunskapsrikaste personligheterna av deras tid.[3] Detta medan shiamuslimer tror på deras unika ställning i egenskap av gudomligt utvalda, felfria vägledare som i ställning står i nedstigande led efter Profeten(S). Ahl al-Baits(A) ord och handlingar är alltså en spegling av Profeten(S) och därav av lika stor betydelse att efterfölja.

A.    Gud lämnar aldrig skapelsen utan vägledare

Gud är den Barmhärtige, Vise och Rättvise Herren, och har därmed skapat oss med ett syfte och skapelsemål. Kan Han då kräva av oss att uppnå målet utan att förse oss med de medel som krävs för detta? Ur ett historiskt perspektiv, som påvisar Guds sunnah (förfarande, tillvägagångssätt utifrån Hans fastställda principer som råder i världssystemet och opererar världen), har Gud någonsin lämnat människorna utan en vägledare?

 

Svaret på bägge frågor är ett klart ”Nej!” Guds visdom förutsätter att Han inte skapar något utan syfte och mål och Hans rättvisa förutsätter att Han inte kräver något utan att det är fullständigt möjligt att uppnå. Därmed har Gud försett människan med alla de nödvändiga medel och förutsättningar[4] som krävs för henne att uppnå sitt skapelsemål. Detta innefattar inte minst behovet av vägledning och vägledare som själva är föredömen på vägen till Gud. I själva verket hör det alltså till Guds fastställda principer att det för varje tid ska finnas en vägledare. Gud säger:

”Och de som förnekar [budskapet] säger: ’Varför har det inte nedsänts över honom ett tecken från hans Herre?!’ Sannerligen är du endast en varnare [som kallar till den raka vägen], och för varje folk finns en vägledare [som leder dem på den]” (den heliga Koranen 13:7)

 

Snarare är det så att Gud aldrig har lämnat mänskligheten utan vägledare som kan hjälpa människorna att uppnå sitt skapelsemål. Med andra ord, då Gud har satt ut detta mål som förutsätter behovet till vägledare, hör det till Hans rättvisa att också uppfylla det behovet och förse oss med de medel som är nödvändiga för att uppnå detta ändamål. Gud säger även:

 

”Människorna var en enda nation [sedan delade de sig och skiljaktigheter uppstod] så Gud sände profeterna, som förkunnare av glada bud och som varnare, och med dem nedsände boken med [kallelse till] haqq (rätt och sanning) för att döma mellan människorna i det de blivit oeniga om – och blev inte oeniga i den utom de som fått den, efter att de klara tecken kom till dem, av [egensinnighet, överträdelse och] avund sinsemellan – så Gud vägledde de som antagit tron till sanningen av det de blivit oeniga om med Sin tillåtelse; och Gud vägleder den Han vill [i enlighet med Sin visdom] till den raka vägen” (den heliga Koranen 2:213)

 

Fråga: varför skulle Gud, som aldrig har lämnat mänskligheten utan vägledare, efter Profetens(S) bortgång helt plötsligt lämna människor utan vägledare? Historiskt sett har Gud fortlöpande sänt Sina profeter(A) och deras efterträdare för att vägleda och leda människorna till Honom, så varför skulle Han inte göra detta efter Sin sista Profet(S)? När vare sig människans skapelsemål ännu är uppnådd eller mänsklighetens behov av vägledning har upphört, varför skulle Gud som både är vis och rättvis, sluta förse mänskligheten med Sina vägledare? Varför skulle Gud bryta Sin sunnah när alla givna parametrar och inverkande faktorer är oförändrade? Snarare är det så att Guds visdom och rättvisa förutsätter att mänskligheten fortsatt förses med vägledning så länge som behovet finns och skapelsemålet skall uppnås.

- Vägledande ledare – Guds val eller människornas?

Vägledare är en förutsättning för att hitta vägen och nå målet, men måste vägledaren vara vald av Gud?

 

Föreställ att du vill nå ett mål. Behöver du inte vägvisning och en korrekt adress? Om du dessutom är helt ny i området och inte känner till gatorna och torgen, behöver du inte fråga någon som är bekant med området och kan vägarna? Kan en person som själv inte känner till målet och inte kan vägen dit, visa dig den korrekta vägen? Och vilken föredrar du att fråga; den som själv har varit där eller någon som bara hört talas om destinationen?

 

Det faktum att vägledaren är någon som Gud har valt och beordrat att efterfölja är i själva verket ett faktum som många koraniska verser och profetiska återberättelser understryker. Men detta kan bevisas även logiskt och med förnuftsenliga resonemang. En vägledare behöver uppfylla en serie förutsättningar och krav för att kunna vara en befogad vägledare. Däribland måste vägledaren ha kunskap om och känna till vägen och målet väl. Dessutom behöver vägledaren själv vara föregångare på den vägen för att kunna leda andra. Samtidigt är det nödvändigt att vägledaren erhåller den högsta möjliga graden av fromhet, visdom och sakkunnighet för att inte följa egna lustar och begär, falla för frestelser eller begå snedsteg och misstag på vägen.[5] Det är uppenbart att människorna själva inte kan veta om alla dessa kriterier uppfylls av en viss person eller inte. Detta då människors insikt i frågan är både ofullständig och bristfällig. Exempelvis kan en person som till synes verkar uppfylla villkoren i själva verket dölja sin verkliga avsikt, eller förändras med tiden. Inte ens personen i fråga kan veta om sig själv med orubblig säkerhet och bortom tvivel försäkra sin egen välvilja över tid. Människan är en komplicerad varelse och är en egen värld med många outforskade lager inom sig själv. Denna människa, som alltså är något av en gåta även för sig själv, kan inte med säkerhet veta vad hon själv går för i olika sammanhang och under olika förutsättningar som kan dyka upp i framtiden förrän hon faktiskt står där. Vem annan än Gud – den Allvetande som har kunskap om det synliga och fördolda och är den som har skapat människan och såldes vet allt om henne bättre än hon själv – kan veta? Vem annan än Gud är befogad att välja vägledare med överordnade befogenheter och auktoritet över Hans skapelser?

 

Ett fortsatt gudomligt utvalt ledarskap även efter Profetens(S) bortgång är således lika självklart som under Profetens(S) livstid. Detta för att undvika att hamna på villovägar i takt med att omständigheter ändras, nya förutsättningar uppstår och tidigare okända faror lurar. Behovet av en vägledare som är befogad att leda med total kännedom om vägen, inklusive dess fallgropar och fällor med vetskap om hur de ska undvikas, är alltså minst lika aktuell efter Profeten(S) som det alltid är. Fortsättningen på detta gudomligt utvalda ledarskap är således både en nödvändighet och den förutsättning som ger bästa utsikt för mänskligheten att föras till och nå målet.

 

I den heliga Koranen uttrycks det tydligt att Gud aldrig lämnar något folk utan en vägledare.[6] Gud sänder alltså Sina vägledare för varje folk så att människorna ska färdas välbehållna på vägen till Honom och kunna blomstra och uppnå sin fulla potential och därmed sitt skapelsemål.

 

”Gud utser av änglarna budbärare, och av människorna [likaså]; sannerligen är Gud den Allhörande den Allseende * Han vet vad som finns mellan deras händer [inför dem i framtiden] och vad som finns bakom dem [i dåtiden]; och till Gud återgår allting” (den heliga Koranen 22:75–76)

- Koraniskt belägg

En av de mest klara och tydliga verserna i den heliga Koranen där Gud hänvisar valet av Imam, som gudomligt utvald ledare, till Sig Själv och där även storheten av ställningen imamat framgår tydligt, är följande vers:

 

”Och [ihågkom] då Ibrahim [Abraham] prövades av sin Herre med befallningar, så han fullgjorde dem; Han [Gud] sade: ’Sannerligen tillsätter Jag dig som Imam (ledare) för människorna’; han [Ibrahim] sa: ’Och från min avkomma?’; Han [Gud] sade: ’Mitt löfte nås inte av förtryckarna’” (den heliga Koranen 2:124)

 

I denna vers talar Gud om profeten Ibrahim(A) och den prövning som han fick genomgå i samband med befallningen att offra sin son Ismail(A). Profeten Ibrahim(A) underkastade sig då Guds order, tillsammans med sin son, och Gud räddade Ismail(A) i sista ögonblick samt accepterade uppoffringen från profeten Ibrahim(A).[7] Denna händelse ägde rum under profeten Ibrahims(A) äldre dagar när hans son Ismail(A), som Gud hade skänkt profeten Ibrahim(A) efter lång väntan, hade hunnit växa och bli en ungdom. Vid det laget var profeten Ibrahim(A) alltså redan en profet och utvalt sändebud, samt hade fått den höga ställningen av Khalil-Allah (Guds vän). Men det är först i samband med denna stora prövning, efter många tidigare prövningar, som Gud utnämner profeten Ibrahim(A) som Imam.

 

I denna vers framgår i huvudsak två avgörande poäng varav ena är att valet av Imam hänvisas till Gud Själv, medan den andra är att ställningen av Imam är av sådan vikt att profeten Ibrahim(A) får den efter att ha klarat en stor prövning.[8]

- Varför behövs en vägledare?

Varför sänder Gud vägledare? Vad går dessa vägledares uppdrag ut på och vad är de ämnade att göra? Med vilka metoder genomför de detta uppdrag?

 

Det huvudsakliga målet som Guds utsända vägledare har är att väcka människorna och återkoppla dem till deras mänskliga verklighet; till deras själ, och därigenom till deras Herre!

 

I samband med det världsliga livets dalgångar och dess iögonfallande mångfald tenderar människan att hamna i en försummelse och slummer i fråga om sig själv och sitt själsliga välbefinnande. Guds utsända vägledare har som främsta uppdrag att uppmärksamma människor på den bortglömda verkligheten som omger dem i syfte att få dem att återvända till deras fitra[9] som naturligt bekänner Tawhid.[10] Genom detta befrias människor från allt som har förslavat dem och hållit dem från att uppfylla deras verkliga potential. Genom att endast vara Guds tjänare, underkasta sig enbart Honom och vidhålla godhet och rättvisa, leder Guds utvalda vägledare människorna till att förverkliga deras inre medfödda benägenhet i ljuset av Gudsdyrkan.

 

”Så rikta [och upprätta] ditt ansikte [hjärta och väsen] till den raka religionen – [till] Guds [i förvar lagda] fitra som Han frambringat människor [inom sig bärande] på den; ingen rubbning [förekommer] i Guds skapelse, det är den bestående religionen, men de flesta människor vet inte” (den heliga Koranen 30:30)

 

Guds utsända vägledare gör detta framförallt genom att påminna människorna om vissa sanningar i fråga om sig själva, livets gång och den egna tillvaron i denna värld, den rådande ordningen i världen samt efterlivet. Detta bland annat genom att påminna människorna om alla de välsignelser som omger dem och som de åtnjuter utan att riktigt tänka på det. Påminnelsen och uppmärksammandet av dessa förglömda välsignelser manar människan till reflektion kring hennes ursprung och samtidigt väcker tacksamhetskänslan hos henne.

 

”Och Gud förde er ut från era mödrars magar, [och det medan] ni inte vet något, och Han lät för er finnas hörsel och syner och hjärta; må ni [kanske vara tacksamma och] tacka [Gud]” (den heliga Koranen 16:78)

 

”Och likadana är inte de två haven; denna är fräsch [ren och törstsläckande] sötvatten, uppfriskande dess drick, och denna är salt [och] besk; och från varje [av dem] äter ni färskt [saftigt] kött och utvinner prydnad som ni beklär er med, och du ser skeppen i den, klyvande [dess vågor], för att ni ska [kunna] söka från Hans ynnest; och må ni [kanske bli tacksamma och] tacka [Gud]” (den heliga Koranen 35:12)

 

Vidare söker dessa vägledare att, genom främjande av logiskt tänkande via tankeväckande frågeställningar och förnuftsliga argument, synliggöra sanningarna som råder i världen samt framhäva skapelsemålet. Begrundande av

skapelsen och reflektion kring naturens samstämmighet, människans egna väsen och skapelse, döden som ett faktum i alla människors liv och tidigare folks historia är några av de aktuella ämnena för alla människor att reflektera kring.

 

”Och det är Han [Gud] som utbredde jorden och lät i den finnas [förankrade] stadgande berg och floder, och av alla frukter lät Han i den finnas ett par [bestående] av två [hane och hona]; natten omsveper dagen; sannerligen finns i det förvisso tecken för ett folk som reflekterar” (den heliga Koranen 13:3)

 

”Förvisso har det föregått er förfaranden [och levnadssätten av de föregångna och Guds förfarande mot dem], så färdas på jorden, så se hur slutet av de som lögnförklarat blivit!” (den heliga Koranen 3:137)

 

”Sedan sände Vi efter dem [tidigare profeterna] Musa [Moses] med Våra tecken till Farao och hans skara [av samhällets framstående elit] så de förtryckte med [vetande] det [budskapet och tecknen de fått]; så se hur slutet av de [fördärvade] som spred fördärv blivit!” (den heliga Koranen 7:103)

 

Dessa frågor hjälper människan att hitta sig själv och inse sin position i skapelsen. Med andra ord är dessa frågor till hjälp för att besvara de tre basala frågorna som alla människor naturligt söker svar på.[11] När människan inser sin plats i tillvaron, justerar denna insikt hennes relationer som består av hennes relation till sin Herre, till sig själv, till andra människor och till hela skapelsen. Och då människans liv har ett klart syfte och hennes relationer har tydliga ramar blir människan aktivt ansvarig för sitt öde och sina livsval.

 

”O människor, om ni är i tvivel om återuppståndelsen så förvisso har Vi skapat er från jord, sedan från en sädescell, sedan från en levrad [fastklibbad] blodklump, sedan en tuggad [embryo] massa – [delvis] formgiven och [delvis] inte formgiven – för att klargöra för er [att Gud mäktar allt]. Och Vi fastställer i livmödrarna det Vi vill till en bestämd ände, sedan tar Vi ut er [till denna värld som] ett barn, sedan [förser Vi er] för att ni ska nå er mognad [och fulländning] – och utav er [finns] den som får avlida [tidigare] och utav er [finns] den som återlämnas till den ynkligaste levnadsåldern, till att inte kunna något efter [att ha haft] kunskap; och du ser jorden livlös, så då Vi nedsänder vatten över den, rycks den upp och frodas och låter gro från varje [sort] ljuvliga par” (den heliga Koranen 22:5)

 

Vägledarnas påminnelser har alltså funktionen av en väckarklocka för att väcka människan, få upp hennes ögon för verkligheten och hjälpa henne att igenkänna sanningen. På så vis är Guds utsända vägledare både anförare om ett glatt budskap i fråga om Guds möte, människans möjlighet att raffinera och uppnå lycka och det goda eviga livet, samtidigt som de är varnare för konsekvenserna av att inte förbereda sig inför mötet med Gud.

 

”Sannerligen har Vi sänt dig [O Mohammad] med haqq (rätt och sanning) [både som] en förkunnare av glada bud och [som] en varnare; och det har inte funnits någon nation utom att inom det har funnits en varnare” (den heliga Koranen 35:24)

 

I själva verket söker vägledarna med alla dessa olika ingångar att uppmärksamma människan på Guds tecken så att människan kan lära känna sin Herre, och därigenom bli levande i hjärtat och till själen som är essensen av människans väsen. Bland vägledarnas högsta mål är alltså att gräva fram och slipa den dolda diamanten inom varje människa. Detta innefattar att blotta människans förmågor och hennes ännu icke blomstrade intellektuella och själsliga krafter och kunskaper som Gud har förlagt inom henne. Varje människa är alltså en unik värld som ännu väntar på att upptäckas, utvecklas och blomstra. Skulle människan uppnå sin fulla potential och skulle hennes intellekts dyrbara förmågor blomma ut vid sidan av hennes själsliga raffinering, skulle det leda till ett stort språng för hela skapelsen. Effekterna för detta skulle visa sig inom alla möjliga dimensioner, världar och fält, inte minst inom alla kunskaper och vetenskaper i denna värld.[12] Men försummelse, följe av orätt och osanning, synder och moraliskt fördärv, fungerar som ett skynke som täcker för och hindrar   dessa    potentialer    att    fullbordas    och    manifesteras   fullständigt. Människans överdrift och underdrift i fokus på de kroppsliga behoven, det egna jaget, de materiella bekvämligheterna och den världsliga bundenheten får henne att hamna i obalans. Detta medan islam förespråkar mittenvägen där balans är ledordet. Det är på så vis som exempelvis leva lösaktigt anses vara lika obalanserat som att leva i celibat. Precis som människan är en helhet och har flera delar som utgör hennes väsen tillsammans och framkallar olika behov och potential, ska hela hon beaktas utan att hennes ena aspekt ska lida på bekostnad av en annan. I Guds utsända vägledares uppdrag ingår således att främja människans raffinering och alla hennes förmågors utveckling utifrån hennes hela väsens balans, i den mån hon själv är villig och mottaglig för. Detta både genom de allmängiltiga instruktionerna i form av religionens regler och lagar samt genom mer individbaserad inspiration på intellektuellt, hjärtligt och själsligt plan. På denna bana förmedlas Guds befallningar till människorna via de instruktionsanvisningar som deras Skapare och Herre har sänt. Dessa instruktionsanvisningar utgör en förutsättning för ett liv av den kaliber som Gud har avsett för människan. Med andra ord är Guds utsända vägledares uppdrag att visa och hjälpa människor att leva bra redan i detta liv, och raffineras och bädda för ett bra beständigt liv även i Nästa värld.

 

Samtliga av de nämnda deluppdragen står i själva verket inte oberoende av varandra utan utgör snarare en helhet där graden av den ena pusselbitens förverkligande sker hand i hand med de andras. Således kan Guds utsända vägledares uppdrag sammanfattas i tre huvudpunkter. De är att vägleda till tawhid, att föra människan till fullständig lycka i ljuset av relationen med Gud, samt att främja mänsklighetens blomstring genom etablerande av rättvisa i samhället.

F1. Guds vägledning via Hans utvalda vägledare – Sändebud och Sändebudens efterträdare

- Sändebud – profeter(A)

Vilka är Guds utsända vägledare och vad har de för egenskaper? Vad är sändebudens, det vill säga profeternas(A), uppdrag? Vilken roll har dem i relation till deras uppdrag?

 

En av de grundläggande trosprinciperna i alla gudomliga religioner är just frågan om profetskap, samt nödvändigheten av sändebud som Gud har valt ut, utsett som vägledare och sänt till människorna med Sitt budskap.

 

”Och förvisso har Vi sänt i varje nation ett sändebud att [förkunna]: ’[Underkasta er och] dyrka Gud och höll er från [att vara bland eller lyda] överträdarna [mot Gud]!’ Så av dem är den [som] Gud vägleder och av dem är den [som] förvillelsen besannas över; så färdas i jorden, så se hur slutet av de som lögnförklarat blivit!” (den heliga Koranen 16:36)

 

”Och din Herre förgör aldrig städer utan att Han sänder i dess huvudort ett sändebud som reciterar för dem Våra verser [och förkunnar våra tecken och budskap]; och Vi skulle aldrig förgöra städerna utan att dess invånare är förtryckare” (den heliga Koranen 28:59)

 

Guds profeter(A) är utvalda bland människorna och i de flesta fall tillhör själva det folk som de har sänts till för att vägleda. Profeterna(A) är således, i egenskap av Guds representanter, de frommaste och rättfärdigaste bland folket även innan sitt profetskap. Därmed har de den bästa grundförutsättningen för att kalla människorna till en väg som de själva är föregångare på. Profeter(A) har utöver deras höga moral, sannfärdighet, omtanke och kärlek för alla människor, även försetts med kunskap, visdom och mirakel av Gud. De har högst kännedom om vägen till Gud och människans skapelsemål, och är därför mest lämpade för att vägleda människorna till Gud.

 

”Sannerligen har Gud skänkt [en stor] favör över de troende då Han sände bland dem ett sändebud från de själva, [som] reciterar för dem Hans verser [och förkunnar Hans budskap], och renar dem [uppfostrar och får dem att växa] och lär dem Boken och visdomen; och det då de var innan dess förvisso i en uppenbar förvillelse” (den heliga Koranen 3:164)

 

”Förvisso har det kommit till er ett sändebud från er själva; [svår och] betungande för honom det [möda] som drabbar er [av era handlingars följder]; han är bekymrad över er [och att ni ska vägledas]; han är med de troende ömsint [och] barmhärtig” (den heliga Koranen 9:128)

 

”Och inte hindrade människorna att tro då vägledningen kom till dem utom att de sa: ’Har Gud sänt en människa som sändebud?’ * Säg: ’Om änglar [levde och] vandrade på jorden fridfullt, hade Vi förvisso nedsänt över dem från himlen en ängel som sändebud’” (den heliga Koranen 17:94–95)

 

Den själsliga renheten, den höga moralen och saknaden av egenintresse är bland Guds utvaldas främsta egenskaper. Dessa egenskaper hindrar från att de själva går vilse och gör att de kan vägleda andra fullständigt. Denna renhet och felfrihet är garantier för att profeterna(A) inte ska begå misstag i deras uppdrag eller med tiden falla i fördärv.[13] Det finns gott om exempel i historien där personer i början haft goda avsikter och egenskaper men därefter förändrats och blivit förtryckare, likt tyranner de till en början bekämpat – något som aldrig kan hända profeter(A). Dessutom är profeternas(A) renhet en förutsättning för att kunna leda andra till renhet.

 

”Så som Vi sände bland er ett sändebud från er, reciterandes över er våra verser [och budskap] och renandes er [uppfostrar er och får er att växa] och lärandes er Boken och visdomen, och lärandes er det ni inte vetat” (den heliga Koranen 2:151)

 

”Ta från deras förmögenheter en allmosa med vilken du renar dem och får dem att växa, och skicka välsignelser över dem; sannerligen är din välsignelse en ro för dem, och Gud är den Allhörande den Allvetande” (den heliga Koranen 9:103)

 

Den huvudsakliga anledningen av profeternas(A) utsändande är att visa människorna vägen som leder till den korrekta kännedomen av Gud och tillbaka till den verklighet som de glömt. Gud har alltså av Sin barmhärtighet och med Sin Visdom sänt Sina profeter(A) för att vägleda människorna tillbaka till Honom, och undan den försummelse och distraktion som avlägsnat dem från att nå sann lycka.[14]

 

”Och [ihågkom] då din Herre tog från Adams barns ryggar [länder] deras avkommor och lät dem vittna över sig själva: ’Är Jag inte förvisso er Herre?!’ De sa: ’Jo; vi vittnar [om detta]!’ [Gud sa: ’Må det inte vara så] att ni på domedagen säger: ’Förvisso var vi från detta försummande [från detta vittnesmål och löftet ni antagit i er fitra]’” (den heliga Koranen 7:172)

 

”Sannerligen har den som renar [och raffinerar] sig frälsts” (den heliga Koranen 87:14)

 

”O ni som har antagit tron, följ inte Shaitans (Satans) steg [och gå inte i hans spår]; och den som följer Shaitans steg så förvisso befaller han [Satan] till [hemliga] lösaktigheter och [öppna] sedeslösheter; och om det inte vore för Guds ynnest över er, och Hans barmhärtighet, skulle inte en enda av er renas [uppfostras och växa] någonsin alls, men Gud renar den Han vill [och får personen att växa utifrån Sin visdom och kännedom av personen, personens kapacitet och mottagligheten denne har införskaffat]; och Gud är den Allhörande den Allvetande” (den heliga Koranen 24:21)

 

Detta gemensamma uppdrag visar även att samtliga av Guds utvalda vägledare, det vill säga alla profeter(A) och efterträdare, följer samma linje och förmedlar samma budskap.

 

”Säg: ’Vi tror på Gud och det Han nedsänt till oss, och det Han nedsänt till [profeterna] Ibrahim [Abraham] och Ismail [Ismael] och Ishaq [Isak] och Ya’qoob [Jakob] och al-Asbat [profeterna från Jakobs ätt], och det [profeterna] Musa [Moses] och Isa [Jesus] har fått och det [alla] profeterna har fått från deras Herre; vi gör ingen åtskillnad mellan någon av dem och vi är till Honom muslimer (underkastade)” (den heliga Koranen 2:136)

 

”Och [ihågkom] då Gud tog profeternas [och deras följes betonade] löfte att närhelst Jag ger er av en bok och visdom, sedan kommer till er ett sändebud besannandes det som finns hos er [av tecken], att ni förvisso ska tro på honom och stödja honom [till seger]; Han [Gud] sa: ’Bejakar ni? Och förbinder er med det till Min [säkrade] utfästelse?’ De sa: ’Vi bejakar!’ Han sa: ’Så vittna [om det] och Jag är med er av Vittnena’” (den heliga Koranen 3:81)

 

Guds profeter(A) får alltså motta budskapet från Gud och förmedlar detta nedsända budskap till människorna. Deras lydnad är därmed Guds lydnad i nedstigande led. I deras uppdrag ingår med detta att förmedla Guds budskap, vägleda människorna till Gud, döma mellan dem samt rikta och leda samhället till Gud.

 

”Människorna var en enda nation [sedan delade de sig och skiljaktigheter uppstod] så Gud sände profeterna, som förkunnare av glada bud och som varnare, och med dem nedsände boken med [kallelse till] haqq (rätt och sanning) för att döma mellan människorna i det de blivit oeniga om – och blev inte oeniga i den utom de som fått den, efter att de klara tecken kom till dem, av [egensinnighet, överträdelse och] avund sinsemellan – så Gud vägledde de som antagit tron till sanningen av det de blivit oeniga om med Sin tillåtelse; och Gud vägleder den Han vill [i enlighet med Sin visdom] till den raka vägen” (den heliga Koranen 2:213)

 

”Den som lyder Sändebudet har sannerligen lytt Gud; och den som frånvänder så har Vi inte sänt dig att vaka över dem [och du är inte skyldig för deras val]” (den heliga Koranen 4:80)

- Det Sista Sändebudets efterträdare – Imamer(A)

Vad händer med ledarskapet efter den sista Profeten(S)? Vad innebär benämningen Imam? Vem kallas Imam inom de olika muslimska inriktningarna? Och vad avser shia med den specifika innebörden av Imam?

 

Föreställ dig att du vill nå en destination och frågar efter en adress. Medan en vägvisare pekar på målet och beskriver för dig hur du ska ta dig dit, erbjuder en vägledare dig att följa med honom, går hela vägen med dig och tar dig hela vägen till målet. Behovet av en vägledare som visar vägen till målet är en nödvändighet i sig medan det en Imam gör, utöver att visa vägen, är att även bistå med aktiv hjälp och i själva verket föra den som så önskar ända fram till målet för att säkerställa dennes framkomst. Imamat är således både ett vägledande och ett ledande sammantaget.[15]

 

Själva ordet ”imam” refererar i grunden till den som går i täten och leder, det vill säga en ledare som även är vägvisare och vägledare. Både sunni- och shiamuslimer kallar exempelvis böneledaren för ”imam”, eller mer specifikt för ”imam jama’a” (samlingsbönens ledare), för att ange att personen ifråga leder bönen. Detta medan Imamen(A) som gudomligt utvald vägledare är en omfattande titel för en vägledare och vägvisare i alla aspekter av tron och livet. Imamen(A) är på så vis även den ultimata återgivaren, tolkaren och beskyddaren av det Guds budskap; och i specifik bemärkelse det mest kompletta och slutgiltiga budskapet som Gud har sänt med Profeten Mohammad(S).[16]

 

Gud har aldrig lämnat människor utan vägledare och har sänt Sina profeter(A), en efter en, för människornas vägledning genom hela historien.

 

”Och din Herre förgör aldrig städer utan att Han sänder i dess huvudort ett sändebud som reciterar för dem Våra verser [och förkunnar våra tecken och budskap]; och Vi skulle aldrig förgöra städerna utan att dess invånare är förtryckare” (den heliga Koranen 28:59)

 

Likaså kan Gud inte heller ha lämnat människorna utan vägledning efter Profeten Mohammad(S), som var den sista av profeterna(A). Detta då mänsklighetens behov till vägledning fortgår fram till Domedagen. Med andra ord, så länge mänskligheten och dess behov till vägledning består kommer en befintlighet av en vägledare vara nödvändig, och Gud tillser detta behov. Därför finns det, och det måste finnas gudomliga vägledare även efter Profeten(S), i enlighet med Guds löfte om att inget folk lämnas utan en vägledare.[17]

 

Det basala behovet till ledare, inte minst på samhällsnivå, är en självklarhet som alla, både muslimer och icke-muslimer, erkänner. Behovet av ledare inom religionen, i egenskap av en sakkunnig att vända sig till, är också något både sunni och shia är eniga om. Det råder alltså ingen meningsskillnad när det gäller själva grundfrågan om nödvändigheten av ledare inom olika sammanhang i allmänhet och inte heller i mer specifika frågor, i synnerhet i fråga om samhällsstyre. Frågan som följer blir då vem ledaren ska vara och vilka egenskaper en ledare ska ha? Och vidare, hur ska ledaren väljas?

 

Förutom dessa två ledarskapsaspekter anger den shiamuslimska skolan, som är baserad på Profeten(S) och hans Ahl al-Baits(A) följe, nödvändigheten av en tredje aspekt av ledarskap som är det andliga och det själsliga ledarskapet. Denna form av ledarskap avser att leda människorna till fulländning i deras mänskliga essens, det vill säga i den själsliga, andliga och moraliska aspekten. Med andra ord utgör ledaren i detta fall en vägledare som värnar om och livnär människans själsliga andlighet och för människan till kamal (fulländning) och fullkomlighet i akhlaq (karaktär). Som den berömda hadithen (återberättelsen) där Profeten(S) säger:

 

”Sannerligen har jag sänts för att fullända makarim al-akhlaq (de storsinta egenskaperna [hos människan].”[18]

 

För att kunna leda denna väg och föra människorna till sådana andliga höjder krävs uppenbarligen att ledaren själv är en vägfarare som går i täten på denna väg och besitter de högsta och mest förfinade och storsinta karaktärsdragen. Gud säger i detta avseende riktad till Profeten(S):

 

”Och sannerligen är du förvisso av en storslagen karaktär [och moral]” (den heliga Koranen 68:4)

 

Och vidare uppmanar Gud de troende:

 

”Förvisso finns det för er i Guds Sändebud ett gott föredöme, för den som söker [och önskar nå] Gud, och den Sista dagen, och ihågkommer Gud mycket [och ständigt]” (den heliga Koranen 33:21)

 

”Säg: ’Lyd Gud och lyd Sändebudet; så om ni frånvänder så förvisso är det enbart [ansvar] på honom [för] det han fått bära [av ansvar] och på er är [ansvar för] det ni fått bära [av ansvar]; och om ni lyder honom vägleds ni; och det är inte på Sändebudet [av ansvar] utom det klara förkunnandet’” (den heliga Koranen 24:54)

- Tre aspekter för ledarskap

Följaktligen uppstår framförallt tre övergripande aspekter för ledarskap inom den shiamuslimska skolan:

 

  1. Det politiska samhällsledarskapet – därmed är den första specifika innebörden av Imam just ledare för samhället. Alla, inklusive icke-muslimer och olika muslimska skolor är överens om nödvändigheten av ledarskap i samhället; dock skiljer sig synen på villkoren som gäller för den ledaren och följaktligen även den specifika hänsyftningen, det vill säga vem som ska vara ledare.

 

  1. Det religiösa ledarskapet – utgör den andra specifika betydelsen av Imam som alla muslimska tankeskolor i sin helhet är enade om. Dock, även här uppkommer skillnaden i villkoren som den shiamuslimska skolan anger för den religiösa ledaren, med felfrihet[19] som det främsta villkoret. Detta blir liksom föregående punkt avgörande för den specifika hänsyftningen och personifieringen av ledaren i praktiken.

 

  1. Det moraliska och själsliga ledarskapet – den tredje specifika innebörden av Imam är alltså ifråga om människors andliga utveckling och blomstringen av mänsklighetens essens. I detta avseende anger den shiamuslimska skolan att ledaren själv måste vara insan kamil (den perfekta människan) och stå på toppen av moralisk raffinering och själslig höjd rent praktiskt. På så vis kan denna insan kamil vara en ledare, en vägledare och en hujja (argument och bevis) för andra människor. Detta förutsätter utöver felfrihet även omfattande vetskap om verkligheten av världen, inklusive ghayb (det fördolda), och koppling till den gudomliga källan av sanning och visdom.

 

Imam enligt shia är alltså en fullkomlig människa som innehar den högsta själsliga rangen och är fullständigt sakkunnig inom religionen och allt som krävs för mänsklighetens välbefinnande på vägen att uppnå dess skapelsemål. Därför är Imamen rättmätigt behörig och den främsta att leda samhället och människorna till fulländning ur alla aspekter.

 

I fråga om det politiska ledarskapet finner vi klart och tydligt stöd i både Koranen och Profetens(S) sunnah (förfarande och tillvägagångssätt i ord och handling). I Koranen nämns Profetens(S) samhällsledande roll i både specifika sammanhang som planering, försvar och dömande samt i mer övergripande sammanhang.

 

” [O Mohammad] Vi har nedsänt till dig Skriften med haqq (rätt och sanning) för att du ska döma mellan människorna med det som Gud har visat dig; och var inte för bedragarna en försvarare” (den heliga Koranen 4:105)

 

”O ni som har antagit tron, lyd Gud och lyd Sändebudet och Ulo al-amr (de som har getts förmyndarskap) bland er; så om ni är oeniga i något, återgå då med det till Gud och Sändebudet om ni [verkligen] tror på Gud och den Sista dagen; det är det goda och det bästa avgörandet [och utgången]” (den heliga Koranen 4:59)

 

” [O Mohammad] säg: ’Om ni älskar Gud, följ mig så att Gud älskar er och förlåter er era synder; och sannerligen är Gud den [mycket] Förlåtande den Barmhärtige’” (den heliga Koranen 3:31)

 

Vi kan även se den samhällsledande rollen i andra profeters(S) historia där mer kända och framstående exempel är profeterna Dawood(A) [David], Sulayman(A) [Salomo], Musa(A) [Moses] och Haroon(A) [Aron]. Även andra profeter(A) har haft detta samhällsledande ledarskap i form av den revolutionsvåg som de initierade och ledde inom samhället mot sina samtida tyranner.

 

”O Dawood [David], sannerligen har Vi låtit dig vara [khalifa] en ställföreträdare på jorden, så döm mellan människorna med haqq (rätt, sanning och rättvisa) och följ inte lusten [av jaget] så den förvillar dig från Guds stig; förvisso de som förvillas från Guds stig, för dem är ett hårt straff för att de [försummat och] glömt Räkenskapens dag” (den heliga Koranen 28:26)

 

”Och förvisso hade Haroon [Aron] sagt till dem innan dess [att Musa kom tillbaka]: ’O [mitt] folk, sannerligen har ni enbart prövats [en svår prövning] med det; och sannerligen är er Herre den Nåderike så följ mig och lyd min befallning” (den heliga Koranen 20:90)

 

När det gäller det religiösa ledarskapet ter det sig självklart att profeterna(A) i egenskap av Guds utsända är både mottagare och förmedlare, samt första efterföljare och verkställare av Hans wahy (nedsända budskap). Med denna roll utgör dem alltså den levande referensen som människor vänder sig till för att få Guds budskap. Följdfrågan här blir vad som händer efter den sista Profetens(S) bortgång? Vem är behörig för denna roll och har befogenhet att fullfölja uppdraget? Det är uppenbart, utifrån tidigare argument, att det religiösa ledarskapet inte kan avta med den sista Profetens(S) bortgång då behovet till det religiösa ledarskapet är kvarstående. Så vem blir efterträdaren?

 

Det moraliska och själsliga ledarskapet är också nödvändig och kvarstående efter Profetens(S) bortgång och leder till samma fråga: vem är efterträdaren?

 

Det är uppenbart att varje profet(A) var efterträdare till föregående profet(A), vilket framgår tydligt av Koranens verser och det faktum att alla profeter(A) följde en och samma linje och framförde samma grundbudskap.[20] Det står även klart att det kunde finnas flera profeter(A) samtidigt, där den ena hade ställningen av ledare medan den andra var följeslagare – exempelvis profeten Loot(A) som var följeslagare till profeten Ibrahim(A).[21] Det är också ett faktum att profeterna(A) alltid lämnade en ställföreträdare eller hänvisade till en efterträdare efter sig själva på Guds order och att människorna aldrig lämnades åt sitt eget öde – exempelvis profeten Musa(A), då han skulle till Guds möte på Toor-berget [Sinai], lämnade sin bror Haroon(A) som sin ställföreträdare bland Bani Israel.[22] Detta leder oss återigen till frågan om vem Gud har valt som efterträdare och ledare efter Sin sista Profet(S)?

- Varför behövs efterträdare?

En fråga som kan uppkomma är varför det behövs efterträdare efter en profet(A)? Det är ju uteslutande profeterna(A) som tar emot det nedsända budskapet och detta upphör med profeterna(A). En del använder detta som argument för att ställa frågan om inte det budskap som kvarstår efter en profet(A) räcker för fortsatt vägledning?!

 

Märk att det tidigare nämnda behovet för ledarskap inom olika aspekter fortsätter vara minst lika aktuellt, om inte mer, även efter den sista Profeten(S). Människan behöver alltså det gudomliga budskapet, som nedsänds via wahy, för att nå målet välbehållen på bästa, snabbaste och enklaste vis. Visserligen har människan blivit välsignad med aql (förnuft, intellekt och hjärna) och hon erhåller kunskap genom erfarenhet, men detta är som det har konstaterats inte tillräckligt.[23] Alltså, precis som människan behöver mat, dryck och boende för sitt kroppsliga välbefinnande behöver hon andlig näring via gudomlig vägledning för sitt framförallt själsliga välbefinnande, men även sitt fysiska, sociala och psykiska välbefinnande.

 

Den gudomliga uppenbarelsen har funktionen av en manual sänt av Skaparen, via en vägledare, för skapelsens vägledning. Detta medan vägledaren har funktionen av den sakkunnige instruktören, den vägledande läraren och den omtänksamma tränaren. Saknaden av en vägledare och instruktör som förklarar och visar den praktiska tillämpningen av uppenbarelsen, vore som att använda en teoretisk medicinbok utan att vända sig till en läkare! Även den mest kompletta medicinboken kan misstolkas om inte en medicinkunnig som har överblick i ämnet, kan tyda symptomen rätt, förstå sambanden och tillämpa kunskapen korrekt. På liknande sätt behövs, vid sidan av Guds nedsända budskap, en ren och sakkunnig vägledare och instruktör som förklarar den sanna innebörden och den praktiska implementeringen av budskapet samt leder dess tillämpning. Med andra ord är befintligheten av en felfri och gudomligt utvald Imam(A) nödvändig vid sidan av Koranen. Dessa två går hand i hand och krävs tillsammans för en korrekt och komplett förståelse och tolkning av budskapet.[24] Detta gäller också i fråga om ledarskap för samhället och ledarskap för själen.

F2. Vägledarna efter Profeten(S)

Utifrån tidigare diskussion där behovet av en vägledare konstaterades vara logiskt och nödvändigt står det klart att det måste finnas gudomligt utvalda ledare även efter Profeten(S). Detta med utgångspunkt i Koranversen om att varje folk har en vägledare samt utifrån det historiska perspektivet och att Guds förfarande i frågan har varit att ständigt förse människor med vägledare. Den naturliga följdfrågan blir då, vilka är dessa vägledare som ska leda mänskligheten till Gud efter Profeten Mohammad(S)?

 

Profeten(S) har i många återberättelser angett att det finns vägledare efter honom och även nämnt antalet av dessa vägledare, att de är Imamerna(A) från hans Ahl al-Bait(A), och specifikt vilka de är[25]. Människorna blev alltså beordrade av Gud, via Profeten(S) och genom hans ord och handlingar, att efterfölja dessa Imamer(A). Med andra ord är Imamerna(A) utvalda av Gud Själv som rättmätiga ledare för att fullfölja Profetens(S) väg och beskydda religionen.

 

Precis som profeterna(A) har varit de frommaste, renaste, kunnigaste och moraliskt noblaste bland sina folk och således valts ut av Gud för att leda människorna till deras Herre, krävs detsamma för de utvalda ledarna efter den sista Profeten(S). Något som även historien har fått bevittna då Imamerna(A) har varit överlägsna deras tids folk i fromhet, renhet, kunskap, insikt och alla nobla värderingar.[26] Detta då religionen, som det tillvägagångssätt som för mänskligheten till raffinering, är levande och fortsättningsvis kräver ledare som är föregångare på denna väg. För att kvalificera och kunna leda folket på bästa vis måste dessa ledare löpa minst risk att distraheras, göra misstag, luras, frestas eller falla för egna lust och begär.[27]

 

Således tillkännagav Profeten(S) Imamerna(A) som efterträdare och ledare efter honom, precis som tidigare profeter(A) tillkännagivit nästkommande profeter(A) och efterträdare, samt den sista Profeten(S). Och likaså tillkännagav varje Imam(A) inför sitt samtida folk både nästkommande Imam(A) och efterföljande Imamer(A), samt den sista Imamen(AJ).

 

”Och [ihågkom] då Isa [Jesus], Marias son, sa: ’O Bani Israel [Israels barn], sannerligen är jag Guds sändebud till er, bekräftandes det som [tidigare sänts och] finns i mina händer av Tora, och jag kommer med det glada budskapet om ett Sändebud som kommer efter mig vars namn är Ahmad’[28]; så när han [det utlovade Sändebudet] kom till dem med de klara tecknen sa dem: ’Detta är en klar trolldom’” (den heliga Koranen 61:6)

 

En av Profetens(S) kända följeslagare som är återberättare av hadith och accepterad som en autentisk källa av både sunni- och shiamuslimer är Ibn Abbas. Ibn Abbas har i fråga om koranversen där varje folk anges ha en vägledare[29] återberättat:

 

”Efter denna vers lade Profeten(S) sin heliga hand på bröstet och sade: ”jag är förvarnaren” och sedan pekade på Alis(A) axel och sade: ”O Ali, vägledaren är du och genom dig vägleds de vägledda efter mig”[30]

 

Detta har återberättats och skildrats i flertalet pålitliga återberättelser bland sunnitiska lärdas egna böcker av flera olika följeslagare, inklusive Imam Ali(A) själv som var Profetens(S) första och främsta följeslagare. Frågan som ställer sig självt är hur det kommer sig att trots att Profeten(S) åtskilligt och vid många tillfällen yttrade och uttryckte detta öppet och tydligt, insisterar en del ändå på att göra andra tolkningar av både versen och flertalet historiska händelser där Profeten(S) förkunnat Imam Alis(A) ställning?

 

Imam Ali(A) har även i enlighet med versen sagt:

 

”Sannerligen lämnas inte jorden utan en gudomlig ställföreträdare som reser sig med gudomliga bevis och argument, antingen [medan han är] synligt synbar eller undanskymt fördolt, så att Guds bevis och argument inte förstörs”[31]

 

Imam Baqir(A) och Imam Sadiq (A) har även i kommentar till versen ovan sagt:

”Varje Imam är vägledare för folket i sin tid”[32]

 

Det faktum att jorden inte lämnas utan en gudomlig vägledare, antingen öppet och synlig eller fördold och undanskymd;[33] detta är enbart förenligt och överensstämmande med shiaislams troslära.

 

Då versen säger att det i varje tid och för varje folk finns en vägledare, och att den första av dessa enligt Profeten(S) är Imam Ali(A), uppstår den naturliga följdfrågan; vilka är de andra?

 

Eftersom dessa vägledare är utvalda av Gud och finns i varje tidsålder, är det också av Gud och via Hans Profet(S) som vi har fått veta att vägledarna är de 12 Imamerna(A). Utöver Imam Ali(A) är de 11 nästkommande Imamerna(A) av Profeten Mohammads(S) ätt via hans dotter Fatima Zahra(A) och Imam Ali(A); dessa är Imam Hassan(A), Imam Hossein(A), Imam Sajjad(A), Imam Baqir(A), Imam Sadiq(A), Imam Kadhim(A), Imam Ridha(A), Imam Jawad(A), Imam Hadi(A), Imam Askari(A), och vår tids Imam, Imam Mahdi(AJ).[34]

 

Följaktligen är Profeten(S) och Fatima Zahra(A) tillsammans med 12 Imamerna(A) kända som 14 ma’soom (felfria).

F3. ’Isma (felfrihet) – varför är det ett villkor?

I vårt vardagliga liv vet vi att en trovärdig person som representerar någonting måste leva i enlighet med värderingarna av det som representeras. En högt uppsatt tjänsteman på ett företag kan tas som exempel. Idag vet vi att företagskulturer är väldigt viktiga och noggrant skapade utifrån värderingar som alla i företaget känner till. Skulle en hög representant för företaget på en mässa bete sig i motsats till dessa värderingar kommer åhörarna få misstro mot själva företaget. Skulle då ett heligt och felfritt budskap, från en bristfri Gud, som är avsett för att leda mänskligheten mot sitt skapelsemål representeras av en människa som kan göra fel och därmed underminera hela budskapets syfte och mening?! Gud som innehar absolut Visdom och förser med absolut Vägledning skulle aldrig utse en vägledare som riskerar att förstöra, korrumpera eller underminera pålitligheten i det felfria och heliga budskapet som presenteras.

 

Imamerna(A) är alltså de främsta bland människor på alla plan inom alla godheter. Detta ger de befogenhet att vara ledare för människorna och föregå i täten på den väg och i den lära som de kallar människorna till. I detta sammanhang utmärker sig därför en egenskap hos samtliga av Guds utvalda ledare, inklusive Imamerna(A) – nämligen ’isma som innebär felfrihet.

 

Att vara fri från fel, brister och synder är en essentiell egenskap hos alla Guds vägledare. Detta betyder att de varken blir påverkade av lustiga begär för att begå synder eller gör misstag i sina uppgifter. Med andra ord måste de vara skyddade och immuna från diverse svagheter, fällor och snedsteg som vanliga människor kan hamna i på grund av framförallt moraliska orenheter i form av egenkärlek, låga och egocentriska lustar och begär eller brister i tro, kunskap och vilja. Guds utvalda vägledare däremot är fria från samtliga av dessa brister och alla defekter som på något sätt kan riskera att Guds budskap inte når människorna fullständigt.

 

Vägledarnas felfrihet härstammar från deras starka övertygelse och kännedom om Gud och skapelsens verklighet. Felfrihet är en nödvändig egenskap som ger den största möjligheten för att kunna lita på vägledarna och säkerställa budskapets korrekthet. Nödvändigheten av denna egenskap ligger alltså i att Guds budskap, som ska nå människorna och vägleda dem till Honom, inte får korrumperas eller skadas på vägen. Med andra ord är källan till budskapet, det vill säga Gud, utan någon brist och budskapet Han sänder till Sina tjänare är likaså bristfri. Därför måste även vägledarna vara felfria för att försäkra att budskapet når människorna fullständigt och på korrekt vis.

F4. Härledning till Imamernas(A) felfrihet från den heliga Koranen

Felfriheten hos Imamerna(A) kan härledas genom flera verser i den heliga Koranen däribland följande verser:

 

  • Imamat-versen – ”Jag gör dig till Imam”
  • Hadi-versen – ”För varje folk finns en vägledare”
  • Tathir-versen om renande – ”Gud vill rena er Ahl al-Bait”
  • Ulo al-amr-versen – ”Lyd Gud, Sändebudet och Ulo al-amr (de som har getts förmyndarskap)”

- Imamat-versen 2:124 – ”Jag gör dig till Imam”

När profeten Ibrahim(A), som redan var en profet, passerade en del svåra tester och prov med framgång sade Gud till honom: ”Jag tillsätter dig som Imam”[35]

 

”Och [ihågkom] då Ibrahim [Abraham] prövades av sin Herre med befallningar, så han fullgjorde dem; Han [Gud] sade: ’Sannerligen tillsätter Jag dig som Imam (ledare) för människorna’; han [Ibrahim] sa: ’Och från min avkomma?’; Han [Gud] sade: ’Mitt löfte nås inte av förtryckarna’” (den heliga Koranen 2:124)

 

Det första som kan noteras i samband med denna vers är att profeten Ibrahim(A) blev befordrad till ställningen av Imam efter att han framgångsrikt avklarat vissa prövningar. Han var vid det tillfället alltså redan profet men blev befordrad till att bli en Imam och ledare. Detta framkommer tydligt i versen då Gud specifikt uttalar att Ibrahim(A) sattes på prov och efter att ha klarat prövningarna skulle upphöjas till Imam. Av detta kan man förstå att ställningen och positionen av imamat är högre ställt än profetskap[36] och således förutsätter det felfrihet, liksom profetskap. Detta då uppdraget som en Imam har är i grunden att bevara, fullfölja och verkställa den profetiska vägen.[37]

 

Det andra är att profeten Ibrahim(A) frågar Gud vidare i versen om hans avkomma också kan uppnå denna ställning varpå Gud svarar att syndarna inte kan erhålla denna ställning. Alltså innebär versen att Guds löfte om imamat inte omfattar syndare och når endast de av Ibrahims(A) avkomma som inte begår förtryck, det vill säga inte handlar i orätt eller begår synder. Därmed fastslår Gud genom denna vers slutsatsen att ställningen av imamat kräver felfrihet och innebörden av denna vers är belägg för felfrihet hos Guds utvalda Imamer.

- Hadi-versen 13:7 – ”För varje folk finns en vägledare”

”Och de som förnekar [budskapet] säger: ’Varför har det inte nedsänts över honom ett tecken från hans Herre?!’ Sannerligen är du endast en varnare [som kallar till den raka vägen], och för varje folk finns en vägledare [som leder dem på den]” (den heliga Koranen 13:7)

 

I tidigare förklaringar i samband med denna vers och frågan om vägledare, framgår det tydligt att dessa vägledare är gudomligt utvalda[38]. Vidare har Profeten(S) förkunnat Imam Ali(A) som den första specifika vägledare som denna vers syftar på[39], medan Imamerna(A) av Ahl al-Bait(A) utgör de nästföljande vägledare som versen syftar på.[40] Då det inte förekommer några villkor eller begränsande ramar i beskrivningen av vägledare i denna vers, innebär det att det är frågan om en absolut och fullkomlig vägledare. En absolut och fullkomlig vägledare, med total befogenhet, kan inte vara någon annan än en felfri vägledare. Detta då Gud inte sänder någon som riskerar att begå fel, för att vägleda människorna.[41]

- Tathir-versen 3:33 – ”Gud vill rena er Ahl al-Bait”

”Och [O Sändebudets hustrur och troende kvinnor] var i era hem och [då ni går ut] dra inte uppmärksamhet likt uppmärksamheten som drogs i första ignoransens era, och upprätta bönen och ge allmosa-skatten, och lyd Gud och Hans Sändebud. Sannerligen vill Gud förvisso endast avlägsna orenheten [från synd] från er Ahl al-Bait [Profetens(S) hushåll] och rena er en fullkomlig renhet” (den heliga Koranen 33:33)

 

I denna vers framkommer det tydligt att Gud renar Ahl al-Bait(A) från rijs – allt som innebär smuts och låghet inklusive otro, avgudadyrkan, synder, ignorans och okunskap, Shaitans(LA) åtkomst, misstag, brister, moraliska förfall, glömska och alla andra ofullkomligheter. Ahl al-Bait(A) i denna vers syftar på Profeten(S), Imam Ali(A), Fatima Zahra(A), Imam Hassan(A) och Imam Hossein(A), samt de nio efterföljande Imamerna(A) av Imam Hosseins(A) avkomlingar[42]. Det framgår tydligt att de är renade från synd och brist och att deras renhet har gjorts fullkomlig av Gud; och att vara fullkomligt renad från synd innebär att de är felfria. Profeten(S) har även sagt angående detta:

 

”Jag och min Ahl al-Bait(A) är befriade från synd”[43]

 

I detta avseende brukar frågan dyka upp om vilka som egentligen ingår i Ahl al- Bait(A) och vem versen syftar på, då den inledningsvis talar om Profetens(S) hustrur.

 

Den vackra koraniska finessen och precisionen i varje ordval och uttryck utgör ett klart lysande faktum för varje person som kommer i kontakt med Koranen och studerar den omsorgsfullt och med eftertanke, i synnerhet för det tränade ögat och för de som har kunskaper inom bland annat det arabiska språket. Det är också denna precision som kastar ljus på denna fråga och klargör dess svar.

 

I detta fall talar denna vers, som angivet, inledningsvis om Profetens(S) hustrur vilket står klart både genom det uttryckliga tilltalet ”O Profetens hustrur” i versen innan och genom den exklusivt feminina ändelsen som används i både tathir-versen, verserna innan och verserna efter.[44] Men just när det kommer till denna specifika del av versen där Ahl al-Bait(A) nämns och det anges att Gud har fastställt att rena just Ahl al-Bait(A), ändras helt plötsligt ändelsen till maskulin form. Inom det arabiska språket är en maskulin ändelse allomfattande och kan innefatta både män och kvinnor till skillnad från den feminina ändelsen som endast omfattar kvinnor. Därmed uppstår frågan; varför denna ändring av ändelse?

 

Det står klart att ändringen från en feminin ändelse i början av versen, till den maskulina formen i mitten av versen har en betydelse. Så vad betyder det? Utifrån att den maskulina ändelsen kan omfatta både män och kvinnor, medan den feminina ändelsen bara kan omfatta kvinnor, innebär det att Ahl al-Bait(A) som nämns i versen, inte refererar till den tilltalade feminina grupp som nämns tidigare i versen. Följaktligen innebär det också att ”Ahl al-Bait(A)” refererar till en specifik skara där både man och kvinna ingår. Så vilka är Ahl al-Bait(A)?

 

Vidare står det klart av dessa verser, och även andra med betydligt skarpare ton[45], att Profetens(S) hustrur inte var fria från att begå synder och misstag. Faktum är att de tillsägelser som är riktade till dem specifikt, i dessa verser och andra, är just på grund av denna verklighet och i samband med faktiska händelser som finns återgivna i historien. Därmed kan inte Profetens(S) hustrur vara menade i den Ahl al-Bait(A) som beskrivs vara renande från synders orenhet; särskilt inte i den absoluta fullständiga bemärkelse som anges i versen, vilket leder tillbaka till frågan om vilka som ingår i Ahl al-Bait(A) i så fall.

 

Svaret på frågan tillkännages av Profeten(S). Denna specifika del av versen hade nedsänts upprepade gånger då Profeten(S) befann sig i en samling med sitt allra närmaste hushåll bestående av hans dotter Fatima Zahra(A), hennes make Imam Ali(A) och deras söner Imam Hassan(A) och Imam Hossein(A). Utöver att Profeten(S) förmedlar detta till folket, samlar han vid upprepade tillfällen och i olika sammanhang Imam Ali(A), Fatima Zahra(A), Imam Hassan(A) och Imam Hossein(A) vid sin sida och reciterar just denna del av versen inför andra samtidigt som han uttryckligen anger att denna samling av fem utgör Ahl al- Bait(A). Under vissa tillfällen markerar Profeten(S) detta till och med genom att sprida ett täcke eller mantel på denna samling av fem och recitera samma vers, medan andra personer däribland hans hustrur finns i närheten och inte inkluderas i Ahl al-Bait(A).[46] Detta ledde till att benämningen ”ashab al-Kisa’” (Mantelns Samling) blev vida känt bland Medina-borna, liksom benämningen ”Ahl al- Bait(A)”. Det återberättas även att under en period på flera månader efter versens nedsändelse, stannade Profeten(S) dagligen upp vid Imam Ali(A) och Fatima Zahras(A) husdörr in till moskén och hälsade de med uttrycket ”Ahl al- Bait” så att omgivningen tydligt skulle höra det.[47]

- Ulo-l-amr-versen 4:59 – ”Lyd Gud, Sändebudet och Ulo al-amr”

”O ni som har antagit tron, lyd Gud och lyd Sändebudet och Ulo al-amr (de som har getts förmyndarskap) bland er; så om ni är oeniga i något, återgå då med det till Gud och Sändebudet om ni [verkligen] tror på Gud och den Sista dagen; det är det goda och det bästa avgörandet [och utgången]” (den heliga Koranen 4:59)

 

I versen befaller Gud de troende att lyda Gud samt lyda Profeten(S) OCH ”Ulo al-amr (de som har getts förmyndarskap)”. Befallningen ”Lyd” i denna vers anger en absolut och fullständig lydnad då det inte anges några förbehåll eller villkor för lydnaden. Vidare åtföljer lydnaden till Ulo al-amr lydnaden till Profeten(S), vars lydnad är underordnad lydnaden till Gud enligt versens formulering. Därmed innebär denna befallning till lydnad av Gud, Profeten(S) och Ulo al-amr en total lydnad under alla omständigheter. Frågan som uppstår här är vilka är dessa Ulo al-amr som måste lydas ovillkorligt?

 

Det är uppenbart att dessa Ulo al-amr inte kan vara vilka personer som helst, även om de är goda, då ovillkorlig lydnad inte är till för personer som kan begå misstag. Med andra ord är ovillkorlig lydnad av någon som inte är felfri vare sig logiskt eller överensstämmande med islams övriga läror. När Gud som är felfri, befaller till Sin egen lydnad, och även till Profetens(S) lydnad som också är felfri, och därefter till en tredje grupp, så syftar Gud inte på något annat än felfria vägledare.

 

När en av Profetens(S) framstående följeslagare, Jabir ibn Abdullah al- Ansari(RA), frågar Profeten(S) om vilka Ulo al-amr i verser syftar på, svarar Profeten(S):

 

”De är mina efterträdare och muslimernas Imamer efter mig, varav den första är Ali ibn Abu Talib, och efter honom, i ordning, Hassan, Hossein, Ali ibn al-Hossein [as-Sajjad], Mohammad ibn Ali [al-Baqir], Ja’far ibn Mohammad [as-Sadiq], Musa ibn Ja’far [al-Kadhim], Ali ibn Musa [ar- Ridha], Mohammad ibn Ali [al-Jawad], Ali ibn Mohammad [al-Hadi], Hassan ibn Ali [al-Askari] och al-Mahdi.”[48]

 

Detta är helt i linje med Profetens(S) uttalande:

 

”Den som lyder Ali, lyder mig, den som lyder mig, lyder Gud, den som inte lyder Ali lyder inte mig, den som inte lyder mig, lyder inte Gud.”[49]

 

 

Sammanfattning av kapitel 3

E3. Den huvudsakliga skillnaden mellan sunni- och shiaislam är frågan om islamiskt ledarskap (Imamat)

 

  1. I varje tid och varje era finns en vägledare, och Gud har aldrig lämnat mänskligheten utan vägledare som kan hjälpa människorna att uppnå sitt skapelsemål. Vägledarna är profeterna(A) och Imamerna(A).

 

F1-2. Människorna behöver vägledning. Profeten(S) har i många återberättelser nämnt att vägledarna efter honom är Imamerna(A) från Ahl al-Bait(A).

 

F3. Att vara fri från fel och synd är en egenskap hos alla Guds vägledare. Detta betyder att de varken blir påverkade av lustfyllda begär för att begå synder eller gör misstag i sina uppgifter. Detta är av stor vikt för deras pålitlighet och säkerställandet av att budskapet som presenteras är korrekt.

 

F4. Felfriheten hos Imamerna(A) kan härledas genom flera verser i den heliga Koranen, bl.a: versen om Imamat, versen om en vägledare för varje folk, versen om tathir och versen där Gud befaller de troende att lyda Ulo-l-amr.

________________________________________________________________________

[1] Ämnet Guds rättvisa och varför den är av essentiellt värde, inte minst på grund av dess historiska och praktiska aspekter inom frågor som människans fria vilja m.m., har berörts i korthet i boken; se C2 och E. Frågan om adl och vad det innebär i praktiken, framförallt inom den teologiska och filosofiska arenan, är en av de huvudsakliga frågor som varit föremål för diskussion speciellt under de första århundradena i Islams historia. Utifrån bland annat denna fråga har olika tankelinjer uppstått och gett upphov till förgreningar inom den islamiska skolan. Asha’era och ’Adliyya är två huvudlinjer som framförallt uppstod i samband med denna fråga. En grupp kallad Asha’era och en del andra sunnimuslimska förgreningar blev kända som Asha’era medan shia och en del andra sunni förgreningar som Mu’tazila blev kända som ’Adliyya, utifrån deras huvudsakliga ståndpunkt i fråga om adl och gudomlig rättvisa. I stora drag påstod Asha’era att rättvisa inte är ett eget koncept som Guds handlingar är i enlighet med, och ansåg alltså inte en reell verklighet för rättvisa. Detta ledde så småningom till frågor som huruvida det finns en rättvisa som människan kan uppfatta utan behov till yttre instruktioner samt vidare kring huruvida människan har en fri vilja. Detta medan ’Adliyya menade att adl är reell och Guds handlingar är i enlighet med den, och det är också utifrån detta som människan kan uppfatta rättvisa och ha en fri vilja, inom den ram Gud föreskrivit, och därav ställs till svars för sina handlingar baserat på rättvisa. Detta är en djupare diskussion som behöver studeras närmare av intresserade. För mer hänvisas bl.a. till Shahid Mutahharis(RA) böcker; se C2.

[2] Nu’man ibn Thabet känd som Abu Hanifa – Hanafi-skolan; Malik ibn Anas – Maliki-skolan; Mohammad ibn Idris känd som Shafe’i – Shafe’i-skolan; och Ahmad ibn Hanbal – Hanbali-skolan. Dessa var samtida framförallt med Imam Baqir(A) och Imam Sadiq(A); se bl.a. W2.

[3] Det finns många skildringar kring detta, inte minst i sunni källor från sunni lärda. Däribland har Abu Hanifa sagt följande om Imam Sadiq(A): ”Jag har inte sett visare än Ja’far ibn Mohammad [as-Sadiq] och han är den kunskapsrikaste bland folket” (Siyar A’lam al-Nobala’ av Shams ad-Din Thahabi volym 6 s 257; samt Tarikh al- Kabir volym 2 s 198–199 hadith 2183)

[4] Inre medel som aql (förnuft, intellekt och hjärna) och förmågan att urskilja och överväga samt reflektera, fitra som ett inre medfött rättesnöre och ledfyr, samt yttre medel som profeter(A) och deras efterträdare. Dessa ämnen har behandlats genomgående i boken; se bl.a. B3 och E1.

[5] Ämnet behandlas utförligare längre fram i kapitlet; se även F4.

[6] Detta har bl.a. angetts i vers 13:7 av den heliga Koranen.

[7] Hela profeten Ibrahims(A) speciella historia skildras vackert i den heliga Koranen, däribland denna händelse som återges bl.a. i surah as-Saffat (den heliga Koranen 37:102–112).

[8] För utförligare redogörelse kring ämnet hänvisas bl.a. till boken Imamat (2007) av ayatullah Makarim Shirazi(HA); svensk översättning utgiven av Den Väntades Vänner.

[9] Ämnet fitra har behandlats utförligt tidigare i boken; se B3.

[10] Ämnet tawhid har behandlats tidigare i boken; se bl.a. A.

[11] Se första kapitlet i boken i samband med ”De tre basala frågor som alla människor tampas med”.

[12] Detta är framstående hos alla Guds utvalda profeter(A) och hos Imamerna(A), inte minst i deras överlägsna visdom och kunskap inom alla vetenskapliga fält, vilket berörs i korthet i samband med ämnet ”Islam och vetenskap – ingen motsättning”; se slutet av B1. Profeten(S) och alla 12 Imamer(A) var levande exempel på blomstringen av människans potential och vidden av dess omfattning, och uppfostrade alla som var villiga och mottagliga till att utvecklas likaså. Därmed kom deras närmaste följeslagare att vara de mest framstående i samhället och inom olika fält. Imam Baqir(A) och Imam Sadiq(A), under vars samtidvetenskapen kom i fokus och fick utrymme att utvecklas, lämnade exempelvis stort avtryck inom de vetenskapliga fälten och uppfostrade många studenter som kom att ha en avgörande roll för vetenskapens utveckling på världsnivå.

[13] Ämnet felfrihet behandlas utförligare längre fram i kapitlet; se F3.

[14] Ämnet fitra har behandlats tidigare; se B3.

[15] För utförligare redogörelse kring ämnet hänvisas bl.a. till boken Imamat (2007) av ayatullah Makarim Shirazi(HA); svensk översättning utgiven av Den Väntades Vänner.

[16] Utöver den omfattande betydelsen av Imam, använder shia titeln Imam som en specifik benämning för de 12 Imamerna(A) av Profetens(S) ätt. Där titeln efterföljs av (A) refererar det alltså till någon av de 12 Imamerna(A) där (A) står för ”alayhi as-salam” (frid vare över honom/henne/dem). Även Profetens(S) dotter, Fatima Zahra(A) och andra profeter(A) hälsas med samma hälsning vid deras omnämnande av respekt. Detta medan (S) som används för Profeten(S) står för ”salla Allah alayhi wa Aalehi wa sallam” (Guds välsignelser vare över honom och hans ätt [Ahl al-Bait(A)]); utifrån Guds befallning i den heliga Koranen 33:56.

Vidare står (RA) för ”ridhwan-Allah alayh” (Guds belåtenhet vare över honom/henne/dem) och används i boken för avlidna följeslagare eller lärda. Förkortningen (HA) står för ”hafedhah-o-Allah” (må Gud bevara honom), används för lärda som är vid liv.

[17] Ämnet har behandlats utförligt tidigare i detta kapitel; se F.

[18] Denna hadith har återgetts både i sunni och shia källor; däribland Sunan al-Kobra av Beyhaqi volym 10 s 323; samt Bihar al-Anwar av allamah Majlesi volym 68 s 382.

[19] Ämnet felfrihet har behandlats utförligt längre fram i boken; se F3.

[20] Se bl.a. E2 och H.

[21] Det refereras till detta i den heliga Koranen bl.a. i 29:26.

[22] Denna händelse återges i flertalet verser i den heliga Koranen däribland i 7:142. Ämnet har behandlats utförligare längre fram i boken i samband med hadith Manzila; se bl.a. O och vidare.

[23] I samband med människans potential, de förutsättningar som ingår i hennes skapelse samt hennes ytliga och djupgående behov kan människans förnuft påverkas många influenser. Detta gör att människan trots sin förmåga att urskilja rätt från fel, inte alltid gör rätt val. Detta ämne berördes i bokens första kapitel.

[24] Profetens(S) framför detta vid flertalet tillfällen, inte minst i det som blivit känt som hadith ath-Thaqalayn (de två värdefulla tingen/tyngderna); se G3.

[25] Se kapitel 4. C1. 12 Imamer(A) från min ätt.

[26] Mer om den historiska vittnesbörden följer längre fram i samband med skildringen av varje Imams(A) historia.

[27] Ämnet har diskuterats utförligt tidigare i samband med den övergripande om ”varför behövs vägledare”; se F.

[28] Ahmad är ett av Profeten Mohammads(S) namn och enligt vissa skildringar anges det vara Profetens(S) himmelska namn.

[29] ”Och de som förnekar [budskapet] säger: ’Varför har det inte nedsänts över honom ett tecken från hans Herre?!’ Sannerligen är du endast en varnare [som kallar till den raka vägen], och för varje folk finns en vägledare [som leder dem på den]” (den heliga Koranen 13:7)

[30] Hadithen refererar till den heliga Koranen 13:7. Denna hadith och liknande är återgivna både i sunni och shia källor varav några är: Shawahid al-tanzil av Hakim al-Haskani volym 2 s 358, 359, 362; Durr al-Manthor av Suyuti volym 6 s 379; Majma’ al-Bayan av Tabarsi volym 10 s 795; Tafsir Kabir av Fakhr Razi volym 19/14; samt al-Mizan av Tabatabai volym 20 s 341; Usol al-Kafi volym 1/22 kapitel egenskaperna av kunskap (sefat al- elm) hadith 1 m.fl.

[31] Även denna hadith är återgiven i flertalet källor. För fler referenser hänvisas till en av dessa källor: Ihqaq ol- Haqq volym 3 s 88–89 m.fl.

[32] Hadithen skildras bl.a. i Noor ath-Thaqalayn volym 2 s 482–485. För hadithen samt mer kring ämnet hänvisas till lektion 7 i boken Imamat (2007) av ayatullah Makarim Shirazi; svensk översättning utgiven av Den Väntades Vänner.

[33] Detta faktum att Profeten(S) och Imamerna(A) redan på sin tid talade om Imam i ”fördoldhet” eller ”undanskymd” innebär att de talade om att detta skulle komma att bli aktuellt och förberedde folket genom att tala om detta. Historiegången som ledde till detta och vad som skulle gälla vid den begränsade tillgången till Imamerna(A), i synnerhet den sista Imamen(AJ), klarnar i samband med Imamernas(A) historia längre fram i boken.

[34] Profeten(S) har berättat om de 12 Imamerna(A) vid många tillfällen och några av hans hadither i detta avseende återges längre fram i boken; se bl.a. G5.

[35] Ämnet har behandlats i korthet tidigare i samband med ”Koraniskt belägg” för Guds val av Imam; se F.

[36] Detta är en djupare fråga som har berörts kort i samband med att Gud i versen 2:124 klargör att profeten Ibrahim(A), som redan var profet, fick ställningen av Imam efter att ha passerat särskilda prövningar med framgång. Detta innebär att ställningen av Imam erfordrade särskilda krav för att erhållas. För utförligare kring ämnet hänvisas till boken Imamat (2007) av ayatullah Makarim Shirazi; svensk översättning utgiven av Den Väntades Vänner.

[37] Observera att genom denna vers framgår att en profet(A) kunde också få ställningen av Imam, liksom i profeten Ibrahims(A) fall. Profeten Mohammad(S), som den främsta av Guds tjänare och den sista Profeten(S) med det slutgiltiga budskapet, hade också både ställningen av profet och Imam.

[38] Ämnet har behandlats utförligt tidigare i boken; se F.

[39] Detta faktum kan konstateras i flertalet hadither och i samband med flertalet historiska händelser där Profeten(S) förkunnar Guds val av Imam Ali(A), däribland i hadithen återberättad av Ibn Abbas; se F2. Även Profetens(S) tal i Ghadir Khum uppger detta; talet finns översatt på svenska på http://profeten.nu/khutba-ghadir- profetens-avskedspredikan.

[40] Se G5.

[41] Ämnet har behandlats utförligt tidigare i boken; se bl.a. F4.

[42] Detta anges också i flertalet sunni och shia källor däribland av Ahmad Ibn Hanbal, den sunnitiska Hanbali- förgreningens ledare, i hans bok Musnad Ibn Hanbal volym 1 s 331, volym 4 s 197 och volym 6 s 292.

[43] Denna hadith återges med denna formulering och andra liknande i flertalet källor däribland: Dala’el an- Nobowwa av Beyhaqi volym 1 s 171; Imta’ al-asma’ volym 3 s 208; Tafsir ad-Durr al-Manthoor volym 5 s 377–378.

[44] Det rör sig om flera verser som följer varandra; se den heliga Koranen 33:28–34.

[45] I den heliga Koranen, verser 66:1–5, refererar Gud med skarp ton till en händelse där två av Profetens(S) hustrur enligt versens beskrivning är involverade.

[46] Denna händelse upprepas och återberättas av flera personer varav några av Profetens(S) hustrur däribland Umm Salama(RA); se G4.

[47] Återigen återges skildringar på dessa händelser och liknande i både sunnitiska och shiitiska källor däribland i flertalet kommentartolkningar på den heliga Koranen där historiskt relaterade händelser anges bl.a. Jami’ al- Bayan ’an ta’wil ayat al-Qoran volym 12 del 22 s 6; Tafsir al-Qoran al-’adhim av Fakhr Razi volym 9 s 3131hadith 17673; Tafsir al-Qoran al-’adhim av Ibn Athir volym 3 s 494; Asbab an-Nozool av Neyshaboori s 295; ad-Durr al-Manthoor fi at-tafsir al-ma’thoor av Siyuti volym 6 s 604; al-Mustadrak ’ala as-Sahihayn  volym 2 s 416; samt Majma’ al-Bayan fi tafsir al-Qoran volym 7 s 559 och volym 8 s 357; Usol al-Kafi av Kulayni volym 1 s 286-287; al-Khisal av Sheikh as-Sadooq s 403 hadith 113 och s 580 hadith 1; al-Amaali av Sheikh Toosi s 368 och 783; Tafsir al-Mizan av allamah Tabatabai volym 16 s 312. Även Ahmad Ibn Hanbal, ledaren för Hanbali-förgreningen, en av de fyra sunnitiska förgreningarna, återger detta i sin bok Fadhael as- Sahaba (1403 e.H.) volym 2 s 761, och anger att Profeten(S) upprepade denna handling dagligen i 6 månader.

[48] Denna och liknande hadither är återgivna i flera källor däribland: Yanabi’ al-Mawadda av Qandoozi (1416 e.H.) s 494. För fler källor hänvisas till den angivna boken samt till kommentartolkningar av den heliga Koranen.

[49] Denna hadith och liknande skildringar finns i flertalet källor varav några är enligt följande; Kanz al-Ummal s 614 hadith 32974 och 32977; Mustadrak al-Hakim volym 3 s 128; samt Riyadh al-Nadira volym 3 s 110.