Qasim(A), ibn Imam Hassan(A) och Aun(A) och Mohammad(A), söner till Zaynab(A), samlades för att diskutera hur de skulle kunna försvara Imam Hossein(A) på bästa sätt. Det fanns en fast beslutsamhet av vilja i deras unga ansikten. Var och en av dem ville vara först ut till slagfältet, förberedda på att offra sitt blod. Även de få ord de utbytte sinsemellan indikerade på deras rädsla över att Imam Hossein(A) skulle hålla tillbaka dem från slagfältet. De diskuterade sinsemellan hur de skulle kunna övertyga Imamen(A), för att få tillstånd att gå ut till slagfältet.

Samtalen avbröts av en person som kom och meddelade Qasim(A) att hans mor Umme Farwa ville träffa honom. Han skyndade sig till tältet, och så fort han kom in, kramade hon sin son och sade: "Qasim min son, vet du varför jag ropade på dig? Jag vill påminna dig om din skyldighet gentemot din farbror, Imam Hossein(A). Jag vill berätta något för dig om den enastående kärlek och tillgivenhet som din far, Imam Hassan(A) hade för Imam Hossein(A). De bägge två var så hängivna till varandra, att de alltid tänkte och agerade samtidigt. Den minsta lilla smärta som drabbade den ena, kändes omedelbart av den andra brodern, det var som om dem vore tvillingar från samma embryo. Från den unika kärlek din far hade för Imam Hossein(A), kan jag föreställa mig hur han skulle ha agerat om han levt idag! Han skulle ha varit först ut med att offra sitt liv, för sin älskade broder. "

Hon stannade upp i några sekunder och sedan sade hon med en mjuk ton, medan hon funderade,: "Jag är säker på att hans vilja skulle vara att du offrade dig för honom denna dag. Mitt barn, när din far avled så var du för ung, för att förstå dig på livet . På dödsbädden var hans sista ord till mig: "Umme Farwa, jag anförtror dig och mina barn till Allah(SWT) och Imam Hossein(A). När Qasim växer upp, berätta för honom att min sista önskan var, att han skulle stå vid sidan av Imam Hossein(A) i både medgång och motgång. Jag kan se moln av förräderi samlandes runt Imam Hossein(A). En dag kan komma, då han kan behöva orubblig hängivenhet och uppoffringar från hans nära och kära. Fast jag kommer inte att få uppleva denna dag, som min sista önskan, är att du skall förbereda Qasim för denna dag redan från hans barndom." Hennes röst hämmades med känslor, när hon fortsatte: "Min Qasim, sedan den dagen din far tog sina sista andetag, har Imam Hossein(A) sett efter dig som sin egen son. Nej, han har behandlad dig bättre än hans egna söner vid alla tillfällen. Du vet själv, hur han har uppfyllt alla dina önskemål, så att du inte skulle sakna den kärleken och tillgivenheten från din far. Nu är det din tur att visa att du till en viss grad kan betala tillbaka din skuld av tacksamhet gentemot honom, genom, att offra ditt liv för honom innan någon av hans söner, bröder eller släktingar. Nu har du chansen att besvara hans kärlek och tillgivenhet, genom att visa fienderna att du är en ättling från Imam Alis(A) hushåll och kan svinga svärdet till ditt försvar för sanningen. "

Qasim(A) lyssnade till sin mor med huvudet nedböjt av respekt. Han kände sig mycket lättad över vad hans mor hade sagt till honom, eftersom han hade känt sig mycket oroligt över hur hon skulle reagera, då han närmade sig henne för att be henne om tillåtelse att gå ut i slagfältet. Han visste om hur hans mor var fäst vid honom, efter hans fars bortgång. Han var väl medveten om hur orolig hon brukade bli, om hon inte skulle få se honom ens för några timmar. Han hade trott att själva idén om att hennes son skulle marschera ut på slagfältet, skulle göra henne tokig. Det kändes nu som om hans mor hade avlägsnat en börda från hans axlar. Han kramade henne ömt och sade "Kära mor, jag vet inte hur jag skall tacka dig, för det du har sagt till mig just nu. Mina sonliga känslor för min farbror, Imam Hossein(A) är känd för dig. Min farbror Imam Hossein(A) har inte ens för ett ögonblick tillåtit mig att känna, att jag är föräldralös[utan en far]. Tack vare honom, har mina önskningar uppfyllts i vårt hus. Hur är det möjligt för mig, ibn Imam Hassan(A), att vara ovetande om mina skyldigheter gentemot honom? För mig är döden mycket bättre än att leva utan honom och min kära farbror Abbas(A) och mina kusiner Ali Akbar(A), Mohammad(A) och andra. "

Umme Farwa kände sig upprymd av det modiga svaret från hennes modiga son. En smärtsam tanke passerade hennes håg, att detta kära barn som varit trogen gentemot henne och som hon satte sin tillit till i alla sina förhoppningar, skulle omkomma på områdena i Karbala. Det var med stora ansträngningar som hon kontrollerade sig själv.

Under tiden Qasim(A) var borta, väntade både Aun och Mohammad på honom. Sedan återvände dem till deras tält för att trösta sin mor, Seyyeda Zaynab(A), vars sorg och bedrövelse saknade ord för att beskriva. När de gick in i tältet såg de henne sitta på marken med ett ljus i handen och tittandes intensivt på deras kusin, Ali Akbar(A). Som hon hade uppfostrat som sin egen son med en kärlek och tillgivenhet som var lika stor som för sin egen son. När hon såg att båda två kom in i tältet, bad hon dem att komma och sitta nära Ali Akbar(A). Båda två gjorde vad hon bad om. Hon vände sig mot dem och sade med låg röst: "Mina barn, vet ni vad morgondagen har i beredskap för oss? Det blir en dag av prövning, det blir en dag vars blod från vår familj kommer att flöda som vatten; Det blir en dag då blodshämnd av fienderna till Profetens(S) hus kommer att spillas. Jag vill att ni bägge två mina älskade söner, som skall fungera som försvarare för er farbror, Imam Hossein(A) och hans barn på bekostnad av era liv.

Efter en kort stund, tillade hon: "När jag skulle lämna Mecka så bad din pappa, Abdullah ibn Ja’far Tayyar(A) mig, att ta med er bägge två. För att om det skulle hända något på vägen, så skulle Aun, representera er far i sökandet efter martyrskapet och du, Mohammad, skulle vara mitt offer till Islam. "

Att höra deras mor tala på detta sätt, rörd deras själar inifrån. Hur skulle de berätta för deras mor att de var beredda på att offra sina liv för det öde som väntade dem. De båda två längtade till martyrskap, som försvar för Islam och dess okränkbara principer som, Imam Hossein(A) stod upp för djärvt och mot alla odds! Aun var den första att tala och hans röst var darrande med känslor när han sade: "Mamma, vi båda två känner oss så upprymda att veta, att vi har din tillåtelse att strida i försvar för vår farbror och hans familj. Med Guds vilja kommer vi båda två visa armén av Umar ibn Sa’d att vi är barnbarn till Ja’far Tayyar(A) vars tapperhet i strid blivit legendarisk. Vi skall utföra en sådan kamp imorgon, så att när du var gång mins oss och sörjer för oss, skall din sorg dämpas med stoltheten över att vi levt upp till vår familjs rykte. "

Aun hade knappt avsluta sin mening, när den yngre brodern, Mohammad utbrast och sade: "Min kärleksfulla mor, tro inte att vi behöver någon uppmuntran att strida tappert i morgon. Jag längtar efter att gå ut i strid för att försvara min farbror. Ända sedan min barndom har jag hört om min morfars, Imam Ali(A) och min farfars, Ja’far Tayyar(A) tapperheter. Detta är inte för ingenting som vi båda två har lärt oss konsten av krigföring som vår farbror, Abbas(A). Du kan vara säker på att så länge vi andas, ska vi inte låta den minsta skada närma sig vår morbror, Imam Hossein(A) eller någon av hans barn. "

Med detta svar av de modiga bröderna kände sig Seyyeda Zaynab(A) lugn. Hon ifrågasatte inte ens för ett ögonblick, deras hängivenhet eller pliktkänsla. Hon ansåg inte att det var nödvändigt att ingjuta något mod i dem, då hon visste att båda två var modiga och ädla söner till en modig och ädel far. Hennes kärlek till sina tappra söner ökade nu inom henne. Då hon föreställde sig dessa två ungdomar döda som martyrer, började hon känna hur hjärtat pressades samman.

Ali Akbar(A) som lyssnade tyst på deras samtal mellan mor och de två sönerna medan han observerade moderns och sönernas ansiktsuttryck. Med ett svagt lekande leende på hans läppar, sade han(A): "Vi som tillhör Profetens(S) familj kommer att gå ut för att möta döden som vår vana. I vilken ordning det blir, kommer Gud att avgöra." Kanske var han övertygad om att Imam Hossein(A) aldrig skulle låta sina systersöner dö, så länge han, Ali Akbar(A) fanns bland dem. Hur rätt hans antagande skulle vara, skulle komma att visa sig under händelserna av Ashura.

Liksom alla förbigående saker så passerade denna natt bort för att bli ett kapitel i historien. Dagen såg gryningen och med den började de blodiga händelserna som fick människor med spår av mänsklighet att darra av ilska och sorg. Precis som Ali Akbar(A) hade anat den natten så visade det sig att, när det var dags för familjens medlemmar av att gå ut på krigsfältet så kom Imam Hossein(A) fram till honom med handen på hjärtat och sade till Ali Akbar(A): "Min son, gå framåt för att uppfylla din utnämnda uppgift." Hur mycket Seyyeda Zaynab(A) och Umme Farwa än sade ifrån, då de ansåg att så länge som deras söner levde så kunde de inte tänka sig att, Ali Akbar(A) skulle få offra sitt liv. Och hur mycket Abbas(A) än vädjade om att låta honom vara bland de första Bani Hashimiter, (ättlingar till Hashim – Profetens(S) farfars far) att dö i strid. Så insisterade Imam Hossein(A) att han skulle skicka Ali Akbar(A) som sin egen representant för att vara den första bland hans familjemedlemmar. Ali Akbar(A) gick till slagfältet för att aldrig återvände tillbaka igen.

Seyyeda Zaynab(A) var otröstlig för Ali Akbars(A) död. Nu svävade Aun och Mohammad omkring Imam Hossein(A) och vädjade att låta dem gå ut på slagfältet.

Inte heller var Qasims(A) vädjan till Imamen(A) mindre ivrig, för att få tillåtelse att gå ut på slagfältet. Då Qasim(A) upprepade sin förfrågning och hans farbrors svar var: "Kära barn, hur kan jag tillåta dig att gå. När jag vet om att en säker död väntar dem som vågar sig ut till slagfältet. Din far, min älskade broder Imam Hassan(A), hade anförtrott dig till mig vid hans dödsbädd. Mitt hjärta skälver av tanken på att skicka in dig i dödens käftar. "

Detta svar från Imam Hossein(A), fick Qasims(A) hjärta att brista. Han trodde att, hans farbror aldrig skulle tillåta honom att dela samma öde som de övriga martyrerna. Med tårarna i ögonen stod han där, utan att veta vad han skulle göra för att lyckas få tillåtelse av Imam Hossein(A).

I samma ögonblick kom Seyyeda Zaynab(A) till sin bror med ihop vikta händer och sade till Imam Hossein(A), "Min kära broder, under hela mitt liv har jag aldrig bett dig om en tjänst. Nu, för första gången ber jag dig att uppfylla min önskan, låt mina söner följa i samma fotspår som Ali Akbar(A). "

Imam Hossein(A) tittade på Seyyeda Zaynab(A) och sedan på hennes söner. Med nedböjt huvud svarade han, Seyyeda Zaynab(A), ”min kära syster, jag finner det omöjligt att förneka din första och din sista önskan. Även om mitt beviljande, gör så att mitt hjärta sjunker inom mig." Han vände sig till Aun och Mohammad och sade: "Kära barn, gå vidare och fullfölj era hjärtans önskan att dö som hjältar. Jag ska snart göra er sällskap på denna resa till evigheten."

Av detta svar kände sig de två unga hjältarna glada mitt under en gränslös sorg. De föll ner till sin moders fötter och bad henne om hennes välsignelse. Seyyeda Zaynabs(A) sorg över separationen från dessa älskade barn, fann sin väg genom tårarna, som nu forsade ur hennes ögon. Hon kände en längtan efter att få omfamna sina unga söner mot sin famn innan de marscherade ut på sin sista resa. Men av rädsla för att en sådan uppvisning av känslor kunde försvaga dem, sade hon ingenting. Hon kunde inte ta farväl av dem och med dämpande snyftningar viskade hon till dem: "Mina kära barn, må Gud vara med er och må Han(SWT) skänka er en snabb lindring från dödskampen som ni kommer att uthärda. Det är Zainabs(A) öde att uthärda vanära utan bröder, brorsöner och inga söner som tröstar henne. Min sista önskning till er är att strida tappert och dö modigt, så att jag under mitt outhärdliga lidande i fångenskap, åtminstone ha ett minne av er tapperhet som kan trösta mig. "

Hon tittade stumt på hennes söner medan de iordningsställde sina hästar med hjälp av Imam Hossein(A). Hennes läppar rörde sig i tysta böner och hennes blick följdes efter hästarna när de galopperade ut i slagfältet. När de båda två kom ur synhåll satte hon sig ner med en längtan för sanden nära hennes tält som om den gått förlorad i en dröm.

När Qasim(A) såg att Aun och Mohammad hade beviljats tillstånd att marschera ut från deras mor, skyndade han till sin mors tält och nästan snyftande med besvikelse, sade han till sin mor, Umme Farwa att Aun och Mohammad hade fått tillstånd av Imam Hossein(A), med hjälp av deras mors önskan till Imam Hossein(A). Medan Qasim(A) inte hade någon som kunde vädja för honom till hans farbror. I fullkomlig förtvivlan, yttrade han följande ord; "Om mitt öde inte är martyrskap denna dag så har livet ingen charm kvar för mig längre. Då är mitt öde att vara i fångenskap och ledas genom gatorna till en fängelsecell? ”

Att se Qasim(A) så bitter och modfälld gjorde att Umme Farwa brast ut i tårar av sorg. Genom att kontrollera sin sorg, började hon tänka efter på vilket sätt hon skulle kunna få Imam Hosseins(A) tillstånd. Hennes första försök var att gå över till Imamen(A) och vädja till honom som sin brors änka och be om tillstånd för Qasim(A). Plötsligt i det ögonblicket mindes hon sin makes ord, strax före hans död. Han, Imam Hassan(A) hade sagt till henne, att det kommer att komma en tid då Qasim(A) finner sig i ett dike av förtvivlan och missmod och känner sig nedstämd och deprimerad bortom beskrivning. Han hade sagt att när detta händer, skulle hon ge honom ett kuvert där han hade bevarat ett speciellt brev för detta tillfälle. Detta hade hon omsorgsfullt bevarat som hennes käraste sak i en låda. Med lycka över att hon tagit med sig lådan på resan, skyndade hon sig nu för att hämta brevet och lämna över kuvertet till Qasim(A) varpå hon sade: "Qasim(A), din nuvarande situation påminde mig om din fars ord. En dag likt denna dag skulle komma och när detta skulle inträffa, och då skulle jag leverera detta brev till dig.” Med återuppväckande hopp och förväntning tog Qasim(A) kuvertet från sin mors hand och öppnade den. Där fann han två brev, en som var skriven till honom själv och den andra till Imam Hossein(A).

Han öppnade ivrigt breven som betydde mycket för honom och läste högt för sin mor. Imam Hassan(A) hade skrivit: "Mitt barn, när detta brev når dig finns jag inte längre. När du läser den kommer du att finna dig själv splittrad i en konflikt mellan din önskan att göra din plikt och uppfylla dina skyldigheter och visa din kärlek och aktning för din farbror samtidigt som hans kärlek och tillgivenhet för dig tvingar honom att hålla tillbaka dig. Min Qasim, jag har förberett för denna händelse genom att skriva detta brev till dig och med ett brev till min kära broder Imam Hossein(A). Lämna över brevet till Imam Hossein(A), så kommer han att uppfylla ditt hjärtas önskan. Det finns mycket jag skulle kunna säga vid detta tillfälle, men medan du läser detta så kommer du finna att tiden som skiljer oss åt inte kommer att vara långvarig längre. Så skynda dig mitt barn, jag väntar på dig med öppna armar för att välkomna dig. "

När han hade läst färdig brevet, kände sig Qasim(A) chockade med olika känslor. Hans mor stod också stum fylld med känslor som vällde fram i ur hennes hjärta. Båda två tänkte precis på samma sak, näligen hur kärleksfullt och omtänksamt det var av Imam Hassan(A) att tillhandahålla en lösning för deras dilemma. Qasim(A) bugade vördnadsfullt över hans brev och kysste det. Tårarna forsade ner på brevet, men istället för att smutsa ner skriften så tillförde de ett glitter på den.

Umme Farwa var den första av dem att vakna up ur de djupa tankarna som följde från brevets ord. Hon bröt tystnaden och sade: "Min käraste Qasim, nu när din far även vid döden har kommit till din undsättning, så ta detta brev till din farbror Imam Hossein(A). Jag tvivlar att han nu längre, kan förneka dig sin tillåtelse till martyrskap."

Qasim(A) kunde knappt nu behärska sig. Han rusade in i tältet till Imam Hossein(A) med brevet i handen. Han fann Imam Hossein(A) stående utanför Seyyeda Zaynabs(A) tält och iakttog uppmärksamt slagfältet. Abbas(A) stod bredvid honom och Seyyeda Zaynab(A) stod i närheten av dörren och höll upp draperiet och tittade på Imam Hossein(A) och Abbas(A) ansikten. Qasim(A) visste om att de alla tittade på striderna som Aun och Mohammad bekämpade. Hur kunde han störa hans farbror vid ett sådant tillfälle? Han stod tyst vid sidan av Imam Hossein(A) och Abbas(A) och tittade i riktning mot armén som stred mot hans två unga kusiner. Han kunde se hur dammoln började stiga uppåt och att en av dem hade gått före den andra. Inte så långt bort kunde han se den yngre av dem, Mohammad slåss mot ett antal av fiendens soldater som hade omringat honom.

Knappast några minuter hade passerat av observerandet av slaget, när de såg Aun falla ner från hästen och ge ifrån sig ett rop efter sin farbror att komma till honom och bära hans kropp. Imam Hossein(A), som redan hade burit lidanden av hans följeslagares död och förlust av sin käraste son, Ali Akbar(A) Ryckte till som om han fått ett knivhugg i bröstet och vände sig mot Seyyeda Zaynab(A), för att se hennes reaktion. När hon hörde sin sons sista rop, skyndade sig Abbas(A) och Qasim(A) till hennes sida för att hålla om henne. Som om detta slag inte var tillräcklig nog, så föll Mohammad också ner från hästen och var dödligt sårad och ropade på Imam Hossein(A) att komma till honom. "Abbas(A) och Qasim(A) visste om att även för Imam Hossein(A) så var detta en svår uppgift att nå sina döende släktingar, en efter den andra, fastän det var en person med hans mod som sedan morgonen hade genomfört uppgiften att hämta in alla kroppar själv". Abbas(A) ville följa med Imam Hossein(A) och hjälpa honom att föra tillbaka de döda bröderna till lägret och lämna Qasim(A) att sköta om Seyyeda Zaynab(A) som hade kollapsat av bedrövelse och sorg över ropet från Mohammads gråtanden. Men Imam Hossein(A) vinkade åt honom att stanna kvar hos Seyyeda Zaynab(A). Qasim(A) försökte följa efter honom, men Imam Hossein(A) bad honom också att stanna hos Seyyeda Zaynab(A) och trösta henne(A).

Imam Hossein(A) nådde fram först till platsen där Mohammads kropp låg dödligt sårad. Han böjde sig ner över hans kropp och upptäckte att hans kropp var indränkt med blod. På grund av den stora mängden blodförlust tog hans unga liv slut väldigt snabbt. Barnet flämtade tungt och halsen var så uttorkad, att han även med stora ansträngningar inte längre kunde tala tydligt. Imam Hossein(A) satte sitt öra nära Mohammads mun. Med en svag och osäker röst sade den unge pojken, ''Farbror, mina sista hälsningar till dig är, berätta för min mamma att jag har levt upp till hennes förväntningar och har stupat modigt, så som hon och min far ville. Ge mina sista hälsningar till henne och trösta henne så mycket som du kan. Ansträngningarna från hans tal utmattat honom och han föll ner. Efter några sekunder sade han: " Jag hörde Aun gråta innan jag föll. Nu när jag är bortom all hjälp, så var snäll farbror, gå över till honom och se om du kan göra något för honom innan det är för sent." Han hann knappt säga dessa ord innan han dog. Imam Hossein(A) var fylld med sorg och kunde inte stanna kvar längre, eftersom han var tvungen att gå över till Aun. Han rusade i den riktning där Aun hade fallit ner och när han nådde fram till Auns kropp, fann han att Aun hade tagit sina sista andetag. Han bar upp hans livlösa kropp och tryckte den mot hans hjärta.

Med tunga steg, och med tårar forsande ner så började den gamle farbrodern sin marsch mot lägret med kroppen av sin systerson i famnen. Abbas(A) kom rusande från lägret mot honom och sade: "Låt mig bära Auns kropp till graven och du tar Mohammads kropp. Min Mästare, Abbas(A) lever fortfarande för att dela med sig av din börda och sorg." I stillhet överlämnade Imam Hossein(A), Auns kropp till Abbas(A) och gick för att hämta upp Mohammads lik. De två bröderna, den äldre och den yngre bar varsin kropp av sina unga systersöner. Synen var sådan att det framkallade bedrövelse och sorg i hjärtat av de mest förhärdade personerna.

När Imam Hossein(A) och Abbas(A) kom fram till lägret, så lade de ner kropparna på marken. Seyyeda Zaynab(A) som väntade på dem kom fram och omfamnade de två kropparna av hennes söner. "Hon(A) ropade, mina söner, mina söner, " Vad är det för mor som skickar sina söner för att möta döden, så som jag har skickat mina? Hennes ansikte badade i tårar och fortsatte snyftandes: "Mina älsklingar, ni har lämnat denna värld med osläckt törst. Er morfar, Imam Ali(A) kommer att vara där för att släcka er törst i paradiset. Mina älskade söner, för min del finns det fortfarande en lång, tröttsam och oändlig framtid att möta utan er två, med er tapperhet som lättand för bördan." Överväldigad av sorg och känslor föll hon medvetslös på de döda kropparna.

Imam Hossein(A), Abbas(A), Qasim(A) och kvinnorna som alla stod och grät vid hennes sida. Plockade försiktigt upp Seyyeda Zaynab(A) och tog henne till hennes tält. De visste alla att av en sådan stor tragedi som drabbat henne, skulle alla ord av tröst bara vara förgäves.

Yazids armé började slå på trummorna för slakten av de två systersönerna till Imam Hossein(A) och tillkännagav sin seger. När trumslagen stannade, ropade de efter Imam Hosseins(A) unga försvarare för att komma ut till slagfältet så att han skulle möta döden. Qasim(A) kom över till Imam Hossein(A) som stod nära Seyyeda Zaynabs(A) nedfallande ställning, med sitt huvud nedböjt. Qasim(A) kunde inte samla tillräckligt med mod för att säga vad han hade kommit för, och för att be om tillåtelse att gå ut till strid från Imam Hossein(A). Han räckte i stillhet över sin fars brev till Imam Hossein(A). Det han hittade i kuvertet, hade han fått av sin mor. Imam Hossein(A) sneglade på handstilen på brevet och kände genast igen den av sin avlidna saknade broder. Med förvåning öppnade han brevet och läste det ivrigt. Han kunde inte kontrollera sig själv och brast ut i tårar av sorg. I brevet stod det: "Min älskade bror, när detta brev kommer att läsas av dig så kommer du att vara omgiven av sorger från alla sidor. Med döda kroppar av dina nära och kära utspridda runt omkring dig. Jag kommer inte vara där för att offra mitt liv för dig, men jag lämnar kvar Qasim(A) efter mig som min ställföreträdare för denna dag. Min bror, jag ber dig att inte förkasta min önskan. I kärlekens namn som du bär för mig, ber jag dig att låta Qasim(A) gå ut och dö i ditt försvar. Käraste bror, i själen är jag med dig och tittar på dina heroiska uppoffringar och delar med dig dina sorger och lidanden. "

Imam Hassans(A) brev påminde Imam Hossein(A) om förflutna minnena av sin bror, som han var hängiven till och grät ymnigt av minnena för Imam Hassans(A) kärlek och tillgivenhet. Vilken unik kärlek Imam Hassan(A) hade för honom. Trots sin död hade han lämnat Qasim(A) efter sig som sin ställföreträdare för denna dag!

Med ansträngning kontrollerade sig, Imam Hossein(A) och vände sig mot Qasim(A) och sade: "Kära barn, din fars önskemål, som jag anser vara en order till mig och som inte ger mig något annat alternativ än att marschera till slagfältet, Qasim(A), som din far har önskat sig. Om det är så att jag kommer att få bära såren från ditt martyrskap, så böjer jag mig ner inför Guds vilja”

Qasim(A) bugade vördnadsfullt och skyndade till sin mor, Umme Farwa som satt omtumlad med sorg från det sorgliga mottagandet av Auns och Mohammads martyrskap. När Qasim(A) kom in i hennes tält, lyfte hon upp huvudet och såg på honom med förhoppning. Hon kunde se tillfredsställelsen från hans utseende och att han hade fått tillstånd av Imam Hossein(A). Ett utbyte av blickar mellan mor och son bekräftade att Umme Farwa hade rätt. Långsamt reste hon sig upp och sade till Qasim(A): "Min älskade son, alla dessa år har jag väntat på den dag då du skulle bli en brudgum och klä dig som en brudgum och ta emot mina välsignelser. Det verkar som om ödet vill annorlunda. Qasim(A), jag har bevarat de kläder som din far bar på sig samma dag som han gifte sig med mig. Jag hade hoppats att du skulle bära dem på din bröllopsdag, men jag ber dig att bära dem nu. Eftersom du kommer att gå till slagfältet utan att återvändo tillbaka. Min önskan är att du klär dig med denna klädsel, för att uppfylla min önskan att se dig klädd som en brudgum”. Efter en kort paus, fortsatte hon i en reflekterande ton: "Det är en sed för brudgummen att använda henna på händerna, fast jag har inte tagit med mig det och jag vet att du inte kommer att behöva det. Dina händer kommer att färgas med ditt eget blod. "

Med dessa ord, kysste hon sin sons kinder och omfamnade honom. Det var en långvarig omfamning där hon visste om, att hon för sista gången skulle se sin unga älskling i denna värld. Hon omfamnade honom hårt i hennes famn och tittade längtansfullt på hans ansikte, som om hon ville få hans bild att fastna för alltid i hennes ögon. Att ta avsked är ledsamt, men när man skiljs åt för evigt och under sådana omständigheter är det obeskrivbart?

Mor och son slet sig ifrån varandra så att inte deras stigande kärlek och tillgivenhet skulle försvåra situationen när de skiljdes åt för evigt. Umme Farwa tog fram Imam Hassans(A) bröllops kläder till Qasim(A) som liknade, Imam Hassan(A) när han var klädd i sin fars bröllops kläder. Sonen följde efter sin mor och gick över till Seyyeda Zaynabs(A) tält, för att ta farväl av henne. Seyyeda Zaynab(A) hade inte helt återhämtat sig från sin dvala. I sitt omtöcknade tillstånd trodde hon för ett ögonblick att Imam Hassan(A) hade kommit ned från himlen, för att försvara sin broder. Det var dock bara en rusande tanke som dog som en blixt. Hon förstod snart att det var Qasim(A) som hade kommit för att skänka sina sista hälsningar. Hon såg på honom och sedan på hans mamma som hade följt efter honom. Hon förstod med vilka ansträngningar Umme Farwa, kontrollerade sina känslor. Mycket av hennes hjärta brast ut i sorg över detta avsked av hennes älskade brorsson och visste om att det var viktigt för henne att behärska sig, för Umme Farwas skull. Med ena handen på huvudet och den andra på hennes hjärta, kom hon fram till Qasim(A), för att ta farväl. Med varma tårar som forsade nedför kinderna, kysste hon Qasim(A) i pannan och sade: "Qasim(A), mitt kära barn, din gamla moster hade hoppats på att du skulle bära hennes begravnings bår. Men det står i mitt öde, att jag ska se dessa unga liv av mina käraste slockna innan mitt liv. Det har fallit på mitt öde att se er alla dö före mig och att bära på era minnen resten av mina ödsliga och oändliga dagar. Marschera iväg, mitt barn i Guds namn. "

Qasim(A) kom till Imam Hossein(A) och vördnadsfullt kysste hans händer. Att se Qasim(A) ikläd de vackra kläderna påminde honom om Imam Hassan(A), detta fick Imam Hossein(A) att gråt för sin kära bortgångna broder. Han kysste Qasim(A) på kinderna och höll hästen för honom så att han kunde sitta upp på den. Abbas(A) kom fram för att göra denna tjänst, men Imam Hossein(A) tillät inte honom att göra det. "Detta är sista gången för mig att ge ett avsked till Qasim(A) så låt mig göra det åt honom." Han vände sig mot Qasim(A) och sade: "Qasim(A), det kommer inte att ta lång tid innan jag återförenas med dig."

När Qasim(A) nådde fram till slagfältet, tilltalade han fienden med en vältalighet som påminde om många predikningar av hans farfar, Imam Ali(A). Med öppna munnar stod de förstenade på marken av hans ord som förmanade om svek mot Imamen(A).

ان تنكروني فانا نجل الحسن ... سبط النبي المصطفى والمؤتمن

هذا حسين كالاسير المرتهن ... بين اناس لا سقوا صوب المزن

Om ni inte känner mig så är jag Hassans(A) arvinge

Profetens(S) ättling, son och förtrogne

Detta är Hossein(A) – likt en tillfångatagen gisslan

Av ett folk som må Gud inte benåda med nådens dryck

Umar ibn Sa’d beordrade sina män att utmana honom på en duell och fruktade att denne ynglings vältalighet kunde väcka spår av godhet i några bland hans män. Qasim(A) utkämpade strider med flera av dem och kastade dem från sina hästar som om han vore en erfaren krigare och inte en ungdom i 14 års ålder och med tre dagar utan vatten och mat. All denna skicklighet av hanteringen av svärdet och ridningen observerade, Imam Hossein(A) från en kulle i närheten av sitt läger, som kände en stor stolthet över sin brorson. Nu fanns ingen krigare från fiendens led längre, som vågade komma fram för att möta den modiga Qasim(A) i en utmaning. Han upprepade att utmana Umar ibn Sa’d s soldater att komma fram för att möta honom. Umar ibn Sa’d , såg att ingen av hans krigare var tillräckligt modiga att möta honom, vilket ledde till att Umar ibn Sa’ds beordrade alla sina soldater tillsammans skulle anfalla Qasim(A). Det var nu en kamp mellan en person mot tusentals personer och denna händelse kan överhuvudtaget inte kallas för en rättvis kamp. Hur länge kunde Qasim(A) avvärja dessa angrepp av svärd, spjut, dolkar och pilar som kom mot honom från alla håll? Han var sårad från topp till tå och när han insåg att han inte längre kunde sitta kvar på sadeln gav han ifrån sig ett rop efter sin farbror, Imam Hossein(A) för att erbjuda sin sista hälsning.

Imam Hossein(A), som tittade på avstånd över det ömkliga angreppet av det stora antalet soldater på sin hjälplösa Qasim(A) och hörde ropet av full ångest och smärta. Han kände sig som om han själv hade vållat alla dessa sår på Qasim(A) och blottade sitt svärd likt ett rasande lejon och rusade mot slagfältet. Med svärdet i ena handen galopperade han sin häst och skar sig genom fiendens skaror. Sådan vrede var de angrepp som fienden mindes från Imam Ali(A), hans far. I slaget vid Seffin när den skickliga ”Guds lejon” splittrade fienden och skar sig igenom dem som en kniv som skär genom smör och dödade hundratals med hans kraftfulla svärd. Medan resten av den beryktade armen sprang åt var sitt håll för att rädda deras föraktliga liv. Det var likt denna flykt som Yazids soldater flydde, vilket ledde till att Qasims(A) kropp trampades under fötterna på hundratals soldater. När slagfältet hade lämnats av dessa fega soldater och Imam Hossein(A) nådde fram till Qasims(A) kropp, fann han kroppen i bitar. Obehagliga känslor över synen drabbade nu Imam Hosseins(A) hjärta vilket kanske är lättare att föreställa sig än att beskriva med ord. Imam Hossein(A) snubblade ner från sin häst och föll ner till marken och utropade: "Min Gud, vad har dessa ynkryggar gjort med min Qasim?" För en stund grät han med en sådan vånda att hans kropp skakade och efter en stund tog han av sig sin mantel och började plocka upp bitarna av Qasims(A) kropp. En efter en lade han dem alla i sin mantel och lyfte bunten och satte den på hans axlar och steg upp på hästen. Under tiden han gjorde detta, sade han: "Min Qasim, din mor har skickat ut dig i klädd som en brudgum. Nu återvänder du tillbaka till din mor med din kropp i bitar." När han red tillbaka till sitt läger, så utropade Imam Hossein(A): "Min Gud, har det någonsin förkommit ett fall där en farbror fått bära sin egen brorsons kropp i ett sådant skick?"

När Imam Hossein(A) nådde fram till lägret lade han ner kroppen på marken och kallade på Abbas(A) och bad honom att hämta Umme Farwa och hans systrar, Seyyeda Zaynab(A) och Umm Kulthum(A) till platsen. Han bad Fizza, hans mors hängivne tjänsteflicka att trösta Umme Farwa och Seyyeda Zaynab(A), eftersom han visste om att skicket på Qasims(A) kropp skulle kunna ge dem en sådan chock att dem kunde dö av förskräckelse och sorg.

Qasim(A) mor kom med Seyyeda Zainab(A) på ena sidan och Umm Kulthum(A) på andra. Fizza gick fram till kvinnorna och sade: "Jag ber er, i kvinnornas mästarinnas namn, Fatima Zahras(A), att samla all styrka och mod för att kunna klara av att se Qasims(A) förskräckliga kvarlevor. De kommer att vara i bitar, men kom ihåg att hans själ nu är med min mästarinna och Imam Hassan(A), som säkerligen välkomnat honom med öppna armar." När hon öppnade manteln och vecklade ut kroppen, höll Seyyeda Zaynab(A) sig i sitt värkande hjärta och Umm Kulthum(A) höll sitt raglande huvudet och Umme Farwa föll ned med ett skrik och svimmade.

Vad en penna kan berätta om sorgen hos en mor som förlorade sin ende son? Vilka ord kan beskriva våndan av en mors kärleksfulla hjärta, när hon såg sin son i ett sådant skick? Från Karbalas mark hördes det ekande rop från kvinnorna och klagande ljud av barnen för Qasims(A) död. Kan någon försöka att skildra Imam Hosseins(A) utsatta läge vid denna tidpunkt? Han vilade sitt huvud mot Abbas(A) axlar och sade: "Min Gud; mina fiender ville döda mig och de kunde göra det men nöjer sig inte utan att döda mina kära så skoningslöst!"

Imam Hossein(A) stod där för en stund tills Abbas(A), med en mjuk röst sade: "Min mästare, tillåter du mig att gå till slagfältet, eftersom de övriga har gjort det. Nu när jag är befälhavaren över soldaterna, som inte längre finns." För ett ögonblick svarade inte Imam Hossein(A) och sade efter en stund med samma ton: ”Sannerligen från Gud är vi kommna och sannerligen till Honom äro återkomsten!”