Karbalas drivsandskullar var nedsmetade i blod. I närheten av en av kullarna, på Alqamas strand, låg en ung man framstupa medan hans blod forsade ut från oräkneliga sår. Den blodröda livstiden höll på att avta snabbt. Trots det, såg det ut som om han bekymrat väntade på att någon skulle komma till honom och finnas nära honom innan han drog sitt sista andetag. Genom hans stela strupe skrek han kraftlöst efter någon. Ja, Abbas(A) väntade bekymrat på att hans mästare och broder, Imam Hossein(A), skulle nå honom innan han lämnade detta världsliga flyktiga liv. Han väntade på att hans mästare skulle infinna sig vid hans kraftlösa blodiga kropp under hans sista andetag, precis så som Imamen(A) tagit sig till alla andra av följeslagarna och de trogna kämparna som offrat sina liv för deras Imam(A) och i strävan om att hylla Guds sak via Imamens(A) följe!

Det sägs att innan en människa dör, kommer alla förgångna händelser under hennes liv att passera inför hennes ögon som en serie av tillbakablickar. I sina sista stunder fick också Abbas(A) uppleva detta. Han mindes sig själv då han var bara barnet i Medina och hur han följde sin älskade storebror Imam Hossein(A) överallt. Han mindes den där brännheta dagen i Kufa då deras

ärbara fader Imam Ali(A) höll en predikan i moskén och han själv satt där med blicken fäst på sin älskade broders ansikte. Han satt där och betraktade sin storebror uppmärksamt så att han kunde snabbt åtlyda vid tillrop. Han minns hur han såg Imam Hosseins(A) torkade läppar som visade hur oerhört törstig han kände sig. Hur Abbas(A) då hade rusat ut från moskén och kommit tillbaka med en lerkärl full med kyligt, uppfriskande vatten. Han liksom såg framför sig hur han i sin brådskande fart att nå fram med vattnet till sin storebror så fort som möjligt så hans älskade bror kunde släcka törsten, hade snubblat och spillt allt vatten på sina kläder istället. Han mindes hur deras fader Imam Ali(A), vid åsynen av denna händelse, lämnade sin predikan mitt i och skyndande fram till sin lilla nerblötta son Abbas(A) med tårarna rinnandes nerför hans kinder. Han mindes väl fars svar till sin hängivna följeslagare som skyndade sig att fråga om orsaken som frambringat tårarna i Imamens(A) ögon. Imamen(A) hade sagt ”Abbas(A) som idag står nerblött av det vatten som han ville släcka Hosseins(A) törst med, kommer i en inte alltför avlägsen framtid att vara dränkt i sitt eget blod i sitt försök att släcka törsten av Hosseins(A) små barn.”

Han såg åter händelserna under natten till 21 månaden Ramadan år 40 e.H. då deras fader med ett öppet sår på hjässan låg i sin dödsbädd. Han mindes hur Imamen(A) hade överlämnat sina barn i sin äldsta son, Imam Hassans(A) omvårdnad och uppmanat alla att acceptera och lyda Imam Hassan(A) som den rättmätige Imamen av Ahl al-Bait(A) efter hans egen bortgång. Hur han, blott en ungdom på tolv år, hade utbrustit i hejdlöst gråt då alla andra utom honom hade anförtrotts till Imam Hassan(A). Hans fader, som visste vad andra inte visste, hade då kallat sin snyftande son intill sig och lagt hans händer i Imam Hosseins(A) händer medan hans sade:

”Hossein, detta barn överlämnar jag till dig. Han kommer att representera mig på den dagen av ditt enastående uppoffrande. Han kommer att avstå från sitt liv i försvarandet av dig och dina kära; så som jag skulle ha gjort om jag var vid liv den dagen.”

Sedan hade deras fader vänt sig till honom och kärleksfullt sagt till honom: ”Abbas, mitt barn, jag är medveten om din obegränsade kärlek till Hossein. Trots att du är ännu för ung för detta, men när den dagen infaller, ta i beaktande att ingen uppoffring är för stor för Hossein och hans barn.”

Han mindes då de skulle skiljas från hans åldriga moder, Fatima, som blev kvarlämnad i Medina. Hur hon så kärleksfullt omfamnat honom och påmint om hans faders önskan om att inte avstå något i försvarandet av Imam Hossein(A) och hans kära.

Ett svagt leende av tillfredsställande fladdrade flyktigt över hans brännande läppar; ett leende av belåtenhet över att ha uppfyllt sin faders önskan och utfört sin plikt för vilken han uppfostrats. Men det svaga leendet skingrades snabbt då minnet av kvällen innan var framme. Han hade överlevt händelsen som skedde kvällen innan. Han åter såg hur Shimr hade smygande tagit sig fram till honom och börjat tala om avlägsna släktskapsband; om det skydd Abbas(A) utlovades av Yazids styre och makt; om löftet om förmögenheterna han skulle få… Hur han hade förargats av att Shimr ens vågat tänka att Abbas(A) kunde för världsliga kortvariga rikedomar tänkas i gengäld lämna sin mästare och älskade broder Imam Hossein(A) ensam. Hur den fege ynkryggen sedan hade tagit till flykt vi åhörandet av Abbas(A) skarpa röst som vittnade om hans vrede:

”Du, Ma’moons dyrkare, tro inte att Abbas blir lockad eller lurad av dina frestande erbjudanden om makt och pengar. Ifall jag dör under försök att avvärja faran från min mästare Imam Hossein(A), skall jag betrakta mig själv som den lyckligaste av alla. O fege stackare, kom ihåg att modigt kan man dö bara en gång. Ingen född förblir vid liv i all evighet. Genom att svika min mästare, sviker du Profeten(S) vars religion du tillkännagav din tro till. På Domedagen kommer du att bli dömd till oändligt fördärv. Jag är skamsen av att erkänna något släktskapsband med dig. Hade det inte varit för det faktum att du kom hit obeväpnad, skulle jag ha ge dig det straff du förtjänar för din oförskämdhet att förfråga mig om att bli en förrädare.”

Abbas(A) sekunder av väntan började kännas som en evighet som torterade och överröstade värken av de djupa såren som han hade över hela sin kropp. Men den tanken ersattes snabbt av ännu en passerande minnesbild; Sukaina(A), Imamen Hosseins(A) dotter som ledde 42 barn, var och ett med en uttorkad vattensäck. Barnen utbrast som en röst:

”Törst; uppslukande törst dödar oss.”

Sukaina(A) kom fram till honom, till sin farbroder Abbas(A), och lade sin uttorkade vattensäck vid hans fot och sade till honom:

”O Farbroder, jag vet att du kommer att göra någonting för att hämta vatten åt oss. Även om du kan hämta en säck fylld med vatten så kan bara vi fukta våra torkade strupar.”

Han kunde se att törsten, förvärrad genom den bitande ökenhettan, omfamnade och ströp deras unga liv. Åsynen av barnen hade berört honom mer än alla gripande händelser som redan hunnit upplevas under denna förevigade förmiddag.

Hur han sedan tog sig fram till Imam Hosseins(A) och bad om hans tillåtelse för att bege sig efter vatten. Hur han tog sina steg bort från lägret med sitt svärd i ena handen, fanan i den andra och säcken på sin axel åtföljd av barnen som i sin iver sprang efter, fram till lägrets yttersta krets. Hur Imam Hossein(A) hade gång på gång begärt och bett honom att försöka undgå stridande i den mån möjligt och lägga sin kraft på att återvända med vatten.

Hans tankar styrdes sedan vidare till händelserna som hade föregått hans fall från hästen. I hopp om att skaffa vatten för hans älskade brorsdotter Sukaina(A) och de andra barnen, hade han tvingats bemöta fienderna som dämt floden. Han klöv fiendens front som en pil skär genom luft och för ett ögonblick tycktes stridsjälen av självaste Imam Ali(A), Guds Lejon, anas som om han stigit ner från himlavalvet och personifierats i Abbas(A). Enda svaret som kunde ges denna kämpe ibn kämpe, var att fly undan för att ha kvar livet i behåll. Abbas(A) hoppade ner från hästen, skyndade fram till flodstranden och sänkte sig ner till det strömmande vattnet för att fylla vattensäcken. När den var ifylld till brädden, doppande Abbas(A) sina händer i det svala vattnet och lyfte lite vatten för att dricka och släcka sin plågsamma törst. Plötsligt, och halvvägs till de torra läpparna avtog rörelsen och han kastade ifrån sig vattnet! Hur kunde han dricka när Sukaina(A) och barnen ännu led av törst? Hur kunde han ens för ett ögonblick glömma att hans mästare Imam Hossein(A) inte hade en smakat en droppe av vatten sedan tre dagar tillbaka?

یا نفس من بعدالحسين هوني فبعده لا كنت ان تكوني

هذالحسين شارب المنون و تشربين باردالمعين

و الله ما هذا فعال ديني و لافعال صادق اليقين

O mitt jag, ha tålamod; efter Hossein(A)

för utan Hossein(A) du varken vore eller är

Detta är Hossein(A), som dricker av dödens kopp

och du dricker svalkande vatten?!

Vid Gud, detta är inte min tros handling

och inte heller handlingen av en sann troende

Med dessa ord slängde Abbas(A) tillbaka vattnet och vände nu ansiktet och tittade på sin häst vars tyglar hans låtit vara lösa så att det stumma djuret som också fått sin andel av törsten som tvingats på lägret kunde dricka. Hästen tycktes ha spänt ögonen vid sin ryttare och inväntat att han skulle ta första klunken och nu tittade på sin mästare liksom för att med sin djupa blick föra sitt mållösa tungas talan:

”Även jag minns Imam Hosseins(A) törst och barnens torra strupar; så länge som vår mästare och hans barn förblir törstiga, kan vi inte släcka vår outhärdliga törst!”

Genast hoppade Abbas(A) nu upp på sadeln med en enda tanke i sinnet; att hinna fram till sin Imam(A) och de inväntande barnen med den ifyllda vattensäcken. När fienden såg honom galoppera tillbaka mot Imam Hosseins(A) läger, vände de tillbaka. Någon bland fiende skrek att ”ifall Hossein(A) och hans folk får vatten, kommer det bli omöjligt att vinna över dem på slagfältet utan enorma förluster.” De mobiliserade om och mångdubbelt med soldater omringade fältet. Trots att det var en ojämn strid och han led av hunger och törst, slog han tillbaka med sin faders utmärkande mod, varpå Yazids legosoldater rymde likt lamm instängda i en hage tillsammans med ett anfallande lejon. Att vålla honom skada genom frontattack var inte möjligt, så fega stenhjärtade som de var, öste de ner över honom regn av pilar. När pilarna kom från alla olika håll och i mängder, hade Abbas(A) endast en sak i sina tankar; skydda vattensäcken och nå fram med den till lägret även om det skulle kosta honom hans liv. Djupt försjunken i denna tanke märkte han inte den lömske fiende som rusade fram från den sandkulle han varit gömd bakom och tilldelade ett förrädiskt slag med all sin kraft på Abbas(A) högra arm som höggs av. I sin beslutsamhet hade Abbas(A) på ett ögonblick tagit upp sitt svärd med sin vänstra hand och fanan han var bärare av omfamnade han och höll tryckt vågat sig på att omringa honom. Ett slag från ytterligare ett lömskt svärd högg av hans vänstra arm. Nu höll han vattensäcken med sina bara tänder och skyddade flaggan med sin bröstkorg. Ännu uppe på hästens rygg försökte han komma vidare och nu var den dominerande funderingen i hans tankar att nå fram till lägret på ett eller annat sätt. En tyst bön rann över hans läppar:

”Barmhärtige Allah(SWT), skona mig tillräckligt långt för att fullfölja min mission.”

Men det skulle inte bli av. En pil trängde in i vattensäcken och vattnet började rinna ut från den. Var det vattnet som rann ut från säcken eller Abbas(A) hopp? Alla hans insatser hade förblivit fruktlösa. Till slut skulle Sukainas(A) törst förbli ostillat och förverkligandet av hennes önskan inte fullgjorts. Fienderna, som oförskräckt hade omringat honom, såg nu på hans hjälplösa tillstånd och samlades runt honom. En av dem kom nära och hjärtlöst tilldelade det dödliga slaget med en järnstav.

Han föll ner från hästen. Han slungades ner på den brännande sanden smärtsamt. Han kände att livet började fort avta medan hans önskan att se sin mästare hade återstått ouppfylld. Med den sista kraften, med hela styrkan som var kvar inom honom, ropade han:

”O min mästare, kom till min undsättning.”

Denna sista bön skulle inte lämnas obesvarat. Han kände stegen som närmade sig hastigt och fick fienderna att skingra sig. Hans instinkt sa honom att det var hans älskade Imam(A). Hans ena öga hade var nu blint på grund av den pil som träffat det innan hans fall och den andra var fylld med blod så han kunde inget se. Men han kände hur hans mästare och Imam(A) knäböja sig bredvid honom, lyfte upp hans huvud och la det i sitt knä. Inte ett enda ord hade yttrats under de få sekunderna som passerat då båda var försjunkna i att känna närheten. Till slut hörde han Imam Hosseins(A) ljuva röst som han så längtat efter, flämtande och kvävd utbrista:

”Abbas, min broder, vad har de gjort med dig?!”

Om Abbas(A) kunde se Imam Hossein(A) i hans nuvarande tillstånd, skulle han då ha känt igen sin mästare? Med en böjd rygg och ett skägg som blivit vitt på en förmiddag, gråtandes över sin älskade broders sarga kropp; Imam Hosseins(A) tillstånd var nu sådan att ingen som sett honom igår skulle ha känt igen honom idag:

”Ni har kommit, äntligen vid min sida, o min mästare. Jag räddes att jag inte var ämnad lyckan av en sista farväl med er, o min Imam(A); men all tacksamhet hör till Gud - ni är här.”

Med dessa ord lade han sitt huvud på sanden. Kärleksfull lyfte Imam Hossein(A) åter hans huvud och lade det i sitt knä men Abbas(A) upprepade sin handling igen. Imamen(A) lyfte då hans huvud och la det i sitt knä återigen och frågande varför hans bror la huvudet på sanden.?

”Min mästare” svarade Abbas ”tanken att på att när tiden för era sista andetag kommer och ingen kommer att finnas där att för att lägga ert huvud i sitt knä, får mig att önska vara delaktig i denna sorg och lägga mitt huvud på sanden när jag dör, såsom kommer att ske med er. Dessutom, är jag er tjänare och ni är min mästare. Det är mer än min ringa ställning att lägga huvudet i ert knä.”

Imam Hossein(A) brast hejdlöst i gråt. Åsynen av hans broder, vars namn skulle för evigt symbolisera tillgivenhet och orubblig lojalitet, offrandes sitt liv, var hjärtskärande.

”Min Mästare, Jag har några sista önskemål att uttrycka. När jag var född, föll min första blick på ert välsignade ansikte och det är min sista önskan att när jag dör, ska även min sista blick slutas medan fäst på er. Ett av mina ögon är genomborrad av en pil och det andra är fylld med blod. Ifall ni skulle kunna torka det ena ögat från blod, skulle jag bli duglig att se er och uppfylla min sista dödsönskan. Min andra önskan är att ni inte bär mitt lik tillbaka till lägret som med de andra martyrerna. Jag har lovat att Sukaina vatten och, sedan jag har misslyckats med mitt löfte, kan jag inte lyfta ansiktet inför henne även om det vore efter min död. Dessutom, vet jag att alla motgångar som ni stått ut med sedan morgonen har varit hjärtekrossande och bärandet av mitt lik till lägret kommer att bli bördigt jobb. Och min tredje önskan är att Sukaina(A) inte bringas hit för att se mitt tillstånd. Jag vet vilken kärlek och ömhet hon känner för mig. Tillståndet av mitt lik, liggandes här på sanden, skulle kunna döda henne.”

Imam Hossein(A) med vånda lovade Abbas(A) att han skulle fullfölja hans sista önskningar och tillade:

”Abbas, jag har också en önskning att få uppfylld. Sedan barndomen har du alltid kallat mig för mästare. För första och sista gången; låt mig höra dig kalla mig för broder.”

Brödernas kärleksfulla blickar träffades, omfamnade och låste sig i varandra; Abbas(A) hördes viskande:

”Min broder, min broder.”

Och med dessa ord överlämnade han sin själ till sin Herre. Imam Hossein(A) utbrast jämrandes i gråt:

”O Abbas, vem är kvar för att skydda mig och Sukaina(A) efter dig?”

Floden Furat (Eufrat) mörknade i sin klagan och ett mummel tycktes eka från det rinnande vattnets forsande strömmar som i protest förde med sig det röda blodet, vittnandes om det hjärtskärande martyrskapet av en törstig vattenbärare på dess strand.