Hela staden Medina surrade av aktivitet. Folk från stadens olika delar kollade mot Hashimit gatan där en karavan förbereddes för resande. Stadens äldre samtalade dämpande, minnandes Profetens(S) ord, om hur hans älskade dottersson Hossein(A) ibn Ali(A), skulle lämna Medina med sina barn, bröder, nevöer och släktingar för att aldrig mer återvända. Sorg avslöjades på allas anleten, unga som gamla. Det äldre folket var rädda vid tanken av Imam Hosseins(A) eviga avfärd. De var vana att vända sig till honom gällande alla sina bekymmer. Separationen från Abbas(A), bror till Imam Hossein(A), Qasim(A) ibn Imam Hassan(A), och Ali Akbar(A), Imam Hossein(A) äldsta son, sörjdes av Medinas ungdommar. Deras ivriga utfråganden kunde blott få fram följande svar; Imam Hossein(A) skulle gå på Hajj (obligatorisk pilgrimsfärd till Mecka) med sina söner och släktingar och därifrån mot okänd destination.

Tanken på separation plågade männen i Medina, men även stadens kvinnor, för även de var vana med Bani Hashim kvinnornas generositet. Vem fanns bland de som inte hade mottagit hjälp från Fatima Zahras(A) döttrar?

Vem var kvar som de kunde vända sig till under bekymmer, då Zaynab(A), Umm Kulthum(A), Umm Rubab(A) och Umm Leila(A) hade lämnat Medina?

Hade inte deras barn oerhört många gånger givits gåvor från Sukaina(A) och Roqayah(A)?

Medinaborna, män som kvinnor, gamla som unga, hade tagit sig till Profetens(S) grav. De vädjade och sökte tröst genom att be till Allah(SWT) med Hans Profets(S) invokation om att skonas i separationen från Imam Hossein(A) och hans familj. Där, vid Profetens(S) grav, vittnade de om en hjärtkrossande scen. De såg Imam Hossein(A)och hans syster Zaynab(A) gå ner i sojod (sätta pannan ned på marken inför Gud och tillbe) fulla av sorg och bekymmer, tagandes farväl av Profeten(S). De såg de båda två hälsa på Fatima Zahra(A), reciterandes klagovisor över separationen, som om de skiljdes åt för alltid.

Det ryktades att Imam Hossein(A) skulle lämna Medina för att ordna upp sin son Ali Akbars(A) giftermål med någon prinsessa som befann sig någonstans långt fjärran. Kunde detta rykte stämma?

De visste alla att i hela Hijaz fanns det inte en ung pojke som var mer lämplig för giftermål än honom. Hans stiliga utseende matchade hans stiliga beteende. Den nobla personligheten, sinnet för plikter, generositeten, ridderligheten, genialiteten, kärleken till rättvisa och hederligheten hade fått honom att bli älskad av varje själ.

Det var inget okänt bland Hijazs araberna att Ali Akbar(A) liknade väldigt mycket den helige Profeten(S) - utseendet, rösten, uppförandet och på andra sätt liknade han Profeten(S). Han var så pass starkt lik Profeten(S) att folk från långa fjärran besökte honom för att påminnas om Profeten(S) som de saknade så oerhört. De som inte hade välsignats med att få se Profeten(S) fick konstant höra från sina äldre hur Ali Akbar(A) var Profeten Mohammads(S) självaste spegelbild.

Därmed finns inget tvivel att de noblaste familjerna i Arabien skulle anse det vara en ära att bli frågad efter sin dotters hand i giftermål av denna ättling till Profetens(S) Ahl al-Bait(A). Men å andra sidan, ifall Imam Hossein(A) och hans familj skulle lämna Medina för Ali Akbars(A) giftermål, skulle de ej vara hemlighetsfulla om det. Profetens(S) dottersson skulle i sådana fall ha givit de goda nyheterna till allmänheten. Inte en enda varelse fanns i den staden som inte skulle fyllas med glädje i hjärtat över att få höra om Ali Akbars(A) giftermål. Förutom det, ifall det var Ali Akbars(A) giftermål det gällde skulle Imam Hossein(A) säkerligen inte välja denna säsong, då den plågande sommarhettan brände ökensanden utanför Medinas oas.

Efter långa diskussioner bestämdes det, i konsensus, att närma sig Imam Hossein(A) i en delegation och avråda honom ifrån att ge sig ut på resan. Vissa av Profetens(S) ärevördiga följeslagare tog på sig uppgiften att varna Imam Hossein(A) om deras farhågor och underrätta honom om deras erinranden gällande hans morfars profetia om hur ifall Imam Hossein(A) migrerade ifrån Medina med sin familj skulle han aldrig återvända.

Karavanen var nästan redo att ge sig av. Hästarna nickade otåligt och och vred på tänderna i dagens förtryckande hetta. Imam Hossein(A) stod nära inpå sin häst tittandes djupt mot Abbas(A) och Ali Akbar(A). Han följde deras varje rörelse reflekterande medan de hjälpte varje kvinna och barn att sätta sig på kamelerna. Hur de omsorgsfullt och ömsint hjälpte kvinnorna medan de ständigt och vänligt tackade för de storslagna förberedelserna som hade gjorts för deras lättnad. De beskyddade kvinnorna från den extrema hettan genom att hålla sina kappor över deras huvuden som om vore de tak. Denna syn påverkade Imam Hossein(A) oerhört mycket ty hans ögon blänkte av tårar. Den ängslan hans bror och son visade till kvinnorna och barnen borde ha fyllt honom med glädje, [men] istället påverkades i raka motsatsen. Skådade han skuggorna av kommande händelser?

Vid den stunden anlände Medinabornas representanter. Med enad röst bad de Imam Hossein(A) att överge idén att ge sig av. Deras ledare bad honom, med åkallan i sin vaga röst, att informera varför han hade bestämt att lämna de och Profetens(S) grav, vilken han kände en sådan ömhet gentemot:

”Å Profetens(S) son, ifall det är så att vi har gjort dig missbelåten på något sätt, var snäll och förlåt oss.”

Vid denna uppvisning av kärlek och tillgivenhet rördes Imam Hossein(A) till tårar. Förträngandes sina gråtljud svarade han:

”Mina kära bröder, tro mig att mitt hjärta blöder för avlägsnandet, avlägsnandet från er och från min käre morfars, moders och min broders grav som jag älskar mer än mitt liv. Hade det ej varit för pliktens kallande garanterar jag er att jag skulle ha övergivit tanken på att lämna Medina. Det smärtar mig att jag inte kan uppfylla er önskan en enda gång då ni alla älskar mig så oerhört. Fast Allah(SWT) har velat detta och med Sitt heliga skipande bestämt att jag borde ge mig av på denna resa. Jag vet vilka beprövningar som väntar mig; men Profeten(S) har förberett mig sen min barndom till att möta de.”

Då de insåg att ödets hand skulle rycka bort Imam Hossein(A) ifrån de, diskuterade de och föreslog att han iallafall borde ta med sig alla de som är kapabla till krig så att de kunde beskydda honom och hans skara. De påminde honom om förräderierna som pågick för fullt i de närliggande regionerna. Imam Hossein(A), som påverkades av deras sanningsenliga omtanke gällande hans säkerhet, tackade de markant, men informerade de att han var, till Profetens(S) önskan, tvungen att slutföra sin plikt med enbart de som var ämnade att förenas med honom i det kommande uppdraget.

Då Medinaborna fick svaret begärde deras representant Imam Hossein(A) att uppfylla de den enda önskan: lämna kvar Ali Akbar(A).

”Å Imam” brast de ut till honom: ”vi klarar inte av tanken att skiljas från din son, Ali Akbar, som är den som är mest lik Profeten(S).

När det än känns överväldigande i våra minnen om Profeten(S) tar vi en titt på Ali Akbar för lättnaden.

Vi skall se efter honom bättre än vi ser efter våra egna söner. Vi svär på att behandla hans varje önskan som det vore en befallning. Vi skall stå bakom honom i gott och ont. Även ifall döden når oss skall vi ha som dödsönskan av våra barn att se efter hans varje behov och önskemål. Hans exemplariska liv har vait väldigt lärorik för våra söner som ser på honom som om han vore deras biologiska broder.”

Vädjandena, som lät med ärlighetens ljuva kling, lämnade Imam Hossein(A) förstummad en stund. Hur kunde han tala om för de vad som väntade Ali Akbar(A) som de älskade så djupt och innerligt? När hans sorgsna reflektioner var över talade han till de med en ton fulla av lidelse:

”Ack! Hur jag önskar att jag kunde lämna min Ali Akbar i era händer!

Han har en roll att spela i mitt uppdrag, vars vikt enbart tiden kan avslöja.

Utav anledningar som jag ej kan berätta för er kan jag ej uppfylla era önskemål, men var säkra på att jag alltid skall komma ihåg er vänlighet gentemot mig.

Jag skall, ta överväldigande minnen med mig från denna avfärd samt, komma ihåg er i mina böner.”

Vid dagens sista solljus lysandes i himlen begav sig karavanen ut på sin långa resa mot den okända destinationen. Snart anlände mörkret över Medina som om symbolik för det mörker och dysterhet som Imam Hosseins(A) avfärd hade lämnat över staden, med myriad av minnen om hans barndom.

Vandrandes igenom öknen anlände karavanen till sin destination, den som Allah(SWT) hade föreskrivet. Denna världs vandring hade upphört för Imam Hossein(A) och hans släktingar men det var blott början på vandringen mot deras sanna mål. Med gryningen i månaden Muharrams tionde dag (’Ashura), utvecklades de ögonblick som Profeten(S), Imam Ali(A) och Fatima Zahra(A) hade förberett Imam Hossein(A) för. Vilken dag, vilka ödesdigra moment den innehöll!

En efter en begav sig de ytterst lojala anhängarna ut i strid i Islams försvar, då ondskefulla styrkor försökte besudla dess system, vilket resulterade med döden. Med hans tillgivna anhängare sovandes i dödens söta slummer, vilket det var omöjligt att väcka de ifrån, var det dags för Imam Hosseins(A) söner, bröder och syskonbarn.

Trots Imam Hosseins(A) bemöda att sända sin son, Ali Akbar(A), ut till slagsfältet före hans alla hängivna och lojala anhängare, lät de honom inte ens nämna det. Tanken på Ali Akbar(A), Imam Hosseins(A) älskade son, krigandes när de fortfarande levde var för mycket; för de skulle det även kännas som hädelse att ens tänka sig tanken!

Ali Akbar(A) tog sig till sin fader för att be om tillåtelse för att bege sig ut till den morbida arenan från vilken ingen ur hans läger hade återvänt.

Imam Hossein(A) tittade på hans anlete; det vore mer passande att säga att under ett par minuter stirrade han på det ansikte, som han älskade så innerligt och som påminde om hans morfar i minsta detalj. Imam Hossein(A) försökte uttala något men rösten svek honom. Med oerhörd ansträngning viskade han med nedslängd en blick.

”Akbar, jag önskar att du hade blivit en fader ty då skulle du ha vetat vad jag går igenom i denna stund. Å min son, hur må en fader be sin son ge sig av när han vet att det är för alltid?

Men, Akbar, pliktens kalla får mig hjälplös i detta fall. Gå till din moder, och sedan till din faster, Zaynab, som har uppfostrat dig sedan barnsben, och som har älskat och tagit hand om dig mer än sina egna söner. Bege dig dit och sök tillåtelse från dem.”

Ali Akbar(A) trädde in till sin fasters, Zaynabs(A), tält. Han fann henne och hans mor, Umm Leila(A), stirrandes helt frånvarande ut mot slagfältet och lyssnandes intensivt på fiendernas krigsljud. De gjordes medvetna av sina instinkter om att Imam Hosseins(A) skaran av de hängivna anhängarna hade slaktats så att det var dags för deras egna söners. Nu gällde endast tiden, det gällde bara vem som skulle gå först av dem.

Ali Akbars(A) tysta fotsteg väckte de båda ur sina tankar. Båda stod stirrandes på honom i total tystnad. Zaynab(A) bröt tystnaden med ett utrop.

”O Gud, kan det vara så att Akbar har kommit för att ta sina sista farväl av mig och sin moder?

Akbar, yttra inte din beredskap för din sista resa!

Så länge mina söner ’Aun och Mohammad finns där är det omöjligt för mig att tillåta dig gå.”

Akbar(A) var medveten om fasterns enorma kärlek och hängivenhet gentemot honom. Han var medveten om hur smärtan sved till innuti henne för stunden. Hängivenheten hon kände gentemot honom överklassade allt förutom den hon kände gentemot Imam Hossein(A). Han blickade på hennes anlete, och sedan på sin moders som var helt mållös utav den svidande oron hon kände. Han visste ej hur han skulle informera de om sin beredskap att ge sig ut på resan mot himlen. Han kallade till sig sitt mest lockande uppförande med vilken han alltid lyckades övertala sin moder och Zaynab(A). Han sade

”Min faster, den oundvikliga timmen har nått upp min faders alla släktingar. Jag bönfaller er vid den kärlek ni känner till er broder, låt mig gå så att det ej sägs att han favoriserade mig tills hans alla bröder och syskonsbarn slaktades.

Abbas, min farbror, är fanbäraren till vår armé. Resten är yngre än mig. Döden är försäkrad, låt mig då dö först så att jag kan släcka min törst vid den himmelska vattenkällan Kawthar rinnande från min farfars händer.”

Ärligheten i Akbars(A) ton övertalade Zaynab(A) och hans mor att han var bestämd att ge sig av. Det såg ut att vara hans sista önskan, att ge bort sitt liv inför sina släktingar. Då de aldrig hade nekat honom sina önskemål tidigare, kändes det för svårt att neka honom sin sista önskan.

Suckandes lyckades Zaynab(A) enbart få ut: ”Akbar mitt barn, ifall döden kallar på dig, så gå, ge dig av.”

Leila(A) fick enbart ut: ”Må Gud vare med dig, min son. Med dig förlorar jag allt jag hade och brydde mig om i denna värld. Din fader har upplyst mig om det som ödet har i behåll för mig. Efter dig kommer nöje och smärta vara likgiltigt för mig.”

Sedan föll hon djupt i Ali Akbars(A) famn och svimmade.

Stridsropen från fienderna blev högre och högre. Ali Akbar(A) var tvungen att röra sig ut kvickt ty annars skulle fienden ge sig mot hans faders läger med mod i att deras rop var obesvarade. Den tanken var oumbärlig för honom. Hur kunde han låta Yazids obarmhärtiga styrkor börja slakten på hans läger där hjälplösa kvinnor och försvarslösa barn låg ihopträngda så länge han levde?

Försiktigt lade han sin moder i sin faster Zaynabs(A) famn sägandes:

”Zaynab min faster, jag lämnar min moder i dina händer.

Jag vet hur din moder, Bibi Fatima Zahra(A), har förberett dig för dagens hjärtkrossande händelser och det som ytterligare komma skall.

Min mor kommer då inte att hålla ut under de slag och bedrövelser som väntar henne, ifall du inte inger henne av ditt mod.

Jag bönar dig vid den oändliga kärlek du känner till mig att visa den hoppingivning som du är kapabel till, så att din uthållighet inspirerar min mor när hon ser mitt lik i lägrets bårhus.

Jag lämnar henne i dina händer då det ej finns någon som kan uppmuntra henne under de kommande åren av förfäran och förtvivlan.”

Ali Akbar(A) omfamnade sin kära faster, Zaynab(A), med öm kärlek och tillgivenhet en sista gång.

Hon utropade ”Akbar, gå. Mitt barn, jag lämnar dig i Guds beskydd, för att blidka dina sista ögonblick lovar jag dig att se efter Umm Leila med hängivenhet så länge jag lever.”

Med ett tungt hjärta återvände Ali Akbar(A) till sin far. Det fanns inget behov för honom att informera Imam Hossein(A) om att han hade tagit farväl av sin mor Leila(A) och faster Zaynab(A) ty hans sorgsna anlete avslöjade allt. Han ställde sig upp i tystnad och lade Profetens(S) turban på Akbars(A) huvud, band fast spännet vid hans midja och kysste honom på pannan. Med ett misslyckat försök till klar röst sade han: ”Gå Akbar, Gud finns där för dig.”

Marscherande tungt tog sig Ali Akbar(A) ut från tältet med sin far, Imam Hossein(A), följandes tätt inpå honom. Han var på väg att sätta sig upp på sin häst då han plötsligt kände någon dra i hans klädsel. Han kunde knappt se ty hans tårar rann för fullt. Han hörde sin yngre systers ljuva röst vädja till honom att inte lämna henne.

”O bror min”, sade hon.”Ge dig inte av mot slagfältet, dit alla som har tagit sig till inte har återvänt sedan gryningen imorse.”

Försiktigt lyfte Ali Akbar(A) upp henne, kysste hennes ansikte ömt och kärleksfullt och lade sedan ner henne. Hans sorg var för oerhörd för yttring av ord. Imam Hossein(A) förstod djupet i Ali Akbars(A) känslor, så han plockade upp Sukaina(A) för att trösta henne. Scenen av Ali Akbar(A) marscherande mot slagfältet var sådan att beskrivning skulle vara svårt. Skriken från kvinnorna och barnen i Imam Hosseins(A) läger höjdes över stridsropen och fiendens trummande. Det var precis som om liket till en ensam son, som hade dött i sin yngsta ålder, togs ut för de sista farvälen.

Så stred Ali Akbar(A) mot fiendehorden. Han tilltalade Umar ibn Sa’ds, styrkor med sådan vältalighet som han hade ärvt från sin farmors far, Profeten(S), och farfar, Imam Ali(A). Han varnade de om att Imam Hossein(A) inte hade gjort de något, att hans far enbart hade tillägnat sitt liv i Islams sak. Han förklarade att genom spillandet av Imam Hosseins(A) och Ahl al-Baits(A) blod skulle de få Allahs(SWT) Vrede över sig, då Profeten(S) inte älskade någon lika högt. Han varnade de att inte smeta in sina händer i dens blod vars själ, gudsfruktan och rättfärdighet var i sådan hög nivå.

Orden han yttrade förhäxade motståndsarmén. De äldre undrade ifall Profeten(S) hade stigit ned från himlen för att varna de från att spilla Imam Hosseins(A) blod, men vid andra tankar insåg de att det var Ali Akbar(A), Imam Hosseins(A) artonårige son, som folk talade om gällande hans nära likhet till Profeten(S).

Då Umar ibn Sa’d, insåg påverkan som Ali Akbars(A) tal hade på soldaterna uppmanade han de att utmana honom till man-mot-man stridsmoment. Några få ur de, tänkandes på äran och belöningarna de kunde få genom slakten på Imam Hosseins(A) son, tog till sig mod att gå fram och utmana honom då han inte hade druckit eller ätit på tre dagar. Han mötte de en efter en i strid, och gav de smak på oerhörd skicklighet och tapperhet och slutligen fick de möta döden medan Ali Akbar(A) slog med sitt svär yttrandes följande ord:

Ali Akbar(A) begav sig till slagfältet med följande ord:

أنا علي بن الحسين بن علي * نحن وبيت الله أولى بالنبي

والله لا يحكم فينا ابن الدعي * أطعنكم بالرمح حتى ينثني

أضربكم بالسيف حتى يلتوي * ضرب غلام هاشمي علوي

ولا أزال اليوم أحمي عن أبي * امضي على دين جدي النبي

Jag är Ali ibn Hossein(A) ibn Ali(A)

Vi och Guds hus är närmast Profeten(S)

Vid Gud skall inte sonen av hycklaren regera över oss

Jag skjuter med spjut tills de viker sig

Jag slår med svärd tills de böjer sig

Slaget av en Hashimitisk Alawitisk yngling

Och jag kommer fortsätta försvara min far idag

Oh färdas på min förfader Profetens(S) religion

Så var det hans tur att utmana Umar ibn Sa’ds soldater till att stiga fram. Då han, trots sin olägenhet var kapabel att visa upp storslagen hjältemod och stridskapacitet i sådan nivå, likt det hans farfar, Imam Ali(A), hade blivit känd för och som hade satt skräck i Islams fiender, vågade ingen gå ut.

Ali Akbar(A) hade fått flertalet djupa sår under sina stridanden. Han förlorade blod i mängder och törsten ökade för varje sekund. Han visste att de förädande fienderna skulle attackera honom i massor. Han hade lämnat sin moder i ett förvirrat tillstånd. Ett oemotståndligt begär att se sina älskade för en sista gång slog honom och han vände på sin häst för att skåda mot sin fars läger.

Han fann sin far stå vid tältöppningen medan mor och faster stod innuti tältet. Imam Hossein(A) hade iakttagit den törstiga ynglingens varje ögonblick och de två kvinnorna iakttog hans anlete, då de visste att skulle Ali Akbar(A) drabbas skulle Imam Hosseins(A) ömtåliga anlete avslöja det. Stirrandes mot Imam Hosseins(A) anlete bad de i tystnad:

”O Allah(SWT), Du som bringade Ismael(A) tillbaka till Hagar(A)!

O Du som uppfyllde vädjan från Moses(A) moder och gav henne sin ibnbaka!

O Du som återförenade Jakob(A) med sin son Josef(A) som svar till faderns önskemål!

Bevilja oss denna enda önskan om att få se Ali Akbar en sista gång.”

Var det deras åkallan som bringade Ali Akbar(A) tillbaka till lägret?

Ali Akbar(A) mötte sin åldrade fader, älskade moder och Zaynab(A). Med utrop av glädje kramade de honom. Imam Hossein(A) omfamnade sin son kärleksfullt sägandes:

”O min son; den storslagenhet du uppvisade idag påminde mig om min fader, Alis(A) stridshändelser.

Enda skillnaden var den att, under hans stridanden, var min fader Ali(A) inte tvungen att kämpa mot hunger och törst så som du.”

Med böjt huvud svarade Ali Akbar(A):

”Fader, törsten tar kål på mig

Ty mina sår har ökat den.

Det är förekommande för barn att be om belöning

från sina föräldrar för lyckade stridanden och jag skulle ha bett

Om vatten från dig. Men Ack!

Medveten som jag är hur du inte har

en enda droppe vatten att erbjuda barnen

Skall jag ej förödmjuka dig med att be om det.

Jag har blott kommit för att se dig och

Mina resterande älskade en sista gång.”

Ali Akbar(A) såg var och en i sin familj. Den andra separationen var likväl sorglig som den första, må hända sorgligare. Utan att bli underrättade om det var, var och en medveten om att det var sista gången de såg Ali Akbar(A).

Fizza(A), den lojala tjänsteflickan till Fatima Zahra(A) och Zaynab(A), var lika otröstbar som Leila(A) och Umm Kulthum(A). Imam Hossein(A) följde sin son ut från tältet. Medan han red iväg vandrade Imam Hossein(A) i sprint bakom honom, som en man följer sitt lamm i Mina. Då Ali Akbar(A) försvann från hans syn riktade han sig mot himlen och med händerna upphöjda åkallade han:

”O Allah, Du är mitt Vittne att denna dag

har jag sänt iväg en, son jag älskade mest,

För uppoffring till försvar för rättfärdighetens och sanningens sak.”

Snart fick Imamen(A) en vinkande kallan, en plågande kallan från Ali Akbar(A):

”Fader, Akbar har fallit med ett dödligt sår vid bröstkorgen.

Fader, kom till mig ty jag har ej länge kvar att leva.

Om du ej kan nå mig sänder jag mina sista välönskningar över dig och mina andra älskade.”

Trots att Imam Hossein(A) väntade sig ett liknande kall påverkade det honom fruktansvärt!

Han stod upp från marken och föll, för att ännu en gång stå upp och sedan falla. Med ena handen vid det värkande hjärtat kämpade han sig upp på fötter. Tårar strömmade ned från hans ögon. Han sprang mot källan av ropet. Det var som om Imam Hosseins(A) all styrka hade utplånats med sin sons rop ty han föll vid varje steg. Han grät ut:

”Akbar, ge mig ännu ett rop så att jag kan följa dess svängningar!

Akbar, chocken har berövat mig synen och jag har ingen att leda mig till dig!”

Abbas(A) hastade sig till att tjäna sin mästare. Hållandes honom i handen ledde han honom dit Ali Akbars(A) gråt kom ifrån. Imam Hossein(A) tog sig fram snubblandes, hållandes i Abbas(A) axlar. Avståndet var som oändlig men slutligen anlände de till platsen där Ali Akbar(A) låg i en pöl av sitt eget blod. Ack! Den tragiska syn han upplevde. Må ingen fader se sin son i sådant tillstånd.

Med ena handen på sin bröstkorg, täckandes ett djupt sår från vilket blod forsade ut, låg Ali Akbar(A) medvetslös och nerböj på marken med uttryck av plågor i anletet. Med plågan han gick igenom för sitt sår och törst, grävde han ner sina fötter in i sanden. Med ett skri av otrolig vånda föll Imam Hossein(A) på Ali Akbars(A) kropp.

”Min son, tala om för mig var du är skadad!

Tala om för mig vem som har skadat dig!

Varför säger du ingenting?

Min Akbar, min Akbar, jag har kommit som svar till ditt kallande!

Säg ett ord till mig!”

Imam Hossein(A) omfamnade än en gång på Ali Akbars(A) livlösa kropp. Hans andning blev tyngre, ett gurglande läte kom från hans strupe. Det verkade som om hans unga liv kämpade en orättvis kamp mot döden. Imam Hossein(A) lade sitt huvud på Ali Akbars(A) bröstkorg. Han lyfte på huvudet och lade sina kinder på Ali Akbars(A) och bad:

”Akbar... Akbar, öppna dina ögon och le en enda gång, så som du alltid log för att glädja min själ.”

Fastän Ali Akbar(A) inte öppnade sina ögon uppenbarades ett leende på hans läppar som om han hade lyssnat till sin faders önskemål. Med ett sött leende släppte han ut andan och hans själs avfärd anlände.

Faderns kind rörde fortfarande sonens kind, i döden så som i livet så ofantligt många gånger. När han såg sin son, sin djupt älskade son, andas ut sitt sista andetag hamnade Imam Hossein(A) i ett tillstånd som ord inte kan beskriva. En längre stund satt han kvar gråtandes så som enbart en åldrad fader, efter att ha förlorat sin unga son i ett tragiskt fall, begråter. Fanbäraren Abbas(A) satt där vid hans sida gråtandes med honom. Vad för ord kunde han erbjuda som tröst efter en tragedi i sådan omfattning?

Tröstord skulle vara intetsägande och förgäves när en fader ger efter sina känslor. Efter en stund rörde Abbas(A), sin bror, Imam Hossein(A), vid axeln väldigt ömsint och påminde honom om att Zaynab(A) och de andra kvinnorna väntade på honom, plågade av oro, i hopp om att få veta vad som hade hänt. Nämnandet av detta räckte för Imam Hossein(A). Han visste att som familjeledaren var det hans plikt att stå vid sidan av den oerhörda sorgsna modern, Leila(A), sin enormt sorgsna syster, Zaynab(A), och barnen som inte hade upplevt något värre slag än den dagen. Imam Hossein(A) stod sakta upp i ett försök att bära upp Ali Akbars(A) lik men han föll ner på marken igen. Abbas(A) som såg detta böjde sig över honom och sade:

”Min mästare, Abbas finns fortfarande vid din sida.

Hur kan jag lämna dig att bära Akbars kropp ensam och vara blott en åskådare?

Låt mig bära hans kropp åt dig.”

”Nej Abbas!” svarade Imam Hossein(A).

”Låt mig göra detta som sista uppvisningen av min kärlek.

Att hålla honom nära mitt hjärta, även efter hans död, ger mig viss lättnad,

Faktiskt den enda lättnaden som finns kvar för mig nu.”

Sedan tog han i med all den energi han hade och med Abbas(A) medhjälpandes, bar han på Ali Akbars(A) lik. Hållandes lik tätt inpå sin buk började han det långa vandrandet mot lägret Hur han lyckades ta sig dit är litet av ett mirakel. Må hända att hans morfar, Profeten Mohammad(S), fader, Imam Ali(A), broder, Imam Hassan(A) och möjligtvis även hans moder, Fatima Zahra(A) hade nedstigit från himlen för att hjälpa honom i sitt uppdrag.

Imam Hossein(A) anlände till läger och lade ner Ali Akbars(A) lik på marken. Han kallade ut sin fru Leila(A), sina systrar Zaynab(A) och Kulthum(A) med tjänsteflickan Fizzah(A), och sina döttrar Sukaina(A) och Roqayah(A) och de resterande kvinnorna för att visa de Ali Akbars(A) anlete en sista gång. Den älskande modern anlände, så som de älskande fastrarna, även barnen anlände och alla omringade Ali Akbars(A) lik. De tittade på Ali Akbars(A) anlete och sedan på Imam Hosseins(A). De visste att deras sörjande skulle förvärra Imam Hosseins(A) näst intill överbelastad sorg. Ali Akbars(A) moder, Leila(A) gick till sin make och med tysta gråtljud böjde hon på sitt huvud mot honom och sade:

”Min mästare, jag är stolt över Akbar(A)

För att han mött en sådan nobel död.

Han har givit sitt liv i den noblaste av tingen

Och denna medvetenhet skall hjälpa mig genom hela mitt liv.

Jag vädjar till dig att be för mig, att be för hjälp till oss alla, att Allah(SWT) må bevilja oss uthållighet och tröst.”

Efter att ha sagt det vände hon sig mot sin sons döda kropp som låg på marken och lade sitt anlete på hans. Zaynab(A), Kulthum(A), Sukaina(A) och Roqayah(A) hade alla slängt sig själva på hans lik med tårar som forsade ner. Imam Hossein(A) satt nära sin döda sons kropp i några minuter. Bredvid sonen han hade förlorat i sådana tragiska situationer; sonen som hade dött bönandes om en droppe vatten att kunna släcka sin törst med. Han kände sig yr av sorg. Han väcktes ur sin frånvaro av Qasim(A), ibn hans mördade bror, Imam Hassan(A), som hade kommit för att be om tillåtelse att få bege sig mot slagfältet. Han reste sig från marken, torkade bort tårarna från sina åldrade ögon och sade:

”Sannerligen från Gud är vi kommna och sannerligen återvänder vi till Honom!”