Titlar: Zain al-‘Abedin, Sajjad, Seyyed al-Sajjedin

Far: Imam Hossein(A)

Mor: Seyyeda Shahrbanu

Födelse: 5 Shaban år 38 e. H. i Medina

Martyskap: den 25 Muharam år 95 e. H.

Begravd: Jannat al-Baqi’ i Medina

När Shahrbanu gav födsel till sin unikt svaga och lilla son skyndade sig barnets farfar, Imam Ali(A), med att utföra de religiösa riterna för dess välsignelse.

Imam Ali(A) sade böneutropet (Azan) vid hans högra öra och bönens ståndutrop (Iqamah) vid hans vänstra öra, vilket i sig var byggandet av ett moraliskt tempel i barnets hjärta som slog för Gudsmedvetenhet och rättfärdighet.

"Allahu akbar - Gud är större (än allt)" var de första orden barnet fick höra vilket sades av farfarderns vänliga röst. Den sjunde dagen offrade Imam Hossein(A) en bagge för sin sons födsel, klippte sonens hår och skänkte lika mycket silver och guld som barnets vikt var som välgörenhet till de fattiga och behövande i enlighet med den islamiska traditionen (Sunnah).

Jabir ibn Abdallah al-Ansari narrerade att omkring tio år innan Imam Sajjad(A) föddes satt han med Guds, den Högste, Sändebud(S) som lade sin andra dottersson, Hossein(A), på sina knän och lekte med honom.

"Jabir" sade han tittandes mot sin följeslagare, "En son skall födas till honom som skall kallas Ali. Vid domedagen kommer en utropare att ropa 'Låt dyrkarnas Herre (Seyyed al-Abedin) ställa sig upp!' så hans (Imam Hosseins(A)) son kommer att stå upp (inför alla)"

Han vände på anletet mot sitt lekande barnbarn och fortsatte "Sedan kommer en ibn honom(Imam Sajjad(A)) att födas vars namn blir Mohammad. När du än möter honom (vilket du kommer att göra) narrera mina hälsningar till honom."

Jabir narrerade denna återberättelse till samtliga. Senare när han verkligen träffade Imam Mohammad Baqir(A), ibn Imam Sajjad(A) ibn Imam Hossein(A) ibn Imam Ali(A) make till Fatima Zahra(A) dotter till Profeten Mohammad(S) narrerade han Profetens(S) hälsningar till honom, vilket gjorde den femte Imamen(A) oerhört glad.

Medan Imam Sajjad(A) var en liten pojke konsumerade shahrbanus sjukdom upp henne. Imam Hossein(A) försökte göra det så bekvämt för sin hustru som möjligt men sjukdomen tärde på hennes vitalitet tills det blott fanns en livlös kropp liggandes på sjuksängen. Med sorg och vånda brukade hon snegla på sin tunna son som hade berövats kärlek och omtänksamhet från sin mor.

Sjukdomen gick till ständiga angrepp vilket ledde till att hon led outhärdligt mycket under sina sista dagar till det att hennes själ befriades. Imam Hossein(A), prominenta muslimska personligheter och en massa muslimer eskorterade henne till sin viloplats som då ligger i den irakiska staden Kufa. Hon begravdes och Imam Hossein(A) sörjde den dam vars person fanns hos de lika länge som blommor gör då hon efter en kort stunds vistelse bland de lämnade de med en markabel gåva kvarlämnad för att sprida ljus i världen.

Denna förlust var den första Imam Sajjad(A) fick uppleva i sitt liv och väldigt lik sin faster Zeynab(A) var denna bedrövelse enbart början på liv i pina och vånda.

Men då Imam Sajjad(A) var för liten för att komma ihåg bedrövelsen underrättade ingen honom om förlusten av sin mor och Imam Hossein(A) valde ut en av sina slavfruar som var känd för sin fromhet att ta väl hand om honom, vilket hon också gjorde, i sådan benämning som bara sanna mödrar gör.

Som liten och ung var Imam Sajjad(A) brunhyad, kort, smal och ömsint. När han blev gammal vart han smal och svag för sin asketism, väldigt svåra Gudsdyrkan och sorg och plåga i och med bedrövelserna från Karbalaslätten.

Han var behagligt vacker för ens syn och sinnen. Skönheten hade han ärvt från sin farmors far, Profeten(S) och då han ej sörjde tilltalade han ingen och talade inget utan att folk såg léende på hans läppar.

Imam Sajjad(A) växte upp i ett hus baserat på profetskap och imamskap. Det var hans farfar, de troendes Mästare, Imam Ali(A) som tog hand om honom de två första åren tills han slutligen uppnådde martyrskap. De två första åren i Imam Sajjads(A) liv skänkte honom lite av Imam Alis(A) andlighet och trots den korta tiden tillsammans liknade han sin farfar mer än alla andra i spirituella och psykologiska element och egenskaper medan han var fysiskt mest lik Profeten(S).

Efter slaktandet av Imam Hossein(A) och eldandet av hans läger attackerade de oförskämda otroende Imam Sajjad(A) vars sjukdom hindrade hans kroppsliga rörelse med hans hjärta fått lida dessa tragiska incidenter. Den vrickade Shimr ibn Jawshan hade avsikten att slakta honom också men Hamid ibn Muslim förhindrade honom.

"All glorifikation tillhör Allah(SWT)!

Ämnar du verkligen slakta barn?

Han är enbart ett sjukt barn." utbrast den förargade Hamid ibn Muslim.

Men då det inte stoppade Shimr sprang Imam Sajjads(A) faster fram och stoppade honom.

"Honom skall du inte slakta innan du har slaktat mig, Å ibn Jawshan" utmanade Seyyeda Zaynab(A). Så Shimr lämnade Imam Sajjad(A) levande.

Efter slakten på nästan alla sina manliga kusiner och bröder kände Imam Sajjad(A) sig bedrövad och oroad. Då han fick syn på sin fars, sina kusiners och sina vänners lik ligga kvar blottade för vinden var han enbart ett steg ifrån att ramla mot sin egen död. När hans faster, Seyyeda Zaynab(A) såg honom försökte hon trösta honom.

"Hur kommer det sig att jag ser dig vara tätt inpå döden, O du min morfars(S), min fars(A) och mina bröders(A) arv?" frågade hon honom.

Hon fortsatte "Vid Gud den Högste, detta är något som Han uppenbarade till din gammelmorfar(S) och till din far(A)." Gud, den Högste, tog en pakt från folket som du ej känner, mäktiga ena i detta land som känns igen av himmlavarelserna, att de skulle samla ihop dessa kapade delar och sårade lik och begrava de för att sedan lägga upp en banner på din fars, martyrernas Herre(A), grav. Den (viloplatsen) skall ej förgöras och inte heller dess spår röjas undan så länge dag och natt existerar. Trots det att hyckleriets härskarskara och vilseledningens talare skall försöka deras bästa för att förgöra den skall den bara växa sig större och större."

Kufaborna begravde sina döda som låg på slätten i Karbala men lämnade Imam Hossein(A) och hans släkt och vänner kvarliggandes i det heta öknet. En grupp ur Bani Asad (Asads ättlingar) som inte hade deltagit i striden mot Imam Hossein(A) samlade ihop kroppsdelarna och gav de rena liken en värdig begravning. De stod handfallna över att inte kunna identifiera liken då inte så mycket fanns kvar av de, och speciellt då deras huvuden hade kapats av och tagits därifrån. De kvarblev förvirrade ända tills Imam Sajjad(A) återvände för att identifiera varje martyrs kropp för sig.

Imamen(A) själv bar på sin fars lik och begravde det i den slutgiltiga viloplatsen och grät bittert sägandes "Mina gratulationer till den mark vars plats bevarar din rena kropp ty världen efter dig är mörk medan efterlivet skall skina med ditt ljus. Natten är sömnbringaren men smärtan kvarstår för evigt, ty Allah(SWT) skall välja för ditt hushåll boning där du bebor. Från mig till dig (åkallandet av) Friden, Å ibn Guds, den Högste, Sändebud(S), och Guds, den Högste, barm och Hans välsignelser."

På den heliga graven skrev han följande ord:

"Denna grav tillhör Hossein ibn Ali ibn Abi Talib, den som de slaktade även fast han var en törstig främling." Bredvid Imam Hosseins(A) ben begravde han Ali Akbar(A), Imam Hosseins(A) son. Han begravde martyrerna tillhörande Hashimiterna (Profetens släkte) och andra än de i en gravplats. Sedan fortsatte han vidare med Bani Asad till Alqamifloden och begravde Bani Hashims måne (Qamar Bani Hashim), Abo'l-Fadhl al-Abbas(A) ibn Imam Ali(A).

Sedan brast han i tårar.

"Må världen efter dig utplånas, O Bani Hashims måne, och Fridens hälsningar från mig till dig och Guds, den Högste, barm, och välsignelser." sade han gråtandes.

De rena gravarna har blivit till en symbol för mänsklighetens ära, då varje uppoffran står för ära, rättvisa och sanningen. De har blivit till de heligaste centren för dyrkan inom Islam.

Bland fiendernas krigsbyten fanns Profetens(S) döttrar och ett fåtal andra som Imam Sajjad(A). De fördes först till staden Kufa och då de anlände till plats blåste Umayyad styrkan i sina trumpeter och höjde sina fanor för att stoltsera med segern över Profetens(S) dottersson, Herren över paradisets unga. Muslim Jassa har beskrivit synen.

"Ibn Ziyad hade kallat på mig för att reparera Kufaguvernörens hus." sade han.

"Medan jag gipsade dörrarna hörde jag gråt från överallt i Kufa så jag tog mig till palatsets betjänt och frågade honom 'Varför all detta oljud i Kufa?'"

"Denna timme tar de in det avkapade huvudet på en rebell (kharijit) som revolterade upp mot Yazid" svarade betjänten.

"'Vem må denna rebell vara då' frågade jag."

"'Hossein ibn Ali" svarades han mig."

När Muslim Jassa insåg vad som precis hänt lämnade han betjänten i ett panikslaget tillstånd med blandade känslor av rädsla och ångest. Han slog sig själv i ansiktet så mycket att han plötaligt oroades att han skulle förblindas av gipsen. Han tvättade sina händer och gav sig bort från palatset och tog sig till al-Kanas. Medan han väntade med folk på fångarnas ankomst och de avkapade huvudernas uppvisning dök det upp omkring 40 kameler bärandes på kvinnor och barn. Imam Sajjad(A) satt på en av kamelerna utan sadel. Båda sidor av hans nacke blödde och han grät upprepandes dessa verser:

"O samhälle av ondo, må er jord förtorka. O samhälle som aldrig respekterade vår morfader [Profeten(S)], på sadellösa kameler har ni förflyttat oss som om vi inget offrat något för er."

Jadhlam ibn Bashir sade "När jag anlände till Kufa år 61 e H. anlände också Ali (Sajjad) ibn Hossein med kvinnofolket från Karbala omringade av Kufasoldater. Folk skyndade ut för att iacktta vilket ledde till att Kufadamerna grät ut och sjöng sorgevisor. Jag såg ytterligare hur Ali (Sajjad) ibn Hossein hade försvagats av sin sjukdom, samtidigt som kedjor hade bundits runt hans nacke och han hade handbojor på sig. Med en riktigt svag röst sade han 'De begråter och sjunger sorgevisor för oss! Så vem har då dödat oss?'"

Kufaborna omringade Imam Sajjad(A) så han talade till de om deras synd i att delta i förtrycket. Han prisade Gud, den Högste, och sade sedan "O män, den som än (lyckas) identifiera mig känner mig och för den som inte känner igen mig låt mig då tala om att jag är Ali ibn Hossein ibn Ali ibn Abi Talib. Jag är ibn den man vars fromhet har felats mot, vars hälsa har plundrats och vars barn har tillfångatagits. Jag är ibn den som har slaktats av Eufrates varken pga blodshämnd eller sitt arv. Jag är ibn den som dödades i det värsta tänkbara sättet. Detta är min stolthet."

Vidare fortsatte han "O män, jag vädjar till er i Gud den Högstes namn: Är ni ej metvetna om att ni skrev till min far för att sedan narra honom?

Gav ni honom inte er förbindelse, löfte, och er trohet och sedan bekämpade ni honom?

Må ni fördärvas för det som ni har gjort mot era egna själar, och ur era besudlade perspektiv!

Genom vilka ögon kommer ni att titta på Gud den Högstes Sändebud(S) när han säger till er 'Ni slaktade min avkomma och felade min helighet så ni tillhör ej mitt samfund!'?"

De slavar som mörknade historiens anlete grät hysteriskt och sjöng klagosånger, och de sade till varandra "Du har förgått, ändå är du omedveten om det."

Imam Sajjad(A) fortsatte med sitt tal.

"Må Gud, den Högste, ha barmhärtighet över den som än agerar i enlighet med mitt råd, den som bevarar mitt arv beträffande Allah(SWT), Hans Sändebud(S) och hans Hushåll(A) för i Gud den Högstes Sändebud(S) finner vi ett bra exempel på att dirigera ett överträffande."

Så de sade i kör.

"Vi, å ibn Gud den Högstes Sändebud(S), hör och lyder och vi skall bevara din tillit. Vi skall inte vända oss bort från dig, inte heller skall vi vara dig olydiga; så beordra oss, och må Gud, den Högste, ha barmhärtighet över dig ty vi skall slåss när du slåss och fred skall vi göra när du gör det, och vi tar avstånd från de som har förtryckt dig och felat dig."

I gengäld till deras falska trohetslöfte svarade Imam Sajjad(A) "Långt bort, långt bort från er ligger trohetseden, å folk av trolöshet och sammansvärjelser!

Ni är avskilda från det som ni begär. Önskar ni komma till mig så som ni gjorde till min far(A)?

Nej, vid de uppstigande och nedstigande (änglarnas) Härskare, såret har än kvar att läka. Min far dog blott igår så som hans hushåll, och den förlusten för Sändebudet(S), min far(A) och oss samtliga läker inte så snart."

"Dess smärta är mellan båda dessa (sidor) och dess bitterhet är mellan min strupe och gom. Den kvävande knölen sitter mig i bröstet. Sedan avstod han från att tala till det förrädande folket vilka var kännetecknet för människans skam. Skammen som bad Imam Hossein(A) att rädda de för att sedan fegt ansluta sig till de blodstörstiga styrkorna under Yazid och slakta sin frälsare(A), hans manliga släktingar och förslava hans kvinnliga slälktingar."

(Ibn Nama, Muthir al-Ahzan)

De förslavade ur Profetens(S) Ahl al-Bait (Hushåll) togs in i Kufas guvernörspalats, till Obeidallah ibn Ziyad ibn Marjana. Obeidallah fick syn på Imam Sajjad(A) näst intill besegrad av sin sjukdom.

"Vem är du?" frågade Obeidallah.

"Jag är Ali ibn Hossein." fick han till svar.

"Slaktade inte Gud Ali ibn Hossein?"

"Jag hade en äldre bror vid namn Ali som du slaktade och för det skall du stå till svars inför Honom [Gud] vid domedagen." svarade Imam Sajjad(A).

Obeidallah flammade upp av ilska och skrek "Gud slaktade honom!" Imam Sajjads(A) svar bestod utav djärvhet och beslutsamhet.

"Gud den Högste tar bort själarna vid deras dödstid, inte en enda dör utan Guds, den Högstes, tillåtelse."

Obeidallah vart förbluffad över sin brist på att svara tillbaka till den unga mannen som genom koranciterande och bevistagning hade besegrat honom intellektuellt.

"Hur vågar du svara mig så där?"

"Tag denna pojke och skär av honom huvudet!" Sade Obeidallah ilsket. Seyyeda Zeynab(A) tog Imam Sajjad(A) i sin famn och sade, "O ibn Ziyad, det räcker med det blod du redan har spillt av oss!

Har du överhuvudtaget benådat någon alls förutom denna?

Ifall du skall döda honom se då till att döda mig med honom!"

Obeidallah slogs av hennes passionerade tal och ställning, talade till en av sina soldater om att låta honom vara för hennes skull och sade "Deras släktskap är häpnadsväckande; hon önskar att slaktas med honom!"

Vore det inte för den magnifika personligheten hos den vise Zaynab(A) skulle Imam Sajjad(A) ha dödats och även resten av avkomman från Imam Hossein(A), som var källan till godo och ära på jorden, med honom. Tidigare hade även en av Obeidallahs soldater avrått honom från att döda honom framför alla och menade att hans sjukdom ändå var dödlig och att det andra var ett säkert kort.

Kvinnofolket och barnen ur Profetens(S) Ahl al-Bait(A) togs som fångar till Damaskus. Det tillstånd de tvingades ut på resan i var sådan att synen av det skulle orsaka folks hjärtan att brista. Kufaborna begrät deras avfärd högljutt vilket fick Imam Sajjad(A) att undra över deras avsikter för att sedan säga "De slaktade oss och nu gråter de över oss!"

Shimr ibn Dhi'l-Jawshan beordrade sina män att binda fast Imam Sajjad(A) genom nacken med ett rep. Under hela resan sade Imamen(A) inte ett enda ord till folket av ondo som eskorterade de, han bad inte heller om något under hela resan då han var fullt medveten om deras ignorans och satanskap och hur de skulle ha avvisat hans samtliga önskemål. Karavanen av krigsfångar anlände vid närheten av Damaskus och stannade utanför då Umayyaderna ville dekorera staden och förbereda festivalen för att stoltsera och jubla över Abi Sufyans barnbarns seger över Guds Sändebuds(S) barnbarn. När de var klara i Damaskus fick karavanen träda in i staden.

När de oskyldiga krigsfångarna drogs in i staden för marcheras ända till kungapalatset närmade sig en äldre Syriansk man som hade vilseletts utav de ofattbart många rykten som hade spridits.

"Prisad äro Gud den Högste, den som har eliminerat er och som har beviljat guvernören seger över er." Sade den äldre Syrianen.

Imam Sajjad(A) hörde ärligheten i den gamla Syrianens ord och frågade "O Shikh, har du läst Koranen?"

"Ja."

"Har du läst versen som lyder: 'Säg (O Mohammad), jag ber er inte om någon belöning annat än att ni behandlar min släkt med vänlighet', eller versen som lyder, 'och giv till (Profetens) släkt deras rätt' eller versen som lyder 'och var observanta att det som ni än tjänar av bytet, till Gud den Högste tillhör en femtedel och till Sändebudet(S) och till (Sändebudets) släkt.'?"

Den äldre häpnade förvirrat och bekräftade för honom att han hade läst samtliga verser.

"Vid Gud den Högste, vi är släktingarna som nämns i dessa alla verser." Shikhen var chockad och stod som förlamad medan det enda han gjorde vara att titta på Imamen(A).

"Å Shikh", vidare utvecklade han sin fråga, "Har du läst den glorifierades ord som lyder: 'Gud önskar blott att avlägsna (all form av) orenlighet från er, O Husets folk (till Profeten), och därmed rengöra er med en ordentlig rengöring.'?"

"...Ja!"

"Vi är Husets folk (till Profeten) som Gud valde ut med rengörings vers."

Den äldre Syrianen skakade som bara den. Hans inre önskan hade förvandlats till att jorden skulle svälja honom för de ord han hade yttrat. Han frågade Imamen(A) "I Guds Höga namn frågar jag dig, är ni sannerligen 'de'?"

"Vid vår morfars själ, Guds Sändebud(S), må Gud välsigna honom och hans hushåll Ahl al-Bait(A), vi är tveklöst de (som nämns)."

Plötsligt föll den äldre Syrianen ner och kysste Imam Sajjads(A) hand hejdlöst. Tårar strömmade ner för hans kinder, och sedan sade han "jag avlägsnar mig inför Gud den Högste från de som har dödat dig!"

Han ångrade sina ord bittert och Imam Sajjad(A) förlät honom sina vilseledda ord.

Yazids män band hårt fast kvinnoskaran och barnen ur Ahl al-Bait(A) som om de vore får. Repets ena ände började vid Imam Sajjads(A) nacke, fortsatte vidare till hans fasters nacke, Seyyeda Zaynab(A), och sedan till de samtliga döttrarna till Profetens(S) dotter. När de än ansågs slöa till eller ha slappnat av piskades de ohyggligt hårt och mycket av soldaterna. De behandlade den annars älskade Ahl al-Bait(A) med sådan brutalitet och respektlöshet att om Gud skulle ha tillåtit skulle berg ha rasat samman.

När de togs till Yazid och ställdes inför honom tittade han och Imam Sajjad på varandra.

"Hur tror du att vår morfar, Gud den Högstes sista Sändebud(S), skulle ha reagerat om han hade sett oss i detta tillstånd?" frågade Imam Sajjad Yazid, som tacklades ner av orden medan hans generalförsamling begrät scenariot.

"Må Gud inte lämna ibn Marjana (Ubaidallah) i fred" sade Yazid hånande och fortsatte, "Skulle ni ha varit släkt skulle han aldrig ha behandlat er så här". Han beordrade sina soldater att skära av repen och tittade än en gång mot Imam Sajjad(A).

"Säg mig, hur kände du, O Ali, inför det som Gud gjorde med din far Hossein?"

Imam Sajjad(A) svarade med inre lugn och harmoni "Vad som än händer jorden eller er själva är redan dokumenterat även innan vi orsakar dess händelse. Detta är något lätt för Gud den Högste (som en barmhärtighet) så att ni ej behöver känner ånger över vad ni förlorat eller storhetsvansinne över vad ni uppnått. Gud den Högste älskar inte de stoltserande och högljudda."

Yazids stolta gest tynade bort och förvandlades istället till ilska, och i sitt arga tillstånd reciterade han från den heliga Koranen.

"All bedrövlighet som än händer er har kommit till genom era egna gärningar av ondo."

"Denna vers gäller de som felar", svarade Imam Sajjad(A), "inte de det har felats mot".

Sedan vände han bort sig från honom.

Yazid hade bjudit så många han kunde dit för de att kunna bevittna hans världsliga seger. Den stora salen i hans palats fylldes ordentligt och han tillfredställdes över alla som applåderade och gratulerade honom som satt över tronen. Han beordrade kvällens talare att gå upp på predikstället och förnedra Imam Hossein(A) och hans far Imam Ali(A) de troendes Mästare.

Talaren gick upp på talarplattan och envisades om att gå för långt i att förnedra Profetens(S) Ahl al-Bait(A). Sedan höjde han i jämförelse upp Yazid och hans far Mu’awiya och lögnerna fortsatte till sådan grad av omoral att Imam Sajjad(A) till slut avbröt honom.

"Ack dig O talare!

Du har då valt skapelsens belåtenhet över Skaparens vrede, så ta då din plats i helvetesflamman." sade Imam Sajjad(A).

Sedan frågade han Yazid ifall han tilläts hålla ett tal framför de närvarande, ett tal som skulle nöja Gud den Högste. De närvarande häpnade över den sjuka pojken som avbröt talaren och guvernören medan han själv var blott en fånge. Yazid vägrade, och när folk insisterade till honom svarade Yazid "Ifall han går upp på talarplattan kommer han inte stiga ner tills han har blottat mig och Abi Sufyans familj."

"Vad kan denna sjuka pojke göra?" frågade folk honom då de inte kände Imamen(A) och trodde att han var som alla andra, men Yazid kände honom trots allt väldigt bra.

"Dessa är personer vars sinnen har matats med kunskap." sade Yazid som ett avvisande svar till folkets önskemål.

Men de fortsatte insistera ända tills han gav med sig. Så när väl Imam Sajjad(A) hade ställt sig vid talarplattan chockerade han de med ett talets konst. Folk grät över hans ord. Imam Sajjad(A) styrde folkets känslor med beksrivningar och liknelser i sitt tal.

"O folk, vi beviljades sex ting och favoriserades med sju. Vi beviljades kunskap, mildhet, barmhärtighet, mod, förmågan att påverka och kärlek i de troendes hjärtan för oss. Vi favoriserades i och med att ur oss steg den utvalde Profeten Mohammad(S) upp, Siddiq (den sanningsenlige), Tayyar (den svävande i himmelen). Gud den glorifierades och Hans Sändebuds(S) djärva Lejon(Imam Ali), Fatima Zahra(A), världarnas kvinnors själsrena Mästarinna, och slutligen de båda Herrarna över paradisets ungdomar från denna nation."

Han tittade omkring sig och fortsatte "För dem av er som känner till mig vet vem jag är och för de som inte känner till mig låt mig då berätta vem jag är och till vilken familj jag tillhör.

Jag är ibn Mecka och Mina, jag är ibn Zamzam och Safa, Jag är ibn den som uträttade Zakat ända till sin sista stund vid liv. Jag är ibn den bästa av de som klädde sig med sina kappor. Jag är ibn den största av de som någonsin tagit på sig sandaler och som har vandrat barfota. Jag är ibn den största som någonsin gjort Tawaf (cirkulerandet runt Kaba) och Sai (sju löpers springande mellan bergerna Safa och Marwa). Jag är ibn den största som någonsin uträttade Hajj och yttrade Talbiya (Här är jag din till tjänst), jag är ibn den som förflyttades på Buraq i luften. Jag är ibn den som förflyttade sig från den Heliga Moskén (i Mecka) till den Avlägsna Moskén (i Jerusalem) så glorifikation tillhör Honom som fick sin slav att flyga. Jag är ibn den som togs av Ängeln Gabriel(A) till Sidrat Muntaha, jag är ibn den som drog sig till sin (Enväldiga) Herre och isolerade sig så att han var i blotta avståndet två bågars längd eller ännu närmare, jag är ibn den som ledde Himmelens Änglar i bön.

Jag är ibn den som fick sina uppenbarelser från den Allsmäktiges Uppenbarande, jag är ibn Mohammad Mostafa. Jag är ibn Ali Murtada, jag är ibn den som slogs mot sina fiender ända tills de erkände ’det finns ingen gudom förutom Allah’. Jag är ibn den som inför Guds Sändebud(S) bekämpade fienderna med två svärd och därefter högg mot de med två spjut, emigrerade två gånger, svor trohetsed (till Profeten) två gånger, bad i de två böneriktningarna, slogs (mot de otroende araberna) både i Badr och Hunayn slagen och som aldrig misstrodde på Gud den Högste, inte ens så mycket som ögats blinkande.

Jag är ibn den högsta bland de troende, Profeternas(A) arvinge, de otrognas förgörare, muslimernas befälhavare, Mujahideens (de heliga krigarnas) ljus, dyrkarnas prydnad, de gråtandes krona, den tålmodigaste av de tålmodiga och den största av de stadsfästa bland Yasins familj och budbäraren till Härskaren över världarnas medborgare."

Jag är ibn den som stöttades av Gabriel och förstärktes av Mikael. Jag är ibn den som försvarade muslimerna, slaktade förrädarna till trohetseden och de orättvisa, desertörerna, den som otröttsamt bekämpade sina antagonister, den mest magnifike bland de som vandrade mot krigsfronten ur stammen Quraish.

Den första bland de troende som svarade på Guds kall, föregångaren till alla de tidigare, uppbrytaren av aggressionisterna, ateisternas förstörare, en pil som ständigt skjöts mot hycklarna, tungan till dyrkarnas visdom. Supporten till Guds religion, beskyddaren av Guds affärer, Guds trädgård av visdom, behållaren av Guds kunskap, tolerant, generös, givmild, ren, belåten, lättsamt belåten, orädd, gallant, uthållig, fastande, elegant, ståndaktig, djärv, vördad, benstommarnas splittrare, alliansernas uppsärare, den lugnaste av de, den bästa i att tygla sin häst.

Den djärvaste av de med tungan, den mest stabila av de i beslutsamhet, den kraftfullaste av de, ett lejon, modig, forsande regn, förgjorde de på slagsfältet och förskingrade de i vinden. Lejonet i Hijaz, besittaren av miraklet, Iraks mur, Imamen genom skriften och värdigheten, Mecka, Medina, Abtahi, Tuhami, Khay’ani, Uqbi, Badri, Uhudi, Shajari, Muhajiri. Arabernas Herre, krigets lejon, arvingen till Mash’arayn.

Far till Sändebudets(S) två dotterssöner Hassan och Hossein, frid vara över de båda. Den som manifesterade mirakler, den som splittrade upp fronterna, den igenomträngande meteoriten, det medföljande ljuset.

Varje sökares krav, segraren över samtliga segrare, sådan är min farfar Ali ibn Abi Talib(A). Jag är ibn Fatima Zahra(A), den fromma, Jag är ibn kvinnornas Mästarinna, Jag är ibn den renade jungfrun. Jag är ibn Sändebudets(S) ögonsten. Jag är ibn den som var täckt med blod. Jag är ibn den som slaktades vid Karbalaslätten. Jag är ibn för vars skull Jinner (osynliga andar) grät i mörkret och för vars skull fåglarna grinade uppe i luften."

Folk började klaga över händelserna, Yazid hade farhågor att Imam Sajjad(A) skulle orsaka en mäktig revolt med sitt tal när han introducerade sig inför Syrianerna och fick de att lära känna honom och hans rötter, så han beordrade böneutroparen (mu’adhdhin) att börja med böneutropet vilket han också gjorde.

"Allahu Akbar (Gud är större)" ropade böneutroparen ut.

Imam Sajjad(A) vände sig mot böneutroparen och sade "Du har uttryckt den Storslagnas Storhet medan Han ej kan mätas och inte heller kan mottas av sinnen, det finns ingen större än Gud den Högste."

"Ashadu anla ilaha illa Allah (jag vittnar att det ej finns någon gudom förutom Gud)" fortsatte han.

"Mitt hår, min hud, mitt kött, mitt blod, min hjärna och mina ben bär vittnesmål att det ej finns någon gudom förutom Allah" avbröt han böneutroparen än en gång.

"Ashadu anna mohammadan rasool Allah (jag vittnar om att Mohammad är Guds Sändebud)" försökte han fortsätta.

Imam Sajjad(A) vände sig mot Yazid.

"Yazid, är Mohammad(S) din (stora) morfar eller min?

Ifall du svarar att han är din ljuger du och ifall du säger att han är min är då frågan, varför slaktade du hans familj?"

Yazid tystnade och var okapabel till att svara ty det stora Sändebudet(S) var farmors far till Imam Sajjad(A). Vad anbelangar Yazids farfar var det Abi Sufyan, som var Profetens(S) dödliga ärkefiende. Syrianerna insåg att de höll på att drunkna i sina egna synder och att Umayyaddynastin inte skulle upphöra med deras vilseledning. Imam Sajjad(A) började introducera Profetens(S) Hushåll(A) till Syrianerna. Han underrättade de samtliga om att Ahl al-Bait(A) hade hög rang hos Gud den Högste, att de förklarade krig mot Islams fiender och att de led förföljelser. Tills dess hade Syrianerna enbart ljugits till om Profetens(S) Ahl al-Bait(A) och fick lära sig att inte känna annat än hat mot dem.

Imam Sajjads(A) eleganta tal hade stor påverkan på Syrianerna och fick de att i sin tur i smyg informera varandra om Umayyadernas falska styre och spred ordet vidare om Ahl al-Bait(A) så att fler och fler började se på Yazid med hat.

Vad anbelangar Imam Sajjads(A) betéende gentemot sina fiender, de som kände illvilja mot honom och de som felade mot honom såg och upplevde de enbart vänlighet från hans sida.

Imam Sajjad(A) träffade på Minha'l ibn Amr och den senare frågade honom "Hur har du upplevt kvällen, åh ibn Sändebudet?"

Imamen(A) tittade på honom och svarade "Vi upplevde kvällen så som israeliterna upplevde Faraos folk då de slaktade deras söner och tog deras kvinnor i fångenskap. Å ena sidan har vi araberna som stoltserar hos icke-araberna om att Profeten Mohammad(S) var en ur deras led medan stammen Quraish stoltserar inför resten av araberna om att Profeten Mohammad(S) tillhörde dem; och vi å andra sidan, hans Hushåll, som nu är hemlösa... sannerligen är vi från Gud, den Glorifierade, kommna och till Honom återvänder vi."

Den största Profeten(S) var den ursprungliga källan för det arabiska samfundets ära och heder. Det var han som planerade dess ärevördiga liv och etablerade för det den starkaste staten i världen. Men Quraish, som stoltserade inför resten av det arabiska samfundet om att Mohammad(S) skulle tillhöra det, slaktade hans barn och tillfångatog hans kvinnoskara till sina slavar. När Syrianerna blev oärliga gentemot Yazid för hans slaktande av Guds Sändebuds(S) söta nektar, Imam Hossein(A) kallade han Imam Sajjad(A) till sig och bad om förlåtelse för allt det ohyggliga som hade begåtts mot dem.

"Må Guds förbannelser nå ut över (Obeidallah) ibn Marjana!

Vid Gud om jag hade varit med honom (Imam Hossein) skulle det aldrig hända att han skulle fråga mig om något utan att få det omedelbart." sade han läggandes all skuld om Imam Hosseins slakt på Obeidallah. Jag skulle ha skyddat honom från döden med all min möjliga makt även om det skulle innebära att jag skulle döda några av mina egna söner. Men Gud har beviljat det som du än har bevittnat. Min unga son, skriv till mig och du skall få vad du än behöver. Däremot vände Imam Sajjad(A) sig bort från honom utan att säga något alls ty han var väl medveten om att Yazids dolda avsikt med det officiella ångrandet var ett försök att fly den politiska feldrag han hade utsatt sig själv för. En judisk rättslärd var i Yazids råd. Hans beundran för Imam Sajjads(A) personlighet fick honom att fråga Yazid vem den unga pojken är.

"Ali ibn Hossein" svarade Yazid.

"Vem är Hossein?" frågade den judiska rättslärden.

"Ibn Ali ibn Abi Talib." sade Yazid.

"Vem är hans mor?" undrade den judiska rättslärden.

"Mohammads dotter" svarade Yazid nonchalant.

"Glorifierad äro Gud" utbrast den judiske rättslärden och fortsatte "detta är sonen till din Profets(S) dotter...(varför) dödade du honom?

Du gick mot honom genom att fela hans blodsband. Vid Gud, om vår profet Moses(A), ibn Imran, skulle ha lämnat ett barnbarn hos oss hade vi nog dyrkat honom istället för Gud. Er Profet(S) lämnade er enbart under gårdagens gång och trots det revolterade ni mot hans barnbarn och slaktade honom. Vilket hemskt samfund ni då har bevisat er vara!"

Den förargade Yazid beordrade att den judiske rättslärden skulle agas på munnen och ändå envisades han med att fortsätta.

"Slakta mig om du så vill. Jag har läst i Toran (den judiska skriften) att den som än slaktar en profets(A) avkomma kommer att ha förbannelser över sig så länge han lever. Vid sin död kommer Gud att orsaka honom evig helvete."

Yazid mötte Imam Sajjad(A) och frågade honom om hans önskemål och behov.

"Jag vill att du visar mig ansiktet som tillhör min far, ger tillbaka min kvinnoskara alla sina saker då de har ärvt eller fått mycket från sina föräldrar.

Ifall du önskar att döda mig, Sänd då med min familj en guide som kan ta de välbehållna till Medina."

Imam Sajjad(A) bad Yazid att visa honom sitt fars huvud och att få ta en sista farväl med honom eller att få ta med huvudet för att begrava det med det heliga liket, men Yazid vägrade honom sitt önskemål då han ville visa upp huvudet i landets olika delar för att skrämma sina antagonister från att ens tänka på revolter. Han önskade vidare att det som togs från kvinnorna den tionde Muharram borde lämnas tillbaka till de, han refererade inte till prydnader eller pengar utan till personliga saker, bl. de refererade han till Profetens(S) turban, bröstplatta och svärd. Yazid böjde på huvudet, tänkte på Imamens(A) önskemål för att en liten stund senare höja på sitt huvud och säga "Vad anbelangar ditt fars huvud ska du aldrig se det, men det som togs från dig skall lämnas tillbaka till dig. Vad anbelangar kvinnorna skall ingen annan än dig repatriera de hem till Medina och vad anbelangar dig, jag skall ej döda dig."

Yazid beordrade Nu'man ibn Bashir, en av Profetens(S) följeslagare (Sahaba), att eskortera karavanen tillbaka till Medina.

Han beordrades att påbörja hemfärden på kvällen då Yazid befarade risken för känslomässiga revolter eller uppror.

De utsatta kvinnorna bad Nu'man att ta de till Karbalaslätten för att förnya sina trohetseder med graven till martyrernas Mästare(A). Väl framme vid Karabala hastade kvinnoskaran sig till Abi Abdallah, Imam Hosseins(A), grav gråtandes och beklagandes. De stannade kvar vid graven tre dagar i sträck och sörjde honom så länge tills de fick hesa röster och brustna hjärtan. Enligt vissa rapporter dök Jabir ibn Abdallah Ansari, Profetens(S) Sahabi, upp för att träffa Imam Sajjad(A) som då underrättade honom om Karbala och hela den tragiska berättelsen om Ahl al-Bait(A) och att de sedan lämnade Karbala tillsammans och begav sig till Medina.

När Imam Sajjad(A) anlände nära Medina stannade han upp karavanen, anordnade tältar för sina fastrar och systrar och vände sig till Bishr ibn Hadhlam.

"O Bishr, må Gud den Högste ha barmhärtighet över din far, som var en poet!" sade han och fortsatte "är du överhuvudtaget kapabel till att komposera liknande?"

"Ja, O ibn Guds Sändebud" svarade Bishr.

Imamen(A) skickade honom ensam till Medina för att tillkännage Imam Hosseins(A) död till stadsborna. Bishr tog sig dit, tog sig hastigt fram till Profetens(S) moské och grät högljutt.

"O ni Yathrib-bor! (Medina kallades Yathrib innan Profetens(S) hijra)

Må ni aldrig kvarbli däri!

Hossein vart slaktad, så mina tårar nu strömmar.

Hans kropp nu ligger i Karbala medan huvudet visas upp spetsad på spjut!"

Medinaborna samlade sig en efter en vid Profetens(S) moské gråtandes och sörjandes över Imam Hosseins(A) martyrskap. De samlades runt den gråtande poeten Bishr och bad honom att informera de mer om Imam Hosseins(A) tillstånd.

"Här är Ali ibn Hossein ackompanjerad med sina fastrar och systrar, dessa har samtliga återvänt tillbaka till er. Jag är blott hans budbärare för att informera var han är."

Medinaborna begav sig utanför Medina till Imam Sajjad(A) för att ta mot honom gråtandes. Historikerna har noterat att den dagen liknade dagen då Guds Sändebud(S) gick bort.

De omringade honom för att beklaga hans sorg. Han förberedde sig för att tala om de tragedier som hände de. Han var okapabel till att tala ståendes då sjukdomen ackompanjerad sorgen hade försvagat honom till dess yttersta grad, så en stol hämtades åt honom. Han satte upp sig på stolen och började sitt tal.

"Pris tillhör Gud, världarnas (Enväldiga) Herre, den Mest Barmhärtiga, den Mest Nåderika, Domedagens (Rättmätiga) Konung, alla skapelsers (Originala) Skapare, som är den Upphöjda i Himlarna, som är så nära, Han hör även de tysta talen. Vi prisar honom för de beprövande händelserna. Vid tidens tragedier, vid smärtan dessa tragedier orsakar, vid krossandet av kataklysmerna, vid storslagenheten av vår katastrof, vid vår stora, monstruösa och plågande svårigheter.

O folk, Gud den Upphöjde, pris tillhör Honom, har prövat oss med stora svårigheter och beprövningar, med en oerhörd förlust vid religionen Islam. Abi Abdallah Hossein(A) och hans familj slaktades medan hans kvinnor och småbarn togs tillfånga. Hans huvud, spetsad på toppen av ett spjut, visade de upp i varje område de anlände till. Sådan är den tragedi vars like inte finns någonstans."

"O folk, vilka bland er är glada efter hans martyrskap, eller vilket hjärta är inte bedrövat gällande honom?

Vilket öga bland er hindrar sig från tårar eller är fattig i tårar?

De sju höga himlarna begrät hans slakt; oceanerna begrät med sina vågor, så som gjorde himlarna med sina hörn och jorden med sin bredd; så som gjorde träden med sina grenar och fiskarna i havens djupa botten; så som gjorde Änglarna som är Sin Härskare nära och samtliga i himmelen."

"O folk, vilket hjärta är inte bedrövat i och med hans martyrskap?

Vilket hjärta trängtar inte efter honom?

Vilken hörsel upplever en sådan tragedi som händer Islam utan att bli döv?

O folk, vi har blivit hemlösa, exilerade, utstötta, avvisade, avlägsnade från samtliga länder som om vore vi avkomman till turkar eller Kabul utan att ha begått brott, eller ens något fel, eller ens på något sätt ha sänkt Islam!

Aldrig har vi hört något liknande om våra förfäder igenom antiken. Detta är något nytt. Vid Gud, hade självaste Profeten(S) krävt av de att bekämpa oss så som han krävde av de att behandla oss väl hade de inte gjort mot oss mer än de redan har gjort. Så vi tillhör Gud den Magnifike och i Honom ligger vår återkomst från denna plåga, och vilken stor, smärtande, hård, grym och katastrofal plåga den är! Våra klagomål om tillståndet och lidandet är framförda till Gud den Rättvisa, den Medvetna."

Sasa'a, en invalid som knappt kunde vandra på sina fötter, ställde sig upp och bad Imam Sajjad(A) om förlåtelse för att inte ha sprungit ifatt honom och hjälpt hans familj trots sin handikap. Imam Sajjad(A) mottog hans förlåtelse informerandes att han tänkte enbart gott om honom, tackade honom och bad i en åkallan för Guds barmhärtighet över hans far. Sedan gick han ackompanjerad med sina fastrar och systrar. Folk hade omringat honom gråtandes och beklagandes ända tills de nådde Profetens(S) moské. Väl framme gick Seyyeda Zaynab(A) fram till moskédörrarna och tog tag i handtagen gråtandes och grinade ut till Profeten(S).

"O min morfar, jag sörjer hos dig förlusten av min bror Hossein!"

De visa damerna som föddes och växte upp på Profetens(S) knän höll i en sörjningsceremoni för martyrernas Mästare. Imam Sajjad(A) grät bittert över sin far och sin familj.

Imam Sadiq(A) sade "min farfar, Ali ibn Hossein, begrät sin fars död 20 år i sträck, när än mat lades framför honom grät han. En av hans nära klagade en gång sägandes 'jag befarar att du skall tyna bort så här.' så att min farfar svarade 'Jag klagar blott inför Gud och jag vet från Gud något som ni inte vet. Jakob(A) var en profet från vilken Gud separerade en son. Han hade tolv söner och han visste att hans son fortfarande var vid liv, ändå grät han över honom tills han förlorade synförmågan. Jag däremot tittade på min far, mina bröder, mina farbröder och mina vänner och såg de samtliga slaktade spridda överallt omkring mig så hur kan jag sluta sörja?

När jag än minns hur Fatimas(A) barn slaktades kväver tårarna mig. När jag än tittar på mina fastrar och systrar minns jag hur de flydde från ena tältet till det andra.'

När än min farfar(A) tittade mot vatten förvärrades hans gråt och hans smärta fördubblades. Detta för att vatten påminde honom om sin fars och sin resterande familjs törst. När han än skulle dricka lite vatten begrät han så han frågades om det och svarade 'Hur skulle jag kunna låta bli att gråta när min vägrades vatten medan djur hade det fritt fram till det?'"

Imam Sajjad(A) grät ständigt över sin far att det en dag frågades honom "Du gråter jämt och ständigt, även om det skulle bli din egen död, men med detta kommer du inte att tjäna något alls."

"Jag har dödat min egen själ och det är över den som jag gråter."

När en av hans nära en gång av oro frågade honom "Har inte ditt gråtande än slutat?"

"Ack dig! svarade han

Jakob(A) var en profet från vilken Gud separerade en son. Han hade tolv söner och han visste att den förlorade sonen fortfarande var vid liv; ändå grät han över honom tills han förlorade synförmågan. Jag bevittnade min far, mina bröder, min farbror och 17 personer från mitt Hushåll slaktas framför mina ögon så hur kan min sorg ta slut?"

Hans hjärta brast i och med förlusten av sin far, hushåll och vänner vars huvuden, aggressionens svärd kapade av på ett högst brutalt sätt.

Imam Hossein(A) var efter sitt martyrskap skyldig mer än sjuttio tusen dinarer till en grupp personer så Imam Sajjad(A) betalade de tillbaka allting vars resultat blev att han själv fick avstå från mat och dryck många gånger. När han fick tag på summorna löste han hastigt av skulderna och därmed befriade sin far från sådana obligationer.

Imam Sajjad(A) var speciellt vänlig och kärleksfull gentemot Aqils familj som då var kusiner till honom genom hans far. Han föredrog de bland sina samtliga släktingar och nära då de hade visat upp ståtlig manér under Karbalatragedin. Det var när Aqils söner och barnbarn offrade sig helhjärtat för Imam Hossein(A) trots sina unga åldrar. De tävlade med varandra för martyrskapets rang och frälsning. Samtliga män från Aqils släkte nådde martyrskap under slaget och tragedin för Guds religion och ära vilket är plikten att ställa sig upp mot förtryck vart man än ser det.

När Imam Sajjad(A) en gång frågades varför han föredrog ättlingar till Aqil mer än andras ättlingar svarade han "Jag minns deras stånd med Abi Abdallah (Imam Hossein), så jag känner för de (i medlidande)."

Revolutionären Mukhtar ibn Josef donerade en stor summa pengar till Imam Sajjad(A) som han då använde till att bygga upp hus åt ättlingarna till Aqil för deras släktes uppoffringar för sanningens röst, fast senare demoliserades husen efter att Umayyaderna beordrade det.

Imam Sajjad(A) kvarstannade i Medina och lämnade ej staden förutom när han skulle utföra Hajj till Guds heliga hus eller när han skulle på pilgrimsresor för att besöka och hälsa på Imam Ali(A) och de andra rättfärdiga martyrerna(A) i Irak.