Den fjärde introduktionsinledningen: innebörden och betydelsen av ”Imam” i språket och Koranen

Vad är den språkliga innebörden av ”Imam”? Och på vilket sätt har ordet använts och under vilka omständigheter har det förekommit i Koranen?
När man vänder sig till en ordbok och liknande böcker kan man se att ordet ”Imam” har angetts för olika innebörd.
Men betydelser som lärare, väg och stig, det snöre som byggnadskonstruktörer använde för att få till räta vinklar i bygget och bygga rakt, en samling, som ledare och någon man ser upp till; hursomhelst har benämningen har använts för olika betydelser och innebörd. När det gäller språk och språklig betydelse så måste man hitta den ursprungliga roten som ordet härstammar från. När vi hittar den verkliga roten inser vi var alla dessa betydelser och användningar har sitt ursprung.
امام (”imam”) är gerundium. Kommer från أمُّ och یأَمّ (”amma” & ”yaomm”) med betydelsen قصد och یقصد (”qasada” & ”yaqsodo” – ämnar och vill gå mot). أمُّ betyder ämna, avse och ha i sikte eller med andra ord att ha något under uppmärksamhet. Alltså kan allt som är under uppmärksamhet kallas ”imam”. ام (”om” -mor) härstammar av samma begrepp, eftersom modern är under uppmärksamhet. Likaså är vägen, läraren och stora ledaren under uppmärksamhet. Vad som än människan ämnar, riktar sig mot, håller i sikte och uppmärksammar kan kallas ”imam”. Att man kallar en felfri (ma’soom) för imam är av samma anledning; för att hans följeslagare har sin uppmärksamhet riktat mot honom. Därmed har vi hittat den verkliga roten av begreppet och kunnat spåra tillbaka alla användningslägen till den.

Gemensamhet i begrepp eller betydelse

Begreppet ”imam” används i olika lägen, dock inte en språklig gemensam användning; alltså har man inte angett begreppet ”imam” tio gånger för tio olika innebörder utan den har angetts till en innebörd och betydelse som är ”det som ämnas och färdas motمایتوجّه الیه ومایقصد ” något som människan riktar sig mot och uppmärksammar kallas ”imam”. Det snöre som byggmästaren håller i och med vars hjälp mäts, kallas för imam eftersom den är uppmärksammad och i fokus. Vägen är också i människans fokus och människans uppmärksamhet är riktad mot att inte köra av vägen eller gå vilse, särskilt förr i tiden då vägarna inte var tydligt markerade och synliga som nuförtiden och det var nödvändigt att fokusera och rikta uppmärksamheten för att inte gå vilse eller köra av vägen, då kallade man vägen ”imam”. En stor ledare är också ”imam”; lärare likaså. Dessa representerar den språkliga innebörden av begreppet ”imam” och de användningsområden som nämnts för den i språket.

12 gånger ordet imam i Koranen

Och nu till Koranen: vad som är intressant är att ordet ”imam امام” och dess pluralform som är ”aemmahائمه ” har nämnts tolv gånger i Kornanen; varken mer eller mindre och denna överensstämmelse med siffran tolv har en speciell innebörd­­­­­­­­­­­­­. (1)­
Av dessa tolv angivelser är fem med betydelsen av Imam och rättfärdig ledare mot sanning (haqq), som: ”och gjorde dem till ledare som ledde [människorna] enligt Våra befallningar, och Vi ingav dem [vilja] att göra gott och att regelbundet förrätta nböne och att hjälpa de behövande. Och de ägnade oss hela sin dyrkan”. (21:73)
Och [minns att] Abraham sattes på prov av sin Herre(genom vissa ord) och [att han] fullgjorde alla Hans befallningar, [Gud] sade: ” Jag skall göra dig till ett föredöme för människorna.” Abraham frågade: ”Och mina efterkommande?” [Gud] svarade: ”Mitt löfte omfattar inte syndarna.”(2:124)
”Och när de bar sina motgångar med tålamod och bevarade sin övertygelse att Våra budskap [utgör sanningen], lät Vi ledare uppstå bland dem som ledde dem i enlighet med Våra bud”. (32:24)
”Men det var Vår vilja att visa dessa förnedrade och förtrampade människor Vår särskilda nåd och göra dem till föregångsmän [i tron] och låta dem ärva [de ogudaktigas makt]”. (28:5)
och de som ber: ”Herre! Låt våra hustrur och barn skänka oss glädje och gör oss till föredöme för de gudfruktiga!”(25:74)

­Två är med betydelsen av vilseledande Imam
”Och de, efter att ha ingått ett fördrag, bryter sina under ed givna löften och angriper er tro, kämpa då mot dessa förnekelsers [och trolöshetens] banerförare, vars eder saknar allt värde, för att förmå dem att upphöra [med sina angrepp]”(9:12)
”Vi gjorde dem till förebilder [för dem] som leder [andra] till helvetet; och på Uppståndelsens dag skall de inte finna hjälpare”. (28:41)

Och en förekomst och angivelse är gemensam, det vill säga det inkluderar både ledare mot sanningen(ljuset) och osanningen (mörkret) (haqq & batel)
”Den dag då Vi – genom att kalla på deras profeter – skall ropa fram alla människor [för att dömas], skall de som får ta emot sin bok med höger hand läsa den [och glädjas] och ingen skall lida ens så mycket orätt som kan rymmas på en tråd”. (17:71)

På domedagen vid uppsamlingen (mah’shar) åkallar vi varje grupp med sina ledare; alltså Faraos efterföljare med Farao och Moses efterföljare kommer med Moses, efterföljarna av islams profet med den heliga Profeten (S) och efterföljarna av Abo Sofyan och Bani Omayya med sina ledare.

Vid ett tillfälle har ”imam” används i Koranen med innebörden ”väg” ”och Vi lät dem gå under. Båda dessa folk levde nära en [ännu] fullt synlig huvudväg”.(15:79)
Den heliga Koranen efter att ha skildrat historien om Profeterna Shoaybs och Luts folkstam, säger den heliga Koranen att deras ruinerade städer finns kvar att skåda vid er väg. Meckas araber reste till Sham (ö.t. dagens Syrien, Palestina, Libanon och Jordanien) för att bedriva handel. På sin väg vandrade de förbi dessa ruinerade städer efter Shoaybs och Luts folk. Den heliga Koranen säger alltså Luts och Shoaybs folks ruinerade städer لبإمام مبین   är på er stig mot Sham, titta, se ruinerna och ta lärdom och frukta så ert öde inte slutar som deras. امام (”imam”) här innebär ”väg”, مبین (”mobin”) betyder uppenbar och iögonfallande; i banan av denna uppenbara väg som ni har ligger ruinerana efter städerna av Shoaybs och Luts folk.

I en förekomst har ”imam” innebörden Loh  mahfooz Det är Vi som uppväcker de döda till nytt liv och som upptecknar allt vad de har gjort och spåren som de efterlämnar; ja, allt är infört i en öppen bok.(36:12)
­Den kända tolkningen av ”imam” här är Loh mahfooz (ö.t. bevarad tavla). Alltså, vi har nedtecknat allt i Loh mahfooz. Loh mahfooz har kallats för ”imam” i denna vers (aya) för att den är ”det som ämnas och färdas motمایتوجّه الیه ومایقصد ”.
Begreppet ”imam” har även angetts två gånger i Koranen och syftat på Torah som betydelse ”Denna [Koran] föregicks av den Skrift som uppenbarades för Moses som en vägvisare och en [källa till] nåd; och detta är en uppenbarelse som på det arabiska språket bekräftar [den föregående] och som varnar de orättfärdiga och ger dem som gör det goda och det rätta ett hoppets budskap”. (46:12)
”Kan [dessa människor jämföras med] dem som stöder sig på ett klart vittnesbörd från sin Herre, som ett av Hans vittnen läses upp, liksom tidigare den Skrift som gavs Moses, en vägvisare och en [källa till] nåd? Sådana [som denne] har en sann tro på detta [vittnesbörd]; men den som tillhör [andra] samfund och som bestrider dess sanning är kallad till ett möte om denna [uppenbarelse]! Det är sanningen från din Herre – men de flesta människor vill inte tro!”(11:17)

­Koranen har tillkännagett Torah som imam och nåd (rahma), under uppmärksamhet och i fokus.
Dessa är sammanlagt alla de tillfällen som den heliga Koranen använt begreppet ”imam”.
Slutsatsen blev: tolv gånger sammanlag har begreppet ”imam امام ” och dess pluralform ”aemma ائمه” förekommit i Koranen; fem gånger med syfte på vägvisande och vägledande imamer, två gånger som vilseledande imamer, en gång i Loh mahfooz, en gemensam omnämning med syfte på vägledande och vilseledande imamer, två gånger på Torah som syfte och en gång med innebörden väg eller stig.

Denna introduktionsinledning är härmed över och vi har nu gått igenom och tydliggjort användningsområdena av begreppet ”imam” både i språket och i den heliga Koranen.

 
Femte introduktionsinledningen: vikten och betydelsen av Imamat i Koranen

I den heliga Koranen har lagts stor tonvikt och betoning på Imamat med samma tolkning som vi angav i våra diskussioners inledning, alltså religiös och världslig ledare i religion och värld på alla grunder och i alla sammanhang och fullständi ledarskap i alla lägen och på alla front.
Den främsta belägg för vikten och betydelsen av Imamat från Koranen syn är vers (aya) 124 i surah al-Baqara (kvigan)(2:124) som dessutom besvarar även en fråga.

Fråga: Här har Imamat beskrivits med dessa höga och storslagna beskrivningar och egenskaper men det är möjligt att någon inte håller med eller godtar denna tolkning och beskrivning. Av vilken anledning är just denna den verkliga beskrivningen och tolkningen av Imamat? Utan tolkningen av Imamat är densamma som ahl ol-sunnah säger, nämligen generell ledarskap i religiösa och världsliga angelägenheter.

Svar: Svaret på denna fråga har angivits i samma vers.
[Gud] svarade: “Vi skall ge dig din broder som stöd och Vi skall skänka er båda [sådan] makt att de inte kan vålla er skada. I kraft av Våra tecken skall ni och de som följer er segra!”(28:35)

I denna vers finns några viktiga punkter, vilka om de skulle observeras och läggas i åtanke, kommer det inte finnas några frågetecken kvar i tolkningen som efterföljarna av Ahl al-Bayt har av Imamat.

Vad menas med کلمات (”kalemat” – ord)?
Den första punkten som måste tydliggöras i denna vers är vad som menas med (ord) کلمات här? Gud prövade Profeten Abraham (A) med vissa کلمات (ord), vilka ord?
Tolkarna (mofasserin) har diskuterat mycket kring detta. Det troliga verkar vara Guds befallningar och förbud särskilt några speciellt viktiga av dem.
En av de gudomliga befallningarna som Abraham (A) prövades genom var kampen mot och sönderslagandet av avgudar och gudaskulptur.
Han var en ensam yngling mot en samling av trångsynta tjurskalliga människor som hade makten och styret på sin sida. Likaså var militära styrkor, fängelser och avrättniongs anordningar under deras befäl och till deras förfogande. För en yngling att resa sig upp och föra en kamp mot denna tjurskalliga folkstams alla helgedomar, är en lätt uppgift och handling att tala om men oerhört svårt att faktiskt verkställa och genomföra; helt ensam utan följeslagare eller förstärkning.

(1) En av många intressanta uppgifter och mirakellösa sanningar i Koranen är matematiska och numeriska uppgifter som gjorts forskning och upptäckter kring och överenstämmelsen av dessa som kan anses vara ett av Koranens mirakel.

Abraham (A) i elden

Prövningen då profeten Abraham (A) kastades i elden för att brinna och det faktum att han inte sökte skydd och tillflykt hos någon annan än Gud och avvisade alla räddningsförslag från Guds närmaste änglar och sa: nej, jag är behövande från topp till tå men inte till er utan till Gud; så klarade han denna prövning och kom ur den med huvudet högt.
Prövningen då han fick befallningen att kvarlämna sitt spädbarn och dess moder helt ensamma ute i bar öken, alltså landet av Mecka; det var en annan prövning som Abraham (A) genomgick. Än idag när man besöker Mecka kan man se vilket torrt och brännande landskap och trakt det är och om det inte skulle vara för förandet av vatten från andra håll till dit och av jord från andra platser och sådden av andra träd på konstgjord vis, så skulle det fortfarande vara samma bara öken.

Ismail i offeraltare

Barnet växte upp till en yngling. En gammal far som hade burit med sig önskan om ett barn ända in i sina äldre dagar och Gud hade skänkt honom denna ungdom i hans ålderskap. Denna ynglig är väldigt dyrbar och faderns ögonsten men befallningen om Ismails slakt och offring uppenbaras. Att föra med sig Ismail till offeraltaren, sin ögonsten, med all säkerhet var ingen lätt uppgift. Detta är en av de کلمات (ord) som Abraham (A) prövades med.

Abrahams (A) utvandring (hejra)

Efter att ha trätt levande ur elden utvandrade profeten Abraham (A) från staden Babylon mot Egypten. Utvandring på den tiden betydde att släppa allt och börja gå och det mot en okänd destination. Även detta var ett av de کلمات (ord) varigenom Abraham (A) prövades.
Alltså innebär کلمات Guds befallningar, Guds förbud; särskilt utförandet av speciella gudomliga befallningar som lyser i Abrahams (A) livsöde som ljusa punkter. Abraham (A) klarade av alla dessa.
Sammanslutningsvis var de viktigaste av prövningarna utvandring, kampen mot avgudar och gudaskulpturer, uppoffringen av sitt barn, kvarlämnandet av hustru och spädbarn i den torra öknen och liknande.
Nu när Abraham (A) hade klarat sina prov sades انی جاعلک للناس اماماََ ; i gengäld för dessa stora prövningar som Abraham hade utfört komplett och fullständigt klarat av ansvaret av dessa, måste han få en belöning. Vad är då hans belöning?  ”انی جاعلک للناس اماماََ   Jag skall göra dig till ett föredome(imam) för människorna.

Vad innebär Imam?

Här är debatten mycket lång när det gäller frågan om vad Imam innebär. Det har gjorts många tolkningar i detta område. Aloosi har i Roh ol-Bayan angett tretton tolkningar för ”Imam”. De flesta av ahl ol-sunnahs lärda mofasserin(tolkarna) har förvillat sig i tolkningen av Imam för att de inte har velat tolka med det innebörd som vi gör.
Det underliga är att en del av samma mofasserin (tolkarna), har tolkat ”imam” här med innebörden نبي (”nabi” – profet); det vill säga jag har utsett dig till Imam betyder jag har utsett dig till profet medan de själva säger att det som menats med کلمات (ord) är kampen mot avgudadyrkan och att ta sig till offeraltaren etc. Om det som menas med کلمات är prövningar så hade Abraham (A) uppnått ställningen och positionen av profetskap innan han utförde dessa, hur nådde han profetskap efter att ha utfört alla dessa?
” قال اني جاعلک للناس اماما ” Jag skall göra dig till ett föredome för människorna” betyder utsett till profet?
Versen i sig bestrider denna tolkning, för att i fortsättningen av versen läser vi قال و من ذريتي han sade: och mina efterkommande; vi vet att Abraham (A) hade inga barn förrän på äldre dagar och mot slutet av sitt liv, så på den tid då han bad om detta hade han barn och hade lagt profetskapets dagar bakom sig sen länge. Abraham (A) blev profet vid ung ålder, och välsignades med barn (Isak och Ismail (A)) mot slutet av sitt liv då han var gammal och ålderstigen. Det är Koranens vers; Koranen säger: när änglarna kom för bestraffningen av Luts folk, gick de först till Abraham (A) och gav den glada nyheten till hans fru att du kommer att välsignas med ett barn och hon sade kan jag få barn när jag är en gumma och min man en gamling­­. Och hans hustru som stod [i närheten] log förnöjt. Då gav Vi henne det glada budskapet om Isaks [födelse] och om Jakob [som skulle födas] efter Isak. 72:Hon sade: ”Skall jag, arma kvinna, föda en son, gammal och svag som jag är och min man har uppnått hög ålder? Detta är sannerligen märkligt!” (11:71-72)

Å andra sidan kan vi inte säga att syftet med ومن ذرّیتی var framtida barn, eftersom denna sannolikhet motstrider det ytligt uppenbara, nämligen att han faktiskt hade barn.
De har framlagt andra liknande tolkningar om innebörden av ”imam” men dessa är inte av större intresse att titta närmare på.
Det vi kan säga om tolkningen av denna vers är att:
Innebörden av ”imam” är: ledarskap och leda vägen för att nå det som eftersträvas på alla plan, vidarutveckling:

Två innebörder i vägledning (hedayah)

Vägledning består av två delar 1- att visa vägen 2- att se till att nå det man strävar efter.
Kanhända att någon frågar var Imam al-Rezas (A) viloplats ligger? Och får till svar: åt det hållet; denna vägledning är en vägvisning. Dock händer ibland att blir svaret: följ med mig, och den som frågat förs med ända till viloplatsen. Denna vägledning är vägleda och föra och se till att nå ända fram till målet.
I den heliga Koranen har vägledning förekommit i båda dessa innebörder. Ibland med innebörden av att visa vägen, har profeter varit vägledare (hadi); alltså de utpekade och visade vägen, till både troende (mo’men) såväl som icke-troende (kafer). Profeten Moses (A) var vägledare och vägvisare och visade vägen även för Farao.
Men den andra innebörden av vägledning är att se till så man kommer fram och når det man strävar efter. Denna sortens vägledning är en nivå högre, eftersom människan utöver att visa vägen, tar den andra människan i handen och följer och för denne ända till slutdestinationen, Koranen säger:
Men dem som strävar och kämpar för Vår sak skall Vi sannerligen leda på de vägar som för till Oss. Gud är alltid med dem som gör det goda och det rätta. (29:69)

­­De som för kamp (jihad) och gör försök ”självklart med villkoret ”فینا ”
alltså med genuin och uppriktig avsikt (niyyah)”, de som för kamp i vår väg med ren avsikt, kommer vi att vägleda till våra vägar. (jihad –
ö.t. jihad innebär heligt krig men inte nödvändigtvis med svärd och
vapen; även kriga och bekämpa elakhet, orättvisa, okunskapens och
 ignoransens ondska och mörker, onda begär och liknande ingår och
 räknas som den stora kampen och jihaden inom Islam).
Vilken variant av vägledning (hedayah) syftas till i denna vers? Att visa vägen eller föra till målet?
Säkerligen är vägledandet ända till uppnåelse av målet man eftersträvar det avsedda, för att villkoret för vägvisning inte är att föra kamp (jihad) och ha ren avsikt (kholos fi al-niyyah); vägen visades även till Farao, Abo Jahl, Abo Sofyan, Mo’awiya och Yazid här behövs inget ”جاهدوا فینا ”.
”جاهدوا فینا ” är villkor för att nå målet, alltså: å du som är muslim, om du anstränger dig och strävar med ren avsikt, tar Jag din hand och vägleder dig och ser till att du når målet. Gud har gett löfte och Hans löfte är obrytbar och vi måste vara värma om hjärtat med detta gudomliga löfte. Var än vi inte når målet måste vi veta att antingen har vi inte gjort fört kamp (jihad) och kämpat eller har vår avsikt (niyyah) inte varit ren och uppriktig.

Positionen av Imamat högre än den av Profetskap (nobowwah)

Slutsatsen av denna diskussion blev att: vikten av ställningen av Imamat från Koranen syn har uppenbarats i versen ”وإذ ابتلی ابراهیم... ”, efter att Abraham (A) klarade av alla de svåra och krävande prövningarna på bästa möjliga vis, gav Gud Abraham en medalj av ära; hans present och belöning blev att nå ställningen av Imamat.

“و من ذريّتی؟ ” ”och av min efterkommande?”

Punkten som återstår är:
När Herren beklädde Abraham (A) dräkten av Imamat utöver den av profetskap, insåg Abraham hur hög och förnäm denna ställning är. Han förfrågade och bad: Herre, välsigna och placera ställningen Imamat även i min ätt. Abrahams bön och förfrågan accepterades men inte utan förbehåll och villkorslöst قال لاینال عهدي الظالمین . Jag placerar och för vidare Imamat i din ätt men bara genom dem som inte befläckats och vanärats med orättfärdighet och förtryck; de vanärade av grymhet och förtryck är avlägsnade från denna ställning. Härigenom visas tydligt att ställningen av Imamat är en mycket hög och förnäm ställning och minsta befläckande i orättvisa och förtryck hindrar från att den uppnås.

Innebörden av ظلم (”zolm”- förtryck) i Koranen

Vad menas med förtryck och grymhet i denna vers? Att någon berövar människor deras rättigheter? Eller har förtryck en vidare och mer omfattande innebörd?
Genom olika verser i Koranen når man till slutsatsen att: förtryck inte endast är berövandet av människors rättigheter, utan varje motstridande handling är förtryck, exempelvis säger profeten Adam (A):
Och han bad: ”Herre förlåt mig! Jag har gjort orätt mot mig själv.” Och Gud förlät honom – Han är Den som ständigt förlåter, Den som ständigt visar barmhärtighet.(28:16)

Jag har förtryckt och felbehandlat mig själv; i själva verket hade profeten inte berövat någon dess rättigheter, utan varit orättfärdig mot sig själv.

De svarade: ”Herre! Vi har gjort oss själva orätt. Om du inte ger oss Din förlåtelse och förbarmar Dig över oss är vi helt visst [för alltid] förlorade.”(7:23)

eller i historien om profeten Jonas (Yonos) (A) läser vi:
"… Det finns ingen annan gud än Du. Prisade vare Du. Jag har begått en stor synd."(21:87)
­
Förtryck i dessa sammanhang innebär inte att man berövar andra deras rättigheter.
Inom språk innebär ظلم : ”وضع الشیء فی غیر موضعه ” alltså, placeringen av en sak på annan än dess egen plats är ظلم ; motsatt tillعدل  (”adl” -rättvisa) som är ”وضع الشیء فی موضعه ” (placera var sak på sin plats eller med andra ord ge var sak sin värde). Därför är det största avظلم  (förtryck) idoldyrkan och en stor orättvisa .
Och Luqman talade till sin son och förmanade honom: ”Käre son! Sätt inte medhjälpare vid Guds sida; att sätta medhjälpare vid Hans sida är att begå en svår orätt!(31:13)

Käre son! Sätt inte medhjälpare vid Guds sida; är en stor ظلم (förtryck). ظلم i Koranen har en vidd innebörd och likaså i språket; även om det ibland används i den särskilda innebörden av att beröva andra deras rättigheter.

Villkoret av felfrihet (’esmah) i Imamen

Alltså innebär versen att:
Mitt löfte av Imamat omfattar inte förtryckare, når endast de av din avkomma som inte är förtryckare (”zalem”ظالم ), som inte handlar i orätt och inte begår synder. Här har många av de stora lärda (Ulama), utav denna vers, uppfattat och dragit slutsatsen att innebörden av denna yttring är egenskapen av felfrihet (’esmah) hos Imamen; inte det rättvisa (adl) och rättfärdighet som bör finnas hos böneledaren eller vittnet i domstol och liknande. Böneledaren behöver ha rättvisa och rättfärdighet, men ställningen och positionen av Imamat som är högre ställt än profetskap, förutsätter felfrihet (’esmah).
Shia och ahl ol-sunnah tror att profetskap förutsätter felfrihet, och enligt vår tolkning av versen som vi framförde tidigare med slutsatsen att Imamat är högre än profetskap, därmed uppfattas och konkluderas av لاینال عهدی الظالمین att en imam måste vara felfri (ma’soom), det vill säga mitt löfte av Imamat är uteslutande för de felfria (ma’soomin).

Även denna punkt är intressant att observera: i motsättning till Imamat har ظلم (förtryck) placerats; Gud säger i Koranenلاینال عهدی الظالمین  och inte لاینال عهدی الفاسقین  eller لا ینال عهدی العاصین , och har inte använt orden فسق (”fesq”- sedefördärv) och معصیه (”ma’siyah”-syndande), för den egenskap som är mer nödvändigt än någon annan i en ledare är rättvisa (adl). Rättvisa är stommen av ledarskap och Imamat av folket (ummah); rättvisa (adl) som innebär felfrihet (’esmah).

Svar på en viktig fråga

Här förekommer en diskussion mellan de lärda (Ulama), nämligen att: när det gäller لاینال عهدی الظالمین , ska imamen då han når och välsignas med ställningen av Imamat från Gud, inte vara ظالم (förtryckare)? Eller genom hela sitt liv?
Detta är en viktig frågeställning och diskussion. Om detta vore sant, att imamen inte ska vara förtryckare då han når ställningen av Imamat, kan ett svar bli vad hindrar en person som under jaheliyyah (ignoransen-benämningen på tiden innan islam) varit avgudadyrkare, och sedan blivit muslim, idag ska nå ställningen av Imamat? Nu när han är imam så förtrycker han inte .
Om vi tolkar versen på detta vis kommer det ge innebörden att: de som varit avgudadyrkare under jaheliyyah (ignoransen) och sedan blivit muslimer kan nå ställningen av Imamat; detta samtidigt som det framkommit i återberättelser (rewayah att om någon skulle ha egenskapen av förtryck i sitt liv för ett enda ögonblick, kommer han inte uppnå och skänkas löftet av Imamat. Som exempel nämner vi en skildring från shia och en från ahl ol-sunnahs källor.
Sheikh-e Mofid (ra) har i Amali återberättat från Profetens (S) följeslagre (sahabi) Abdellah ibn Mas’ood att Profeten (S) har sagt: Gud sade till Abraham(a):
”لا أعطیک عهداََََ للظالم من ذریّّتک ” löftet av Imamat kommer aldrig nås av och skänkas till förtryckaren av din avkomna. Abraham(a) frågade:
یا ربّّ ومن الظالم الذي من ذریّّتي؟ الذي لاینال عهدک
Vem av min avkomma är förtryckare som inte får ditt löft?
قال من سجد لصنم من دونی لا أجعله اماما ابدا
Aldrig någonsin utser Jag en som för ett ögonblick i sitt liv fallit på marken (sojood) för en avgudabild till imam.
ولا یصلح أن یکون اماما­(1)­­
En sådan person är inte lämpad för ställningen av Imamat.
Och genom ahl ol-sunnahs lärda (Ulama), den välkände vetenskapsmannen av ahl ol-sunnah, Ibn Moghazeli i boken Manaqeb återberättar samma hadith (redogörelse) av Ibn Mas’ood med föga skillnad, i meningen som följer: Gud sade till Abraham:
من سجد لصنم من دوني لا أجعله اماما. وانتهی. الدعوة اليّّ والی أخي علي لم یسجد أحدنا لصنم قط­­­­(2)­.

Egentolkning (ijtihad) mot text (nass)

Därmed, med tanke på och enligt denna hadith (profetens ord) som de lärda av shia och ahl ol-sunnah återberättat och rapporterat om och att Profeten (S) förklarat versen som så att: om någon är rättfärdig (adel) genom hela sitt liv utom ett ögonblick, dyrka avgudabilder, kan denne inte nå den höga positionen och ställningen av Imamat. Kan man säga emot den heliga Profetens (S) ord? Egentolkning har ingen plats när det finns ett anförande i klartext.
Profetens (S) hadith säger att imamen inte får ha ett enda svart och mörk prick i hela sitt liv, hans förflutna måste vara fläckfri och belyst. Om hans liv är befläckat kommer människorna inte att lita på honom; människor kommer att säga att den som drack tills igår, spelade, var avgudadyrkare och hade tusen fel och brister, har idag blivit människornas imam.
Det säger emot denna hadith, att imamen inte ska vara förtryckare när han i ställningen av Imamat men kan vara befläckad med tusentals synder innan dess?
 Säkerligen vet ni att den viktiga slutsatsen av denna fråga är att bland Profetens (S) följeslagare var ingen utom Ali ibn Abi-Talib (A) lämpad och värdig av ställningen av Imamat; för att alla andra var avgudadyrkare under jaheliyyah (ignoransen) och de erkände själva till detta. Alltså fråntar denna hadith av Profeten (S) alla, ställningen av Imamat utom Ali (A).

Några yttranden av Allamah Tabatabai (ra)  

Den avlidne Allamah Tabatabai (R) i Tafsir al-Mizan ­(1)­ återberättar från några av sina läromästare att innebörden av Profetens (S) hadith kan uppfattas och slutledas även av själva versen (aya). Om hadithen inte skulle ha funnits skulle man ändå förstå samma innebörd av versen; i al-Mizan uttrycks det som följande:
Människor är fyra grupper:

1. De som är förtryckare (”zalem”ظالم ) från början till slutet av sitt liv, befläckade och förorenade med synder, förorende med avgudadyrkan och synder.

(1) al-Mizan 1/274                                          المیزان

1. De som är rena och rättfärdiga igenom hela sitt liv, inte fallit på marken (sojood) för en avgudaskulptur, inte någonsin druckit alkohol, inte yttrat en lögn och inte förrått någon gång.
2. De som i början av livet varit förtryckare och sedan blivit rena; under ignoransen (jaheliyah) varit avgudadyrkare som Salman, Meqdad, Abo-Tharr men senare blivit muslimer och trätt in i Islam.
3. Tvärtemot förra gruppen, i början av livet varit rena och rättfärdiga människor men senare blivit förtryckare.

Låt oss undersöka och se vilken grupp Abrahams (A) bön och förfrågan om Imamat var till och gällde?
För den första gruppen? Som är orena och orättfärdiga hela livet?
Säkerligen förfrågar inte profeten Abraham (A) något sådant av Gud; det är omöjligt att Abraham skulle förfråga och be om ställningen av Imamat för någon som är befläckad, indränkt och vältrar sig i förnekelse (kofr) och avgudadyrkan hela livet. Var det för den fjärde gruppen? Detta är också omöjligt, någon som varit rättvis och rättfärdig tills igår och idag är avgudadyrkare; Abraham ber inte om ställningen av Imamat för en sådan.
Då återstår två andra grupper; de som är rena och rättfärdiga hela livet och de som varit orena förut men idag är rena och rättfärdiga. Vi kan säga att Abraham bad och förfrågade om ställningen av Imamat för dessa två grupper, och framfört det som så att: Å min Herre, låt nå ställningen av Imamat de från min avkomma som varit rena hela livet och även de som varit orena men idag ångrat (tawbah) och blivit rena.
Abraham förfrågade och bad om ställningen av Imamat för dessa två grupper men Gud accepterade en utav dessa två, och avfärdade den andra قال لاینال عهدی الظالمین ; vilken blev inte accepterad? De som hade haft ett dåligt och mörkt förflutet och idag ångrat (tawbah) och blivit rena. Och vilken blev accepterad? De som varit rena hela livet. (­­1)­­­­­­­­­­­
Vi kan med denna vers (aya) resonera och argumentera mot dem som inte är efterföljare av Ahl ol-Bayt (A) och säga och konstatera om att det är omöjligt att ställningen av Imamat når och anförtros till dem som i jaheliyyah (ignoransen) varit avgudadyrkare; även om de genom Islam blivit rena och är utan brister eller svagheter kan ni ändå inte förneka deras förflutna.

(1) al-Mizan 1/274                                     المیزان          
Alla medger att under jaheliyyah (ignoransen) har de varit icke troende (moshrek) och avgudadyrkare; Koranen säger sådana personer kan inte vara imamer.

Erkännande av Fakhr-e Razi

Fakhr-e Razi erkänner i sin tafsir (tolkning) att denna vers (aya):
(لاینال عهدی الظالمین) anger och är bevis på profeternas felfrihet (’esmah), han säger:
 انه یثبت هذا الأمر من خلال وجوب عصمة الامام وان کلّّ نبي امام.(1)                                  
"detta bekräftar och bevislägger denna fråga genom nödvändigheten av felfrihet hos imam, och att varje profet är imam"
Hittills har två saker belysts och klargjorts;
För det första:
Från Koranens syn är ställningen av Imamat mycket högtstående, högre än ställningen av profetskap. Abraham var både profet (nabi), sändebud (rasool) och imam, islams Profet (S) var också både profet (nabi), sändebud (rasool), imam och av olol-’azm (ö.t. De fem främsta profeterna kallas olol-’azm; profetena Abraham, Noa, Moses, Jesus (A) och Mohammad (S).
För det andra:
Ställningen och egenskapen av felfrihet (’esmah) är ett måste och nödvändigthet för imamen igenom hela livet; detta uppfattas både av versen (aya) och Profetens (A) hadith.

(1) Tafsir Kabir-e Fakhr-e Razi 4/43                          تفسیرکبیر

Frågor

1. Vad innebär Imamat i språket?
2. Hur många gånger har ordet Imamat förekommit i Koranen och med vilka innebörd?
3. Vad menas med کلمات (ord) i följande vers:

   ”Minns att Abraham testades genom vissa ord(befallningar)” {واذ ابتلی ابراهیم ربه بکلمات}

1. Vad innebär och menas med Imam i följande vers:

   "Jag utser dig till en imam för människorna."
     {إني جاعلک للناس اماما}

1. Vad är det för skillnad mellan ”att visa vägen” och ”att föra till det eftersträvade” inom vägledning?
2. Av vilken anledning är Imamat högre än profetskap?
3. Hur kan man förstå och dra slutsatsen att om någon är avgudadyrkare så lite som för ett ögonblick i sitt liv, kan han då inte nå Imamat, utav versen{ لاینال عهدی الظالمین } ”Mitt löfte av Imamat omfattar inte förtryckare”?