Imam Ruhullah al-Musawi al-Khomeini(RA) föddes den 24:e september 1902 i en familj av starka religiösa traditioner i Khumayn, en liten stad några hundra kilometer sydväst om Tehran6. Både hans farfar och far var religiösa rättslärda. Den förstnämnda, Seyyed Ahmad(RA), var känd som al-Hindi eftersom han hade spenderat en period i Indien, där en avlägsen del av familjen fortfarande finns. Den sistnämnda, Ayatullah Mustafa(RA), dödades av banditer endast fem månader efter Ruhullahs födelse, således var hans mamma och hans moster ansvariga för hans tidiga uppfostran. Vid en ålder av 16 år förlorade han både sin mor(RA) och moster(RA) under loppet av ett år, och uppdraget för att övervaka hans utbildning föll på hans äldre bror, Seyyed Murtada (bättre känd på senare år som Ayatullah Pasandideh). Ayatullah Pasandideh återberättar att även i hans ungdom visade Imam Khomeini(RA) stor fromhet, allvar och beslutsamhet. Det var den allmänna uppfattningen i Khumayn att en signifikant eventuell turbulent karriär väntade honom7. Efter 19 års ålder skickades den unga Khomeini för att studera religiös vetenskap i den närliggande staden Arak under ledning av Shaykh 'Abd al-Karim Ha'iri(RA)8 som hade varit student till de stora rättslärda vid det shiitiska lärningscentret i Irak, i synnerhet Mirza Hassan Shirazi(RA)9. Hans studier under Ha'iri gjorde Khomeini arvtagare till traditionerna som etablerades av de stora figurerna under 1900 talet - traditioner som inkluderade politisk aktivism såväl som inlärning.

Det följande året accepterade Ha'iri(RA) en inbjudan från människorna och de rättslärda i Qum om att bosätta sig där. Qum hade alltid varit ett center för lära såväl som pilgrimsfärd, men Ha'iris(RA) ankomst dit, åtföljd av hans omorganisering av den religiösa teologiska skolan, var det första i serien av utvecklingar som höjde Qum till den andliga huvudstaden i islamiska Iran. Den slutliga och avgörande utvecklingen var den nationella rörelsen i opposition mot Pahlavimonarkin som Imam Khomeini(RA) initierade i Qum år 1962.
Indikationer på Imam Khomeinis(RA) framtida roll var redan närvarande under de åren. Han uppnådde en framträdande position bland flertalet av Ha'iris(RA) studenter, och han utmärkte sig i en bred variation av ämnen, men speciellt inom etik och den andliga filosofin känd i Iran som 'irfan. Vid den unga åldern av 26 år skrev han en avhandling på arabiska om dessa ämnen, Misbah al-Hidayah, som togs emot väldigt bra av hans lärare10. Många av Imam Khomeinis(RA) viktiga bundsförvanter som kom att bli kända efter revolutionen - som till exempel Ayatullah Muntaziri11 - återberättar att de först drogs till honom genom hans kunnighet inom etik och filosofi och att klasserna som han höll två gånger i veckan i Qum besöktes frekvent av hundratals människor12.

Med tanke på Imam Khomeinis(RA) nuvarande rykte som en revolutionär ledare som har uppnått en ovanlig stor framgång i den rena politiska sfären, kan det verka förvånande att han först blev känd som författare och lärare engagerad i fromma och mystiska frågor. För Imam Khomeini(RA) medförde varken andlighet eller mysticism ett socialt tillbakadragande från politisk kvietism, utan det medförde snarare till uppbyggandet av en energifond som finner sitt naturliga uttryckande på den sociopolitiska planen. Imam Khomeinis(RA) liv är en klar indikation på att revolutionen formad av Islam nödvändigtvis börjar på det moraliska och andliga planet13. Klasserna som han höll i Qum under 1930-talet vittnade om detta; rubriker av en etisk och andlig natur vävdes konstant samman med framkallanden av dagsproblemen och uppmaningar till hans lyssnare att hänge sig själva till att lösa dem som en del av sin religiösa plikt.Imam Khomeinis(RA) tidiga år av aktivitet i Qum sammanträffade med etableringen av Pahlavistaten av Riza Khan. Riza Khan omvandlade den persiska monarkin till diktatur av den moderna och totalitära typen och utsåg dess största interna mål att eliminera Islam som en politisk, social och kulturell religion. Ansträngningar riktade mot detta mål vittnades direkt av Imam Khomeini(RA) i Qum, och rapporter nådde honom regelbundet från andra städer
som Mashhad, Isfahan och Tabriz. Vad han såg och hörde under de åren lämnade ett djupt intryck hos honom; de undertryckande åtgärderna som fördes direkt mot de religiösa instituten på senare år av den andra och sista Pahlavishahen, Mohammad Riza, var för honom en naturlig och direkt fortsättning av vad han erfor under Riza Shahs period; fadern och sonen var av samma typ.

Imam Khomeinis(RA) första allmänna uttalande av politisk natur kom i en bok som publicerades 1941, Kashf al-Asrar14. Boken är en väsentligt detaljerad systematisk kritik av det anti-religiösa systemet, men det innehåller också flertalet passager som är öppet politiska och kritiska mot Pahlaviregimen.År 1937 dog Ha'iri(RA), och den religiösa institutionen leddes temporärt av ett triumvirat av hans närmaste bundsförvanter: Ayatullah Sadr, Hujjat och Khwansari. Snart övertog dock en enda ledare rollen och ersatte Ha'iri; Ayatullah Burujirdi(RA). Imam Khomeini(RA) var aktiv i befordrandet av Burujirdis kandidatur, som han förväntade sig skulle använda positionens potential som den högsta religiösa auktoriteten för att bekämpa Pahlaviregimen. Han förblev nära Burujirdi(RA) tills dennes död år 1962, men andra inflytanden rådde över Burujirdi; historien anser honom som en religiös ledare av stor fromhet och administrativ förmåga, men nästan totalt inaktiv i politiska frågor
15.

Efter Burujirdis död framkom inte någon ensam efterträdare till honom. Khomeini(RA) var motsträvig till att tillåta sitt namn vara röstbart, men han beviljade uppmaningen från sina nära bundsförvanter att en samling av hans regler angående frågor som gäller religiös praktik skulle publiceras. Han deklarerade således underförstått sin tillgänglighet som ledare och auktoritet. Det var dock inte genom tekniska procedurer så som denna som Imam Khomeinis(RA) framträdande roll spreds först inom Qum och sedan genom landet. Av större vikt var hans villighet att konfrontera Shahregimen under en tid då få vågade göra detta. Till exempel var han ensam bland de stora religiösa rättslärda i Qum om att öppet framföra stöd till studenterna vid de religiösa instituten som förde en kampanj mot öppnandet av alkoholbutiker i staden.
Snart fördes hans uppmärksamhet till viktigare saker. Första steget kom i oktober 1962 när Shahen utfärdade en lag som avskaffade kravet att kandidaterna för val till de lokala råden måste vara manliga muslimer. Imam Khomeini(RA), som fick stöd av andra religiösa ledare i landet, protesterade kraftigt mot denna åtgärd, som senare upphävdes16. Åtgärden i sig var egentligen inte viktig, eftersom val till lokala råd var ständigt korrupta och deras funktionalitet var endast formell. Men kampanjen mot den försåg en punkt av avfärd för mer omfattande hets mot denna regim såväl som möjligheten att bygga en koalition av religiösa rättslärda som kunde mobiliseras för mer fundamentala mål i framtiden.

Nästa steg togs år 1963 när Shahen började utfärda en serie av åtgärder för att omforma det politiska, sociala och ekonomiska livet i Iran, som kollektivt kallades för "Den vita revolutionen". Uppvisandet av ett folkligt samtycke erhölls av en bedräglig folkomröstning som hölls den 26:e januari 1963. Hur som helst så uppfattades åtgärderna riktigt av en stor del av det persiska samhället, som att ha blivit påtvingade av USA och utformats för att öka Shahens makt och välstånd såväl som för att intensifiera den amerikanska dominansen som hade initierats av CIA som en statskupp mot premiärministern Mohammad Musaddiq i augusti 1953. Imam Khomeini(RA) rörde sig omedelbart för att fördöma den olagliga "revolutionen" och avslöja motiven bakom den genom att hålla ett par föreläsningar från Fayziyyah Madrasah17 i Qum som hade en landsomfattande inverkan.Shahens regim svarade med att skicka fallskärmsjägare till Fayziyyah
Madrasah den 22:a mars 1963. Ett antal studenter dödades och Madrasahn (skolan) genomsöktes. Långt från att skrämma Imam Khomeini(RA), markerade denna händelse begynnelsen på en ny period av beslutsam kamp som dirigerades inte bara mot felen och överdriften hos regimen, utan även mot dess existens. Attacken mot Madrasahn hade ett symboliskt värde då det exemplifierade både fientligheten från regimen mot Islam och de islamiska institutionerna och det skoningslösa, barbariska sätt som denna fientlighet uttrycktes på.Genom våren 1963 fortsatte Imam Khomeini(RA) att fördöma Shahens regim. Han koncentrerade sina attacker på dess tyranniska natur, dess underordnad till USA och dess utökade samarbete med Israel. Konfrontationen nådde en ny topp i juni med början av Muharram, den islamiska månaden då man minns Imam Hosseins(A), Profetens(S) dotterson, martyrskap och längtan efter att efterlikna hans exempel, genom att kämpa mot kontemporära manifestationer av tyranni, uppväcks. På den tionde dagen av Muharram höll Imam Khomeini(RA) ett historiskt tal i Qum där han upprepade sitt fördömande av Shahens regim och varnade Shahen från att handla på ett sätt så att folket skulle fira när han så småningom skulle tvingas lämna landet18. Två dagar senare arresterades han i sitt hem och fördes i fångenskap till Tehran.

Arresteringen av Imam Khomeini(RA) väckte avsky mot Shahens regim och förde det till klimax, och en stor uppresning skakade tronen. I Qum, Tehran, Shiraz, Mashhad, Isfahan, Kashan och andra städer konfronterades Shahens USA-tränade och -beväpnade armé av obeväpnade demonstranter.

Soldaterna hade fått befallningar om att skjuta för att döda och sköt ihjäl inte mindre än 15 000 människor på några få dagar. Dagen då denna uppresning började, 15:e Khurdad enligt solkalendern i Iran, markerade en vändpunkt i Irans moderna historia. Den etablerade Imam Khomeini(RA) som en ledare för nationen och som talesman för folklig strävan. Han förberedde kampen mot Shahen och hans utländska beskyddare, med en sammanhängande ideologisk grund i Islam. Han introducerade även en period av masspolitiska aktiviteter under det religiösa ledarskapets vägledning, istället för under de sekulära partierna som hade försvagats i samband med statskuppen mot Musaddiq. På alla dessa sätt så förebådade uppresningen den 15:e Khurdad den islamiska revolutionen 1978 - 1979.
Uppresningen dämpades, men den allmänna opinionen och de religiösa rättslärda vägrade tolerera det fortsatta fängslandet av Imam Khomeini(RA). Upprördheten fortlevde genom hela landet, och flertalet religiösa ledare konvergerade till Tehran för att trycka på Imam Khomeinis(RA) frigivning. Den kom slutligen den 5:e april 1964, åtföljd av ett uttalande från den regeringskontrollerade pressen om att Imam Khomeini(RA) hade gått med på att avstå från politisk aktivitet som ett villkor för hans frigivning. Detta bemöttes omedelbart av Imamen19, som återtog hans fördömande av regimen med oförminskad kraft.Om ytterligare bevis behövdes för Shahens förmyndarskap till USA, kom den i oktober 1964, när laglig immunitet gavs till amerikansk personal för alla brott som begåtts på iranskt territorium. Efter att ha fått vetskap om att den iranska Majlis (parlamentet) accepterat denna åtgärd, spenderade Imam Khomeini(RA) en sömnlös natt, och dagen efter, den 27:e oktober, fördömde han ursinnigt denna öppna överträdelse av iransk suveränitet och självständighet20. Det hade nu blivit uppenbart för Shahen och hans utländska överherrar att Imam Khomeini(RA) inte kunde skrämmas till tystnad, och beslut togs om att skicka honom i exil med det fåfänga hoppet om att förgöra hans inflytande. Följaktligen, den 4:e november 1964, arresterades Imam Khomeini(RA) igen och skickades i exil till Turkiet, åtföljd av agenter från Shahens hemliga polis.

Efter en kort vistelse i Ankara obligerades Imam Khomeini(RA) att bosätta sig i Bursa, en stad i västra Turkiet. Fortsatta påtryckningar kom mot Shahens regim för att tillåta Imam Khomeini(RA) att lämna Turkiet för en gynnsammare exilplats, nämligen Najaf, en av de städerna i Irak med shiitisk helgedom. I oktober 1965 gavs samtycke och Imam Khomeini(RA) fortsatte till Najaf, vilket kom att bli hans hem i 13 år.

När man gick med på detta var Shahens regim motiverade inte endast av önskan att frigöra sig själva från det folkliga trycket, utan också av antagandet att Imam Khomeini(RA) skulle överskuggas i Najaf av de religiösa auktoriteterna där. Detta antagande visade sig vara felaktigt. Imam Khomeini(RA) etablerade sig själv som en stor religiös närvaro i Najaf. Desto viktigare bibehöll han sitt inflytande och sin popularitet i Iran. Han utfärdade periodiska uttalanden angående utvecklingen i Iran som smugglades in i landet och cirkulerade med stor risk. Hans meddelanden, adresserade till den muslimska världen i helhet delades också ut flertalet gånger i Mecka under hajj säsongen. Under sin långa exil i Najaf erhöll han besök från viktiga iranska och andra muslimska personligheter.

Imam Khomeinis(RA) namn och personlighet och idealet som han förkroppsligade glömdes aldrig i Iran. Hans exempel inspirerade ett antal religiösa lärda och grupper som fortsatte att bygga på grunden som lades 1963 och 1964, och, onoterat av de flesta utländska observatörer, föddes en islamisk rörelse med spännvidd och djupsinnighet utan like.

Det var då helt naturligt att Imam Khomeini(RA) skulle framträda som ledaren för den islamiska revolutionen 1978-1979. Trots hans fysiska frånvaro i landet var han närvarande i hjärtat av sina landsmän och definitivt mer inställd i deras strävan än politiker som varken hade drabbats av landsförvissning eller fångenskap.

Den 23:e november 1977 dog Imam Khomeinis(RA) äldsta son, Hajj Mustafa, helt plötsligt i Najaf, lönnmördad av Shahens USA-instiftade säkerhetspolis, SAVAK. Imam Khomeini(RA) tog slaget med lugn, men tragedin förvärrade de allmänna känslorna i Iran. Massiv social korruption och ekonomisk rubbning såväl som fortsatt politiskt förtryck hade redan väckt allmänt missnöje i Iran, och när regimen satte in nästa stöt mot Imam Khomeini(RA), översvämmades missnöjet till uppror, och upproret i sin tur blomstrade i en revolution.
Den 8:e januari 1978, en vecka efter att president Carter hade varit i Iran och berömt Shahen för att vara en vis statschef som älskas av sitt folk21, tryckte den regeringskontrollerade pressen en artikel, som tillhandahölls av justitiedepartementet, som attackerade Imam Khomeini(RA) som en agent för utländska makter. Den allmänna reaktionen var omedelbar upprördhet. Följande dag bröt demonstrationer ut i Qum som attackerades av soldater, vilket ledde till stora förluster av människoliv. Detta var det första i en serie av demonstrationer som progressivt vecklade ut över hela landet och till slut var det knappt någon region kvar som inte rörts av den revolutionära värmen. Genom våren och sommaren 1978 utfärdade Imam Khomeini(RA) en serie av uttalanden och direktiv, där han gratulerade folket för deras ståndaktighet och uppmuntrade de att motstå tills de har uppnått det slutliga målet – att störta monarkin och instifta Den islamiska republiken. Imam Khomeinis(RA) centralitet i den revolutionära rörelsen var uppenbar från begynnelsen. Hans namn upprepades konstant i de slagord som uttänktes och ropades ut på demonstrationerna, hans porträtt tjänade som en revolutionär fana och hans återkomst från exilen för att övervaka installationen av den islamiska regeringen krävdes enträget. Shahens regim handlade fel tack vare dess felaktiga antagande igen och därför begärde Baath-regeringen i Irak, i september 1978, att få utvisa Imam Khomeini(RA) från dess territorium, med hopp om att beröva honom hans bas för operationer och för att beröva revolutionen på dess ledarskap. Imam Khomeini(RA) hade inte njutit av hjärtliga relationer med de olika regeringarna som hade styrt Irak sedan han ankom till landet år 1965, och han informerade Baathisterna nu att han skulle vara glad över att få lämna Irak för ett land som inte var föremål för Shahens påbud. Syrien och Algeriet ansågs vara möjliga destinationer, men i slutändan, precis som Imam Khomeini(RA) vittnar själv, erbjöd inget muslimskt land tillflykt med försäkran om att han skulle få fortsätta sina aktiviteter fritt22. Så han åkte till Frankrike, där han bosatte sig i den lilla byn Neauphle-le-Chateau i närheten av Paris tidigt i oktober 1978.

Flytten till Frankrike visade sig vara nyttigt. Paradoxalt nog var kommunikationen med Iran lättare från Frankrike än det hade varit från Irak. Uttalanden och direktiven som nu utfärdades med en ökad frekvens sändes via telefon till Tehran för att spridas vidare via ett par center till de olika regionerna. En ändlös ström av iranier, från Europa och USA såväl som från Iran, kom för att besöka och visa sin vördnad för Imamen och för att konsultera honom.

Världens media gick också ner till det enkla huset som Imamen bodde i vid Neauphle-le-Chateau och hans ord började nå en global publik.

Månaden Muharram, som inträffade i december 1978, vittnade för omfattande och upprepade demonstrationer i Tehran och andra iranska städer, där krav höjdes för avskaffandet av monarkin och etableringen av en islamisk republik under Imam Khomeinis(RA) ledarskap. Trots all brutalitet som Shahen brukat, inklusive massmordet av tusentals obeväpnade demonstranter, tortyr och misshandlande av fångar och massakrerande av skadade på deras sjukhusbädd, och trots det generösa stödet som han hade erhållit från USA och andra utländska makter, började Shahens korrupta och blodtörstiga styre närma sig sitt slut. Hans mästare bestämde sig för att det rent var politiskt bättre, för honom att överlämna och när förberedelser gjordes för att installera en surrogat administration under Shahpur Bakhtiar, lämnade Shahen Iran för sista gången den 16:e januari 1979. Glädjeutbrotten som följde hans avfärd fullbordade profetian som Imam Khomeini(RA) hade uttalat 16 år tidigare.

När Shahen lämnade Iran förberedde sig Imam Khomeini(RA) för att återvända till sitt hemland. När han återvände den 1:a februari möttes han av ett stormande välkomnande. Med hans förnyade närvaro i Iran var ödet för Bakhtiars regering beseglat. Efter ett slutligt utbrott av brutalitet den 10:e och 11:e februari, kollapsade den gamla regimen i vanära och Den islamiska republiken Iran föddes.

Under de två händelserika åren som följde revolutionens triumf fortsatte Imam Khomeini(RA) att spela en omistlig roll i att konsolidera dess vinster och vägleda nationens öde. I en formell mening definierades hans roll av artiklar, 107 till 112 av Den islamiska republiken Irans konstitution23, som inkorporerade den huvudsakliga politiska principen ”Islamiskt statsstyre” (Wilayat al-Faqih)24. I en mer generell mening fortsatte han att förse revolutionen med dess substans när han agerade som dess högsta instans av auktoritet och legitimitet. Otaliga anföranden till olika grupper av invånare som kom för att besöka honom, såväl som allmänna tal till en bredare publik på särskilt viktiga högtider, har bekräftat Imam Khomeini(RA) som läraren och vägledaren för den islamiska revolutionen25.

Genom den här långa och enastående karriären manifesterade Imam Khomeini(RA) en unik uppsättning av karaktärsdrag: andlighet och högre bildning, asketism och självdisciplin, lugn och beslutsamhet, politiskt genialitet och ledarskap, medlidande för de fattiga och missgynnade, och ett obevekligt hat mot förtryck och imperialism. I sammanfattningen av sin uppskattning av Imam Khomeinis(RA), jämförde Ayatullah Mutahhari26 honom med Imam Ali(A), det höga exemplaret av islamiskt mod, visdom och andlighet. Alla som hade privilegiet att närvara i Imam Khomeinis(RA) närvaro kommer att hålla med om detta omdöme.