Jag minns fortfarande hur min far tog mig till den lokala moskén för första gången där al-Tarawih bönen utförs under månaden Ramadan. Då var jag tio år gammal. Han presenterade mig till männen som inte kunde dölja sin häpnad.

Jag visste på förhand att läraren hade planerat för mig att utföra al-Ishfa under två eller tre nätter. Jag var van vid att be bakom männen, tillsammans med en del barn från området, och vänta på imamen (böneledaren) att komma fram till andra delen av Koranen, dvs. surah Maryam. Min far var noga med att vi skulle lära oss den heliga Koranen på Koranskolan, likaså hemma genom privata lektioner av en blind man, som var släkt med oss och som kunde Koranen utantill. På grund av att jag lärde mig recitera halva Koranen vid tidig ålder, ville min lärare visa sitt goda inflytande på mig genom att lära mig de platser i Koranen där man måste falla ned till marken i sojood efter recitation. Han prövade mig upprepade gånger för att försäkra sig om att jag förstod hans instruktioner.

Efter att ha klarat testet och avslutat bönen och recitationen, på ett så bra sätt som förväntats av mig, kom männen fram och gratulerade mig och min far, och tackade min lärare för sin goda prestation och välsignelse, och tackade Allah (SWT - Subbhanah-o wa ta'la - glorifierad och upphöjd äro Han) för Islam.

Minnena från de dagar som följde är med mig än idag. Jag beundrades mycket och mitt goda rykte spreds utöver vår ort till hela staden. Dessa nätter av månaden Ramadan lämnade religiösa spår i mitt liv ända tills idag. Varje gång jag går igenom en förvirrad händelse känner jag att det finns en otrolig styrka som för mig tillbaka till den rätta vägen. Varje gång jag känner svaghet i min personlighet och meningslösheten i livet, lyfter dessa minnen upp mig till en andlig nivå och lyser mitt samvete med trons glöd så att jag orkar bära på ansvaret.

Ansvaret jag fick av min far, eller rättare sagt av min lärare, att leda bönen vid en tidig ålder lät mig känna att jag inte gjorde tillräckligt mycket, eller åtminstone att jag inte gjorde det som förväntades av mig.

Därför spenderade jag min barndom och ungdom i ett relativt uppriktigt utövande av religiösa plikter, inte helt fri från lek och skoj, men mestadels genomsyrad av en stark iver att samla kunskap och imitera. Under denna period var jag omgiven av den gudomliga omsorgen, något som utmärkte mig bland mina bröder på grund av min stillhet och mitt lugn och att jag var på den raka vägen bortom alla omoraliska handlingar.
Jag bör inte glömma att nämna min mor - må Allah(SWT) välsigna henne - då hon hade ett stort inflytande på mig. Hon öppnade mina ögon genom att lära mig de små kapitlen (surorna) från den heliga Koranen, bönen samt reglerna av rituell renhet. Hon var extra omsorgsfull eftersom jag var hennes första son. Hon fann förmodligen nöje med att utbilda mig, då hon delade hushållet med min fars första fru och hennes söner.
Namnet Tijani, som jag fick av min mor, hade en speciell betydelse inom familjen al-Samawi som hade anammat Tijani sufi skolan sedan en av Ahmed al-Tijanis söner besökt den från Algeriet. Många personer från Gafsa - min familjs hemstad - anammade Tijani sufi skolan, speciellt de rika och lärda familjerna som hjälpte till med att sprida skolans lära.
På grund av mitt namn blev jag populär inom Samawi huset men även utanför vår släkt, speciellt bland de människor som var anknutna till Tijani skolan. På grund av detta kom många äldre män, som nämndes tidigare, för att gratulera min far och pussade sedan mitt ansikte och min hand och sade:
"Dessa är välsignelserna av vår mästare Shaykh Ahmad al-Tijani."

Det är värt att nämna att Tijani sufi skolan är vida spridd i Marocko, Algeriet, Tunisien, Libyen, Sudan och Egypten, och följs på ett relativt fanatiskt sätt. De besöker inte visa mäns gravar, ty enligt deras tro, har dessa visa män förvärvat kunskapen från varandra. Alla förutom Shaykh Ahmad al-Tijani som skaffat sig kunskapen direkt från Profeten Mohammad(S - Salla Allah-o alayh wa aleh - frid vare med honom och hans hushåll), trots att han levde tretton århundraden efter Profeten(S).

Det sägs att Shaykh Ahmad al-Tijani brukade kommunicera med Profeten(S) under vaket tillstånd och inte genom drömmar. Det sägs även att den fullständiga bönen som uppfanns av sheikhen var bättre än att läsa den heliga Koranen fyrtio gånger.
För att hålla mig kortfattad kommer jag att sluta tala om Tijani sufi skolan och, om Gud vill, kommer jag att referera till dem någon annanstans i boken.

Jag växte upp med denna tro, precis som alla andra ungdomar i staden. Vi var alla - tacksamhet hör till Gud - sunni muslimer som följde läran av imam Malik ibn Anas, imamen för Dar al-Hijra.

Hur som helst är vi, i Nordafrika, splittrade i vår sufi tro. Enbart i Gafsa finns till exempel, al-Tijaniyya, al-Qadiriyya, al-Rahmaniyya, al-Salamiyya och al-Isawiyya. För var och en av dessa skolor finns det anhängare som kan recitera dess tro, dikter och dhikr (åkallan till Gud) i alla speciella ceremonier såsom bröllop, omskärelser och glädjecermonier. Bortsätt från en del negativa aspekter, har dessa Sufi skolor spelat en viktig roll genom bevarandet av de religiösa ritualerna och respekterandet av de visa männen.