En kväll berättade min vän för mig att vi dagen därpå skulle åka till Najaf, om Gud så ville. Jag frågade honom: "Vad är Najaf?" Han svarade: "Det är kunskapens stad, Ali ibn Abi Talib(A) är begravd där."

Jag blev överraskad av att höra att det finns en känd grav för Imam Ali(A). Detta då våra sheikher har sagt att det inte finns en känd grav för vår mästare Ali(A). Vi tog en buss till Kufa och stannade för att besöka al-Kufa moskén, som är en av de mest berömda Islamiska monumenten. Min vän visade mig alla historiska platser och tog mig till Moslim ibn Aqils och Hani ibn Urwas moské och berättade i detalj om hur de blev martyrer. Han visade mig mihrab (böneplatsen) där Imam Ali(A) blev martyr. Sedan besökte vi huset där Imamen(A) levde med sina två söner, våra mästare Hassan(A) och Hossein(A), och i huset fanns det en brunn som de drack ifrån och tvättade sig med.
Jag upplevde en stund av andlighet och glömde helt bort världen och tänkte på asketismen och ödmjukheten hos Imamen(A), trots det faktum att han var de troendes mästare och den fjärde av de vägledda kaliferna.

Jag får inte glömma att nämna den gästfrihet och ödmjukhet som människorna i Kufa hade. Varje gång vi gick förbi en grupp människor ställde de sig upp och hälsade på oss, som om min vän kände de flesta av dem. Vi träffade direktören för Kufas institution, som bjöd oss hem till sig där vi träffade hans barn och tillbringade en trevlig kväll tillsammans. Jag hade en känsla av att jag var bland min familj och släkt. Jag gillade därför deras samtal eftersom varje gång de talade om sunnimuslimerna sade de: "Våra sunni bröder". Jag frågade dem senare några frågor för att testa deras uppriktighet.

Vi fortsatte vår resa till Najaf, som låg cirka tio kilometer från Kufa, och när vi kom fram kom jag ihåg al-Kadhimiyyah moskén i Bagdad som hade likadana gyllene minareter i samband med kupoler gjorda av rent guld. Vi steg in i Imamens(A) mausoleum efter att ha läst en särskild bön för tillåtelsen att komma in. Detta visade sig vara vanligt bland shiamuslimska besökare. Inuti mausoleumet såg jag mer överraskande saker än det jag såg hos Mosa al-Kadhims(A) grav, och som vanligt ställde jag mig och läste al-Fatiha. Jag tvivlade på om graven verkligen innehöll Imam Alis(A) kropp. Det verkade som om jag blev imponerad av Imamens(A) enkla hus till en sådan grad att jag tänkte: "Gud förbjude, Imam Ali(A) skulle inte acceptera all denna dekoration av guld och silver, medan det finns många muslimer som dör av svält över hela världen." Med tanke på att jag såg många fattiga människor som ber om allmosor på gatorna sade jag till mig själv: "O shiamuslimer, ni har fel, ni bör åtminstone erkänna detta misstag, Imam Ali(A) skickades av Guds Sändebud(S) för att förstöra gravar, vad är då alla dessa guld- och silvergravar? Om detta inte är polyteism så är det åtminstone en stor synd som Islam inte förlåter."

Min vän frågade mig om jag ville be, medan han sträckte ut sin hand för att ge mig en bit torr lera. Jag svarade honom skarpt: "vi ber inte runt gravar". Då sade han: "vänta på mig tills jag utför mina böner."

Medan jag väntade på min vän läste jag plakatet som hängde på graven och tittade i graven genom de ingraverade guld och silver balkarna och såg många mynt och sedlar i olika valörer som kastades av besökarna för att bidra till det välgörenhetsarbete som är anknutet till mausoleumet. På grund av den stora mängden pengar trodde jag att de hade samlats i månader, men min vän berättade för mig att de som ansvarar för rengöringen av platsen samlar in pengar varje natt efter kvällsbönen.
Jag gick ut efter min vän, förvånad av det jag just hade sett. Jag önskade att få en del av dessa pengar, eller möjligen dela ut dem bland de fattiga människorna. Jag tittade åt varje håll inom den stora muren som omringade mausoleumet, och såg många grupper som bad här och där, andra lyssnade till talare som stod på plattformar, några av dem lät som om de vore sorgsna. Jag såg en grupp människor skrika och slå sig på bröstet, och ville då fråga min vän om varför dessa människor betedde sig på detta sätt, men just vid detta tillfälle passerade ett begravningståg förbi oss. Då märkte jag att några män tog bort en marmor platta från mitten av den stora gården för att sedan sänka ner kroppen där. Därför trodde jag att dessa människor grät för att ha förlorat en anhörig.