لابنه محمّد بن الحنفية لابنه محمّد بن الحنفية لمّا أعطاه الراية يوم الجمل تَزُولُ الْجِبَالُ وَلاَ تَزُلْ! عَضَّ عَلَى نَاجِذِكَ، أَعِرِ اللهَ جُمجُمَتَكَ، تِدْ في الْأَرْضِ قَدَمَكَ، إِرْمِ بِبَصَرِكَ أَقْصَى الْقَوْمِ، وَغُضَّ بَصَرَكَ، وَاعْلَمْ أَنَّ النَّصْرَ مِنْ عِنْدِ اللهِ سُبْحَانَهُ

Khutba 11: Till hans son Mohammad ibn Hanafiyya Utav Imamens(A) ord till sin son Mohammad ibn Hanafiyya[1] då Imamen(A) överlämnade fanan till honom på dagen av slaget av Jamal[2] Bergen [må] rubbas [ur sina positioner] men du måste förbli orubbad[3]! Bit ihop tänderna[4], utlåna din skalle [huvud] till Gud[5], spika fötterna i marken[6], kasta din blick mot skarans [motståndararméns] bortre ände[7], och [sedan] sänk blicken[8], och vet [var medveten] om [och lita till] att sannerligen är segern från Gud – prisad och fri från brister äro Han[9]. Notering: [1] Mohammad ibn Hanafiyya var Imam Alis(A) son och kallades Ibn Hanafiyya efter sin mor Khawla bint (dotter till) Ja’far ibn (son till) Qays. Hon var känd som Hanafiyya uppkallat efter sin stam Bantu Haifa och var en av de kvinnor som fördes som slav till Medina och där först köptes och sedan befriades av Imam Ali(A) och vidare blev hon hans hustru och mor till Mohammad ibn Hanafiyya. Sheikh Bahai har skrivit i al-Kashkul att Imam Ali(A) brukade kämpa sida vid sida med honom i striderna och tillät inte Imam Hassan(A) och Imam Hossein(A) att gå i förväg då han brukade säga: ”Han är min son medan dessa två är Guds Profets(S) söner.” När en av Khawarij (de avsöndrade) sa till Ibn Hanafiyya att Imam Ali(A) skickade fram honom mitt i krigets hetta men skyddade Imam Hassan(A) och Imam Hossein(A), svarade han att han själv var som den högra handen och att Imam Hassan(A) och Imam Hossein(A) var som Imam Alis(A) två ögon och att Imam Ali(A) skyddade sina ögon med sin högra hand. Det sägs även att detta är det svar som Imam Ali(A) ursprungligen gett och som hans son Mohammad angav efter sin far. Imamen(A) har även vid frågan om Mohammad ibn Hanafiyyas ställning i jämförelse med Imam Hassan(A) och Imam Hossein(A) svarat: ”var hamnar stjärnan från solen och månen?!” samt även ”var är min son och var är Profetens(S) dottersöner?!” (Rijal av Mamqani; samt Safinat al-Bihar; samt Miftah as-Sa’ada; samt Sharh Ibn Abil-Hadid) [2] Historieskildringar visar att Imamen(A) försökte till sista stund att hindra att slaget av Jamal skulle komma till en sammandrabbning där många människors blod skulle spillas. Således försökte han genom sina khutba, de bud han sände till motståndarna och tilltalen han riktade till överhuvudena och de övriga Jamal följarna att mana dem till att fred och bättring och återvändande. Det återges att Imamen(A) lämnade fanan till Mohammad ibn Hanafiyya men fortsatte mellan morgonbönen och middagsbönen på dagen av slaget kalla åter och åter igen och sända sina bud till fienderna en efter en så de må tänka om och ändra riktning. Däribland riktade Imamen(A) sitt tilltal till Aisha och sade: ”Gud har i den heliga Koranen [33:33] befallt dig [Profetens(S) hustrur] att stanna i era hem [för att inte bli föremål för andras utnyttjande]! Företa taqwa (gudfruktighet och fromhet) och återvänd till ditt hem och lyd Guds befallning!” Sedan vände sig till Talha och Zubayr och fortsatte: ”Ni har gömt era hustrur i era hem men fört Profetens(S) hustru till slagfältet inför alla! Ni eggar folket och säger att ni har kommit för att hämnas Uthmans blod och vill att kalifatet ska avgöras genom shura (val) [folket gjorde sitt val och ni själva valde och ingick bay’a (trohetsed) också!]” [se sista delen av khutba 3]. Imamen(A) tilltalade även Zubayr och påminde honom om vad Profeten(S) sagt till honom vilket fick Zubayr att dra sig undan och inte delta i slaget [se khutba 8 fotnot 1]. Imamen(A) fortsatte med sina uppmaningar och tankeväckande ord och sade: ”O Gud, jag har fullbordat hujja (argument och bevis) över dessa och gett dem frist; var DU mitt vittne [över detta]!” Därefter sände gav Imamen(A) Moslim Mojashe’i Koranen och bad honom att recitera följande vers för motståndarna: وَإِن طَائِفَتَانِ مِنَ الْمُؤْمِنِينَ اقْتَتَلُوا فَأَصْلِحُوا بَيْنَهُمَا فَإِن بَغَتْ إِحْدَاهُمَا عَلَى الْأُخْرَى فَقَاتِلُوا الَّتِي تَبْغِي حَتَّى تَفِيءَ إِلَى أَمْرِ اللَّهِ فَإِن فَاءتْ فَأَصْلِحُوا بَيْنَهُمَا بِالْعَدْلِ وَأَقْسِطُوا إِنَّ اللَّهَ يُحِبُّ الْمُقْسِطِينَ ”Om två grupper av troende skulle råka i delo med varandra, försök då mäkla fred mellan dem, men om den ena [gruppen] grovt kränker den andras rätt, ingrip då mot de skyldiga tills de fogar sig efter Guds bud; och, om de fogar sig, medla då mellan dem båda med rättvisa och opartiskhet. Gud älskar de opartiska.” (den heliga Koranen 49:9) Moslim Mojashe’i red fram till fiendernas läger och ställde sig inför dem med Koranen i sin högerhand och reciterade versen och attackerades som svar varpå fienderna kapade hans högerhand. Han tog Koranen i sin vänsterhand och fortsatte och återigen attackerades han som svar och denna gång kapade fienderna hans vänsterhand varpå han greppade Koranen mellan tänderna då fienden anföll honom och han nådde martyrskap. Då sa Imam Ali(A): ”Nu är stridande mot dessa överträdare klart [rättmätigt]!” Därefter yttrande Imamen(A) sina yttranden till Mohammad ibn Hanafiyya (Minhaj al-Bara’a Kho’i volym 3 s 167-169). [Se även khutba 4,6,8,9,10 och 13 m.fl. i samband med slaget av Jamal] [3] I denna khutba och genom dess sju meningar talar Imamen(A) för sin son, och fanbäraren av hans här, om hur han ska vara i strid samtidigt som Imamen(A) genom sina ord poängterar sju, inte minst psykologiskt, viktiga element och en helhetsplan för en troende inför strid i Guds väg. I den första meningen påpekar Imamen(A) vikten av tålamod och stadga utan vilka en seger i strid eller uppnående av mål är omöjligt. Denna mening kan även kopplas till Profetens(S) ord om en troendes egenskap då han sade: ”En troende är lik solida berg som inte rubbas av orkan” samt ”En troende är stadigare i sin tro än solida berg då det kan karvas i berg men en troendes tro kan ingen karva i eller minska utav.” (Safinat al-Bihar ämne: säkerhet) Att ha tålamod och vara stabil i sin övertygelse är en grundläggande faktor för seger och för att lyckas. Gud poängterar detta faktum i den heliga Koranen: يَا أَيُّهَا النَّبِيُّ حَرِّضِ الْمُؤْمِنِينَ عَلَى الْقِتَالِ إِن يَكُن مِّنكُمْ عِشْرُونَ صَابِرُونَ يَغْلِبُواْ مِئَتَيْنِ وَإِن يَكُن مِّنكُم مِّئَةٌ يَغْلِبُواْ أَلْفًا مِّنَ الَّذِينَ كَفَرُواْ بِأَنَّهُمْ قَوْمٌ لاَّ يَفْقَهُونَ ”Profet! Inge de troende lugn och dödsförakt inför striden! Om det finns tjugo bland er som håller stånd skall de besegra tvåhundra, och finns det hundra bland er kommer de att besegra tusen av förnekarna, därför att de är människor som inte kan inse [sanningen].” (den heliga Koranen 8:65) Även i ett av Imamens(A) visdomsord lyder: ”… anta sabr (tålamod och uthärdande) för det är i relation till iman (hjärtlig tro), likt huvudet till kroppen; och det är ingen nytta med en kropp utan huvud och inte heller med iman utan sabr.” (Nahjul Balagha visdomsord 82) [4] Imamen(A) fortsätter vidare genom att i praktiskt viktiga, effektiva och detaljerade stridstekniker ange hur en troende bör göra i strid. Imamen(A) råder sin son att bita ihop tänderna vilket framförallt sägs ha två viktiga effekter. Det första är att när man beslutsamt ska ta sats för en handling så pressar människan naturligt ihop sina tänder och käken mot varandra och på så vis avtar eventuell tveksamhet och rädsla – det är också därför som darrande minskar och avtar när man biter ihop. Det andra för att när man biter ihop så sammanpressar man hela skallbenen så tätt som möjligt vilket gör att det skadas mindre vid eventuell träff mot huvudet. Liknande denna innebörd har Imamen(A) även nämnt i khutba 124 där Imamen(A) sagt: ”… och bit ihop tänderna för förvisso är det ineffektivare för svärdet på huvudet.” [5] Sedan går Imamen(A) vidare och med ett vackert uttryck uppmanar till att vara förberedd för uppoffring, svårigheter och eventuell martyrskap i kampen i Guds väg. En av effekterna av att redan i förväg vara beredd på detta ökar modigheten, tålamodet och styrkan ytterligare vid själva kampen. En del av Nahjul Balaghas tolkare anser även att Imamen(A) i denna mening ger en hint om sin son Mohammad ibn Hanafiyyas öde i slaget av Jamal och att han kommer att lämna slagfältet med livet i behåll då ”utlåna” medför och har ett outtalat tillbakalämnande dolt i sig. [6] I den fjärde meningen anger Imamen(A) att spika ner fötterna och stå stadigt på marken vilket syftar utöver den yttre innebörden till att vara stadig och beslutsam i sitt ståndtagande och inte ens låta idén om reträtt eller flykt existera i tankarna för att på så vis vara stabil och handlingskraftig inför fienden och under kampen. Detta har även Gud beordrat de troende i den heliga Koranen: يَا أَيُّهَا الَّذِينَ آمَنُواْ إِذَا لَقِيتُمْ فِئَةً فَاثْبُتُواْ وَاذْكُرُواْ اللّهَ كَثِيرًا لَّعَلَّكُمْ تُفْلَحُونَ ”Troende! När ni möter en [fientlig] styrka i strid, håll stånd och ha ständigt Gud i era tankar, för att det skall gå er väl i händer.” (den heliga Koranen 8:45) [7] Därefter uppmanar Imamen(A) att se ända mot bortre änden av fiendens styrkor vilket innebär att man ser över hela krigsfältet och får en överblick över fiendens styrkor och svagheter så att grundat på detta kunna bättre avgöra vilka offensiva och defensiva strategier man bör vidta. Likaså om man står inför en väg så måste man se mot dess slut och vart den leder och vilka konsekvenser det medför för att redan i förväg kunna avgöra om och hur man ska gå tillväga och vilka återgärder man ska vidta. [8] Därpå, efter att ha rådit till att skaffa en överblick över läget och fiendens styrkor, råder Imamen(A) till att sänka blicken. Detta innebär att på slagfältet och i synnerhet under stridens hetta, inte låta blicken vandra runt och på så vis dels tappa fokus och dels gripas av eventuell rädsla genom att upprepade gånger se fiendens styrkor. Detta för att dessa okontrollerade och upprepade sinnesintryck vidare kan leda till negativa omedvetna tankar och injaga fruktan vilket är en delikat psykologisk faktor som Imamen(A) pekar på genom sina ord. Detta liknar en annan mening som Imamen(A) nämner i Nahjul Balagha Khutba 124 där han säger: ”… och sänk blicken för att det stärker hjärtat och lugnar själen.” Alltså syftar Imamen(A) till vikten av att ha överblick men samtidigt inte låta tveksamhet och tvivel smyga sig inpå ens beslutsamhet genom att stirra sig blint på alla omständigheter eller låta sig förvirras av mängden av små och stora hinder och svårigheter. [9] I den sista meningen anger Imamen(A) den mest grundläggande och essentiella faktorn som har en själslig förankring och som leder till styrka och lugn i hjärta och själ såväl som i sinnen. Imamen(A) understryker att segern tillhör Gud och det är Han som skänker den! Imamen(A) anger alltså att allt det praktiska som han rådit till är i själva verket förberedelser som man själv står för och kan göra för att bana vägen för seger men att den ultimata avgörande faktorn är Guds vilja från vilken seger härrör. Således är det till Gud människan ska vända sig i alla lägen och det är till Honom hon ska ha tawakkul (tillförsikt och förlitande på Gud) och det är till Honom hon ska sätta sin tillit och det är från Honom hon ska söka tawfiq (lycka och framgång från Gud från att fullfölja och lyckas med utförande av en handling) och frälsning; för sannerligen är Gud den Allsmäktige och Han är barmhärtig gentemot Sina tjänare. Gud säger i den heliga Koranen: وَمَا النَّصْرُ إِلاَّ مِنْ عِندِ اللّهِ الْعَزِيزِ الْحَكِيمِ ”… och segern är inte från någon annan än Gud den Allsmäktige den Vise.” (den heliga Koranen 3:126) إِن يَنصُرْكُمُ اللّهُ فَلاَ غَالِبَ لَكُمْ وَإِن يَخْذُلْكُمْ فَمَن ذَا الَّذِي يَنصُرُكُم مِّن بَعْدِهِ وَعَلَى اللّهِ فَلْيَتَوَكِّلِ الْمُؤْمِنُونَ ”Om Gud hjälper er kan ingen besegra er; men om Gud överger er, vem kan sedan hjälpa er? Förmana därför de troende att sätta all sin lit till Gud!” (den heliga Koranen 3:160) Denna khutba må ha yttrats av Imamen(A) i förberedelsen inför en stridskamp men dess innebörder är så djupa och dess lärdomar så omfattande att man kan dra nytta av dem inför vilken kamp som helst i Guds väg – och med kamp menas inte enbart strid utan varje mål som ska nås kräver en kamp och vilket mål högre än att nå högre själsliga höjder!