 |
Imam Alis(A) brev till Malik Ashtar an-Nakha’i(RA)
I Guds Namn, Den Nåderike Den Barmhärtige
و من كتاب له عليه السلام كتبه للأشتر النخعي لما ولاه على مصر و أعمالها حين اضطرب أمر أميرها محمد بن أبي بكر و هو أطول عهد كتبه و أجمعه للمحاسن
Utav Imamens(A) brevfördrag[1]; som han skrev till Malik Ashtar an-Nakha’i[2]; då Imamen(A) ålade honom styret av Egypten[3] och [skötande av] dess angelägenheter då styret av dess [dåvarande] styrande, Mohammad(RA) ibn Abu Bakr[4], erfor orolighet; och detta är det längsta brevfördrag Imamen(A) skrivit och den mest inbegripande av dygder.
بِسْمِ اَللَّهِ اَلرَّحْمَنِ اَلرَّحِيمِ
هَذَا مَا أَمَرَ بِهِ عَبْدُ اَللَّهِ عَلِيٌّ أَمِيرُ اَلْمُؤْمِنِينَ مَالِكَ بْنَ اَلْحَارِثِ اَلْأَشْتَرَ فِي عَهْدِهِ إِلَيْهِ حِينَ وَلاَّهُ مِصْرَ جِبَايَةَ خَرَاجِهَا وَ جِهَادَ عَدُوِّهَا وَ اِسْتِصْلاَحَ أَهْلِهَا وَ عِمَارَةَ بِلاَدِهَا
أَمَرَهُ بِتَقْوَى اَللَّهِ وَ إِيْثَارِ طَاعَتِهِ وَ اِتِّبَاعِ مَا أَمَرَ بِهِ فِي كِتَابِهِ مِنْ فَرَائِضِهِ وَ سُنَنِهِ اَلَّتِي لاَ يَسْعَدُ أَحَدٌ إِلاَّ بِاتِّبَاعِهَا وَ لاَ يَشْقَى إِلاَّ مَعَ جُحُودِهَا وَ إِضَاعَتِهَا وَ أَنْ يَنْصُرَ اَللَّهَ سُبْحَانَهُ بِقَلْبِهِ وَ يَدِهِ وَ لِسَانِهِ
I Guds Namn, Den Nåderike Den Barmhärtige
Detta är vad Guds tjänare Ali Amir al-Mo’menin (de troendes Mästare)[5] befallt, Malik ibn al-Harith al-Ashtar i sitt brevfördrag till honom, då han ålade honom styret av Egypten: att insamla dess utgifter, och strida dess fiende, och befrämja dess befolkning, och uppbygga dess bygder[6].
[Jag] befaller honom till Guds taqwa (gudfruktighet och fromhet), och [att ge företräde till] vidhållande av Hans lydnad, och [åtlydande] efterföljande av vad Han [föreskrivit] beordrat till i Sin Bok [den heliga Koranen]: utav Hans [föreskrivna] påbud och [rekommenderade] sunnah (förfarande och tillvägagångssätt), som ingen når lycka utan genom att följa dessa, och inte fördöms utom genom nekande och förspillande av dessa, och att bistå Gud – lovprisad och fri från brister äro Han – med sitt hjärta och sin hand och sin tunga;
فَإِنَّهُ جَلَّ اِسْمُهُ قَدْ تَكَفَّلَ بِنَصْرِ مَنْ نَصَرَهُ وَ إِعْزَازِ مَنْ أَعَزَّهُ وَ أَمَرَهُ أَنْ يَكْسِرَ نَفْسَهُ مِنَ اَلشَّهَوَاتِ وَ يَزَعَهَا عِنْدَ اَلْجَمَحَاتِ فَإِنَّ اَلنَّفْسَ أَمَّارَةٌ بِالسُّوءِ إِلاَّ مَا رَحِمَ اَللَّهُ
för sannerligen har Han – ärad är Hans namn – åtagit Sig att bistå den som bistår Honom, och ära den som ärar Honom, och [Gud] befaller honom att bryta sitt nafs (jaget) ur shahwat (lustar och begär), och tygla det vid dess skenande, för sannerligen är nafs beordrande till ont, utom vad Gud förbarmar[7].
ثُمَّ اِعْلَمْ يَا مَالِكُ أَنِّي قَدْ وَجَّهْتُكَ إِلَى بِلاَدٍ قَدْ جَرَتْ عَلَيْهَا دُوَلٌ قَبْلَكَ مِنْ عَدْلٍ وَ جَوْرٍ وَ أَنَّ اَلنَّاسَ يَنْظُرُونَ مِنْ أُمُورِكَ فِي مِثْلِ مَا كُنْتَ تَنْظُرُ فِيهِ مِنْ أُمُورِ اَلْوُلاَةِ قَبْلَكَ وَ يَقُولُونَ فِيكَ مَا كُنْتَ تَقُولُ فِيهِمْ وَ إِنَّمَا يُسْتَدَلُّ عَلَى اَلصَّالِحِينَ بِمَا يُجْرِي اَللَّهُ لَهُمْ عَلَى أَلْسُنِ عِبَادِهِ فَلْيَكُنْ أَحَبَّ اَلذَّخَائِرِ إِلَيْكَ ذَخِيرَةُ اَلْعَمَلِ اَلصَّالِحِ
Sedan vet [var medveten] o Malik, att jag har sänt dig mot ett rike vilket har passerat det styren innan dig – [både de] av rättvisa och [de av] förtryck – och att folket ser dina förfaranden [förehavanden och företeelser] i likhet med vad du brukade [betrakta] se i förfarandena av de styrande [regenterna] före dig, och säger om dig vad du brukade säga om dem; och sannerligen härleds till de fromma genom vad Gud låter flöda för dem [av god hågkomst] på Sina tjänares tungor[8].
Så låt vara den mest omtyckta av [inbesparade] proviant hos dig provianten av goda handlingar[9];
فَامْلِكْ هَوَاكَ وَ شُحَّ بِنَفْسِكَ عَمَّا لاَ يَحِلُّ لَكَ فَإِنَّ اَلشُّحَّ بِالنَّفْسِ اَلْإِنْصَافُ مِنْهَا فِيمَا أَحَبَّتْ أَوْ كَرِهَتْ
وَ أَشْعِرْ قَلْبَكَ اَلرَّحْمَةَ لِلرَّعِيَّةِ وَ اَلْمَحَبَّةَ لَهُمْ وَ اَللُّطْفَ بِهِمْ وَ لاَ تَكُونَنَّ عَلَيْهِمْ سَبُعاً ضَارِياً تَغْتَنِمُ أَكْلَهُمْ فَإِنَّهُمْ صِنْفَانِ إِمَّا أَخٌ لَكَ فِي اَلدِّينِ وَ إِمَّا نَظِيرٌ لَكَ فِي اَلْخَلْقِ
så äg [besitt] dina drifter, och snåla med [mot] ditt nafs (jag) från vad inte tillåtits dig, för sannerligen är snålandet med nafs (jaget) rättrådigheten utav [gentemot] det i vad det [du] gillar [åstundar] och ogillar [hatar][10].
Och ikläda ditt hjärta förbarmelsen för underlydandena [medborgarna], och kärleken till dem, och vänligheten mot dem[11], och var inte mot dem ett vilt lejon tagande tillfället i akt att äta dem, för sannerligen är dem [av] två slag: antingen broder till dig i religionen, eller din like i skapelsen[12],
يَفْرُطُ مِنْهُمُ اَلزَّلَلُ وَ تَعْرِضُ لَهُمُ اَلْعِلَلُ وَ يُؤْتَى عَلَى أَيْدِيهِمْ فِي اَلْعَمْدِ وَ اَلْخَطَإِ فَأَعْطِهِمْ مِنْ عَفْوِكَ وَ صَفْحِكَ مِثْلِ اَلَّذِي تُحِبُّ وَ تَرْضَى أَنْ يُعْطِيَكَ اَللَّهُ مِنْ عَفْوِهِ وَ صَفْحِهِ فَإِنَّكَ فَوْقَهُمْ وَ وَالِي اَلْأَمْرِ عَلَيْكَ فَوْقَكَ وَ اَللَّهُ فَوْقَ مَنْ وَلاَّكَ وَ قَدِ اِسْتَكْفَاكَ أَمْرَهُمْ وَ اِبْتَلاَكَ بِهِمْ
وَ لاَ تَنْصِبَنَّ نَفْسَكَ لِحَرْبِ اَللَّهِ فَإِنَّهُ لاَ يَدَ لَكَ بِنِقْمَتِهِ وَ لاَ غِنَى بِكَ عَنْ عَفْوِهِ وَ رَحْمَتِهِ
förekommer av dem snesteg, och uppstår för dem olägenheter, och sker genom deras händer med avsikt eller av misstag, så ge dem utav din förlåtelse och överseende likt det du gillar [åstundar] och behagar att Gud skänker dig av Sin förlåtelse och överseende[13], för du är över dem, och ovan dig [är] förmyndaren över dig, och Gud över den som gett dig styret! Och ålade dig [ansvaret för] deras sak, och prövade dig med dem[14].
Och upprätta inte dig i strid mot Gud, för förvisso har du inga händer [makt att hålla] emot Hans vedergällning, och inte är du berikad från Hans förlåtelse och barmhärtighet[15].
وَ لاَ تَنْدَمَنَّ عَلَى عَفْوٍ وَ لاَ تَبْجَحَنَّ بِعُقُوبَةٍ وَ لاَ تُسْرِعَنَّ إِلَى بَادِرَةٍ وَجَدْتَ مِنْهَا مَنْدُوحَةً وَ لاَ تَقُولَنَّ إِنِّي مُؤَمَّرٌ آمُرُ فَأُطَاعُ فَإِنَّ ذَلِكَ إِدْغَالٌ فِي اَلْقَلْبِ وَ مَنْهَكَةٌ لِلدِّينِ وَ تَقَرُّبٌ مِنَ اَلْغِيَرِ
Och ångra dig ej över benådning, och glädjas [/stoltsera] ej för [utdelat] straff[16], och förhasta ej till obetänkt förargat handling som du funnit som utväg[17], och säg inte: jag är [tillsatt] styrande [regent]; befaller så lyds – för förvisso är det insmygandet av fördärv i hjärtat, och försvagande för religionen, och närmande till förödelser[18].
وَ إِذَا أَحْدَثَ لَكَ مَا أَنْتَ فِيهِ مِنْ سُلْطَانِكَ أُبَّهَةً أَوْ مَخِيلَةً فَانْظُرْ إِلَى عِظَمِ مُلْكِ اَللَّهِ فَوْقَكَ وَ قُدْرَتِهِ مِنْكَ عَلَى مَا لاَ تَقْدِرُ عَلَيْهِ مِنْ نَفْسِكَ فَإِنَّ ذَلِكَ يُطَامِنُ إِلَيْكَ مِنْ طِمَاحِكَ وَ يَكُفُّ عَنْكَ مِنْ غَرْبِكَ وَ يَفِيءُ إِلَيْكَ بِمَا عَزَبَ عَنْكَ مِنْ عَقْلِكَ
Och om förorsakade för dig vad du befinner dig i utav din makt högfärd eller självbelåtenhet [självgodhet och självbeundran], så betrakta storheten [herraväldet] av Guds rike över dig, och Hans makt över [bemäktigande utav] dig över vad du inte [kan och klarar] bemäktigar av dig själv, för förvisso dämpar [lugnar] det för dig utav din trotsighet, och tillbakahåller dig utav din eldfängdhet, och återhämtar till dig med vad frångått dig utav din aql (hjärna, förstånd och intellekt)[19];
إِيَّاكَ وَ مُسَامَاةَ اَللَّهِ فِي عَظَمَتِهِ وَ اَلتَّشَبُّهَ بِهِ فِي جَبَرُوتِهِ فَإِنَّ اَللَّهَ يُذِلُّ كُلَّ جَبَّارٍ وَ يُهِينُ كُلَّ مُخْتَالٍ
avstå från [akta dig för och undvik] att hävda dig mot Gud i Hans storhet, och efterlikna Honom i Hans överhöghet [suveränitet], för förvisso nedsätter Gud varje övermodig, och förödmjukar varje [förmäten] högfärdig[20].
أَنْصِفِ اَللَّهَ وَ أَنْصِفِ اَلنَّاسَ مِنْ نَفْسِكَ وَ مِنْ خَاصَّةِ أَهْلِكَ وَ مَنْ لَكَ فِيهِ هَوًى مِنْ رَعِيَّتِكَ فَإِنَّكَ إِلاَّ تَفْعَلْ تَظْلِمْ وَ مَنْ ظَلَمَ عِبَادَ اَللَّهِ كَانَ اَللَّهُ خَصْمَهُ دُونَ عِبَادِهِ وَ مَنْ خَاصَمَهُ اللَّهُ أَدْحَضَ حُجَّتَهُ وَ كَانَ لِلَّهِ حَرْباً حَتَّى يَنْزِعَ أَوْ يَتُوبَ وَ لَيْسَ شَيْءٌ أَدْعَى إِلَى تَغْيِيرِ نِعْمَةِ اللَّهِ وَ تَعْجِيلِ نِقْمَتِهِ مِنْ إِقَامَةٍ عَلَى ظُلْمٍ فَإِنَّ اللَّهَ سَمِيعٌ دَعْوَةَ اَلْمُضْطَهَدِينَ وَ هُوَ لِلظَّالِمِينَ بِالْمِرْصَادِ
[Företa rättvisa] var rättrådig gentemot Gud och var rättrådig gentemot folket i förhållande till dig [själv], och i förhållande till de närmaste av din släkt, och i förhållande till den som du har förkärlek för utav dina underlydande [medborgare][21]; för om du inte gör [så] förtrycker du! Och den som förtrycker Guds tjänare är Gud hans motståndare utöver [före] Hans tjänare, och den Gud motstår avslår [Han] hans [ursäktande] argument, och han är till Gud fiende [ända] tills han upphör [med detta] och ångrar [utför tawba][22]. Och det finns inget som [hastigare] tillkallar till ändring av Guds gåva och pådrivande av Hans vedergällning utom att stå fast vid [insistera i] förtryck, för sannerligen är Gud åhörande åkallelsen av de förtryckta, och Han är mot förtryckarna vaksamt avvaktande[23].
وَ لْيَكُنْ أَحَبَّ اَلْأُمُورِ إِلَيْكَ أَوْسَطُهَا فِي اَلْحَقِّ وَ أَعَمُّهَا فِي اَلْعَدْلِ وَ أَجْمَعُهَا لِرِضَى اَلرَّعِيَّةِ فَإِنَّ سُخْطَ اَلْعَامَّةِ يُجْحِفُ بِرِضَى اَلْخَاصَّةِ وَ إِنَّ سُخْطَ اَلْخَاصَّةِ يُغْتَفَرُ مَعَ رِضَى اَلْعَامَّةِ وَ لَيْسَ أَحَدٌ مِنَ اَلرَّعِيَّةِ أَثْقَلَ عَلَى اَلْوَالِي مَئُونَةً فِي اَلرَّخَاءِ وَ أَقَلَّ مَعُونَةً لَهُ فِي اَلْبَلاَءِ وَ أَكْرَهَ لِلْإِنْصَافِ وَ أَسْأَلَ بِالْإِلْحَافِ وَ أَقَلَّ شُكْراً عِنْدَ اَلْإِعْطَاءِ وَ أَبْطَأَ عُذْراً عِنْدَ اَلْمَنْعِ وَ أَضْعَفَ صَبْراً عِنْدَ مُلِمَّاتِ اَلدَّهْرِ مِنْ أَهْلِ اَلْخَاصَّةِ
och låt vara det mest omtyckta av saker [angelägenheter] till dig det [närmaste till] komplettaste i haqq (rätt och sanning), och det mest övergripande i adl (rättvisa och justhet), och det mest inbegripande av underlydandenas [folkets] belåtenhet, för sannerligen förargelsen av allmänheten [befolkningen] förtar verkan av [slår ut] belåtenheten av de speciella [makteliten, ämbetsinnehavare och societeten], och förvisso förargelsen av de speciella [societeten] förlåtligas med belåtenheten av allmänheten [folket][24]; och ej är någon utav underlydandena [medborgarna] tyngre över den styrande [regenten] i levnadskostnader i lugn [tider av fred], och mindre hjälp för honom i [tider av] prövningar, och mest ogillande [missnöjdare] till justhet, och enträgnare i efterfrågan, och mindre [/minst] tacksamma vid skänk, och långsammare [motsträvigare] i att ursäkta vid nekande, och svagare i tålamod vid livets mödor än de av societeten[25],
وَ إِنَّمَا عِمَادُ اَلدِّينِ وَ جِمَاعُ اَلْمُسْلِمِينَ وَ اَلْعُدَّةُ لِلْأَعْدَاءِ اَلْعَامَّةُ مِنَ اَلْأُمَّةِ فَلْيَكُنْ صِغْوُكَ لَهُمْ وَ مَيْلُكَ مَعَهُمْ
وَ لْيَكُنْ أَبْعَدَ رَعِيَّتِكَ مِنْكَ وَ أَشْنَأَهُمْ عِنْدَكَ أَطْلَبُهُمْ لِمَعَايِبِ اَلنَّاسِ
och förvisso pelaren av religionen, och samlingen [endräkten] av muslimer, och motvärn mot fienderna är allmänheten [vanliga medborgare] utav ummah (nationen och folket); så låt din lutning [lystrande] vara till dem, och din tendens [benägenhet] med dem[26]! Och låt vara den avlägsnaste av dina underlydande [medborgare] från dig, och den vedervärdigaste hos dig, den mest sökande för [efter] folkets brister[27],
فَإِنَّ فِي اَلنَّاسِ عُيُوباً اَلْوَالِي أَحَقُّ مَنْ سَتَرَهَا فَلاَ تَكْشِفَنَّ عَمَّا غَابَ عَنْكَ مِنْهَا فَإِنَّمَا عَلَيْكَ تَطْهِيرُ مَا ظَهَرَ لَكَ وَ اَللَّهُ يَحْكُمُ عَلَى مَا غَابَ عَنْكَ فَاسْتُرِ اَلْعَوْرَةَ مَا اِسْتَطَعْتَ يَسْتُرِ اَللَّهُ مِنْكَ مَا تُحِبُّ سَتْرَهُ مِنْ رَعِيَّتِكَ
أَطْلِقْ عَنِ اَلنَّاسِ عُقْدَةَ كُلِّ حِقْدٍ وَ اِقْطَعْ عَنْكَ سَبَبَ كُلِّ وِتْرٍ وَ تَغَابَ عَنْ كُلِّ مَا لاَ يَضِحُ لَكَ وَ لاَ تَعْجَلَنَّ إِلَى تَصْدِيقِ سَاعٍ فَإِنَّ اَلسَّاعِيَ غَاشٌّ وَ إِنْ تَشَبَّهَ بِالنَّاصِحِينَ
för sannerligen finns hos folket brister, [som] den styrande [regenten] är mest befogad i att skyla, så avtäck [blotta] inte från vad som är [varit] förtäckt [dolt] från dig utav det, för sannerligen är [ett ansvar] på dig att rena vad som synligblivit [avtäckts] för dig, och Gud dömer över vad som förtäckts från dig, så skyl svagpunkter [sårbara bristfälliga punkter] vad [så mycket] du förmår [så] skyler Gud utav dig [dina svagpunkter] vad du gillar [uppskattar] skylas från dina underlydande [medborgare och landsmän][28].
Frigör [urtappa] från folket knutan av varje agg, och kapa från dig anledningen av varje avoghet, och frånse från allt som inte är klart för dig, och förhasta dig inte till att [tro på] besanna pratmakaren [skvallerbyttan som sprider skvaller, förtal och lös prat], för förvisso är pratmakaren [skvallerbyttan förrådande] svekfull, och även om han liknar sig vid [välvillig] rådgivare[29].
وَ لاَ تُدْخِلَنَّ فِي مَشُورَتِكَ بَخِيلاً يَعْدِلُ بِكَ عَنِ اَلْفَضْلِ وَ يَعِدُكَ اَلْفَقْرَ وَ لاَ جَبَاناً يُضْعِفُكَ عَنِ اَلْأُمُورِ وَ لاَ حَرِيصاً يُزَيِّنُ لَكَ اَلشَّرَهَ بِالْجَوْرِ فَإِنَّ اَلْبُخْلَ وَ اَلْجُبْنَ وَ اَلْحِرْصَ غَرَائِزُ شَتَّى يَجْمَعُهَا سُوءُ اَلظَّنِّ بِاللَّهِ
Och inkludera inte i ditt samråd en snål [för denne] ändrar dig från storsinthet, och utlovar dig fattigdom, och [inkludera] ej [heller] en feg [för denne] försvagar dig från angelägenheter [verkställande], och ej [heller] en lysten [för denne] förskönar för dig girigheten genom förtryck[30]; för sannerligen är snålhet och feghet och lystenhet olika ghariza (benägenheter och inre drifter) [vilka] förenar dem soo’ adh-dhan (misstro) mot Gud[31].
إِنَّ شَرَّ وُزَرَائِكَ مَنْ كَانَ لِلْأَشْرَارِ قَبْلَكَ وَزِيراً وَ مَنْ شَرِكَهُمْ فِي اَلْآثَامِ فَلاَ يَكُونَنَّ لَكَ بِطَانَةً فَإِنَّهُمْ أَعْوَانُ اَلْأَثَمَةِ وَ إِخْوَانُ اَلظَّلَمَةِ وَ أَنْتَ وَاجِدٌ مِنْهُمْ خَيْرَ اَلْخَلَفِ مِمَّنْ لَهُ مِثْلُ آرَائِهِمْ وَ نَفَاذِهِمْ وَ لَيْسَ عَلَيْهِ مِثْلُ آصَارِهِمْ وَ أَوْزَارِهِمْ وَ آثَامِهِمْ مِمَّنْ لَمْ يُعَاوِنْ ظَالِماً عَلَى ظُلْمِهِ وَ لاَ آثِماً عَلَى إِثْمِهِ أُولَئِكَ أَخَفُّ عَلَيْكَ مَئُونَةً وَ أَحْسَنُ لَكَ مَعُونَةً وَ أَحْنَى عَلَيْكَ عَطْفاً وَ أَقَلُّ لِغَيْرِكَ إِلْفاً فَاتَّخِذْ أُولَئِكَ خَاصَّةً لِخَلَوَاتِكَ وَ حَفَلاَتِكَ
Förvisso är den värsta av dina ministrar den som var till de onda [illvilliga styrande regenter] innan dig minister, och den som varit delaktig med dem i försyndelser, så låt denne ej för dig vara närstående [förtrodd innerkrets], för förvisso är de medhjälparna av försyndare, och bröder av förtryckare[32], och du finner av dem bättre efterträdare utav de som besitter lik deras [ledande] åsikter och inflytande, och inte är [förekommer] beträffande honom likt deras [synders] tyngder och lass och försyndelser, utav dem som inte medhjälpt en förtryckare i hans förtryck, och ej [heller] en försyndare i hans försyndelse[33], de är lättare för dig i utlägg, och bättre för dig i medhjälp, och kärleksfullare gentemot dig [i] tillgivenhet, och mindre till annan än dig [i] förtrolighet, så anta dessa [som] de speciella [närmste och utvalda eliten] för dina avskildheter [stilla reflektionsstunder] och samlingar [mottagningar och evenemang][34],
ثُمَّ لْيَكُنْ آثَرُهُمْ عِنْدَكَ أَقْوَلَهُمْ بِمُرِّ اَلْحَقِّ لَكَ وَ أَقَلَّهُمْ مُسَاعَدَةً فِيمَا يَكُونُ مِنْكَ مِمَّا كَرِهَ اَللَّهُ لِأَوْلِيَائِهِ وَاقِعاً ذَلِكَ مِنْ هَوَاكَ حَيْثُ وَقَعَ وَ الْصَقْ بِأَهْلِ اَلْوَرَعِ وَ اَلصِّدْقِ ثُمَّ رُضْهُمْ عَلَى أَلاَّ يُطْرُوكَ وَ لاَ يَبْجَحُوكَ بِبَاطِلٍ لَمْ تَفْعَلْهُ فَإِنَّ كَثْرَةَ اَلْإِطْرَاءِ تُحْدِثُ اَلزَّهْوَ وَ تُدْنِي مِنَ اَلْعِزَّةِ
sedan låt vara den [närmsta] främsta hos dig den framförligaste [gåpåigaste som går rak på sak] av bittra av haqq (rätt och sanning) till dig, och den minst hjälpsamma i vad som är [inträffar] utav dig utav vad Gud avskytt för Sina awliya’ (vänner och förtrogna), fallandes mot din hawa (böjelse, smak och lust) var än det faller[35]. Och [förenas] sammanfogas med de av wara’ (hög taqwa (gudfruktighet och fromhet)) och sanning, sedan upplär dem att inte smickra dig och ej berömma dig för batil (orätt och osanning) du ej utfört, för sannerligen myckenheten av smicker [beröm] förorsakar självgodheten, och närmar till högfärden[36].
وَ لاَ يَكُونَنَّ اَلْمُحْسِنُ وَ اَلْمُسِيءُ عِنْدَكَ بِمَنْزِلَةٍ سَوَاءٍ فَإِنَّ فِي ذَلِكَ تَزْهِيداً لِأَهْلِ اَلْإِحْسَانِ فِي اَلْإِحْسَانِ وَ تَدْرِيباً لِأَهْلِ اَلْإِسَاءَةِ عَلَى اَلْإِسَاءَةِ وَ أَلْزِمْ كُلاًّ مِنْهُمْ مَا أَلْزَمَ نَفْسَهُ وَ اِعْلَمْ أَنَّهُ لَيْسَ شَيْءٌ بِأَدْعَى إِلَى حُسْنِ ظَنِّ رَاعٍ بِرَعِيَّتِهِ مِنْ إِحْسَانِهِ إِلَيْهِمْ وَ تَخْفِيفِهِ اَلْمَئُونَاتِ عَلَيْهِمْ وَ تَرْكِ اِسْتِكْرَاهِهِ إِيَّاهُمْ عَلَى مَا لَيْسَ لَهُ قِبَلَهُمْ فَلْيَكُنْ مِنْكَ فِي ذَلِكَ أَمْرٌ يَجْتَمِعُ لَكَ بِهِ حُسْنُ اَلظَّنِّ بِرَعِيَّتِكَ فَإِنَّ حُسْنَ اَلظَّنِّ يَقْطَعُ عَنْكَ نَصَباً طَوِيلاً وَ إِنَّ
أَحَقَّ مَنْ حَسُنَ ظَنُّكَ بِهِ لَمَنْ حَسُنَ بَلاَؤُكَ عِنْدَهُ وَ إِنَّ أَحَقَّ مَنْ سَاءَ ظَنُّكَ بِهِ لَمَنْ سَاءَ بَلاَؤُكَ عِنْدَهُ
Och låt ej den rättfärdige [som gör det goda och rätta] och den orättfärdige [som gör det onda och orätta] hos dig vara i lika ställning, för sannerligen finns i detta ett avhållande [svalnande] för de rättfärdiga i välgärning [utförande av det goda och rätta], och en uppmuntran [invänjande] för de orättfärdiga [som begår ont och orätt] över orätt, och håll var och en av dem [vid] vad den hållit sig själv [till][37]. Och vet [var medveten om] att inget är mer framkallande till översåtens [den styrande regentens] hosn adh-dhan (tilltro) till hans underlydande [och deras trofasthet] än hans välgärning [utförande av det goda och rätta] till dem, och lättandet av utlägg [avgifter] över dem, och avstående från påtvingande av dem till vad inte är för honom [han inte är berättigad till] utav dem[38], så låt vara utav dig [handla] i denna fråga såtillvida [på ett sätt] att ansamlas [säkras] för dig varigenom hosn adh-dhan (tilltro) till dina underlydande, för sannerligen kapar tilltro från dig en lång möda, och förvisso är den mest berättigade för dig att ha tilltro till den som din handling [agerande] mot varit gott, och förvisso är den mest berättigade för dig att ha soo’ ad-dhan (misstro) till den som din handling [agerande] varit dålig mot[39].
وَ لاَ تَنْقُضْ سُنَّةً صَالِحَةً عَمِلَ بِهَا صُدُورُ هَذِهِ اَلْأُمَّةِ وَ اِجْتَمَعَتْ بِهَا اَلْأُلْفَةُ وَ صَلَحَتْ عَلَيْهَا اَلرَّعِيَّةُ وَ لاَ تُحْدِثَنَّ سُنَّةً تَضُرُّ بِشَيْءٍ مِنْ مَاضِي تِلْكَ اَلسُّنَنِ فَيَكُونَ اَلْأَجْرُ لِمَنْ سَنَّهَا وَ اَلْوِزْرُ عَلَيْكَ بِمَا نَقَضْتَ مِنْهَا
Och bryt inte ett gott [rättfärdigt] sunnah (förfarande och tillvägagångssätt) [vilket] handlat utefter föregångarna av detta ummah (folk och nation), och samlats varigenom det tillgivenheten, och rättats via det underlydandena, och frambringa inte ett sunnah [förfarande] som skadar något av dessa förgångna [tidigare] förfarandena, så att belöningen är för den som [initialt] förfarit dem, och bördan [försyndelsen] över dig för vad du brutit av den[40].
وَ أَكْثِرْ مُدَارَسَةَ اَلْعُلَمَاءِ وَ مُنَاقَشَةَ اَلْحُكَمَاءِ فِي تَثْبِيتِ مَا صَلَحَ عَلَيْهِ أَمْرُ بِلاَدِكَ وَ إِقَامَةِ مَا اِسْتَقَامَ بِهِ اَلنَّاسُ قَبْلَكَ
وَ اِعْلَمْ أَنَّ اَلرَّعِيَّةَ طَبَقَاتٌ لاَ يَصْلُحُ بَعْضُهَا إِلاَّ بِبَعْضٍ وَ لاَ غِنَى بِبَعْضِهَا عَنْ بَعْضٍ فَمِنْهَا جُنُودُ اَللَّهِ وَ مِنْهَا كُتَّابُ اَلْعَامَّةِ وَ اَلْخَاصَّةِ وَ مِنْهَا قُضَاةُ اَلْعَدْلِ وَ مِنْهَا عُمَّالُ اَلْإِنْصَافِ وَ اَلرِّفْقِ وَ مِنْهَا أَهْلُ اَلْجِزْيَةِ وَ اَلْخَرَاجِ مِنْ أَهْلِ اَلذِّمَّةِ وَ مُسْلِمَةِ اَلنَّاسِ وَ مِنْهَا اَلتُّجَّارُ وَ أَهْلُ اَلصِّنَاعَاتِ وَ مِنْهَا اَلطَّبَقَةُ اَلسُّفْلَى مِنْ ذَوِي اَلْحَاجَةِ وَ اَلْمَسْكَنَةِ
Och utöka [umgänge och samspråkande] resonerande med de lärda, och diskuterande med de visa, i befästande av vad rättas varigenom ditt rikes angelägenheter, och upprätthållande av vad upprätthållits [stadgats och utvecklats] varigenom folket dessförinnan dig[41]. Och vet [var medveten om] att underlydandena [medborgarna] är skikt [grupper] ej rättas [kompletteras] de ena utom med de andra, och ej de ena förutan de andra; så utav dessa [grupper] är Guds soldater, och utav dessa [grupper är] skrivbiträdena [assisterande sekreterare] av det allmänna [generella offentliga slaget] och det speciella [specifika konfidentiella slaget], och utav dessa [grupper är] domarna av rättvisa, och utav dessa [grupper är] tjänstemännen av justhet och hygglighet, och utav dessa [grupper är] de [betalande] av jizya (skatt i gengäld för Islamiska statens ansvarande för värnande om rättigheterna av ahl al-kitab (Bokens folk; judar, kristna m.fl.) som ingått avtal med muslimerna och därutav benämns ahl ath-thimma) och [de betalande av] kharaj (skatt i gengäld för brukande av statligt ägda åkermarker) av ahl ath-thimma (ahl al-Kitab (Bokens folk; judar, kristna m.fl.) som enligt avtal befinner sig under Islams beskydd) och muslimerna av folket, och utav dessa [grupper är] köpmän [affärsmän] och de av tillverkning [hantverkare och producenter], och utav dessa [grupper är] det undre skiktet [gruppen] av de behövande och arma;
وَ كُلٌّ قَدْ سَمَّى اَللَّهُ لَهُ سَهْمَهُ وَ وَضَعَ عَلَى حَدِّهِ فَرِيضَةً فِي كِتَابِهِ أَوْ سُنَّةِ نَبِيِّهِ صَلی اللّهُ عَلَيهِ وَآلِه عَهْداً مِنْهُ عِنْدَنَا مَحْفُوظاً
och var och ett har Gud benämnt [angett] dess andel för, och ålagt över dess [ansvars-] område en förpliktelse [ett ansvar] i Hans bok eller Hans Profets(S) – Guds välsignelser vare över honom och hans hushåll Ahl al-Bait(A) – sunnah (Profetens(S) förfarande och tillvägagångssätt i ord eller handling) en ahd (utfästelse) från Honom hos oss bevarat[42].
فَالْجُنُودُ بِإِذْنِ اَللَّهِ حُصُونُ اَلرَّعِيَّةِ وَ زَيْنُ اَلْوُلاَةِ وَ عِزُّ اَلدِّينِ وَ سُبُلُ اَلْأَمْنِ وَ لَيْسَ تَقُومُ اَلرَّعِيَّةُ إِلاَّ بِهِمْ ثُمَّ لاَ قِوَامَ لِلْجُنُودِ إِلاَّ بِمَا يُخْرِجُ اَللَّهُ لَهُمْ مِنَ اَلْخَرَاجِ اَلَّذِي يَقْوَوْنَ بِهِ عَلَى جِهَادِ عَدُوِّهِمْ وَ يَعْتَمِدُونَ عَلَيْهِ فِيمَا يُصْلِحُهُمْ وَ يَكُونُ مِنْ وَرَاءِ حَاجَتِهِمْ ثُمَّ لاَ قِوَامَ لِهَذَيْنِ اَلصِّنْفَيْنِ إِلاَّ بِالصِّنْفِ اَلثَّالِثِ مِنَ اَلْقُضَاةِ وَ اَلْعُمَّالِ وَ اَلْكُتَّابِ لِمَا يُحْكِمُونَ مِنَ اَلْمَعَاقِدِ وَ يَجْمَعُونَ مِنَ اَلْمَنَافِعِ وَ يُؤْتَمَنُونَ عَلَيْهِ مِنْ خَوَاصِّ اَلْأُمُورِ وَ عَوَامِّهَا
Så soldaterna är, med Guds tillåtelse, underlydandenas fästningar, och de styrandes [regentens] prydnad, och religionens makt [kraft och ära], och trygghetens vägar, och underlydandena stadgas inte utom genom dem[43]. Sedan förekommer inget stadgande [upprätthållande] för soldaterna utom genom vad Gud bekostar för dem utav kharaj [skatten] varigenom de stärks över [i] jihad (helig kamp i Guds) mot deras fiender, och räknar med den [inkomsten] i vad bättrar [bistår] dem och står bakom [tillser] deras behov [nödtorft][44]. Sedan förekommer inget stadgande [upprätthållande] av dessa två kategorier utom med den tredje kategorin utav domare och tjänstemän och skrivbiträden [assisterande sekreterare], för vad de bestyrker utav uppgörelser [kontrakt och avtal], och insamlar utav tillgångar [skatteintäckter], och anförtros utav speciella [privata och konfidentiella] frågor [angelägenheter] och dess offentliga[45];
وَ لاَ قِوَامَ لَهُمْ جَمِيعاً إِلاَّ بِالتُّجَّارِ وَ ذَوِي اَلصِّنَاعَاتِ فِيمَا يَجْتَمِعُونَ عَلَيْهِ مِنْ مَرَافِقِهِمْ وَ يُقِيمُونَهُ مِنْ أَسْوَاقِهِمْ وَ يَكْفُونَهُمْ مِنَ اَلتَّرَفُّقِ بِأَيْدِيهِمْ مَا لاَ يَبْلُغُهُ رِفْقُ غَيْرِهِمْ ثُمَّ اَلطَّبَقَةُ اَلسُّفْلَى مِنْ أَهْلِ اَلْحَاجَةِ وَ اَلْمَسْكَنَةِ اَلَّذِينَ يَحِقُّ رِفْدُهُمْ وَ مَعُونَتُهُمْ
och förekommer inget stadgande [upprätthållande] för alla dessa utom med köpmännen [affärsmännen] och de verksamma inom tillverkning [produktion och industriverksamhet], för vad de ansamlar [sammanför] av deras [de andra gruppernas behövda] förnödenheter, och upprättar utav sina marknader, och förser dem med nyttor [produkter och arbeten] med sina händer vad inte andras förmågor klarar[46]. Sedan det nedre skiktet utav de behövande och arma vilka erfordras [är berättigade] att skänka till och stödja dem[47].
وَ فِي اَللَّهِ لِكُلٍّ سَعَةٌ وَ لِكُلٍّ عَلَى اَلْوَالِي حَقٌّ بِقَدْرِ مَا يُصْلِحُهُ وَ لَيْسَ يَخْرُجُ اَلْوَالِي مِنْ حَقِيقَةِ مَا أَلْزَمَهُ اَللَّهُ مِنْ ذَلِكَ إِلاَّ بِالاِهْتِمَامِ وَ اَلاِسْتِعَانَةِ بِاللَّهِ وَ تَوْطِينِ نَفْسِهِ عَلَى لُزُومِ اَلْحَقِّ وَ اَلصَّبْرِ عَلَيْهِ فِيمَا خَفَّ عَلَيْهِ أَوْ ثَقُلَ
فَوَلِّ مِنْ جُنُودِكَ أَنْصَحَهُمْ فِي نَفْسِكَ لِلَّهِ وَ لِرَسُولِهِ وَ لِإِمَامِكَ وَ أَنْقَاهُمْ جَيْباً وَ أَفْضَلَهُمْ حِلْماً مِمَّنْ يُبْطِئُ عَنِ اَلْغَضَبِ وَ يَسْتَرِيحُ إِلَى اَلْعُذْرِ وَ يَرْأَفُ بِالضُّعَفَاءِ وَ يَنْبُو عَلَى اَلْأَقْوِيَاءِ وَ مِمَّنْ لاَ يُثِيرُهُ اَلْعُنْفُ وَ لاَ يَقْعُدُ بِهِ اَلضَّعْفُ
Och hos Gud förekommer för var och en kapacitet, och för var och en [gäller] över den styrande [regenten] en rättighet i lika grad av vad bättrar [bistår] dem[48]. Och inte klarar den styrande [regenten att uträtta] utav verkligheten av vad Gud ålagt honom utav detta utom genom [att bry sig] ansträngning och [förlitan på] sökande av Guds hjälp, och förmående sitt nafs (jaget) [sig själv] över [åtföljande och strävan efter] vidhållande av haqq (rätt och sanning), och sabr (tålamod och uthärdande) i det över vad som ter sig lätt [är enkelt] för honom eller tynger [är tungt och svårt][49].
Så [ge befälet till] tillsätt utav dina soldater den rättrådigaste [välvilligaste] hos dig till Gud och Hans Profet(S) och din Imam(A), och den mest renhjärtade, och den klokaste [visaste och tålmodigaste], utav de som dröjer [avvaktar] från ilska, och godtar ursäkt [från den ångerfulle], och är hygglig [vänlig och omsorgsfull] mot de svaga, och obeveklig [stark] inför de starka, och utav de som inte provoceras [upprörs, uppretas och förlorar omdömesförmågan lätt] av hårdhet [brutaliteten av svårigheter], och inte viker sig [hejdas och stoppas] av svaghet [50];
ثُمَّ اِلْصَقْ بِذَوِي اَلْمُرُوءَاتِ وَ اَلْأَحْسَابِ وَ أَهْلِ اَلْبُيُوتَاتِ اَلصَّالِحَةِ وَ اَلسَّوَابِقِ اَلْحَسَنَةِ ثُمَّ أَهْلِ اَلنَّجْدَةِ وَ اَلشَّجَاعَةِ وَ اَلسَّخَاءِ وَ اَلسَّمَاحَةِ فَإِنَّهُمْ جِمَاعٌ مِنَ اَلْكَرَمِ وَ شُعَبٌ مِنَ اَلْعُرْفِ ثُمَّ تَفَقَّدْ مِنْ أُمُورِهِمْ مَا يَتَفَقَّدُ اَلْوَالِدَانِ مِنْ وَلَدِهِمَا وَ لاَ يَتَفَاقَمَنَّ فِي نَفْسِكَ شَيْءٌ قَوَّيْتَهُمْ بِهِ وَ لاَ تَحْقِرَنَّ لُطْفاً تَعَاهَدْتَهُمْ بِهِ وَ إِنْ قَلَّ فَإِنَّهُ دَاعِيَةٌ لَهُمْ إِلَى بَذْلِ اَلنَّصِيحَةِ لَكَ وَ حُسْنِ اَلظَّنِّ بِكَ وَ لاَ تَدَعْ تَفَقُّدَ لَطِيفِ أُمُورِهِمُ اِتِّكَالاً عَلَى جَسِيمِهَا
فَإِنَّ لِلْيَسِيرِ مِنْ لُطْفِكَ مَوْضِعاً يَنْتَفِعُونَ بِهِ وَ لِلْجَسِيمِ مَوْقِعاً لاَ يَسْتَغْنُونَ عَنْهُ
Sedan anslut [ha nära relationer] till de av [god from] karaktär [personlighet] och börd, och de tillhörande rättfärdiga hem, och gott förflutna, sedan de av högsinthet [ädelmod, värdighet och anseende] och tapperhet [mod], och frikostighet och vidsynthet [fördragsamhet, tolerans och överseende], för dessa är en ansamling av storsinthet [värdighet], och förgreningar av det goda [ädla egenskaper och dygder][51]. Sedan tillse [var godvilligt uppmärksam, utred och återgärda] utav deras angelägenheter vad [så som] föräldrarna tillser utav deras barn, och låt ej upplevas stor i ditt nafs [(jaget) inom dig] något som du stärkt dem med, och förringa inte en vänlighet du tillsett [försett] dem med även om liten, för det är en föranledande för dem till att skänka råd till [vara välvilliga mot] dig, och ha hosn adh-dhan (tilltro) till dig. Och låt inte bli tillseende [återgärdande] av deras hårfina [enkla och små] angelägenheter [spörsmål] tillförlitandes på [återgärdandet av] deras stora [ansenliga angelägenheter], för sannerligen är [gällande] för det enkla utav din vänlighet en position [vilken] de får nytta av, och för det stora [ansenliga] en position de inte obehövligas utav[52];
وَ لْيَكُنْ آثَرُ رُءُوسِ جُنْدِكَ عِنْدَكَ مَنْ وَاسَاهُمْ فِي مَعُونَتِهِ وَ أَفْضَلَ عَلَيْهِمْ مِنْ جِدَتِهِ بِمَا يَسَعُهُمْ وَ يَسَعُ مَنْ وَرَاءَهُمْ مِنْ خُلُوفِ أَهْلِيهِمْ حَتَّى يَكُونَ هَمُّهُمْ هَمّاً وَاحِداً فِي جِهَادِ اَلْعَدُوِّ فَإِنَّ عَطْفَكَ عَلَيْهِمْ يَعْطِفُ قُلُوبَهُمْ عَلَيْكَ
och den främsta av överhuvuden bland dina soldater hos dig ska vara den som bistår dem [assisterar och uppmuntrar soldaterna] med sin hjälp, och förärar över dem utav sina tillgångar, med vad som täcker [inrymmer] dem [deras behov] och täcker de bakom dem [som de ansvarar för] utav kvarlämnade familj, så att deras bekymmer [huvudbry och tankeockupation] ska vara ett huvudbry i jihad (helig kamp i Guds väg) mot fienden, för förvisso din vänlighet [välvilja] över dem vänliggör [välvilliggör och riktar] deras hjärtan mot dig[53].
وَ إِنَّ أَفْضَلَ قُرَّةِ عَيْنِ اَلْوُلاَةِ اِسْتِقَامَةُ اَلْعَدْلِ فِي اَلْبِلاَدِ وَ ظُهُورُ مَوَدَّةِ اَلرَّعِيَّةِ و إِنَّهُ لاَ تَظْهَرُ مَوَدَّتُهُمْ إِلاَّ بِسَلاَمَةِ صُدُورِهِمْ وَ لاَ تَصِحُّ نَصِيحَتُهُمْ إِلاَّ بِحِيطَتِهِمْ عَلَى وُلاَةِ اَلْأُمُورِ وَ قِلَّةِ اِسْتِثْقَالِ دُوَلِهِمْ وَ تَرْكِ اِسْتِبْطَاءِ اِنْقِطَاعِ مُدَّتِهِمْ فَافْسَحْ فِي آمَالِهِمْ وَ وَاصِلْ فِي حُسْنِ اَلثَّنَاءِ عَلَيْهِمْ وَ تَعْدِيدِ مَا أَبْلَى ذَوُو اَلْبَلاَءِ مِنْهُمْ فَإِنَّ كَثْرَةَ اَلذِّكْرِ لِحُسْنِ أَفْعَالِهِمْ تَهُزُّ اَلشُّجَاعَ وَ تُحَرِّضُ اَلنَّاكِلَ إِنْ شَاءَ اَللَّهُ ثُمَّ اِعْرِفْ لِكُلِّ اِمْرِئٍ مِنْهُمْ مَا
أَبْلَى وَ لاَ تَضُمَّنَّ بَلاَءَ اِمْرِئٍ إِلَى غَيْرِهِ وَ لاَ تُقَصِّرَنَّ بِهِ دُونَ غَايَةِ بَلاَئِهِ وَ لاَ يَدْعُوَنَّكَ شَرَفُ اِمْرِئٍ إِلَى أَنْ تُعْظِمَ مِنْ بَلاَئِهِ مَا كَانَ صَغِيراً وَ لاَ ضَعَةُ اِمْرِئٍ إِلَى أَنْ تَسْتَصْغِرَ مِنْ بَلاَئِهِ مَا كَانَ عَظِيماً
Och sannerligen är den bästa fröjden för de styrande [regenterna] upprätthållandet [upprättandet och stadgandet] av adl (rättvisa och justhet) i riket, och uppenbarandet av underlydandenas [folkets] tillgivenhet, och förvisso uppenbaras [frammanas] inte deras tillgivenhet utom med klarheten av deras hjärtan [från misstro mot den styrande regenten], och ej rättas deras [råd] välvillighet utom genom deras [självmanta] omgärdande av de styrande [regenten över] deras angelägenheter, och ringheten av deras [styrets] betungande, och övergeende av [upplevelsen av] långsamhet av deras [styrets] tidsperiods avbrytande [komma till ände][54]. Så utvidga [möjligheterna] i deras önskemål [förhoppningar och utsikter], och fortsätt [vidhåll] i gott berömmande [lovordande och ärande] över dem, och uppräknande av dåden [bragder] de som utfört dåd [storverk] utav dem, för sannerligen myckenheten av nämnande [påminnande och återgivande] av deras goda handlingar skakar om den modige, och driver [uppmuntrar och manar] den efterblivne [passive och fege], inshaAllah (om Gud så vill). Sedan [känn till] vet om för varje person utav dem hans utförda dåd [bedrift], och inta [innefatta] inte dåden [bedriften] av en person till en annan, och tillkortakom [reducera] inte för honom under värdet [vikten] av hans dåd, och låt ej få dig anseendet [personligheten och ställningen] av en person till att förstora [blåsa upp] utav hans dåd vad som varit liten, och ej lågheten av [ställningen av] en person till att förringa utav hans dåd vad som varit stor[55].
وَ اُرْدُدْ إِلَى اَللَّهِ وَ رَسُولِهِ مَا يُضْلِعُكَ مِنَ اَلْخُطُوبِ وَ يَشْتَبِهُ عَلَيْكَ مِنَ اَلْأُمُورِ فَقَدْ قَالَ اَللَّهُ تَعَالَى لِقَوْمٍ أَحَبَّ إِرْشَادَهُمْ يا أَيُّهَا اَلَّذِينَ آمَنُوا أَطِيعُوا اَللَّهَ وَ أَطِيعُوا اَلرَّسُولَ وَ أُولِي اَلْأَمْرِ مِنْكُمْ فَإِنْ تَنازَعْتُمْ فِي شَيْءٍ فَرُدُّوهُ إِلَى اَللَّهِ وَ اَلرَّسُولِ فَالرَّدُّ إِلَى اَللَّهِ اَلْأَخْذُ بِمُحْكَمِ كِتَابِهِ وَ اَلرَّدُّ إِلَى اَلرَّسُولِ اَلْأَخْذُ بِسُنَّتِهِ اَلْجَامِعَةِ غَيْرِ اَلْمُفَرِّقَةِ
Och återgå till Gud och Hans Profet(S) [och deras ord och anvisningar i] vad tynger dig [får dig att grubbla] utav stora frågor [ämnen och spörsmål], och tvetydligas [otydligas och svårfattligas] utav angelägenheter, för Gud har sagt till ett folk Han tyckt om [velat] att vägleda: ”Troende! Lyd Gud och lyd Sändebudet och dem bland er åt vilka myndighet och ansvar anförtrotts; och om ni råkar i tvist om något, [återvänd med det till] överlåt då avgörandet åt Gud och Sändebudet”, så återgående till Gud är tagandet [iakttagandet] av Hans boks mohkam (entydliga), och återvändandet till Profeten(S) är tagandet av hans sunnah (Profetens(S) förfarande och tillvägagångssätt i ord och handling) den omfattande [säkerställda om vilket råder enighet] inte den skingrade [om vilket inte råder samstämmighet][56].
ثُمَّ اِخْتَرْ لِلْحُكْمِ بَيْنَ اَلنَّاسِ أَفْضَلَ رَعِيَّتِكَ فِي نَفْسِكَ مِمَّنْ لاَ تَضِيقُ بِهِ اَلْأُمُورُ وَ لاَ تُمَحِّكُهُ اَلْخُصُومُ وَ لاَ يَتَمَادَى فِي اَلزَّلَّةِ وَ لاَ يَحْصَرُ مِنَ اَلْفَيْءِ إِلَى اَلْحَقِّ إِذَا عَرَفَهُ وَ لاَ تُشْرِفُ نَفْسُهُ عَلَى طَمَعٍ
Sedan välj för dömande [utfärdande av domslut] mellan folket den bästa av dina underlydande hos dig, utav de som inte pressas [inskränks och trängs i ett hörn] genom frågor [spörsmålens svårigheter], och inte envetnas [uppretas och agerar baserad på envishet och egensinnighet] av [tvistandet av] motparterna, och inte vidhåller [insisterar] i snedsteg, och inte frånhålls [hejdas] från återvändande till haqq (rätt och sanning) om han igenkänner det [och blir klart för honom], och vars nafs (jag) inte blickar [lutar] mot girighet,
وَ لاَ يَكْتَفِي بِأَدْنَى فَهْمٍ دُونَ أَقْصَاهُ وَ أَوْقَفَهُمْ فِي اَلشُّبُهَاتِ وَ آخَذَهُمْ بِالْحُجَجِ وَ أَقَلَّهُمْ تَبَرُّماً بِمُرَاجَعَةِ اَلْخَصْمِ وَ أَصْبَرَهُمْ عَلَى تَكَشُّفِ اَلْأُمُورِ وَ أَصْرَمَهُمْ عِنْدَ اِتِّضَاحِ اَلْحُكْمِ مِمَّنْ لاَ يَزْدَهِيهِ إِطْرَاءٌ وَ لاَ يَسْتَمِيلُهُ إِغْرَاءٌ وَ أُولَئِكَ قَلِيلٌ
och inte nöjer sig med det lägsta [närliggande] av förståelse förutan [bortseendes från] dess yttersta [beaktar inte vidden och det avlägsna], och den aktsammaste [förtänksammaste] inför shubha (tvetydligheter), och den mest vidhållande av bevis, och den minst lessnande [tröttnande] av partens uppsökande [kärandes upprepade framläggande av sitt ärende], och den tålmodigaste i avtäckande [utredande] av spörsmålen [sanningen av fallet], och den obevekligaste [beslutsammaste och orubbligaste] vid klarläggandet [uppenbarandet] av [gällande] hukm (domslut och utslag), utav de som inte fåfängas av smicker och inte lockas [lutar sig] av sporrande; och dessa [som besitter dessa egenskaper] är få[57]!
ثُمَّ أَكْثِرْ تَعَاهُدَ قَضَائِهِ وَ اِفْسَحْ لَهُ فِي اَلْبَذْلِ مَا يُزِيلُ عِلَّتَهُ وَ تَقِلُّ مَعَهُ حَاجَتُهُ إِلَى اَلنَّاسِ وَ أَعْطِهِ مِنَ اَلْمَنْزِلَةِ لَدَيْكَ مَا لاَ يَطْمَعُ فِيهِ غَيْرُهُ مِنْ خَاصَّتِكَ لِيَأْمَنَ بِذَلِكَ اِغْتِيَالَ اَلرِّجَالِ لَهُ عِنْدَكَ فَانْظُرْ فِي ذَلِكَ نَظَراً بَلِيغاً فَإِنَّ هَذَا اَلدِّينَ قَدْ كَانَ أَسِيراً فِي أَيْدِي اَلْأَشْرَارِ يُعْمَلُ فِيهِ بِالْهَوَى وَ تُطْلَبُ بِهِ اَلدُّنْيَا
Sedan öka [ofta] granska [inspektera och uppfölj] hans domar [bedömningar och fallutslag], och utvidga för honom i skänkande [tillförsel och avlönande] vad som avlägsnar hans behov [anspråk], och med vilket minskas hans behov till folket, och ge honom utav ställning hos dig vad inte girigas för någon annan utav dina närmaste för att han ska tryggas [säkerställas och skyddas] hos dig med detta från de personernas skadande [överrumplande angrepp] av honom [58], så blicka [beakta och begrunda] i detta en djup [vid] blick, för att denna religion har varit fånge i händerna på de onda [fördärvade], handlas i det med [utefter] hawa (böjelse, smak och lust), och eftersträvades [nöjena av] dunya (denna värld) genom[59].
ثُمَّ اُنْظُرْ فِي أُمُورِ عُمَّالِكَ فَاسْتَعْمِلْهُمُ اِخْتِبَاراً وَ لاَ تُوَلِّهِمْ مُحَابَاةً وَ أَثَرَةً فَإِنَّهُمَا جِمَاعٌ مِنْ شُعَبِ اَلْجَوْرِ وَ اَلْخِيَانَةِ وَ تَوَخَّ مِنْهُمْ أَهْلَ اَلتَّجْرِبَةِ وَ اَلْحَيَاءِ مِنْ أَهْلِ اَلْبُيُوتَاتِ اَلصَّالِحَةِ وَ اَلْقَدَمِ فِي اَلْإِسْلاَمِ اَلْمُتَقَدِّمَةِ فَإِنَّهُمْ أَكْرَمُ أَخْلاَقاً وَ أَصَحُّ أَعْرَاضاً وَ أَقَلُّ فِي اَلْمَطَامِعِ إِشْرَاقاً وَ أَبْلَغُ فِي عَوَاقِبِ اَلْأُمُورِ نَظَراً
Sedan observera [beakta noggrant] i dina tjänstemäns [ämbetsmäns] angelägenheter [ärenden] så använd [anlita] dem genom prövning, och tillsätt inte dem egentyckligt [utefter egen benägenhet] och självrådigt [egenmäktigt], för dessa två [sätt att tillsätta ämbetsmän] är förvisso ansamlingen av förgreningar av despoti och förräderi[60]. Och selektera [leta reda på och utvälj] utav dem de av erfarenhet och kyskhet, utav de av goda [fromma] hem [hushåll], och föregångare i Islam med förelöpande [meriterande förflutet], för de [som besitter de egenskaperna och har den bakgrunden] är ärbarare [bättre och dygdigare] till akhlaq (moraliskt uppförande och beteende) och riktigare [rättfärdigare och moraliskt renare] till familj [härkomstens själsadel], och mindre blickande i [föremål för] girigheter, och klarsyntare i beaktande [begrundande och uppfattande] av frågors konsekvenser [påföljder][61].
ثُمَّ أَسْبِغْ عَلَيْهِمُ اَلْأَرْزَاقَ فَإِنَّ ذَلِكَ قُوَّةٌ لَهُمْ عَلَى اِسْتِصْلاَحِ أَنْفُسِهِمْ وَ غِنًى لَهُمْ عَنْ تَنَاوُلِ مَا تَحْتَ أَيْدِيهِمْ وَ حُجَّةٌ عَلَيْهِمْ إِنْ خَالَفُوا أَمْرَكَ أَوْ ثَلَمُوا أَمَانَتَكَ ثُمَّ تَفَقَّدْ أَعْمَالَهُمْ وَ اِبْعَثِ اَلْعُيُونَ مِنْ أَهْلِ اَلصِّدْقِ وَ اَلْوَفَاءِ عَلَيْهِمْ فَإِنَّ تَعَاهُدَكَ فِي اَلسِّرِّ لِأُمُورِهِمْ حَدْوَةٌ لَهُمْ عَلَى اِسْتِعْمَالِ اَلْأَمَانَةِ وَ اَلرِّفْقِ بِالرَّعِيَّةِ
Sedan ös [vidga och utöka] över dem av rizq (levebröd och livsuppehälle) [genom avlöning], för sannerligen är det styrka [stärkande kraft] för dem att tillrätta sig själva, och obehövliggörande för dem från att [sträcka sig efter] ta [förtära utav tillgångar] vad som är under deras händer [inom deras ämbetsområde i deras förvar att hantera], och ett hujja (bevis och argument) över dem om de inte lyder din order eller rycker av [förråder] din amanat (vad som lämnats i deras förvar) [i detta fall utav beit-ul-mals förmögenheter att tilldela berättigade eller andra befogenheter att använda i enlighet med avsett ändamål][62]. Sedan granska [uppfölj och inspektera] deras handlingar, och utsänd ögon [hemliga spanare, tillsynsmän, övervakare och inspektörer] över dem utav de sanningsenliga och lojala [pålitliga], för förvisso är din inspektion [tillsyn och övervakning] i hemlighet över deras angelängheter [ärenden och utövanden] stimulering [drivkraft och uppmuntran] för dem att bevara [rättsenligt använda] amanat (vad som lämnats i deras förvar), och [utöva] hygglighet gentemot underlydandena[63],
وَ تَحَفَّظْ مِنَ اَلْأَعْوَانِ فَإِنْ أَحَدٌ مِنْهُمْ بَسَطَ يَدَهُ إِلَى خِيَانَةٍ اِجْتَمَعَتْ بِهَا عَلَيْهِ عِنْدَكَ أَخْبَارُ عُيُونِكَ اِكْتَفَيْتَ بِذَلِكَ شَاهِداً فَبَسَطْتَ عَلَيْهِ اَلْعُقُوبَةَ فِي بَدَنِهِ وَ أَخَذْتَهُ بِمَا أَصَابَ مِنْ عَمَلِهِ ثُمَّ نَصَبْتَهُ بِمَقَامِ اَلْمَذَلَّةِ وَ وَسَمْتَهُ بِالْخِيَانَةِ وَ قَلَّدْتَهُ عَارَ اَلتُّهَمَةِ
وَ تَفَقَّدْ أَمْرَ اَلْخَرَاجِ بِمَا يُصْلِحُ أَهْلَهُ فَإِنَّ فِي صَلاَحِهِ وَ صَلاَحِهِمْ صَلاَحاً لِمَنْ سِوَاهُمْ وَ لاَ صَلاَحَ لِمَنْ سِوَاهُمْ إِلاَّ بِهِمْ لِأَنَّ اَلنَّاسَ كُلَّهُمْ عِيَالٌ عَلَى اَلْخَرَاجِ وَ أَهْلِهِ
och vaksamhet mot medhjälparna [medarbetarna]; så om någon utav dem [tjänstemännen och ämbetsmännen] sträckte handen [gav sig hän] till förräderi hopsamlades [samstämmigt enighet rådde i] rapporterna [underrättelserna och upplysningarna] av dina ögon [hemliga spanare och inspektörer] över honom hos dig, räckete för dig med det vittnandet [bevisningen] så du verkställde över honom [det skäliga] straffet i hans kropp, och tog [bestraffade] honom med vad han utfört [i lika grad] av sin handling, sedan satte honom i ställningen av förnedring, och betecknade honom med förräderi, och fjättrade honom [likt ett halsband sätts på] vanäran av [hans beskyllning] brott[64].
Och granska [uppfölj och inspektera] frågan av kharaj (skatt i gengäld för brukande av statligt ägda åkermarker) med vad rättar [bättrar] dess betalare, för sannerligen ligger i dess bättring och deras bättring [skattebetalarnas välbefinnande] en bättring [välbefinnande] för [även] andra än dem, och ingen bättring [välbefinnande] för andra [samhällsgrupper försörjda genom skatteintäckter] utöver dem [skattebetalarna själva] utom genom dem [skattebetalarnas välbefinnande], för att folket allesammans är sörjda för [beroende av] kharaj [skatten] och dess betalare[65].
وَ لْيَكُنْ نَظَرُكَ فِي عِمَارَةِ اَلْأَرْضِ أَبْلَغَ مِنْ نَظَرِكَ فِي اِسْتِجْلاَبِ اَلْخَرَاجِ لِأَنَّ ذَلِكَ لاَ يُدْرَكُ إِلاَّ بِالْعِمَارَةِ وَ مَنْ طَلَبَ اَلْخَرَاجَ بِغَيْرِ عِمَارَةٍ أَخْرَبَ اَلْبِلاَدَ وَ أَهْلَكَ اَلْعِبَادَ وَ لَمْ يَسْتَقِمْ أَمْرُهُ إِلاَّ قَلِيلاً فَإِنْ شَكَوْا ثِقَلاً أَوْ عِلَّةً أَوِ اِنْقِطَاعَ شِرْبٍ أَوْ بَالَّةٍ أَوْ إِحَالَةَ أَرْضٍ اِغْتَمَرَهَا غَرَقٌ أَوْ أَجْحَفَ بِهَا عَطَشٌ خَفَّفْتَ عَنْهُمْ بِمَا تَرْجُو أَنْ يَصْلُحَ بِهِ أَمْرُهُمْ
Och låt ditt beaktande [uppmärksamhet] vara djupare [vidsträcktare] i bebyggelsen av jorden [landet] än ditt beaktande [uppmärksamhet] i insamlingen av kharaj [skatten], för att det [skatt] inte går an [ernås] utom genom bebyggande; och den som kräver kharaj [skatt] utan bebyggande förstör [ruinerar och fördärvar] landet [riket], och utplånar [förgör] skapelserna [människorna och befolkningen], och hans sak [styre] upprätthålls inte utom lite [kortvarigt][66]. Så om de klagar [uttrycker missnöje över] tyngd [belastning från hög skatt] eller åkomma [växtsjukdom som skadat skördarna], eller avbrott i vattenstånd [torkade vattendrag] eller blöta [brist på fuktighet, regn och nedfall medförande vattenbrist], eller omvälvningen [rubbningen] av jord som översvämmats av dränk [sankhet], eller skövlats [ödelagts] av törst; minskade från [lättade för] dem med vad du hoppas [tror och anar] att bättras [rättas till och förbättras] med det deras sak [tillstånd och situation][67],
وَ لاَ يَثْقُلَنَّ عَلَيْكَ شَيْءٌ خَفَّفْتَ بِهِ اَلْمَئُونَةَ عَنْهُمْ فَإِنَّهُ ذُخْرٌ يَعُودُونَ بِهِ عَلَيْكَ فِي عِمَارَةِ بِلاَدِكَ وَ تَزْيِينِ وِلاَيَتِكَ مَعَ اِسْتِجْلاَبِكَ حُسْنَ ثَنَائِهِمْ وَ تَبَجُّحِكَ بِاسْتِفَاضَةِ اَلْعَدْلِ فِيهِمْ مُعْتَمِداً فَضْلَ قُوَّتِهِمْ بِمَا ذَخَرْتَ عِنْدَهُمْ مِنْ إِجْمَامِكَ لَهُمْ وَ اَلثِّقَةَ مِنْهُمْ بِمَا عَوَّدْتَهُمْ مِنْ عَدْلِكَ عَلَيْهِمْ وَ رِفْقِكَ بِهِمْ
och låt inte [upplevas] betungande över dig något varigenom du lättat avgifterna över dem [skattebetalarna], för sannerligen är det en besparing [sparkapital] de återkommer med [återgäldar] till dig i uppbyggandet av ditt rike [land], och prydandet av ditt styre, [detta tillsammans] med ditt framkallande av det goda av deras lovord [eloger], och din fröjd med utbredningen av adl (rättvisa och justhet) bland dem[68], litandes på [räknandes med] ädelmodet av deras styrka, tryggad genom vad du inbesparat hos dem utav ditt bistående av [underlättande för] dem, och lojalitet från dem genom vad du vant dem vid utav din adl (rättvisa och justhet) över dem och din välvilja [hygglighet, godhet och vänlighet] mot dem[69],
فَرُبَّمَا حَدَثَ مِنَ اَلْأُمُورِ مَا إِذَا عَوَّلْتَ فِيهِ عَلَيْهِمْ مِنْ بَعْدُ اِحْتَمَلُوهُ طَيِّبَةً أَنْفُسُهُمْ بِهِ فَإِنَّ اَلْعُمْرَانَ مُحْتَمِلٌ مَا حَمَّلْتَهُ وَ إِنَّمَا يُؤْتَى خَرَابُ اَلْأَرْضِ مِنْ إِعْوَازِ أَهْلِهَا وَ إِنَّمَا يُعْوِزُ أَهْلُهَا لِإِشْرَافِ أَنْفُسِ اَلْوُلاَةِ عَلَى اَلْجَمْعِ وَ سُوءِ ظَنِّهِمْ بِالْبَقَاءِ وَ قِلَّةِ اِنْتِفَاعِهِمْ بِالْعِبَرِ
för kanske må hända därefter [senare] utav angelägenheter [händelser] vad som om du förlitar [lutar mot dem för deras uppbackning] i det till dem antog dem det [tålde och bar bördan] med ro [samtycke] i deras sinnen[70], för uppbyggnad tål [allt] vad du belastar den med [har alltid utrymme för utveckling], och förvisso kommer [sker] förstörelsen [fördärvandet och förödelsen] av jorden [marken och landet] av nödställdheten [fattigdomen] av dess invånare [jordbrukare], och förvisso nödställs dess invånare [jordbrukarna] för de styrandes [regenternas] blickande [fokus] på hopsamling [av rikedomar], och deras soo’ adh-dhan (misstro) mot förblivande [kvarblivande vid makten], och knappheten av deras nyttjande av lärdomar [föregångarnas exempel][71].
Sedan se i [beakta] tillståndet av dina skrivbiträden [assisterande sekreterare] så ombetro över dina angelägenheter deras bästa, och tillåt exklusivt [anförtroende av] dina brev i vilka du förelägger dina smiderier [sekretessbelagda planer] och dina hemligheter med den mest omgärdande [besittande] av aspekterna av god akhlaq (moral, karaktär och uppförande),
ثُمَّ اُنْظُرْ فِي حَالِ كُتَّابِكَ فَوَلِّ عَلَى أُمُورِكَ خَيْرَهُمْ وَ اُخْصُصْ رَسَائِلَكَ اَلَّتِي تُدْخِلُ فِيهَا مَكَايِدَكَ وَ أَسْرَارَكَ بِأَجْمَعِهِمْ لِوُجُوهِ صَالِحِ اَلْأَخْلاَقِ مِمَّنْ لاَ تُبْطِرُهُ اَلْكَرَامَةُ فَيَجْتَرِئَ بِهَا عَلَيْكَ فِي خِلاَفٍ لَكَ بِحَضْرَةِ مَلَإٍ وَ لاَ تَقْصُرُ بِهِ اَلْغَفْلَةُ عَنْ إِيرَادِ مُكَاتَبَاتِ عُمِّالِكَ عَلَيْكَ وَ إِصْدَارِ جَوَابَاتِهَا عَلَى اَلصَّوَابِ عَنْكَ فِيمَا يَأْخُذُ لَكَ وَ يُعْطِي مِنْكَ وَ لاَ يُضْعِفُ عَقْداً اِعْتَقَدَهُ لَكَ وَ لاَ يَعْجِزُ عَنْ إِطْلاَقِ مَا عُقِدَ عَلَيْكَ وَ لاَ يَجْهَلُ مَبْلَغَ قَدْرِ
نَفْسِهِ فِي اَلْأُمُورِ فَإِنَّ اَلْجَاهِلَ بِقَدْرِ نَفْسِهِ يَكُونُ بِقَدْرِ غَيْرِهِ أَجْهَلَ
utav dem som inte fåfängas av ädelmod [att ha fått en ställning stiger inte åt huvudet så att denne blir otacksam], så han vågar sig genom det på dig i motsättning [motstridande] av dig i närvaron av folksamling [och framträdande personer], och inte tillkortakommandes genom försummelsen [som får denne att brista] av anförande av skrivelserna av dina tjänstemän till dig, och utfärdande av deras svar [besvarande] med korrekthet från dig, i vad han mottar åt dig [å dina vägnar] och ger från dig [överlämnar å dina vägnar], och inte försvagar ett avtal som han [studerar, formuler och sammanställer] sluter för dig [å dina vägnar], och inte är inkapabel [oförmögen] från lösande av vad som slutits mot dig, och inte är okunnig [omedveten] om vidden av värdet [av sig själv sin egen kunnighet och förmåga] i angelägenheter [olika aspekter och sammanhang], för förvisso är den ignorante [okunnige] om sitt [eget] värde är om värdet av annan än sig okunnigare[72].
ثُمَّ لاَ يَكُنِ اِخْتِيَارُكَ إِيَّاهُمْ عَلَى فِرَاسَتِكَ وَ اِسْتِنَامَتِكَ وَ حُسْنِ اَلظَّنِّ مِنْكَ فَإِنَّ اَلرِّجَالَ يَتَعَرَّضُونَ لِفِرَاسَاتِ اَلْوُلاَةِ بِتَصَنُّعِهِمْ وَ حُسْنِ خِدْمَتِهِمْ وَ لَيْسَ وَرَاءَ ذَلِكَ مِنَ اَلنَّصِيحَةِ وَ اَلْأَمَانَةِ شَيْءٌ وَ لَكِنِ اِخْتَبِرْهُمْ بِمَا وُلُّوا لِلصَّالِحِينَ قَبْلَكَ فَاعْمِدْ لِأَحْسَنِهِمْ كَانَ فِي اَلْعَامَّةِ أَثَراً وَ أَعْرَفِهِمْ بِالْأَمَانَةِ وَجْهاً فَإِنَّ ذَلِكَ دَلِيلٌ عَلَى نَصِيحَتِكَ لِلَّهِ وَ لِمَنْ وُلِّيتَ أَمْرَهُ وَ اِجْعَلْ لِرَأْسِ كُلِّ أَمْرٍ مِنْ أُمُورِكَ رَأْساً مِنْهُمْ لاَ يَقْهَرُهُ كَبِيرُهَا وَ لاَ يَتَشَتَّتُ
عَلَيْهِ كَثِيرُهَا وَ مَهْمَا كَانَ فِي كُتَّابِكَ مِنْ عَيْبٍ فَتَغَابَيْتَ عَنْهُ أُلْزِمْتَهُ
Sedan ska inte ditt val av dessa [assistenter] vara genom [baserad endast på] ditt skarpsinne [intuition] och din tillförsikt och hosn ad-dhan (tilltro) från dig [din sida], för förvisso utställer [framför och framlägger] sig [lycksökande lyckojägare] människor för skarpsinnet av de styrande [regenterna] [makthavande] genom sitt skenspel [hyckleri och låtsats föreställning] och goda betjäning, och finns inte bakom det utav [uppriktigt rådgivning] välvillighet och [värnande om förtroende] pålitlighet något [alls]. Utan pröva dem med vad dem förlänats [ålagts och skött] för de rättfärdiga innan dig, så lita på den som haft den bästa i [bland] allmänheten [utav] påverkan, och den mest ansedda [kända] med förtroende [värnande om amanat (vad som lämnats i ens förvar)] i anseende, så det vore tecken [bevis] på din välvillighet [rättrådighet och lydnad] inför Gud och inför den vars angelägenhet du förlänats [den styrande regenten som ålagt dig en del av sitt styre samt folket vilkas styre du ålagts att sköta][73]. Och låt vara [utse] på toppen av varje sak av dina angelägenheter en överhuvud utav dem, [som] inte betvingas av dess stora [svårigheten av uppgiften] och inte förströr honom [gör rådvill] dess mängd, och vad som än fanns i dina skrivbiträden [assistenter] utav brist [tillkortakommande] så du negligerar det hålls du ansvarig för[74].
ثُمَّ اِسْتَوْصِ بِالتُّجَّارِ وَ ذَوِي اَلصِّنَاعَاتِ وَ أَوْصِ بِهِمْ خَيْراً اَلْمُقِيمِ مِنْهُمْ وَ اَلْمُضْطَرِبِ بِمَالِهِ وَ اَلْمُتَرَفِّقِ بِبَدَنِهِ فَإِنَّهُمْ مَوَادُّ اَلْمَنَافِعِ وَ أَسْبَابُ اَلْمَرَافِقِ وَ جُلاَّبُهَا مِنَ اَلْمَبَاعِدِ وَ اَلْمَطَارِحِ فِي بَرِّكَ وَ بَحْرِكَ وَ سَهْلِكَ وَ جَبَلِكَ وَ حَيْثُ لاَ يَلْتَئِمُ اَلنَّاسُ لِمَوَاضِعِهَا وَ لاَ يَجْتَرِءُونَ عَلَيْهَا فَإِنَّهُمْ سِلْمٌ لاَ تُخَافُ بَائِقَتُهُ وَ صُلْحٌ لاَ تُخْشَى غَائِلَتُهُ وَ تَفَقَّدْ أُمُورَهُمْ بِحَضْرَتِكَ وَ فِي حَوَاشِي بِلاَدِكَ
Sedan förorda dig [själv] med [att ta hand om] handelsidkare [köpmän och affärsmän] och de tillverkningsbedrivande [hantverkare, företagare och industriidkare], och förorda andra gott mot dem, [både] den bofasta utav dem och den vandrande med sin egendom och den bidragande med sin kropp [brukandes sin kroppsstyrka i sitt yrke]; för de är medel till nyttor [för folket], och orsaker till [samhällets ökade] välfärd, och bringare av det [kapital och gods] från avlägsen och fjärran, i ditt [rikes] öken och hav, och ditt [rikes] slätt och fjäll, och [från] var [platser som] folk inte är förtrogna [bekanta] med dess positioner, och inte [heller] vågar ge sig på det, för de är förvisso renhjärtade [så] deras förhärjande [förstörande] inte rädds, och fredliga [så] deras illvilja [ondska och förräderi] inte skys[75]. Och inspektera deras angelägenheter [både] de i din närvaro och [de] i utkanterna av ditt rike[76],
وَ اِعْلَمْ مَعَ ذَلِكَ أَنَّ فِي كَثِيرٍ مِنْهُمْ ضِيقاً فَاحِشاً وَ شُحّاً قَبِيحاً وَ اِحْتِكَاراً لِلْمَنَافِعِ وَ تَحَكُّماً فِي اَلْبِيَاعَاتِ وَ ذَلِكَ بَابُ مَضَرَّةٍ لِلْعَامَّةِ وَ عَيْبٌ عَلَى اَلْوُلاَةِ فَامْنَعْ مِنَ اَلاِحْتِكَارِ فَإِنَّ رَسُولَ اَللَّهِ صَلّی اللّهُ عَلَيهِ وَ آلِهِ وِسَلَّم مَنَعَ مِنْهُ
och vet [var medveten om] – trots det [goda de kan tillföra] – att i många av dem förefinns fruktansvärd [mycken] hårdförhet [omildhet och stränghet i köpslående], och faslig snålhet, och behållande av ensamrätt [genom monopol och karteller] av nyttor [förnödenheter], och ensambestämmande i [övervärderad prissättning av] varor, och det är en skadlig dörr [ingång] för allmänheten [folket och medborgarna] och en bristfällighet över de styrande [regenten][77]; så hindra från monopolbildning, för Guds Sändbud(S) – Guds välsignelser vare över honom och hans hushåll Ahl al-Bait(A) och [likaså Guds] frid – hindrade från [förbjöd] det;
وَ لْيَكُنِ اَلْبَيْعُ بَيْعاً سَمْحاً بِمَوَازِينِ عَدْلٍ وَ أَسْعَارٍ لاَ تُجْحِفُ بِالْفَرِيقَيْنِ مِنَ اَلْبَائِعِ وَ اَلْمُبْتَاعِ فَمَنْ قَارَفَ حُكْرَةً بَعْدَ نَهْيِكَ إِيَّاهُ فَنَكِّلْ بِهِ وَ عَاقِبْهُ فِي غَيْرِ إِسْرَافٍ
ثُمَّ اَللَّهَ اَللَّهَ فِي اَلطَّبَقَةِ اَلسُّفْلَى مِنَ اَلَّذِينَ لاَ حِيلَةَ لَهُمْ مِنَ اَلْمَسَاكِينِ وَ اَلْمُحْتَاجِينَ وَ أَهْلِ اَلْبُؤْسَى وَ اَلزَّمْنَى فَإِنَّ فِي هَذِهِ اَلطَّبَقَةِ قَانِعاً وَ مُعْتَرّاً
och försäljning ska vara en rundhänt [enkel och storsint] försäljning [transaktion och affärsuppgörelse] med rättvisans våg [vägande och vikter] och priser som inte skadar [vore orättvist] mot båda parterna utav säljaren och köparen. Så den som förövar monopol efter ditt avvärjande [hämmande och avrådande] av denne så tukta [straffa] honom, och bestraffa honom utan slösaktighet [övermått][78].
Sedan Gud O Gud [ha Gud och återigen Gud ständigt inför ögonen i åtanke] i [fråga om] det nedersta [samhälls-] skiktet utav de som inte har [någon] utväg, utav de armodiga och de behövande och de som är utfattiga [helt utblottade] och de kranka [de som av någon anledning inte är arbetsföra], för förvisso finns i detta skikt den förnöjsamme [belåten med vad den får av hjälp] och den tiggande [som tigger eller har invändningar och är obelåten med hjälpen den får][79];
وَ اِحْفَظِ لِلَّهِ مَا اِسْتَحْفَظَكَ مِنْ حَقِّهِ فِيهِمْ وَ اِجْعَلْ لَهُمْ قِسْماً مِنْ بَيْتِ مَالِكِ وَ قِسْماً مِنْ غَلاَّتِ صَوَافِي اَلْإِسْلاَمِ فِي كُلِّ بَلَدٍ فَإِنَّ لِلْأَقْصَى مِنْهُمْ مِثْلَ اَلَّذِي لِلْأَدْنَى وَ كُلٌّ قَدِ اِسْتُرْعِيتَ حَقَّهُ وَ لاَ يَشْغَلَنَّكَ عَنْهُمْ بَطَرٌ فَإِنَّكَ لاَ تُعْذَرُ بِتَضْيِيعِكَ اَلتَّافِهَ لِإِحْكَامِكَ اَلْكَثِيرَ اَلْمُهِمَّ فَلاَ تُشْخِصْ هَمَّكَ عَنْهُمْ وَ لاَ تُصَعِّرْ خَدَّكَ لَهُمْ وَ تَفَقَّدْ أُمُورَ مَنْ لاَ يَصِلُ إِلَيْكَ مِنْهُمْ مِمَّنْ تَقْتَحِمُهُ اَلْعُيُونُ وَ تَحْقِرُهُ اَلرِّجَالُ فَفَرِّغْ لِأُولَئِكَ ثِقَتَكَ مِنْ أَهْلِ اَلْخَشْيَةِ
وَ اَلتَّوَاضُعِ فَلْيَرْفَعْ إِلَيْكَ أُمُورَهُمْ
och bevara för Gud [värna om] vad Han betrott dig [lämnat i ditt förvar] utav Sin rätt i [fråga om] dem, och låt [avse] för dem en del utav ditt [rikes] beit-ul-mal (Islamiska statens statskassa och skatteförråd vars tillgångar ska fördelas mellan samhällets berättigade), och en del utav spannmål [från jordlottar] exklusivt tillhörande Islamiska styret i varje land [region och distrikt], för förvisso gäller [samma rätt] för den nära av dem [fattiga och behövande] likt vad som gäller för den avlägsna, och varje [alla] har du ålagts [värnandet om och uträttande av] dess rätt. Och låt inte upptaga dig från dem arrogans [övermod och nonchalans i samband med myckenheten av välsignelser medföljd av otacksamhet], för du ursäktas inte för ditt misskötande av det simpla för ditt verkställande av det många viktiga, så stävja [avvärj] inte ditt bekymrande [engagemang i angelägenheter] från dem och frånvänd inte din kind [ditt ansikte och uppmärksamhet] för dem. Och inspektera [undersök och uppgölj] angelägenheterna av den som inte når dig utav dem, utav dem som [förringas så pass att] ögonen knappt [med möda] ser på, och förringas av [styrelse-] männen, så frigör [avse personer så att de uteslutande har som ansvarsuppgift att tillse] för dessa din pålitliga utav de vördnadsfulla [gudfruktiga] och ödmjuka, så denne [ansvarige] framhäver till dig deras [denna utsatta grupps] angelägenheter[80];
ثُمَّ اِعْمَلْ فِيهِمْ بِالْإِعْذَارِ إِلَى اَللَّهِ يَوْمَ تَلْقَاهُ فَإِنَّ هَؤُلاَءِ مِنْ بَيْنِ اَلرَّعِيَّةِ أَحْوَجُ إِلَى اَلْإِنْصَافِ مِنْ غَيْرِهِمْ وَ كُلٌّ فَأَعْذِرْ إِلَى اَللَّهِ فِي تَأْدِيَةِ حَقِّهِ إِلَيْهِ وَ تَعَهَّدْ أَهْلَ اَلْيُتْمِ وَ ذَوِي اَلرِّقَّةِ فِي اَلسِّنِّ مِمَّنْ لاَ حِيلَةَ لَهُ وَ لاَ يَنْصِبُ لِلْمَسْأَلَةِ نَفْسَهُ وَ ذَلِكَ عَلَى اَلْوُلاَةِ ثَقِيلٌ وَ اَلْحَقُّ كُلُّهُ ثَقِيلٌ وَ قَدْ يُخَفِّفُهُ اَللَّهُ عَلَى أَقْوَامٍ طَلَبُوا اَلْعَاقِبَةَ فَصَبَّرُوا أَنْفُسَهُمْ وَ وَثِقُوا بِصِدْقِ مَوْعُودِ اَللَّهِ لَهُمْ
Sedan handla i [gällande] dem med [så du har godtagbar] ursäkt [skälig förvar] inför Gud dagen du möter Honom, för förvisso är dessa bland de underlydande [folket och medborgarna] de mest behövande till justheten än andra än dem, och för varje en [var och en av dem] så [se till att] ha [godtagbar] ursäkt [skälig försvar] inför Gud i [genom] uträttande av hans rätt till honom. Och åta dig de faderlösa och de klena i ålderdom utav dem som inte har utväg och inte utställer sig själv för förfrågande[81] – och detta är över de styrande [makthavande regenten] tung, och haqq (rätt och sanning) är allt [hela den och komplett utförande av den] tung; och kan hända att Gud lättar den [genom att skänka tålamod] över folk som åstundar [vill ha och eftersträvar] den slutliga [segern och frälsningen] så de förmår [uppfostrar] sig själva till sabr (uthållighet och tålamod) och trofast tror på sanningen av Guds utlovade [av belöningar] för dem[82].
وَ اِجْعَلْ لِذَوِي اَلْحَاجَاتِ مِنْكَ قِسْماً تُفَرِّغُ لَهُمْ فِيهِ شَخْصَكَ وَ تَجْلِسُ لَهُمْ مَجْلِساً عَامّاً فَتَتَوَاضَعُ فِيهِ لِلَّهِ اَلَّذِي خَلَقَكَ وَ تُقْعِدُ عَنْهُمْ جُنْدَكَ وَ أَعْوَانَكَ مِنْ أَحْرَاسِكَ وَ شُرَطِكَ حَتَّى يُكَلِّمَكَ مُتَكَلِّمُهُمْ غَيْرَ مُتَتَعْتِعٍ فَإِنِّي سَمِعْتُ رَسُولَ اَللَّهِ صَلّی اللّهُ عَلَيهِ وَ آلِه يَقُولُ فِي غَيْرِ مَوْطِنٍ لَنْ تُقَدَّسَ أُمَّةٌ لاَ يُؤْخَذُ لِلضَّعِيفِ فِيهَا حَقُّهُ مِنَ اَلْقَوِيِّ غَيْرَ مُتَتَعْتِعٍ
Och låt för de med förfrågningar [behövligheter] utav dig en del i vilken du frigör din person [avsätter tid och möjlighet] för dem [att framföra sina problem], och sitter med dem [i] en allmän samling[83] så du ödmjukar dig i den [genom samlingen] för Allah som skapat dig [/upphöjt dig], och sätter från dem [avlägsnar] dina soldater och hjälpare utav dina vakter och väktare [polisväsende], så att den talande av dem talar till dig utan stammande, för sannerligen har jag hört Guds Sändebud(S) – Guds välsignelser vare över honom och hans hushåll Ahl al-Bait(A) – säga [många gånger] i annat än [enbart] en plats: kommer inte helgas [renas] en ummah (folk och nation) i vilken inte tas den svages rätt från den starke utan stammande [rakt på sak och utan stapplande och rädsla][84];
ثُمَّ اِحْتَمِلِ اَلْخُرْقَ مِنْهُمْ وَ اَلْعِيَّ وَ نَحِّ عَنْهُمُ اَلضِّيقَ وَ اَلْأَنَفَ يَبْسُطِ اَللَّهُ عَلَيْكَ بِذَلِكَ أَكْنَافَ رَحْمَتِهِ وَ يُوجِبْ لَكَ ثَوَابَ طَاعَتِهِ وَ أَعْطِ مَا أَعْطَيْتَ هَنِيئاً وَ اِمْنَعْ فِي إِجْمَالٍ وَ إِعْذَارٍ
sedan uthärda barskheten från dem och trögheten [i framförande], och för undan [undanröj] från dem begränsning [inskränkning] och överhöghet [förmätenhet från din sida så] Gud utbreder över dig med det vingen av Sin barmhärtighet, och obligerar [föreskriver] för dig belöningen av Hans lydnad. Och ge vad du ger med behaglighet, och frånhåll i hygglighet och beklagande [skälig ursäkt][85].
ثُمَّ أُمُورٌ مِنْ أُمُورِكَ لاَ بُدَّ لَكَ مِنْ مُبَاشَرَتِهَا مِنْهَا إِجَابَةُ عُمَّالِكَ بِمَا يَعْيَا عَنْهُ كُتَّابُكَ وَ مِنْهَا إِصْدَارُ حَاجَاتِ اَلنَّاسِ يَوْمَ وُرُودِهَا عَلَيْكَ بِمَا تَحْرَجُ بِهِ صُدُورُ أَعْوَانِكَ وَ أَمْضِ لِكُلِّ يَوْمٍ عَمَلَهُ فَإِنَّ لِكُلِّ يَوْمٍ مَا فِيهِ وَ اِجْعَلْ لِنَفْسِكَ فِيمَا بَيْنَكَ وَ بَيْنَ اَللَّهِ أَفْضَلَ تِلْكَ اَلْمَوَاقِيتِ وَ أَجْزَلَ تِلْكَ اَلْأَقْسَامِ وَ إِنْ كَانَتْ كُلُّهَا لِلَّهِ إِذَا صَلَحَتْ فِيهَا اَلنِّيَّةُ وَ سَلِمَتْ مِنْهَا اَلرَّعِيَّةُ
Sedan; en del spörsmål av dina angelägenheter måste du [själv personligen] omhänderta: utav dessa [är] besvarandet av dina tjänstemän med vad dina skrivbiträden [assisterande sekreterare] inte klarar, och utav dessa [är] effektuerande av folkets behov den dag de [inträder] tillkommer till dig med vad dina medhjälpares bröst beträngds med [deras förmåga och ork inte tål], och utöva [utför] för varje dag dess arbete [göromål], för förvisso för varje dag finns vad det finns i den [utav göromål för den dagen], och sätt för dig själv i [för] vad som finns mellan dig och Gud det bästa av dessa tider och det fruktbaraste av dessa delar [utav din dag och ditt liv], och [även] om alla dessa [görmoål] varit till Gud såvida du renat [bättrat och beriktigat] din niyyah (avsikt) i dem, och tryggats [säkrats och levt i fridfullhet] av dem underlydandena[86].
وَ لْيَكُنْ فِي خَاصَّةِ مَا تُخْلِصُ بِهِ لِلَّهِ دِينَكَ إِقَامَةُ فَرَائِضِهِ اَلَّتِي هِيَ لَهُ خَاصَّةً فَأَعْطِ اَللَّهَ مِنْ بَدَنِكَ فِي لَيْلِكَ وَ نَهَارِكَ وَ وَفِّ مَا تَقَرَّبْتَ بِهِ إِلَى اَللَّهِ مِنْ ذَلِكَ كَامِلاً غَيْرَ مَثْلُومٍ وَ لاَ مَنْقُوصٍ بَالِغاً مِنْ بَدَنِكَ مَا بَلَغَ وَ إِذَا قُمْتَ فِي صَلاَتِكَ لِلنَّاسِ فَلاَ تَكُونَنَّ مُنَفِّراً وَ لاَ مُضَيِّعاً فَإِنَّ فِي اَلنَّاسِ مَنْ بِهِ اَلْعِلَّةُ وَ لَهُ اَلْحَاجَةُ وَ قَدْ سَأَلْتُ رَسُولَ اَللَّهِ صَلّی اللّهُ عَلَيهِ وَ آلِهِ حِينَ وَجَّهَنِي إِلَى اَلْيَمَنِ كَيْفَ أُصَلِّي بِهِمْ فَقَالَ صَلِّ بِهِمْ كَصَلاَةِ أَضْعَفِهِمْ وَ كُنْ بِالْمُؤْمِنِينَ رَحِيماً
Och låt så [ska] vara i [avseende av] det speciella av vad du renar [avsätter] [endast] för Gud av din religion: upprättandet av Hans föreskrifter [påbud Han förpliktigat dig till] vilka är till Honom specifikt [exklusivt], så ge Gud utav [energin av] din kropp i din natt och din dag [till Guds dyrkan], och uträtta [återgälda] vad du igenom närmat dig till Gud utav detta [dyrkan] komplett ej defekt och inte bristfällig [oavsett] krävandes av din kropp vad den kräver[87]. Och då du ställer dig i din bön inför folk [leder bönen], så var inte [anledning till folks] avspisande [avskyende från samlingsbönen för dess längd] och inte borttappande [mistande och sumpande av obligatoriska bönemoment för dess snabbhet]; för förvisso finns i folk den som innehar åkomma och [den som] har [brådskande] behov, och jag frågade Guds Sändebud(S) – Guds välsignelser vare över honom och hans hushåll Ahl al-Bait(A) – då han riktade [sände] mig till Yemen ’hur ska jag be med dem [leda bönen]’ så han sade: ’be med dem [led bönen] som bönen av deras svagaste och var med de troende barmhärtig’[88].
وَ أَمَّا بَعْدُ فَلاَ تُطَوِّلَنَّ اِحْتِجَابَكَ عَنْ رَعِيَّتِكَ فَإِنَّ اِحْتِجَابَ اَلْوُلاَةِ عَنِ اَلرَّعِيَّةِ شُعْبَةٌ مِنَ اَلضِّيقِ وَ قِلَّةُ عِلْمٍ بِالْأُمُورِ وَ اَلاِحْتِجَابُ مِنْهُمْ يَقْطَعُ عَنْهُمْ عِلْمَ مَا اِحْتَجَبُوا دُونَهُ فَيَصْغُرُ عِنْدَهُمُ اَلْكَبِيرُ وَ يَعْظُمُ اَلصَّغِيرُ وَ يَقْبُحُ اَلْحَسَنُ وَ يَحْسُنُ اَلْقَبِيحُ وَ يُشَابُ اَلْحَقُّ بِالْبَاطِلِ
Och sedan så förläng inte din förtäckthet [i offentliga framträdanden] från dina underlydande [folket och medborgarna], för förvisso är [medför] förtäcktheten av de styrkande [regenterna] från underlydandena en gren av begränsning [trångmål], och föga kunskap om angelägenheterna [läget][89], och förtäcktheten från dem kapar från dessa [folket] kunskapen av vad förtäckts bortom dem så [förringas minskas och reduceras] hos dem det stora, och förstoras [ökas och överdrivs] det lilla [ringa], och oskönas det fina, och förskönas det fula och sammanblandas haqq (rätt och sanning) med batil (orätt och osanning)[90];
وَ إِنَّمَا اَلْوَالِي بَشَرٌ لاَ يَعْرِفُ مَا تَوَارَى عَنْهُ اَلنَّاسُ بِهِ مِنَ اَلْأُمُورِ وَ لَيْسَتْ عَلَى اَلْحَقِّ سِمَاتٌ تُعْرَفُ بِهَا ضُرُوبُ اَلصِّدْقِ مِنَ اَلْكَذِبِ وَ إِنَّمَا أَنْتَ أَحَدُ رَجُلَيْنِ إِمَّا اِمْرُؤٌ سَخَتْ نَفْسُكَ بِالْبَذْلِ فِي اَلْحَقِّ فَفِيمَ اِحْتِجَابُكَ مِنْ وَاجِبِ حَقٍّ تُعْطِيهِ أَوْ فِعْلٍ كَرِيمٍ تُسْدِيهِ أَوْ مُبْتَلًى بِالْمَنْعِ فَمَا أَسْرَعَ كَفَّ اَلنَّاسِ عَنْ مَسْأَلَتِكَ إِذَا أَيِسُوا مِنْ بَذْلِكَ مَعَ أَنَّ أَكْثَرَ حَاجَاتِ اَلنَّاسِ إِلَيْكَ مِمَّا لاَ مَئُونَةَ فِيهِ عَلَيْكَ مِنْ شَكَاةِ مَظْلِمَةٍ أَوْ طَلَبِ إِنْصَافٍ فِي مُعَامَلَةٍ
och förvisso är den styrande [regenten] en människa [som] inte vet [kan veta] vad folket fördöljer [undanhåller] av sig från honom utav angelägenheter [spörsmål], och det finns inte för haqq [yttringar av rätt och sanning klara synliga] tecken genom vilka skepnaden av sanningen igenkänns från lögnen. Och förvisso är du en av två män: antingen en människa som ditt nafs (jag) blivit frikostig med skänkande [frikostighet] i [vägen av] haqq (rätt och sanning), så för vad vore din förtäckthet från obligerad [föreskrivet] haqq (rättighet) som du [ändå] giver, eller en givmild [generös] handling du [ändå] skänker [uträttar]! Eller [så är du av det andra slaget och en människa som] drabbad med tillbakahållande [återhållande], [i] så [fall] vad snabbt upphör folket från förfrågande av dig om de förlorar hoppet [ger upp] om ditt skänkande! [Detta] medan de flesta av folkets behov [förfrågningar] till dig [är] utav vad inte är [innebär] utlägg [utgift] i över dig [kostar dig inget], [snarare utgörs de flesta fall] av [framförande av] klagomål av orättvisa [förtryck som begåtts mot dem], eller begärande om justhet i en uppgörelse [transaktion, affär eller överenskommelse][91].
ثُمَّ إِنَّ لِلْوَالِي خَاصَّةً وَ بِطَانَةً فِيهِمُ اِسْتِئْثَارٌ وَ تَطَاوُلٌ وَ قِلَّةُ إِنْصَافٍ فِي مُعَامَلَةٍ فَاحْسِمْ مَادَّةَ أُولَئِكَ بِقَطْعِ أَسْبَابِ تِلْكَ اَلْأَحْوَالِ وَ لاَ تُقْطِعَنَّ لِأَحَدٍ مِنْ حَاشِيَتِكَ وَ حَامَّتِكَ قَطِيعَةً وَ لاَ يَطْمَعَنَّ مِنْكَ فِي اِعْتِقَادِ عُقْدَةٍ تَضُرُّ بِمَنْ يَلِيهَا مِنَ اَلنَّاسِ فِي شِرْبٍ أَوْ عَمَلٍ مُشْتَرَكٍ يَحْمِلُونَ مَئُونَتَهُ عَلَى غَيْرِهِمْ فَيَكُونَ مَهْنَأُ ذَلِكَ لَهُمْ دُونَكَ وَ عَيْبُهُ عَلَيْكَ فِي اَلدُّنْيَا وَ اَلْآخِرَةِ
Sedan förvisso finns det för den styrande [regenten] speciella [närstående] och personliga [förtrodda eller individer länkade till regenten], i [bland] vilka det finns egennyttiga [vinningslystna] och förmätna [har tendenser att överträda eller tror sig vara överlägsna], och [har] föga justhet i uppgörelse [transaktion, affär och överenskommelse], så kapa substansen [essensen och roten] av dessa [beteenden och tendenser] med kapande av medlen [förorsaken] av de [möjliggörande] omständigheterna, och beskär [tilldela] inte för någon av dina anhang [följen och hovfolk] och dina närstående [förtroliga och närmaste däribland familj, släkt och vänner] en [jord-] lott [som egentlig hör till hela folket], och inte ska de [få möjligheten att] girigas [lystnas] utav dig i uppgörande [avtalande] av uppgörelse [avtal], som skadar de som angränsar till [berörs av] den utav folk, i dryck [vattenförsörjning] eller gemensam handling vars utlägg [möda och bekostnad] de lastar på andra än sig, så blir dess angenäma [gagn] för dem förutan dig, och dess brist över dig i dunya (denna värld) och akhira (nästa värld)[92];
وَ أَلْزِمِ اَلْحَقَّ مَنْ لَزِمَهُ مِنَ اَلْقَرِيبِ وَ اَلْبَعِيدِ وَ كُنْ فِي ذَلِكَ صَابِراً مُحْتَسِباً وَاقِعاً ذَلِكَ مِنْ قَرَابَتِكَ وَ خَاصَّتِكَ حَيْثُ وَقَعَ وَ اِبْتَغِ عَاقِبَتَهُ بِمَا يَثْقُلُ عَلَيْكَ مِنْهُ فَإِنَّ مَغَبَّةَ ذَلِكَ مَحْمُودَةٌ
och vidhåll haqq (rätt och sanning) [för] den som vidhåller den [och som rättigheten hör till] utav de nära och de avlägsna, och var i detta tålmodig [uthållig] inbesparande [tryggt överlåtandes räkningen till Gud med förhoppning om Hans belöning], må detta hamna [falla i smak] utav dina närmaste [närstående] och förtroliga [nära och kära] var det än hamnar, och motta [godta och anamma] dess konsekvens [reslutat] med vad tynger över dig utav det, för förvisso är dess slutresultat lovordad [angenäm och ljuvlig][93];
وَ إِنْ ظَنَّتِ اَلرَّعِيَّةُ بِكَ حَيْفاً فَأَصْحِرْ لَهُمْ بِعُذْرِكَ وَ اِعْدِلْ عَنْكَ ظُنُونَهُمْ بِإِصْحَارِكَ فَإِنَّ فِي ذَلِكَ رِيَاضَةً مِنْكَ لِنَفْسِكَ وَ رِفْقاً بِرَعِيَّتِكَ وَ إِعْذَاراً تَبْلُغُ بِهِ حَاجَتَكَ مِنْ تَقْوِيمِهِمْ عَلَى اَلْحَقِّ
وَ لاَ تَدْفَعَنَّ صُلْحاً دَعَاكَ إِلَيْهِ عَدُوُّكَ و لِلَّهِ فِيهِ رِضًا فَإِنَّ فِي اَلصُّلْحِ دَعَةً لِجُنُودِكَ وَ رَاحَةً مِنْ هُمُومِكَ وَ أَمْناً لِبِلاَدِكَ
och om underlydandena [folket och medborgarna] misstänker av dig undertryckande [ojusthet] så barlägg [avslöja och uppdaga] för dem med din [skäliga ursäkt [bakomliggande skäl och motiv], och omvänd från dig deras misstankar [antagelser] med ditt barläggande [yppande och uppdagande], för förvisso är [ligger] i detta en övning [träning] av dig för ditt nafs (jag) [dig själv], och vänlighet [hygglighet och välvilja] gentemot dina underlydande [folket], och en [skälig] ursäkt [anledning och fog] genom vilken du uppnår din åstundan [önskan] av deras upprättande [tillrättaläggande och stadgande] på haqq (rätt och sanning)[94].
Och undanfös [fördriv] inte ett fredsslut som tillkallar [inbjuder] din fiende dig till och för Gud finns i det belåtenhet [godkännande] för förvisso finns i fred en frid [sinnesro och återhämtning] för dina soldater, och trevnad [lugn och ro] från dina bekymmer, och trygghet [säkerhet] för ditt rike [95];
وَ لَكِنِ اَلْحَذَرَ كُلَّ اَلْحَذَرِ مِنْ عَدُوِّكَ بَعْدَ صُلْحِهِ فَإِنَّ اَلْعَدُوَّ رُبَّمَا قَارَبَ لِيَتَغَفَّلَ فَخُذْ بِالْحَزْمِ وَ اِتَّهِمْ فِي ذَلِكَ حُسْنَ اَلظَّنِّ وَ إِنْ عَقَدْتَ بَيْنَكَ وَ بَيْنَ عَدُوِّكَ عُقْدَةً أَوْ أَلْبَسْتَهُ مِنْكَ ذِمَّةً فَحُطْ عَهْدَكَ بِالْوَفَاءِ وَ اِرْعَ ذِمَّتَكَ بِالْأَمَانَةِ وَ اِجْعَلْ نَفْسَكَ جُنَّةً دُونَ مَا أَعْطَيْتَ فَإِنَّهُ لَيْسَ مِنْ فَرَائِضِ اَللَّهِ شَيْءٌ اَلنَّاسُ أَشَدُّ عَلَيْهِ اِجْتِمَاعاً مَعَ تَفَرُّقِ أَهْوَائِهِمْ وَ تَشَتُّتِ آرَائِهِمْ مِنْ تَعْظِيمِ اَلْوَفَاءِ بِالْعُهُودِ
men [var alert] aktsamhet all aktsamhet från din fiende efter dess fredsslut, för förvisso fienden måhända [kanske] närmar [sig] för att överrumpla så företa med [beslutsamhet, framsynthet och skarpsinne] och beivra [anklaga, betvivla och lägg undan] i detta [fall] hosn adh-dhan (tilltro)[96], och om du sluter mellan dig och din fiende en uppgörelse, eller iför honom [låter ingå] utav dig ett thimma (avtal och överenskommelse) [beskydd], så sätt [i verket och verkställ] ditt ahd (löfte och utfästelse) med lojalitet [håll det och infria det plikttroget], och omhulda [måna om] ditt thimma (avtal och överenskommelse) [som du slitit och beskydden du utlovat] med amanat [förvarande av det då det är i ditt förvar], och låt dig själv vara [sätt dig själv som] en sköld framför vad du gett [av löfte], för förvisso är [finns] inte utav Guds förpliktelser [ålägganden] något [som] människor är starkare [fastare] samstämda över, med [trots] skiljaktigheten av deras tycken [benägenheter], och splittringen av deras åsikter än hyllandet av [lägga vikt vid] vidhållandet av löften [utfästelser och avtal];
وَ قَدْ لَزِمَ ذَلِكَ اَلْمُشْرِكُونَ فِيمَا بَيْنَهُمْ دُونَ اَلْمُسْلِمِينَ لِمَا اِسْتَوْبَلُوا مِنْ عَوَاقِبِ اَلْغَدْرِ فَلاَ تَغْدِرَنَّ بِذِمَّتِكَ وَ لاَ تَخِيسَنَّ بِعَهْدِكَ وَ لاَ تَخْتِلَنَّ عَدُوَّكَ فَإِنَّهُ لاَ يَجْتَرِئُ عَلَى اَللَّهِ إِلاَّ جَاهِلٌ شَقِيٌّ وَ قَدْ جَعَلَ اَللَّهُ عَهْدَهُ وَ ذِمَّتَهُ أَمْناً أَفْضَاهُ بَيْنَ اَلْعِبَادِ بِرَحْمَتِهِ وَ حَرِيماً يَسْكُنُونَ إِلَى مَنَعَتِهِ وَ يَسْتَفِيضُونَ إِلَى جِوَارِهِ
och har vidhållit detta [även] polyteisterna [under jaheliyya (ignoransens tid före Islam)] i bland sig själva [sinsemellan] förutom muslimerna för vad de har provat [fått erfara] utav konsekvenserna av förräderi [svek][97]; så förråd [svik och bryt] inte ditt thimma (avtal och överenskommelse) [beskydd], och fördärva [förstör och bedra] inte ditt ahd (löfte och utfästelse), och bedra [lura och överrumpla] inte din fiende, för förvisso vågar sig inte på Gud [och överträder vad Han bestämt i fråga om vidhållande löfte] utom en ignorant usling [fördömd syndare]. Och [sannerligen] har Gud låtit Sitt ahd (löfte och utfästelse) och thimma (avtal och beskydd) [slutna i Hans Namn] vara en trygghet [säkerhet] Han utbrett [vidsträckt] mellan tjänarna med Sin barmhärtighet, och en helgd de slår sig till ro [söker säkerhet] i vars [skadeavvärjande] värn, och utbreder sig [söker ynnest] vid dess sida [närhet, grannskap omnejd][98],
فَلاَ إِدْغَالَ وَ لاَ مُدَالَسَةَ وَ لاَ خِدَاعَ فِيهِ وَ لاَ تَعْقِدْ عَقْداً تُجَوِّزُ فِيهِ اَلْعِلَلَ وَ لاَ تُعَوِّلَنَّ عَلَى لَحْنِ قَوْلٍ بَعْدَ اَلتَّأْكِيدِ وَ اَلتَّوْثِقَةِ وَ لاَ يَدْعُوَنَّكَ ضِيقُ أَمْرٍ لَزِمَكَ فِيهِ عَهْدُ اَللَّهِ إِلَى طَلَبِ اِنْفِسَاخِهِ بِغَيْرِ اَلْحَقِّ فَإِنَّ صَبْرَكَ عَلَى ضِيقِ أَمْرٍ تَرْجُو اِنْفِرَاجَهُ وَ فَضْلَ عَاقِبَتِهِ خَيْرٌ مِنْ غَدْرٍ تَخَافُ تَبِعَتَهُ وَ أَنْ تُحِيطَ بِكَ مِنَ اَللَّهِ فِيهِ طِلْبَةٌ لاَ تَسْتَقْبِلُ فِيهَا دُنْيَاكَ وَ لاَ آخِرَتَكَ
så inget fördärv [ofärd] och inget förräderi [bedrägeri] och ingen svindleri [lurande får förekomma] i det [löfte, utfästelse, avtal och överenskommelse], och [ingå] slut inte ett avtal i vilken du [lämnar utrymme] tillåter i det brister [defekter och tvetydligheter som skulle kunna utnyttjas], och räkna inte med [förlita och luta inte på] klangen [skiftningen och tvetydlighet] av en yttring [ord] efter fastslående [understrykande och betonande] och fastställande [bestyrkande och verifikation], och låt inte tillkalla [locka] dig trångmål [trycket och begränsningen] i fråga [angelägenhet och situationen], som du ålagts [hållits vid] av Guds ahd (löfte och utfästelse), till viljan [önskan och eftersträvan] av dess brytande med annat än haqq (rätt och sanning), för förvisso är din sabr (tålamod och uthållighet) över trångmål av en fråga [angelägenhet och situation] vilken du önskar [anhåller om] dess upplösning [väg ut] och dess gunstiga [goda och angenäma] slutresultat, är bättre [angenämare och hederligare] än ett förrådande vars konsekvenser du rädds, och att [förorsakar för] omsluter dig utav Gud i det en skuld [skyldighet], [som] du inte kan svara [stå för, frånsäga eller undkomma från] det i din dunya (denna värld och liv) och inte din akhira (nästa värld och liv)[99].
إِيَّاكَ وَ اَلدِّمَاءَ وَ سَفْكَهَا بِغَيْرِ حِلِّهَا فَإِنَّهُ لَيْسَ شَيْءٌ أَدْعَى لِنِقْمَةٍ وَ لاَ أَعْظَمَ لِتَبِعَةٍ وَ لاَ أَحْرَى بِزَوَالِ نِعْمَةٍ وَ اِنْقِطَاعِ مُدَّةٍ مِنْ سَفْكِ اَلدِّمَاءِ بِغَيْرِ حَقِّهَا وَ اَللَّهُ سُبْحَانَهُ مُبْتَدِئٌ بِالْحُكْمِ بَيْنَ اَلْعِبَادِ فِيمَا تَسَافَكُوا مِنَ اَلدِّمَاءِ يَوْمَ اَلْقِيَامَةِ فَلاَ تُقَوِّيَنَّ سُلْطَانَكَ بِسَفْكِ دَمٍ حَرَامٍ فَإِنَّ ذَلِكَ مِمَّا يُضْعِفُهُ وَ يُوهِنُهُ بَلْ يُزِيلُهُ وَ يَنْقُلُهُ
Avstå [undvik] blod och dess spillande förutom dess tillåtna, för förvisso finns det inget närmare till [Guds] vrede [vedergällning], och inte större konsekvens [efterräkning och påföljd], och inte berättigat [skäligt motiverat] till försvinnandet [bortfallet] av välsignelse, och kapandet [upphörandet] av [ett styres] era, än spillandet av blod med annat än dess haqq [rättmätighet], och Allah [Gud] – prisad och fri från brister äro Han – inleder på domedagen med dömande mellan tjänarna, i vad de spillt utav blod, så stärk [bestyrk och befäst] inte ditt välde med spillande av haram (förbjuden och otillåten) blod, för förvisso är detta utav vad som försvagar det och förklenar det, utan [snarare får det att upphöra] utplånar det och överför [förflyttar] det [makten][100],
وَ لاَ عُذْرَ لَكَ عِنْدَ اَللَّهِ وَ لاَ عِنْدِي فِي قَتْلِ اَلْعَمْدِ لِأَنَّ فِيهِ قَوَدَ اَلْبَدَنِ وَ إِنِ اُبْتُلِيتَ بِخَطَإٍ وَ أَفْرَطَ عَلَيْكَ سَوْطُكَ أَوْ سَيْفُكَ أَوْ يَدُكَ بِالْعُقُوبَةِ فَإِنَّ فِي اَلْوَكْزَةِ فَمَا فَوْقَهَا مَقْتَلَةً فَلاَ تَطْمَحَنَّ بِكَ نَخْوَةُ سُلْطَانِكَ عَنْ أَنْ تُؤَدِّيَ إِلَى أَوْلِيَاءِ اَلْمَقْتُولِ حَقَّهُمْ
och ingen ursäkt [finns] för dig hos Gud och inte hos mig i avsiktligt dödande, för i [straffet gällande] det är kroppens vedergällning, och om du drabbas [prövas] med misstag och går överstyr [till överdrift] utav dig din piska eller ditt svärd eller din hand med straff;för förvisso i knytnävsslaget [och] så vad [som är] över [mer än] det [kan förekomma] dödande, så låt inte högfärdiga [överta] dig dryghet [högmod] av ditt välde från att återgälda [uträtta] till förmyndarna av den mördade deras haqq [rättighet][101].
وَ إِيَّاكَ وَ اَلْإِعْجَابَ بِنَفْسِكَ وَ اَلثِّقَةَ بِمَا يُعْجِبُكَ مِنْهَا وَ حُبَّ اَلْإِطْرَاءِ فَإِنَّ ذَلِكَ مِنْ أَوْثَقِ فُرَصِ اَلشَّيْطَانِ فِي نَفْسِهِ لِيَمْحَقَ مَا يَكُونُ مِنْ إِحْسَانِ اَلْمُحْسِنِينَ وَ إِيَّاكَ وَ اَلْمَنَّ عَلَى رَعِيَّتِكَ بِإِحْسَانِكَ أَوِ اَلتَّزَيُّدَ فِيمَا كَانَ مِنْ فِعْلِكَ أَوْ أَنْ تَعِدَهُمْ فَتُتْبِعَ مَوْعِدَكَ بِخُلْفِكَ
Och avstå [akta dig för och undvik] beundran av dig själv, och tillförlit i vad du gillar [uppskattar och beundrar] av det, och omtyckande av smicker [komplimang och beröm], för förvisso är detta utav Shaitans (Satan och djävulen) tillförlitligaste [säkraste och osvikligaste] tillfällen [öppningar, möjligheter och chanser] hos honom för [reducerande, saboterande, ödeläggande och] eliminerande av vad är [varit] utav välgörarnas välgärningar [de rättfärdiga som gör det goda och rätta][102]; och avstå [akta dig för och undvik] att sätta mennat (tacksamhetsskuld) över dina underlydanden med din välgärning, eller övervärderande [att betrakta den egna gärningen som mycket] i vad som varit [utförts] av dina handlingar, eller att du utlovar dem [och sen] så uppföljer ditt utlovande med ditt brytande [svika och avsäga sig],
فَإِنَّ اَلْمَنَّ يُبْطِلُ اَلْإِحْسَانَ وَ اَلتَّزَيُّدَ يَذْهَبُ بِنُورِ اَلْحَقِّ وَ اَلْخُلْفَ يُوجِبُ اَلْمَقْتَ عِنْدَ اَللَّهِ وَ اَلنَّاسِ قَالَ اَللَّهُ تَعَالَى كَبُرَ مَقْتاً عِنْدَ اَللَّهِ أَنْ تَقُولُوا ما لا تَفْعَلُونَ وَ إِيَّاكَ وَ اَلْعَجَلَةَ بِالْأُمُورِ قَبْلَ أَوَانِهَا أَوِ اَلتَّسَقُّطَ فِيهَا عِنْدَ إِمْكَانِهَا
för sannerligen att sätta mennat (tacksamhetsskuld) omintetgör [fördärvar och ödelägger] välgärningen, och övervärderande [att betrakta den egna gärningen som mycket] fördriver ljuset av haqq (rätt och sanning), och [svikande] brytande av löfte obligerar [medför och förorsakar] agg [vrede] hos Allah [Gud] och folket, Gud den upphöjde sa: ”Det är djupt förhatligt för Gud att era ord inte överensstämmer med era handlingar!” (den heliga Koranen 61:3)[103]. Och avstå [akta dig för och undvik] brådska i angelägenheter innan dess [rätta tid, plats och läge] tillfälle, eller eftergivenhet slöhet [slapphet och passivitet] i det vid dess utförbarhet [möjlighet, chans, rätt tillfälle och läge],
أَوِ اَللَّجَاجَةَ فِيهَا إِذَا تَنَكَّرَتْ أَوِ اَلْوَهْنَ عَنْهَا إِذَا اِسْتَوْضَحَتْ فَضَعْ كُلَّ أَمْرٍ مَوْضِعَهُ وَ أَوْقِعْ كُلَّ أَمْرٍ مَوْقِعَهُ
eller envetenhet [envishet och påstridighet] i det om det är dunkelt [oklart och svårfattligt], eller flathet [maklighet] från det om det förtydligas [klarläggs]; så sätt var sak dess [rätta] position [läge], och förlägg [placera och uträtta] var sak dess plats [placering][104].
وَ إِيَّاكَ وَ اَلاِسْتِئْثَارَ بِمَا اَلنَّاسُ فِيهِ أُسْوَةٌ وَ اَلتَّغَابِيَ عَمَّا تُعْنَى بِهِ مِمَّا قَدْ وَضَحَ لِلْعُيُونِ فَإِنَّهُ مَأْخُوذٌ مِنْكَ لِغَيْرِكَ وَ عَمَّا قَلِيلٍ تَنْكَشِفُ عَنْكَ أَغْطِيَةُ اَلْأُمُورِ وَ يُنْتَصَفُ مِنْكَ لِلْمَظْلُومِ اِمْلِكْ حَمِيَّةَ أَنْفِكَ وَ سَوْرَةَ حَدِّكَ وَ سَطْوَةَ يَدِكَ وَ غَرْبَ لِسَانِكَ وَ اِحْتَرِسْ مِنْ كُلِّ ذَلِكَ بِكَفِّ اَلْبَادِرَةِ وَ تَأْخِيرِ اَلسَّطْوَةِ حَتَّى يَسْكُنَ غَضَبُكَ فَتَمْلِكَ اَلاِخْتِيَارَ وَ لَنْ تَحْكُمَ ذَلِكَ مِنْ نَفْسِكَ حَتَّى تُكْثِرَ هُمُومَكَ بِذِكْرِ اَلْمَعَادِ إِلَى رَبِّكَ
Och avstå från [akta dig och undvik att ta för dig] ensamrätt [privilegium eller företrädesrätt] av vad folk är åtföljande [lika] i [inför][105], och ignorerande [negligerande] av vad du avses med [gäller och beträffar dig] utav vad som har blivit tydlig [klarlagd inför allas] ögonen, för förvisso är det tagen [ålagd och förväntad] från dig till annan än dig [för andra], och snarligen [inom snar framtid] blottas [undanröjs och avlägsnas] från dig täckena av angelägenheter, och skipas [justhet och återtas rätten] utav dig för den förtryckte[106]. Äg [håll i styr] ditt vredesmod [förtrytelse och ursinne lyftandes] din näsa [med arrogans] och vassheten av din egg, och makten [dominansen och styrkan] av din hand och skarpheten av din tunga, och var aktsam [varsam och på din vakt] från allt detta genom avhållande [återhållande och avstående] av obetänksamhet [oöverlagt, förhastat och ogenomtänkt yttrande eller handling], och fördröjande av [implementerande av] makten [styrkan och slagkraften] tills stillnar [mojnar och avtar] din ilska så att du äger [besitter] valet; och du kommer inte kunna behärska [styra och kontrollera] detta utav ditt nafs (jag) [dig själv] tills du ökar dina bekymranden [bryderier] med hågkomsten av ma’ad (utlovade återgången) till din Herre [på domedagen][107].
وَ اَلْوَاجِبُ عَلَيْكَ أَنْ تَتَذَكَّرَ مَا مَضَى لِمَنْ تَقَدَّمَكَ مِنْ حُكُومَةٍ عَادِلَةٍ أَوْ سُنَّةٍ فَاضِلَةٍ أَوْ أَثَرٍ عَنْ نَبِيِّنَا صَلّی اللّهُ عَلَيهِ وَ آلِهِ وَ سَلَّم أَوْ فَرِيضَةٍ فِي كِتَابِ اَللَّهِ فَتَقْتَدِيَ بِمَا شَاهَدْتَ مِمَّا عَمِلْنَا بِهِ فِيهَا وَ تَجْتَهِدَ لِنَفْسِكَ فِي اِتِّبَاعِ مَا عَهِدْتُ إِلَيْكَ فِي عَهْدِي هَذَا وَ اِسْتَوْثَقْتُ بِهِ مِنَ اَلْحُجَّةِ لِنَفْسِي عَلَيْكَ لِكَيْلاَ تَكُونَ لَكَ عِلَّةٌ عِنْدَ تَسَرُّعِ نَفْسِكَ إِلَى هَوَاهَا وَ أَنَا أَسْأَلُ اَللَّهَ بِسَعَةِ رَحْمَتِهِ وَ عَظِيمِ قُدْرَتِهِ عَلَى إِعْطَاءِ كُلِّ رَغْبَةٍ أَنْ يُوَفِّقَنِي وَ إِيَّاكَ
لِمَا فِيهِ رِضَاهُ مِنَ اَلْإِقَامَةِ عَلَى اَلْعُذْرِ اَلْوَاضِحِ إِلَيْهِ وَ إِلَى خَلْقِهِ مَعَ حُسْنِ اَلثَّنَاءِ فِي اَلْعِبَادِ وَ جَمِيلِ اَلْأَثَرِ فِي اَلْبِلاَدِ وَ تَمَامِ اَلنِّعْمَةِ وَ تَضْعِيفِ اَلْكَرَامَةِ وَ أَنْ يَخْتِمَ لِي وَ لَكَ بِالسَّعَادَةِ وَ اَلشَّهَادَةِ
إِنَّا إِلَيْهِ راجِعُونَ وَ اَلسَّلاَمُ عَلَى رَسُولِ اَللَّهِ صَلَّى اَللَّهِ عَلَيْهِ وَ آلِهِ وَ سَلَّمَ اَلطَّيِّبِينَ اَلطَّاهِرِينَ وَ سَلَّمَ تَسْلِيماً كَثِيراً وَ اَلسَّلاَمُ
Och obligatoriskt för dig är att du minns [ständigt påminner dig om] vad [som] har passerat [förbigått och varit] för dem som föregått dig utav rättvis styre, eller ädel [upphöjd] sunnah (tillvägagångssätt och förfarande), eller tecken [spår] från vår Profet(S) – Guds välsignelser vare över honom och hans hushåll Ahl al-Bait(A) och [likaså] Hans fredshälsningar – eller föreskrift [påbud] i Guds Bok [den heliga Koranen] så du efterföljer med vad du åskådat [bevittnat] utav vad vi har handlat utefter [uträttat] i det, och [obligatoriskt för dig] att du anstränger för dig själv i efterföljande av vad [jag] ålagt [anförtrott med och anbefallt] dig i mitt brevfördrag denna [tillhanda] och förtrott [fulländat] med utav hujja (bevis och argument) för mig själv över dig så att du inte ska ha en förevändning [undanflykt] vid [i fall av] ditt nafs (jags) rusande till sin hawa (böjelse och begär)[108], och jag ber [förfrågar] Gud genom omfattningen av Hans barmhärtighet, och storheten [vidden] av Hans styrka [allmakt] skänkandet av varje önskemål [åstundan och längtan], och att Han ska skänka mig och dig framgång till vad som i det finns Hans välbehag utav [framhållande] upprättande av tydlig [uppenbar och klar skälig] ursäkt till Honom och Hans skapelser [genom att ha uträttat vår plikt komplett], med god [vacker] lovord i [bland] tjänarna [skapelserna] och grann [fin] tecken [spår och avtryck] i riket, och fulländningen av välsignelsen och mångfaldigandet av värdighet[109], och att Han slutför [fullbordar] för mig och dig med lycka [frälsning] och martyrskap; till Honom återgår vi, och fridshälsningar över Guds Sändebud(S), Guds välsignelser vare över honom och hans hushåll Ahl al-Bait(A) och [därtill] Hans fridshälsningar [över] de goda de renade, och många hälsanden av fredshälsningar, och salam [fredshälsningar och frid][110].
Fotnot:
[1] Detta brevfördrag är både ett brev och fördrag i ett och den längsta och i princip mest kända bland Imam Alis(A) brevfördrag i Nahjul Balagha. Brevfördraget är en omfattande politisk ramverk förenad med fulländad moralisk anda innefattade kompletta instruktioner i frågan om ett rikes styre. Detta brevfördrag har studerats av lärda och forskare världen över och således sträckt sig bortom nationalitet och religionstillhörighet. Under åren har detta brevfördrag även kommit att uppmärksammas på världsnivå av FN som hänvisat till Imam Alis(A) styre som ett föredöme att ta efter och brevets instruktioner som en källa att dra lärdom av och implementera.
George Jurdaq, en framstående kristen forskare, presenterar en djupgående forskning i sin bok i vilken han studerat Imam Alis(A) personlighet samt jämfört detta brevfördrag med deklarationen av mänskliga rättigheter. Han anger i sin bok ”Ali; rösten av mänsklighetens rättvisa” att detta brev innefattar samtliga av rättigheterna som anges i deklarationen. Dessutom tillägger George Jurdaq att Imam Alis(A) brevfördrag till Malik Ashtar(RA) ur flera aspekter och på många punkter är mer komplett och fulländat ur moralisk anda än deklarationen av mänskliga rättigheter. Han betonar vidare att detta är i ljuset av det faktum att Imam Alis(A) ord anförts spontant för drygt 1400 sedan medan deklarationen av mänskliga rättigheter sammanställts först under föregående sekel, efter många krig, därav två världskrig, och genom flertalet tänkare och sakkunnigas samlade kunskap, exepertis och hårda arbete under en längre tidsperiod. (Ali; rösten av mänsklighetens rättvisa av George Jurdaq 1970 förlag: Dar Maktabat al-Hayat – Beirut)
[2] Malik ibn Harith Ashtar Nakha’i känd som Malik Ashtar(RA) var ursprungligen från Yemen och bodde där under Profetens(S) tid. Han accepterade Islam och blev troende utan att ha mött Profeten(S) och räknas således som en av Profetens(S) främsta följeslagare samt därefter en av Imam Alis(A) trogna följe och närmaste medhjälpare. Efter Profetens(S) tid kom Malik Ashtar(A) att bosätta sig i Kufa där han utgjorde en av dess framstående, mest respekterade och ledande personligheter. Under den tredje kalifen Uthmans tid, var Malik Ashtar(RA) en av de som förvisades till Sham på Uthmans order efter upproren i Kufa. Senare under Imam Alis(A) tid som kalif kämpade Malik Ashtar(RA) trofast under Imamens(A) fana. Slutligen sände Imam Ali(A) Malik Ashtar(RA) mot Egypten i uppdrag att leda dess styre och tillhandahöll honom med detta brevfördrag som innehöll alla instruktioner och anvisningar som uppgiften krävde. Men Malik Ashtar(RA) nådde aldrig fram till Egypten utan förgiftades av den samtida tyrannen Mu’awiyas spioner och nådde martyrskap i närheten av Qolzum. [Läs mer på www.profeten.nu]
[3] Egypten är som bekant ett framstående land i Mellanöstern som utgör civilisationens vagga och har en lång händelserik historia. Således har en självklar följd varit att många profeter(A) sänts för sitt kall just i denna region. Hursomhelst inträddes Egypten år 19 e.H., under den andra kalifens kalifat, av muslimerna och många av dess ursprungsbefolkning kom snart att anta Islam liksom detta skedde med Iran. Dock, fick ett antal inkompetenta och förtryckande guvernörer styra och under tredje kalifen Uthmans kalifat och situationen blev så illa att folk gjorde uppror. Slutligen slog sig en stor grupp från Egypten samman med andra grupper från andra hörn av det Islamiska riket, däribland Malik Ashtar(RA) som lett rörelsen i Kufa men förvisats till Sham, och tog sig till Medina för att protestera mot Uthmans kalifat. Uthamn som under en längre period gett löften om förändring och brutit dessa flera gånger om, bad om ännu en chans vilket han också fick via Imam Alis(A) medling som lugnade revolutionärerna. Uthman lovade bättring och i ett beslutsbrev som han överlämnade till revolutionsledarna avsatte han den dåvarande guvernören i Egypten men samtidigt skickades ett annat brev med hans tjänare i hemlighet till Egyptens guvernör i vilket det gavs order om att fängsla revolutionärerna och döda deras ledare så fort de nått Egypten. Revolutionärerna som gått med på att återvända till Egypten efter Uthmans löfte, fick dock reda på det andra brevets innehåll och återvände till Medina. Uthman konfronterades men kunde inte förklara sig samtidigt som han vägrade avgå. Revolutionärerna som fått nog belägrade hans hus och hotade att döda honom men Uthman försökte uppehålla dem i hopp om att hans anghang skulle komma till hans räddning. När revolutionärerna upptäckte detta instormade de hans hus och efter en drabbning satte de Uthman inför ett ultimatum men han vägrade lyssna och dödades till slut. [Se även khutba 3 m.fl.]
När Imam Ali(A) accepterade kalifatet sände han en annan guvernör och så småningom skickade han Mohammad(RA) ibn Abu Bakr som var en av Imamens(A) trogna följeslagare för att vara Egyptens guvernör. Dock, inte minst tack vare den samtida tyrannen Mu’awiyas och hans högerhand ’Amro-as spioner och agenter som spred rykten och skapade oro och splittring bland folket, befann sig landet snart återigen i ett skakigt läge. Amro-’as som slagit sig ihop med Mu’awiya bland annat med villkoret att återigen nå guvernörskap över Egypten, lyckades till slut med sina konspirationer.
Imam Ali(A) sände då Malik Ashtar(RA), som var en erfaren befälhavare och hade visat prov på att kunna hantera den typen av situationer väl, till Egypten med detta brevfördrag för att ta över dess guvernörskap och lugna dess tillstånd. Men Amro-’as och Mu’awiya som såg Malik Ashtar(RA) som ett riktigt hot för deras planer ur detta hänseende, smidde en plan och mutade en landshövding och fick honom att se till att förgifta Malik Ashtar(RA). Så Malik Ashtar(RA) gavs en förgiftad honungsdryck och således nådde han martyrskap år 38 e.H. i närheten av Qolzum innan han nådde Egypten.
Snart attackerades Egypten av Mu’awiyas styrkor och även Mohammad(RA) ibn Abu Bakr nådde martyrskap samma år. [Se även khutba 25]
[4] Mohammad ibn Abu Bakr växte upp i Imam Alis(A) hus sen barnsben och uppfostrades av Imamen(A). Han var son till första kalifen Abu Bakr och Asma. Då Abu Bakr dog var Mohammad(RA) fortfarande ett barn och efter att Asma gifte om sig med Imamen(A), blev Mohammad(RA) som en son för Imamen(A). Imam Ali(A) älskade Mohammad(RA) som sin egen son och benämnde honom som ”min son från Abu Bakrs avkomma”. Mohammad ibn Abu Bakr älskade också Imamen(A) som en far och kom att vara en av hans trogna följeslagare. Mohamamd ibn Abu Bakr var även bror till Profetens(S) hustru Aisha som under första året av Imam Alis(A) kalifat, hade medföljt Talha och Zubayr, vilka brutit sin svurna bay’a (trohetsed) som de självmant ingått med Imamen(A), och deras följe mot Basra för att göra uppror med vedergällningen av Uthmans blod som svepskäl. [Se även khutba 3, 4, 8, 9, 10, 13, 22 m.fl.]
När slaget av Jamal var på väg att bryta ut, försökte Mohammad ibn Abu Bakr tala sin syster Aisha till rätta så att hon skulle överge sitt ställningstagande mot Imam Ali(A) och det skulle möjligtvis ha lyckats om inte det hade bland andra varit för Abdullah ibn Zubayrs inblandning. Abdullah ibn Zubayr var son till Mohammads(RA) och Aishas andra syster som var gift med Zubayr. Han var alltså systerson till Mohammad ibn Abu Bakr och Aisha och en avgörande faktor för sin moster Aishas uppmuntrande till krig mot Imam Ali(A) liksom en definitiv faktor för att vilseleda sin far Zubayr.
Senare under sitt kalifat sände Imam Ali(A) Mohammad(RA) ibn Abu Bakr till Egypten som dess guvernör men Mu’awiyas och Amro’as komplotter gjorde läget instabilt. Därefter började Mu’awiyas styrkor attackera och Mohammad(RA) dödades under en sammandrabbning och nådde martyrskap år 38 e.H.
[5] Amir al-mo’menin (de troendes Mästare) är en laqab (tilltals titel – tilldelas personen utifrån en framstående egenskap som denne blivit känd för) som Profeten(S) exklusivt gett Imam Ali(A). Bland Profetens(S) ord i khutba Ghadir följer: ”… förvisso sade Gud den ärade den prisade och jag sa från Gud den ärade den prisade, förvisso finns det ingen ’Amir al-mo’menin’ (de troendes Mästare) utom min broder denna, förvisso är inte halal (tillåtet) ledandet av mo’menin (de troende) efter mig för någon utom honom…” (al-Ghadir) Profeten(S) har även sagt: ”O Ali, du är Amir al-Mo’menin (de troendes Mästare) i himlen; O Ali, du är [också] på jorden Amir al-Mo’meni (de troendes Mästare)” (Bihar al-Anwar volym 37 s 307)!
[6] Imamen(A) inleder sina ord i Guds Namn för att därefter tillkännage sig själv först som Guds tjänare och därefter som de troendes Mästare (Amir al-Mo’menin(A)) vilket betonar att hans styre över människor är i ljuset av och underordnad Gud och inte baserat på egenvinning. Därefter anger Imamen(A) till vem och i vilket avseende fördraget är skrivet för att därpå beskriva fyra huvudsakliga uppgifter för detta uppdrag:
1. Ekonomiskt – skatteintäkter och utgifter
2. Militärt – utrikesförsvar och inrikessäkerhet
3. Samhällssocialt och moraliskt – styra folket mot förbättring genom att mana till det goda och bana dess väg och samtidigt hämma från det onda och blockera dess väg via implementering av rättvisa och för det se till att organisera rättsväsendet, ha en fungerande arbetsmarknad, garantera invånarna deras rättigheter m.m. samt
4. Uppbyggnad – på alla fronter och i alla trakter av landet vad gäller jordbruk till industri till handel etc.
[7] Därefter riktar Imamen(A) sina ord till Malik Ashtar(RA) och ger honom fyra moraliska råd som ska utgöra de andliga grundpelarna för hans guvernörskap:
1. Taqwa – gudfruktighet och fromhet som utgör kärnan för människans lycka i denna värld och nästa och innebär att människan ser till att känna ett inre ansvar att hämma sig själv från varje synd, olaglig överträdelse och omoralisk handling så att hon därigenom ser till att hålla sig på den raka sanningens väg;
2. Guds lydnad före allt annat och efterfölje av Hans befallningar i den heliga Koranen, utav vad som angetts i den direkt samt vad Profeten(S) anvisat om genom sin sunnah (förfarande och tillvägagångssätt i ord och handling) då Profetens(S) följe är utav vad som angetts i Koranen och då vägen till sann lycka och frälsning i denna värld och nästa är genom detta följe; 3. Stå i Guds tjänst med hjärtat – inre tro och övertygelse, samt ha motvilja och avsmak för allt ont och hysa kärlek och strävan för utförandet av det goda; med handen – jihad och kamp mot Guds fiender och praktisk implementering av amr bi ma’roof wa nahy ’an monkar (mana till det goda och hämma från ont) inte minst i egenskap av ett Islamiskt styre; samt med tungan – förespråkande av amr bi ma’roof wa nahy ’an monkar (mana till det goda och hämma från ont) och spridande av kunskap, moralisk lärdom och uppfostran – då Gud utlovat att bistå och hjälpa människan som bistår honom:
يَا أَيُّهَا الَّذِينَ آمَنُوا إِن تَنصُرُوا اللَّهَ يَنصُرْكُمْ وَيُثَبِّتْ أَقْدَامَكُمْ
”Troende! Om ni ger Gud er hjälp skall Han öka [er styrka] och göra er stadiga på foten.” (den heliga Koranen 47:7)
4. Tygla sitt nafs (jaget) – genom att hejda drifterna av lust och begär från att skena iväg och hindra nafs övertag för den manar till ondo. Genom detta påpekar Imamen(A) två viktiga punkter: det ena att även om fromma människor rädds Shaitan (Satan/djävulen) och uppmanats till uppmärksamhet inför hans frestelser, så är nafs drifter och dess lustar och begär långt farligare och det andra att även om nafs ammarah (det beordrande jaget) kan övergå till högre stadier av nafs lawwamah (det anklagande jaget) och så småningom nafs motma’enna (det rofyllda jaget) så innebär det inte att nafs ammarah är död eller immunitet från återfall nåtts utan den måste ständigt tyglas och hållas under kontroll!
إِنَّ النَّفْسَ لأَمَّارَةٌ بِالسُّوءِ إِلاَّ مَا رَحِمَ رَبِّيَ
”[något i] människans inre driver henne mot det onda, [och ingen går fri från detta] utom den som min Herre i Sin nåd förbarmar sig över.”
(den heliga Koranen 12:53)
Sannerligen utgör dessa fyra anvisningar ett komplett program som leder människan till sann lycka i denna värld och nästa. Om andan av taqwa (gudfruktighet och fromhet) och avståndstagande från synd stärks inom människan i vars följd hon styr sig in på vägen av Guds lydnad och följet av Koranen och sunnah samtidigt som hon bekämpar fördärv i alla dess former med tro, handling och ord och krossar nafs avgudaidol, blir hon den perfekta människan! Om vilken Gud säger:
يَا أَيَّتُهَا النَّفْسُ الْمُطْمَئِنَّةُ
ارْجِعِي إِلَى رَبِّكِ رَاضِيَةً مَّرْضِيَّةً
”[Då säger Gud till den rättfärdige:] "Du själ, som har kommit till ro!* Vänd tillbaka till din Herre, tillfredsställd [med Hans gåvor och] omsluten av Hans välbehag!”(den heliga Koranen 89:27-28)
[8] Efter ett första helhetsomfattande direktiv övergår Imamen(A) till specifikare frågor och inleder sina ord med att påpeka att Egypten under sina år – likt andra nationer – sett många styren, både de rättvisa, bland andra under profeten Yousefs(A) tid, och de förtryckande bland andra under tiden av Farao som var samtida med profeten Mosa(A). Sedan tillägger Imamen(A) att den allmänna folkopinionen är ett bra mått – förutsatt att det inte korrumperats eller bedragits genom lögner och falsk propaganda – för avgörande om ett styres rättvisa eller förtryck; en princip som idag är åtminstone teoretiskt erkänd även om många överträdelser sker i praktiken. På den tid då Imamen(A) uttryckte detta var dock denna princip varken åberopad eller ens troddes på och i folks uppfattning var styre omöjligt utan envälde som i sin tur var ständigt åtföljd av förtryck. Härigenom betonar Imamen(A) även vikten av den styrandes närhet till, närvaro bland och direkta kontakt med vanligt folk för att utan mellanhänder känna till folkets livsförhållanden och arbeta för förbättringar.
[9] Därefter fortsätter Imamen(A) med ett antal befallningar till Malik Ashtar(RA) varav den första handlar om vikten av att utföra goda handlingar; Gud säger:
فَمَن كَانَ يَرْجُو لِقَاء رَبِّهِ فَلْيَعْمَلْ عَمَلًا صَالِحًا
”Var och en som med hopp ser fram mot mötet med sin Herre skall [sträva efter att] leva ett gott och rättskaffens liv [handla rättfärdigt]”
(den heliga Koranen 18:110)
مَن كَانَ يُرِيدُ الْعِزَّةَ فَلِلَّهِ الْعِزَّةُ جَمِيعًا إِلَيْهِ يَصْعَدُ الْكَلِمُ الطَّيِّبُ وَالْعَمَلُ الصَّالِحُ يَرْفَعُهُ
”Den som står efter [jordisk] makt och ära [skall veta att] all ära tillhör Gud. De goda orden stiger upp till Honom och Han förhöjer [värdet av] varje god handling.” (den heliga Koranen 35:10)
إِنَّ الْإِنسَانَ لَفِي خُسْرٍ
إِلَّا الَّذِينَ آمَنُوا وَعَمِلُوا الصَّالِحَاتِ وَتَوَاصَوْا بِالْحَقِّ وَتَوَاصَوْا بِالصَّبْرِ
”Människan förbereder helt visst sin egen undergång,* utom de som tror och lever ett rättskaffens liv och råder varandra [att hålla fast vid] sanningen och råder varandra [att bära motgång med] tålamod.” (den heliga Koranen 103:3-4)
[10] I sin andra och tredje befallning manar Imamen(A) till att vara snålare än snål gentemot sitt nafs (jaget) och vara oerhörd rädd och mån om att inte låta sitt nafs få vad som inte tillåtits för det. Alltså då nafs drifter, lustar och begär stormar ska människan äga sitt nafs genom att kunna kontrollera det; eftersom skulle nafs lustar och begär få ta över människans aql (hjärna, intellekt och förnuft) så kommer människan ledas mot avgrund. Att vara snål gentemot sig själv från vad som är haram (otillåtet), innebär att människan ska motstå och tvärvägra haram lika envist som den snåle vägrar ge en penning från sina förmögenheter till andra, vilket i det hänseendet är en låg omoralisk beteende tvärtemot snålhet mot nafs som är det en uppmuntrad handling. Imam Sadiq(A) har sagt: ”Frukta nafs (jagets) lustar och begär på samma sätt som ni fruktar era fiender; för det finns inget fientligare för människor utom att efterfölja sina lustar och tungors oberäknade ord.” (Usool Kafi volym 2 s 335 visdom 1) Imam Ali(A) har också sagt: ”Äg era nafs (jaget) genom kontinuerlig jihad (helig kamp i Guds väg) mot det.” (Ghorar al-Hikam visdom 4898)
[11] Därefter anger Imamen(A) en fjärde oerhörd viktig riktlinje som visar Islams barmärtighet och förlåtande natur och manar med det Malik Ashtar(RA) till att hjärtligt inneha nåd, kärlek och vänlighet gentemot folket.
Profeten(S) har i en hadith (återberättelse) sagt: ”Ingen man är värdig ledarskap om han inte innehar tre egenskaper…” och angett gudsfruktan och taqwa vilket frånhåller människan från synd som den första egenskapen, överseende och tålamod som hindrar ilska och vrede som den andra, samt som tredje egenskap angett: ”… och godhet i ledande mot folket så pass att han är för dem likt en förbarmande fader.” (Kafi volym 1 s 407 visdomsord 8)
[12] I den femte befallningen understryker Imamen(A) den föregående riktlinjen och således genom att hämma från dess kontrast, befaller Malik Ashtar(RA) i en bildlig beskrivning att inte utnyttja sin maktposition likt ett viltdjur till att beröva människorna deras rätt, utan beordrar till välvilja och godhet gentemot folket. Sedan som bästa anledning för denna befallning anger Imamen(A) att folket under ett Islamiskt styre är ett av två slag: antingen är de muslimer och inom Islam är muslimer syskon i tron eller så är de människor som lever fredligt och sida vid sida med muslimer vilket gör de till medmänniskor och inom Islam är respekt och godhet gentemot medmänniskor ett måste! I själva verket är Imamens(A) oerhört djupa vackra ord, en sanning som eliminerar alla Islams fienders konspirationer och lögner i att framställa Islam som en fientlig styrka som inte vill se andra leva eller som vill döda alla icke-muslimer eller tvinga de till tron. Regeln om strid mot icke troende gäller endast de som förklarat krig mot Islam och muslimer. Imamens(A) ord visar att i ett sant Islamiskt styre inom ett Islamiskt land och under ett Islamiskt styre med Islamiska lagar och regler, i följets av Guds älskade Profet(S) och hans hushåll Ahl al-Bait(A), kan människor från andra trosinriktningar leva i fred sida vid sida med muslimer medan deras liv, familjer, rikedomar och anseende är i välbehåll! Detta till skillnad från all orättvisa och ojämlikhet som idag är verklighet inom många så kallade ”demokratier” som till höger och vänster påstår sig värna om jämlikhet och mänskliga rättigheter medan en medfödd egenskap som hudfärg i det egna landet är föremål för orättvis behandling och ojämlika rättigheter. Sannerligen är Imamens(A) ord den rätta grunden för ett mäktigt och rättvist styre som regerar människors hjärtan, inte via svärd, spjut och vapen. Mer därtill är det ett faktum att de som styr över människors hjärtan har ett tryggt och säkert land medan de som bara litar till svärdet, upplever sig ständigt i fara.
[13] I sin sjätte befallning som är en av de främsta principerna i ett folkligt ledarskap anger Imamen(A) att människor – med undantaget av ma’soomin(A) (de felfria) – är felbara; så ung och gammal, okunnig och lärd, alla kan begå misstag och ha snesteg, var och en proportionellt till de egna förhållandena. Dessutom kan människan tappa sin balans vid drabbandet av svåra omständigheter och prövningar och på det sättet hamna i misstag. Imamen(A) befaller alltså Malik Ashtar(RA), som ska styra över ett helt folk, att med beaktande av omständigheter ha överseende och förlåta misstag i den mån det är möjligt och så länge det inte leder till att någons rätt berövas eller oordning uppstår i samhället. Skillnaden mellan förlåtande och överseende som Imamen(A) anger ligger i att förlåtande är att avstå från straffet som gäller medan överseende refererar till att helt bortse från misstaget. För att öka motivationen till denna förlåtande anda, uppmärksammar Imamen(A) Malik Ashtar(RA) om varje troendes önskan om Guds överseende och förlåtelse gentemot de egna misstagen. Gud säger:
أَلَا تُحِبُّونَ أَن يَغْفِرَ اللَّهُ لَكُمْ وَاللَّهُ غَفُورٌ رَّحِيمٌ
”… Eller önskar ni inte att Gud skall ge er Sin förlåtelse? Gud är ständigt förlåtande, barmhärtig.” (den heliga Koranen 42:22)
[14] För ytterligare klargörande tillägger Imamen(A) att varje person som styr över en grupp i sin tur är under styret av en annan; Malik Ashtar(RA) har fått styret över Egypten och står i sin tur under styret av de troende Mästare Imam Ali(A) som utsett honom som guvernör och övervakar hans handlingar medan Imam Ali(A) och hans styre står under Guds styre – en insikt som uppmuntrar den förlåtande välvilliga andan hos den troende människan!
[15] Därefter övergår Imamen(A) till ännu ett antal anvisningar och inleder med befallningen att aldrig ställa sig i strid mot Gud vilket vore genom att förtrycka Hans tjänare och beröva dem deras rättigheter i enlighet med en hadith från Imam Sadiq(A) som återberättar från Profetens(S) som sagt: ”Då Gud förde mig till Isra’ (Profetens(S) nattliga färd från Mecka till Masjed Aqsa i Qods) så skänkte Han mig ingivelse (wahy) från bakom en slöja och talade till mig tills Han sade till mig ’O Mohammad, den som förnedrar en vän till Mig, har ställt sig i strid mot Mig och den som strider mot Mig strider Jag mot den!” (Kafi volym 2 s 353 visdom 10). Imam Ali(A) anger i detta yttrande två grundläggande faktorer som hämmande i detta avseende; den ena, att människan är i ständigt behov av Guds förlåtelse och barmhärtighet utan vilka hon inte klarar sig och skulle förgåa, samt det andra, att människan inte uthärdar Guds vrede och straff vilka hon skulle bli föremål för och inte kunna undkomma om hon ställer sig i strid med Gud.
[16] I sitt andra och tredje råd befaller Imamen(A) att aldrig ångra att man förlåtit och inte heller vara glad då man rättvisst straffar någon som gjort sig skyldigt till ett brott. Utav att Imamen(A) först talar om förlåtande och sedan om straff, förstås även att förlåtande ska komma i första hand och straff i andra hand eftersom i barmhärtighetens religion har förlåtande alltid företräde. Självfallet gör sig detta gällande i de flesta av fall men de vilka vill utnyttja förlåtande och se det som en svaghet hos den styrande, så att det på så vis skulle ge motsatt effekt, ska bemötas hårdhänt samtidigt som straffet ska vara i propotion till brottet och inte överskrida det. Så straff utesluts inte utan är en rättvis konsekvens och förebyggande faktor men förlåtande betonas eftersom effekten av det är varaktigare och sätter sina spår på samhället i längden, inte minst genom att den förlåtande andan bland människorna förstärks.
[17] I ett fjärde råd befaller Imamen(A) till att inte fatta beslut vid vrede och skynda sig att handla utefter vad man just då ser som en lösning. Ilska är känt för att grumla människans syn varpå hon kommer i intellektuell och emotionell obalans och beslut tagna under sådana omständigheter brukar sällan vara korrekta och slutar ofta med ånger. I egenskap av en troende i maktposition är det essentiellt att ha tålamod vid åhörandet av redogörelser för att se till att höra från båda parter för att få en helhetsbild vilket är avgörande i ett beslut.
[18] I sitt femte råd befaller Imamen(A) och betonar starkt vikten av att frånhålla sig från högmod, självgodhet och egenkärlek vilka sannerligen är en av de största fördärvande moraliska åkommor som den styrande kan drabbas av. Imamen(A) anger tre farliga konsekvenser som detta skulle medföra: 1. Människans tankar fördärvas och således hindrar henne från att se verkligheten som den är vilket leder till orättvisa omdömeslösa beslut. 2. Får människan att hamna i olika synder däribland förtryck vilket således försvagar och förgör hennes tro. 3. Leder till ödeläggandet av relationen till folket och bäddar för uppror. Ytterligare några ord från Imamen(A) i samma avseende lyder: ”Lyckosam är den som inte dödas av högmodets dödande” samt ”Försummelsen och högmodets berusning är svårare att vakna ur än rusdryckers berusning” (Ghorar al-Hikam visdom 7175 respektive 5750). Även i khutba 2 säger Imamen(A) ”De sådde sedeslöshet, bevattnade det med högmod och skördade förödelse [fördärv].”
[19] Imamen(A) i egenskap av den gudomliga läkare han är, utöver att ange sjukdomen, påvisar han även dess orsak, symptom och botemedel. Därav anger Imamen(A) genom dessa djupa meningar att betraktandet av storheten och mäktigheten av Guds herravälde leder till tre effekter hos den som utav makt börjar känna högmod och självgodhet: det slår hål på och skingrar illusionen av mäktighet som orsakar högfärd så att den som uppblåsts av den återfår sitt grepp om verkligheten, tar udden av och dämpar hårdheten i handlandet samt får den förlorade förståndsbalansen som orsakats av den högmodspåverkade grumliga seendet att återvända. Sannerligen är de mäktigaste av människor likt ett halmstrå i en enorm orkan inför Guds allmakt. Det är inte få som har varit enväldiga tyranner och haft illusionen av sin egen oövervinnelighet men som genom en hjärtattack orsakad av blockaden av ett litet blodkärl eller genom cancer orsakad av en pytteliten cells revolt eller genom ett angrepp av ett mikroskopiskt virus störtat eller deras palatser eller hela riken ödelagts genom jordbävning, storm eller flodvåg. Alla dessa är några få tecken på Guds enorma och obegränsade allmakt och styrka; skulle människan reflektera kring detta skulle hon inte drabbas av högmod oavsett position!
[Profeten Sulaymans(A) (Salomo) välde är en av de största som historien bevittnat. Denna välsignade profets(A) makt nådde så långt att Gud skänkte honom makt över vind och djinn (osynliga väsen) och gav honom utav kunskaper till och med djurens språk. När det var dags för denna stora profet(A) att gå sin Herre till mötes, så lämnade hans välsignade själ kroppen på Guds befall ögonblickligen medan han stod stöttad mot sin käpp och det gick en längre tid utan att hans underlydande vågade närma sig honom för att får reda på hur länge han tänkt stå still på sin plats eller varför. Hans bortgång upptäcktes alltså inte förrän Gud sände en liten insekt som gnagde hans käpp varpå hans kropp föll och så insåg hans underlydande vad som hänt.
وَلِسُلَيْمَانَ الرِّيحَ غُدُوُّهَا شَهْرٌ وَرَوَاحُهَا شَهْرٌ وَأَسَلْنَا لَهُ عَيْنَ الْقِطْرِ وَمِنَ الْجِنِّ مَن يَعْمَلُ بَيْنَ يَدَيْهِ بِإِذْنِ رَبِّهِ وَمَن يَزِغْ مِنْهُمْ عَنْ أَمْرِنَا نُذِقْهُ مِنْ عَذَابِ السَّعِيرِ
يَعْمَلُونَ لَهُ مَا يَشَاء مِن مَّحَارِيبَ وَتَمَاثِيلَ وَجِفَانٍ كَالْجَوَابِ وَقُدُورٍ رَّاسِيَاتٍ اعْمَلُوا آلَ دَاوُودَ شُكْرًا وَقَلِيلٌ مِّنْ عِبَادِيَ الشَّكُورُ
فَلَمَّا قَضَيْنَا عَلَيْهِ الْمَوْتَ مَا دَلَّهُمْ عَلَى مَوْتِهِ إِلَّا دَابَّةُ الْأَرْضِ تَأْكُلُ مِنسَأَتَهُ فَلَمَّا خَرَّ تَبَيَّنَتِ الْجِنُّ أَن لَّوْ كَانُوا يَعْلَمُونَ الْغَيْبَ مَا لَبِثُوا فِي الْعَذَابِ الْمُهِينِ
”OCH VI gjorde vinden till Salomos [tjänare] och den tillryggalade under förmiddagen en sträcka [motsvarande] en månadslång [färd], och [när den] återvände på eftermiddagen tillryggalade den likaså en sträcka [motsvarande] en månadslång [färd]. Och Vi lät en källa av smält koppar flöda på hans befallning. Det fanns bland de osynliga väsendena några som hans Herre hade befallt att arbeta för honom; och om någon av dem inte lydde Vår befallning, gav Vi honom en försmak av den flammande Eldens straff.* De gjorde för honom vad han begärde: skönt smyckade valvgångar, statyer, skålar, [stora] som bassänger, och väldiga grytor, som inte kunde rubbas från sin plats. [Vi sade:] "Arbeta, ni män av Davids hus, och var tacksamma!" Men få är de bland Mina tjänare som känner tacksamhet.* När Vi hade beslutat om [Salomos] död, antydde ingenting för dem att han var död, utom det att en mask gnagde sönder hans stav. Och [först] när han föll till marken, insåg de osynliga väsendena att om de hade vetat det som är dolt för [alla] skapade varelser hade de inte [behövt] fortsätta sitt förödmjukande straffarbete.” (den heliga Koranen 34:12-14)]
[20] Därefter betonar Imamen(A) sina föregående yttranden och som ytterligare botemedel för högmod och självgodhet varnar han för Guds straff mot högmodiga och självgoda och tyranner som genom att vara överfulla av illusionen om sin överlägsenhet, praktiskt sätter sig själva vid Guds sida trots att de är inte ens atom inför Guds mäktighets ocean. Slutet och straffet av denna grundlösa antagande är att Gud ser till att dessa högfärdiga och egenkära personer förnedras och nedsätts om de inte vaknar och ser till att bättra sig. [Många är exemplen på hur Gud förnedrat dessa tyranner varav fleras öden återgetts i den heliga Koranen, däribland den kända historien om Farao som Gud återger bland annat i följande verser:
فَقَالَ أَنَا رَبُّكُمُ الْأَعْلَى
فَأَخَذَهُ اللَّهُ نَكَالَ الْآخِرَةِ وَالْأُولَى
إِنَّ فِي ذَلِكَ لَعِبْرَةً لِّمَن يَخْشَى
”[Farao] så sade: ’Jag [och ingen annan] är er högste Herre!’ * Och Gud gav honom hans straff såväl i det kommande livet som i denna värld och gjorde honom till ett varnande exempel [för eftervärlden].* I detta ligger helt visst en lärdom för dem som står i bävan [inför Gud].”
(den heliga Koranen 79:24-26)
وَقَالَ فِرْعَوْنُ يَا أَيُّهَا الْمَلَأُ مَا عَلِمْتُ لَكُم مِّنْ إِلَهٍ غَيْرِي فَأَوْقِدْ لِي يَا هَامَانُ عَلَى الطِّينِ فَاجْعَل لِّي صَرْحًا لَّعَلِّي أَطَّلِعُ إِلَى إِلَهِ مُوسَى وَإِنِّي لَأَظُنُّهُ مِنَ الْكَاذِبِينَ وَاسْتَكْبَرَ هُوَ وَجُنُودُهُ فِي الْأَرْضِ بِغَيْرِ الْحَقِّ وَظَنُّوا أَنَّهُمْ إِلَيْنَا لَا يُرْجَعُونَ
فَأَخَذْنَاهُ وَجُنُودَهُ فَنَبَذْنَاهُمْ فِي الْيَمِّ فَانظُرْ كَيْفَ كَانَ عَاقِبَةُ الظَّالِمِينَ
”Och Farao sade: ’Såvitt jag vet finns det för er, stormän, ingen annan gud än jag. Låt då tända tegelugnarna, Haman, och bygg ett torn åt mig så högt att jag kan stiga upp till Moses gud. Men jag misstänker att han är en av dem som far med lögn.’ * Han och hans män uppträdde med oberättigat högmod på denna jord; de trodde inte att de skulle föras åter till Oss [för räkenskap och dom].* Vi lät [straffet] drabba honom och hans män och de störtades i havet [och dränktes]; se vilket slut de fick som begick sådan orätt!”
(den heliga Koranen 28:38-40)]
Vad gäller högmod och den fara det innebär förekommer flertalet djupa hadither av den heliga Profeten(S) och Imamerna(A).
Imam Sadiq(A) tillfrågades om den lägsta formen eller första steget av kufr (otro) varpå Imamen(A) svarade: ”kibr (högmod) är dess [otrons] lägsta [form]” (Usol Kafi volym 2 s 309 visdom 1).
Profeten(S) har sagt: ”kibr (högmod) är att frångå haqq (rätt och sanning) och överträda till annat än den [det vill säga till batil (orätt och osanning)] samt betrakta folk och anse att ingens anseende är lika [i värde] som ditt [eget] anseende och ingens blod är lika [i värde] som ditt [eget] blod.” (Bihar al-Anwar volym 74 s 90 visdom 3).
Ett av Luqmans(A) råd till sin son som Gud återger i den heliga Koranen lyder:
وَلَا تُصَعِّرْ خَدَّكَ لِلنَّاسِ وَلَا تَمْشِ فِي الْأَرْضِ مَرَحًا إِنَّ اللَّهَ لَا يُحِبُّ كُلَّ مُخْتَالٍ فَخُورٍ
”Uppträd aldrig med överlägsenhet mot [andra] och trampa inte denna jord med inbilsk högfärd! Gud är inte vän till de överlägsna, de som vill vara förmer än andra.” (den heliga Koranen 31:18)
Överlägsenhet och suveränitet iklär endast den Ende Störste Överlägsnaste Upphöjde Suveräne Allsmäktige Herren och ingen annan; i detta avseende säger Imam Sadiq(A): ”Överhöghet är Guds mantel [denna egenskap iklär endast Gud], så den som står sig mot Gud i någon grad av det, kastar Gud denne i elden.” (Usol Kafi volym 2 s 309 visdom 5).
I Guds egna ord:
هُوَ اللَّهُ الَّذِي لَا إِلَهَ إِلَّا هُوَ الْمَلِكُ الْقُدُّوسُ السَّلَامُ الْمُؤْمِنُ الْمُهَيْمِنُ الْعَزِيزُ الْجَبَّارُ الْمُتَكَبِّرُ سُبْحَانَ اللَّهِ عَمَّا يُشْرِكُونَ
”Han är Gud; ingen gudom finns utom Han, Konungen, den Helige, Han [som skänker] fred, Han som [väcker och vidmakthåller] tron, Han som vakar [över uppenbarelsen], den Mäktige, Han som betvingar och återupprättar, Han vars storhet [ingen kan fatta]! Stor är Gud i Sin härlighet, fjärran från allt som [människor] vill sätta vid Hans sida!” (den heliga Koranen 59:23)
[21] Imamen(A) övergår vidare med att i tydliga och kraftfulla ordalag befalla Malik Ashtar(RA) till att företa rättvisa och justhet samt undvika all form av orättvis och partisk behandling. Rättvisan gentemot Gud avser lydandet av Hans befallningar, att hålla sig undan vad Han förbjudit och utföra vad Han beordrat medan rättvisa gentemot folk är att undvika att vara partisk till fördel av vissa på bekostnad av andra; en form av korruption som många som kommit till makten drabbas av då de ser till att deras familjer, vänner, bekanta och vissa som de får särskild förtjusning för, får speciella förmåner som andra inte får – detta i sin tur utgör grunden för övrig korruption i ett styre.
[22] Därefter anger Imamen(A) vad som motiverar till att företa rättvisa samt vad följderna annars vore och klargör att orättvisa, ojusthet och partiskt bemötande är uppenbar förtryck och Gud, den Rättvise den Vise, är förtryckarnas fiende och de förtrycktas hjälpare. Således anger Imamen(A) att Gud inte accepterar någon form av ursäkt, argument eller resonemang i detta avseende och även om Gud genom Sin nåd och förlåtelse skulle förbise vissa ursäkter och felaktiga argument gällande andra typer av snesteg, så accepterar Han inga ursäkter i fråga om förtryck så enda sättet att sluta vara Guds fiende och utstå straff är genom att utföra tawba (uppriktig ångerfullhet och ombedjande om Guds förlåtelse) och söka att återgälda andras rättigheter som man berövat dem på.
[23] Vidare uppger Imamen(A) vilket otroligt svårt och på sitt sätt unikt straff som väntar förtryckare så att det tjänar som en uppväckande varning för att uppmärksamma människor på att konsekvenserna av förtryck inte begränsar sig till domedagen och nästa värld. Redan här i denna värld kommer förtryckaren att få smaka på en del av straffet och det raskt och med besked då förtryck och berövande av andras rättigheter är en handling som påskyndar straff.
[24] Därefter pekar Imamen(A) på en viktig fråga vars effekt på människors liv och uppkomsten av styren gör sig ännu tydligare i vår samtid. Uppenbart är att de samhällslagar och regler som klarar att i så stor utsträckning som möjligt värna om alla rättigheter, implementera rättvisa så att det omfattar alla samt ser till allmänhetens belåtenhet i största möjliga mån kommer att leda till Guds och människornas belåtenhet vilket i sin tur leder till det styrets fortsatta existens. Imamen(A) betonar alltså att huvudsaken är att allmänheten av folket på gräsrotsnivå ska vara belåtna och inte den oftast rika skaran som lever i periferin av ett styre samtidigt som den belåtenhet hos folket som avses är endast den belåtenhet som sammanfaller med Guds belåtenhet. Imamen(A) varnar och uppmärksammar för det scenario som så ofta är faller det sker en uppdelning i samhället där ena gruppen utgörs av en rik minoritet som omringar styrelsen och genom hyckleri och till synes månhet styr mot sin egennytta medan den andra gruppen är majoriteten av folket som är de som värnar mest om sitt land och vars faktiska ansträngningar och arbete får samhällshjulet att snurra. Imamen(A) lägger således vikt på att belåtenheten av den folkliga majoriteten överväger maktelitens förnöjdhet då dessas förargelse inte tillför större skillnad så länge folket är nöjda. Samtidigt klarar folket att lösa samhällsfrågor och eventuella problem när det gäller medan en förargad allmänhet bäddar samhället för tumult och uppror och kan således skaka styrelsen från grund. Den heliga Profeten(S) och Imam Alis(A) förfarande och styrsätt baserades på principen att värna om folket i synnerhet de hårt arbetade, samhällets medelskick och de i behov av mest stöd medan de struntade i maktelitens egenyttiga agenda. Således vara deras styren en manifestation av ett gudomligt styre.
[Så majoritetens belåtenhet är vad som behöver eftersträvas; dock bör det observeras att detta ska ske enligt riktlinjer och inom ramar då allt som inbringar omedelbar belåtenhet inte nödvändigtvis är nyttigt i längden utan kan möjligen vara rent av skadlig för välbefintligheten av individ och samhälle i sin helhet! En aspekt av detta tar sig en tydlig yttring i många av dagens samhällen där den egennyttiga makteliten och andra som har egna agendor tagit sig något indirekta och dolda vägar för att erhålla makten över majoriteten. Det hela går ut på att sysselsätta och absorbera folket genom tillhandahållandet av gränslösa flyktiga tids- och energikonsumerande nöjen som antingen helt slår ut eller förvränger allmänopinionen och riktar den mot oväsentligheter till bekostnad av essentiella samhällsangelägenheter och världsfrågor.]
[25] Imamen(A) betonar sina föregående ord genom att ange en rad egenskaper och kännetecken på den egennyttiga krävande elitskaran vars bildande den styrade måste motverka. Dessa är personer som är ute efter egna intressen och är oerhört krävande och glupska på den fronten. Samtidigt är de vid förekomsten av svårigheter först med att dra sig undan och överlägga ansvaret för att ta sig ur bekymren och försvara nationen på folkets axlar och således anser de sig själva vara eliten som endast ska övervaka och ge sin åsikt utan att anstränga sig! Vidare är de missbelåtnast av människors och samhällsmedlemmar lika rättigheter och anser sig själva vara förmera och stå över vanligt folk. Samtidigt insisterar de mest i sina önskemål och kräver snarare än efterfrågar då de anser sig mest berättigade. Dessutom genom att de har den styrande nära till hands kan de enklare återkomma med sina önskemål till skillnad från vanligt folk som inte når den styrande i lika omfattning. Dessutom är de minst tacksamma då deras önskemål bifallits eftersom de anser det mer utav en återgäldning för, i deras uppfattning, egna oumbärliga stöd medan när de får avslag accepterar de knappt några motiv som giltiga. Utöver allt detta är de tack vare sin lyxiga levnadstillvaro ovana med svårigheter, vilket vanligt folk ständigt tampas med och stärks utav, och således är de otåliga inför prövningar! Imamen(A) beskriver oerhört vackert och tydligt hur denna skaras inbillning om den egna höghetsstatusen som förutsätter specialförmåner leder de till detta fördärv.
[26] Därefter kompletterar Imamen(A) med att beskriva folket som utgör allmänheten av samhällsmedlemmarna genom vars följe och implementering, religionens trospelare och lärosatser lever vidare och utan vilka samhället skulle förlora sin sammanbindning och förbli försvarslös inför fiender. Alltså har allmänheten både de motsatta egenskaperna av tidigare beskrivna egennyttiga elitskara samt dessa funktioner därtill och därmed ska ledaren och den styrande luta sig mot dem och basera sitt styre på att främja denna grupp.
[27] Imamen(A) betonar i denna del av sina yttranden att den styrande är förpliktigad att eftersträva att råda bot på och avlägsna synliga brister, defekter och ofullkomligheter som folket och allmänheten lider av. Samtidigt bör den styrande inte låta sådana brister som inte är synliga att blottläggas och således undvika att ge utrymme till de som spionerar på folk bara för att försöka exponera andras brister att lyckas med detta. Den typen av hycklare som tenderar att försöka närma sig den styrande genom att berätta om den ena och andras misstag eller bristfälligheter och på så vis dels ruinerar andras anseende och dels sporrar den styrandes misstänksamhet, som i många fall lär vara oriktig och endast förstör relationerna mellan den styrande och folket, skapar splittring och oroliggör sinnen och sår misstro. Dessa måste den styrande se till att hålla på avstånd och bemöta på sådant medvetet och beslutsamt vis för att på så avväpna dem och krossa deras försök. Profeten(S) har sagt: ”Återge ingen av er till mig om mina följeslagare något [av förtäckt brist eller misstag], för jag tycker om att komma till er och jag är ren i bröstet [bär på tilltro]!” (Bihar al-Anwar volym 16 s 230) och Gud säger i den heliga Koranen:
يَا أَيُّهَا الَّذِينَ آمَنُوا اجْتَنِبُوا كَثِيرًا مِّنَ الظَّنِّ إِنَّ بَعْضَ الظَّنِّ إِثْمٌ وَلَا تَجَسَّسُوا وَلَا يَغْتَب بَّعْضُكُم بَعْضًا أَيُحِبُّ أَحَدُكُمْ أَن يَأْكُلَ لَحْمَ أَخِيهِ مَيْتًا فَكَرِهْتُمُوهُ وَاتَّقُوا اللَّهَ إِنَّ اللَّهَ تَوَّابٌ رَّحِيمٌ
”Troende! Undvik i möjligaste mån att göra lösa antaganden [och förmoda det ena och det andra om varandra]; det kan ligga synd i sådana antaganden. Och spionera inte på varandra och tala inte illa om andra bakom deras rygg. [Eller] skulle någon av er vilja äta sin döde broders kött? Nej, den [tanken] skulle ni finna vämjelig! Och frukta Gud! I Sin barmhärtighet går Gud den ångerfulle till mötes!” (den heliga Koranen 49:12)
[28] Dessutom tillägger Imamen(A) att det oumbärligt förekommer inre brister och svagheter hos varje människa. Dessa individuella personliga brister är inte åskådliga för samtliga andra och genom Guds nåd förblivit skylda och utom synhåll för omvärlden. Skulle allas samtliga brister synliggöras för alla andra skulle det leda till misstro mellan människor och den förtroendefulla tillvaron och de positiva samarbetena ödeläggas. Så dessa brister ska inte heller exponeras utan den styrande bör istället försöka rätta till de synliga bristerna och överlämna de dolda bristerna till Gud att döma över. I de fall då någon exponerar sina brister själv genom att öppet förrätta dessa så ska den styrande se till att fredligt tillrättavisa och råda men skulle det inte ge effekt, så verkar implementerandet av religionens straff som en nödvändig åtgärd för att bevara samhällets liv, hälsa och välbefinnande. Men så länge bristerna är av den dolda varianten så bör varje människa och i detta fall den styrande, täcka dessa så som han önskar att de egna inre bristerna förblir täckta inför andra samtidigt som var och en bär självfallet ett eget ansvar och har plikten att arbeta på och försöka återgärda de egna bristerna. I samma avseende har Profeten(S) sagt: ”Den som skyler sin broder i förkastlig handling han sett av honom, skyler Gud i dunya (denna värld) och akhira (nästa värld) [för honom]!” (Kanz al-’Ummal visdom 6392), samt även: ”Det fanns i Medina vissa folk som hade brister – de höll tyst om andras brister, så Gud lät folk hålla tyst om deras brister; så de dog och inga brister angavs för de hos folket!” (Bihar al-Anwar volym 72 s 213 visdom 4). Det är oerhört viktigt att skilja mellan individuella personliga brister som berör bara den individen utan att påverka eller skada andra och mellan brister som påverkar andra och kan skada andra människor, grupper eller hela samhället. När det gäller brister av den andra varianten så är täckande av dessa uteslutet och att hålla tyst om dessa i synnerhet i avgörande fall är snarare en form av förräderi. Då andra människors rätt eller samhällets välmåga står på spel så är i själva verket utredande av brister och sökande efter hemlig information som kan komma att ödelägga människors liv eller riskera rikets välbefinnande den verkliga plikten.
[29] Därefter manar Imamen(A) i fyra anbefallningar att den styrande måste vara medveten och uppmärksam mot vad som kan orsaka groll och avoghet hos folket och avvärja detta genom sitt goda och välsinnade bemötande, avlägsna aggression genom att eliminera orsakerna och faktorerna som kan leda till det så som orättvisa eller högmodigt uppförande, vända blinda ögat till gällande vad som är oklart och utav detalj för att inte tappa helheten och för att inte heller orsaka missämja samt undvika att lyssna på de som springer mellan folk med skvaller och förtal och med detta sår frön av agg människor emellan. Profeten(S) har om detta sagt: ”Ska jag berätta för er om de västa bland er? … De som strövar med skvaller, separerandes mellan vänner, beskyllandes oskyldiga för felaktigheter.” (Kafi volym 2 s 369 visdom 1)
[30] Imamen(A) går vidare direkt in på egenskaperna av den styrandes rådgivare utan någon inledande uppmaning till att ta sig rådgivare, då den styrandes behov till att rådgöra i diverse olika politiska, ekonomiska, militära och samhällsrelaterade frågor är en självklarhet och att ha pålitliga och sakkunniga rådgivare en nödvändighet. Samtidigt klargör detta att den styrande inte ska vara egensinnig och självrådig samt förlita sig endast på sina egna åsikter och agera enväldigt utefter dem.
Imamen(A) nämner tre egenskaper och varnar alltså från rådgörandet med tre typer och därigenom manar egentligen till att hålla fast vid tre principer: generositet, mod och qana’a (förnöjelse med vad man har) vid sidan av tawakkul (förlitande till Gud). Sedan motiverar Imamen(A) att den snåle avråder från generositet och hindrar utökat välstånd för folket medan den fege modfäller och agerar som stöttesten i motstånd mot fiender medan den lystne glupske – den som har hirs (lystenhet och glupskhet) som delvis skiljer sig från tama’ (girighet) – omskakar ens qana’a som leder till förtryck mot folk och utgör ett hinder för givmildhet och från att skänka. Den styrandes rådgivare måste alltså väljas ut från bland dygdigt sakkunnigt folk vilka hjälper den styrande i hans beslut samt stärker och backar upp samtidigt som de varnar för vad som kan utgöra en fara eller skada för folkets välbefinnande.
[31] Därefter anger Imamen(A) att samtliga tre egenskaper härrör från samma rot då de snåla företar snålhet för att de har soo’ adh-dhan (misstro) gentemot Guds generositet och skänkande och tror att om de skänker idag, kommer de att vara fattiga imorgon. De fega å sin sida har soo’ add-dhan (missto) mot Guds löfte om säker seger till de som står på haqqs (rätt och sanning) sida och tror att om de inte retirerar kommer de att bli ensamma och förgås. De lystna glupska å andra sidan företar hirs (lystenhet och glupskhet) för deras soo’ adh-dhan (misstro) gentemot Guds Allmakt och kraft och saknar tawakkul (tilltro till Gud). Flera verser i den heliga Koranen återger och refererar till samma innebörder:
الشَّيْطَانُ يَعِدُكُمُ الْفَقْرَ وَيَأْمُرُكُم بِالْفَحْشَاء وَاللّهُ يَعِدُكُم مَّغْفِرَةً مِّنْهُ وَفَضْلاً وَاللّهُ وَاسِعٌ عَلِيمٌ
”Djävulen hotar er med fattigdom och uppmanar er att begå skamlösa handlingar, men Gud lovar er Sin förlåtelse och Sin nåd. Gud når överallt och Han vet allt.” (den heliga Koranen 2:268)
وَلاَ تَهِنُوا وَلاَ تَحْزَنُوا وَأَنتُمُ الأَعْلَوْنَ إِن كُنتُم مُّؤْمِنِينَ
”Tappa inte modet och glöm er sorg! Står ni fasta i tron kommer ni att vinna överhanden.” (den heliga Koranen 3:139)
فَاتَّقُوا اللَّهَ مَا اسْتَطَعْتُمْ وَاسْمَعُوا وَأَطِيعُوا وَأَنفِقُوا خَيْرًا لِّأَنفُسِكُمْ وَمَن يُوقَ شُحَّ نَفْسِهِ فَأُوْلَئِكَ هُمُ الْمُفْلِحُونَ
”Frukta därför Gud efter måttet av er förmåga; lyssna till och lyd [Hans ord]. Och ge åt andra för er själs bästa; det skall gå dem väl i händer som värjer sig för girighetens [frestelser].” (den heliga Koranen 64:16)
Imamens(A) ord i denna del liknar i själva verket Profetens(S) hadith till honom: ”O Ali, rådgör inte med en feg för denne [svärtar läget och] får utgången [ur svårigheter] att krympa för dig och rådgör inte med en snål för denne avhåller dig från ditt mål och rådgör inte med en lysten för denne förskönar för dig den ondare [av två alternativ] och du ska veta o Ali, att feghet och snålhet och hirs (lystenhet och glupskhet) är en egenhet vilka förenas av soo’ adh-dhan (misstro) [mot Gud].” (’Ilal ash-Sharaye’ volym 2 s 559 visdom 1)
[32] Efter sina yttranden om rådgivarnas egenskaper, övergår Imamen(A) till att behandla egenskaperna av ministrarna eller ämbetsmännen – det vill säga de som kommer att inneha viktiga poster och med det åläggas ett tungt ansvar då de är verkställarna av styret samt den styrandes medarbetare och förlängda armar så att säga. Imamen(A) pekar som första sak att ta i beaktande på deras meriter och hederliga förflutna och således understyrker vikten av att val av personer för viktiga ämbeten och undersökandet av deras föregånga verksamhet är en nödvändighet. Imamen(A) betonar vidare att personer som tidigare besuttit viktiga poster i tyranner och förtryckares styren och varit aktivt verksamma i deras medhjälp, inte ska fortsätta ha viktiga poster i rättvisans styre. Detta då de dels via år av samarbete med förtryckare, själva också varit medel för förtryck och delaktiga i orättvisa samt dels att de införlivats och vants in med det beteendet och går inte helt att lita på med viktiga poster framöver; även om möjlighet för tawba (uppriktig ångerfullhet och ombedjande om Guds förlåtelse) finns för alla! Dessutom blir tidigare förtryckares medhjälpare inga bra medhjälpare för nutida rättvisa styren och folket som är medvetna om dessas förflutna drar sig för att lyssna och samarbeta med de igen utöver att det kan få de att tappa tillit till nuvarande styrets ledare. I återberättelser följer att det på domedagen ropas: låt den som vässat en penna åt en förtryckare komma fram för att ta emot konsekvensen; vilket ger ett hum om hur viktigt frågan är!
[33] Vidare tillägger Imamen(A) att det bland folket finns människor med gott anseende och ren förflutet och som klarar ansvaret minst lika bra och har därför företräde att inta viktiga styrposter och ämbeten! Av Imamens(A) yttrande utläses att de som väljs för viktiga tjänster och framstående styrelseposter bör ha ett fläckfritt förflutet – med gott anseende, rykte och allt vad det innebär – som är uppenbar för alla däribland folket!
[34] Dessutom anger Imamen(A) ytterligare fyra fördelar med personer som inte har ett skamligt uselt förflutet i bagaget: 1. De är mindre påkostade då de i tidigare förtryckarstyre inte haft illegitima förmåner så att de ska se emot och kräva sådant. 2. Deras hjälp och stöd är större och mer omfattande då deras godhet gör deras avsikter rena och deras arbete uppriktigt. 3. Deras hängivenhet är större i synnerhet för att samstämmigheten mellan deras och den rättvisa styrandes avsikter och egenskaper bäddar för ömsesidig tillgivenhet. 4. De har inte haft förbindelser och nära intressekontakter med utomstående genom och baserat på tidigare förtryckande styrets förtryck så de kan således rikta sin uppmärksamhet och fokus och ställa in sig på den rättvisa styrande ledares medhjälp nu.
[35] Imamen(A) fortsätter därefter med rangordnande av dessa medarbetare och ministrar genom att nämna utmärkande egenskaper att värdesätta; varav det första är att de ska ha modet och djärvheten att kunna säga sanningen oavsett läge utan hänsyn till att den styrande kan förbittras av att höra det och inte frukta den styrandes reaktion eller eventuella ilska. I sin beskrivande av ”bitter sanningen” refererar Imamen(A) till det faktum att höra sanningen ibland kan te sig bittert men det fungerar som den botande men tillfälligt beska medicinen som ser till tillfrisknande och återvändande till verkligheten. För det andra anger Imamen(A) dessa personers avståndstagande från att hjälpa i fel och misstag vara en merit att värdesätta då det utgör ett tillvägagångssätt att få den som tagit fel väg att vakna till, omvärdera och vänta tillbaka till rätt spår. Även detta förutsätter att dessa personer är modiga nog att säga ifrån utöver att de har en självständig personlighet och intellekt som gör att de dels urskiljer haqq (rätt och sanning) från batil (orätt och osanning) och dels väljer att hjälpa i det goda och vägrar hjälpa i det onda och således vägrar blunda för fel och blint följa och sätta den styrandes belåtenhet vid Guds belåtenhet – Gud förbjude – och Hans tjänares välbefinnande.
[36] Därtill anger Imamen(A) att i helhet vara nära och sammanfogad med de av wara’, det vill säga de som innehar en stor grad av tawqa (gudfruktighet och fromhet), och de av sannfärdighet. Vidare slutför Imamen(A) denna serie av råd med att mana Malik Ashtar(RA), utöver att välja den typen av människor till sin medhjälp, att också lära och på ett sätt träna upp alla dessa som omger honom genom att inte ha en välsinnad inställning till beröm överhuvudtaget; vare sig det rör sig om mycket beröm och hyllning av honom för det goda han gjort eller lovprisande för att han avstått från ont, då beröm sakta men säkert påverkar den hjärtat och leder till en känsla av självbelåtenhet och så småningom självgodhet och högfärd vilket blir källan för korruption. I en hadith har Profeten(S) sagt: ”Beröm [hylla] inte mig grundlöst så som kristna gjorde med profeten Isa(A) [Jesus, då de kallade honom Guds son]; jag är endast en av Guds tjänare; så säg ’Guds tjänare och Hans Sändebud’” (Mawta’ volym 1 s 12 m.fl.). I en annan hadith av Imam Ali(A) lyder: ”[Akta dig och] avstå från att berömma [prisa] någon med vad som inte finns i honom, för sannerligen bekräftar hans handling hans egenskaper och avslöjar din lögn” (Ghorar al-Hikam s 466 visdom 10735). Självfallet gäller Imamens(A) anvisning alla som innehar någon form av maktposition att vänja sina medarbetare till att säga vad som är haqq (rätt och sanning) som det är utan att sky förtryck eller söka vinning samt lära upp sig själv att vara mottaglig för sanning även om den skulle vara bitter!
[37] I denna del betonar Imamen(A) ännu ett antal viktiga tillvägagångssätt och anger att handlingarna av de som gör det goda och rätta respektive de som begår orätt inte ska bemötas och avlönas på samma sätt då detta medför den första gruppens svalnande motivation och den andra gruppens uppmuntran. Belöning och straff är en grundläggande princip i all form av ledarskap och organisation oavsett i vilket sammanhang det än gäller och fungerar som en aktiv och uppbackande motivation av övriga drivkrafter, så som inre moraliska och samvetsmässiga samt religiösa och sociala motiv vilka förekommer i olika grad hos olika människor. Medan belöning uppmuntrar till att göra det rätta och utföra gott, ger straff samma effekt fast från motsatt riktning genom att uppmuntra till att avstå orätt och hålla sig borta från ont. Dessutom fungerar belönandet av de goda handlingarna som en indirekt straff för den som utför dåliga handlingar då denne känner att den lider förlust och missar belöningar så som Imamen(A) sagt: ”Bestraffa den orättfärdige med den rättfärdiges belöning” (Nahjul Balagha visdomsord 177) . Imamen(A) påpekar en hårfin poäng genom att ange att var och en av dessa ska ”hållas vid” sitt val så att säga, och betonar således att utföraren av goda handlingar respektive utföraren av orätt har gjort ett val av handling och med det också valt dess konsekvens och ska helt enkelt levereras sitt eget val!
[38] Vidare framlägger Imamen(A) medlen för frammanandet och stärkandet av tilltro och tillgivenhet mellan den styrande ledaren och folket och manar till den styrandes hänsynstagande till och ömhet gentemot folket, reducerandet av avgifter och kostnader samt att inte ålägga dem vad som inte infaller inom deras ansvarsramar eller vad de inte klarar av. Den styrandes vänlighet och välsinnade handlingar gentemot folket, leder till folket till lojalitet gentemot den styrande och frammanar deras uppbackning av denne vid behov och i kritiska lägen.
[39] Imamen(A) betonar alltså till det förfarandet och manar till utövandet av handlingar av tillgivenhet mot folket så pass att den styrande känner tilltro till folkets uppbackning och lojalitet, vilket Imamen(A) menar avlägsnar långdragna bekymranden som en styrande som är osäker på folkets lojalitet ständigt plågas av då han jämt fruktar uppror, revolt och komplotter. Den styrande som känner sig lugn i avseende av folkets trofasthet kan däremot i lugn och ro ägna sig åt alla andra viktiga frågor som rör samhället, dess uppbyggnad, ordning och utveckling samt yttre fiender. Sedan slutleder Imamen(A) med att dels betona att precis som godhet och vänlighet leder till ökad tilltro och tillit så utgör ovänlighet och hårdhet faktorer till minskad tilltro och misstro; så förväntan av den som bemötts med vänlighet är tilltro och vice versa gäller. Detta kan även innebära att den styrande också bör vara aktsam gentemot de som utav någon anledning blivit straffade eller tillrättavisade och arbeta förebyggande genom att vara rättvis för att undvika hämnd samt kunna avvärja eventuella hämndförsök.
[40] Därefter övergår Imamen(A) till ännu en viktig punkt och förvarnar Malik Ashtar(RA) från avbrytandet av goda beteenden och tillvägagångssätt samt traditioner som är nyttiga och till goda ändamål och som tidigare folk handlat utefter och lämnat i arv för nuvarande folk som också vants in med det. Däremot om det skulle röra sig om onda och fördärvade förfaranden så ska dessa självklart bekämpas precis så som Profeten(S) bekämpade en del invanda företeelser sedan jaheliyya (ignoransens tid – förislamiska perioden) som hämndlystenhet och levandebegravandet av nyfödda döttrar som ansågs föra med sig olycka och skam. Å andra sidan uppmuntrade Profeten(S) goda förfaranden som förekom under samma period så som generositet och gästvänlighet vilket de flesta araber var kända för. Imamens(A) vidare uttryck påvisar hans understrykande av sin uppmaning då han befaller att inte endast avstå från att avbryta dessa goda förfaranden, utan inte heller indirekt förorsaka att dessa skulle brytas genom införandet av vad som förstör dessa vanor, utan snarare se till att värna om deras fortlöpande så att folk gagnas av deras nyttor. Profeten(S) har i fråga om goda och onda förfaranden sagt: ”Den som bringar [inrättar] ett gott förfarande, [som även] andra efter honom handlar utefter, är till för honom dess belöning och likt deras [efterföljarnas] belöning utan att det skulle minska något av deras belöning; och den som bringar [inrättar] ett ont förfarande, [som även] andra efter honom handlar utefter, är till för honom dess straff och likt deras [efterföljarnas] straff utan att det skulle minska något av deras straff.” (Kanz al-’Ummal, visdom 910; samt även liknande hadither utav Imamerna(A) i bl.a. Bihar al-Anwar volym 68 s 257-258)
[Begreppet ”sunnah” används för två innebörder: den ena är en mer generell betydelse som refererar till föregångare och tidigare folks efterlämnade tillvägagångssätt och förfaranden samt traditioner – vilka kan vara av två slag: goda eller onda – medan den andra mer specifika innebörden refererar till Profetens(S) förfarande och tillvägagångssätt i ord och handling – vilka tillhör religionen och ska följas. Det förekommer även skillnad mellan ”sunnah” i dess generella innebörd och ”bid’a” vilka inte får misstas för varandra då sunnah kan vara upprättandet av ett innovativt socialt och samhällsrelaterat förfarande som sammanstämmer och främjar religiösa läror – som att till exempel utse en vecka under året till för att se till föräldralösa barn extra – medan bid’a är ett innovativt och nymodigt förfarande som inte tillhör religionens lagar men som lögnaktigt hänvisas till att tillhöra och utgöra en del av religionen – som vissa böner som uppfunnits efter Profeten(S) eller handlingar som Profeten(S) inte utförde men som tillagts som en obligatorisk handling i bönen.]
[41] Imamen(A) slutleder med rådet att ständigt sammanträda och samtala med kunskapsrika, lärda, erfarna och visdomsfulla människor, vilket är en uppmaning till att ständigt öka sina kunskaper och sin medvetenhet inom olika områden i synnerhet gudomliga lagar och styrelsefrågor samt andra ämnen som är viktiga för folkets och landets utveckling och framåtskridande samt upprätthållandet av goda förfaranden och vanor som varit och kan fortsätta vara till nytta för folket. Det förekommer många hadither i detta avseende däribland från Imam Sadiq(A) som sade: ”En samling i vilken jag samlas med en jag litar på [i vilken kunskapsutbyte och inlärning sker], är tillförlitligare hos mig än ett års [goda] arbete.” (Kafi volym 1 s 39 visdom 5)
I en återberättelse om Luqmans(A) råd till sin son följer: ”Mitt barn; välj samlingar med noggrannhet. Närhelst du ser en grupp som är upptagna med Guds hågkomst, var du också med dem. Om du är kunnig, får du där nytta av din kunskap och om du är okunnig lär de dig, och må hända att Gud nedsänder Sin barmhärtighet över dem och omfattar dig tillsammans med dem. Och närhelst du ser en grupp som inte hågkommer Gud så sitt inte med dem, för om du är kunnig är din kunskap inte till nytta för dig där och om du är okunnig utökar de inte din kunskap, och må hända att Gud nedsänder ett straff över dem och ackompanjerar dig med dem.” (Kafi volym 1 s 39 visdom 1)
Imam Sajjad(A) anger i sin berömda duaa uppkallad efter Abu Hamza Thumali, då han räknar upp faktorerna som leder till fråntagandet av tawfiq (Guds nåd för att lyckas genomföra en god handling): ”… eller kanske DU saknade mig från de lärdas samlingar, så DU undanhöll mig Ditt stöd?!” Imam Ali(A) nämner som barkah (riklighet i välsignelse) av sammankomst och samspråkande med lärda, visa och kunskapsrika människor följande: ”Den som ökar sina sammankomster med kunskap, glömmer inte vad han lärt och tillgodogör sig vad han inte lärt.” (Ghorar al-Hikam s 49 visdom 273)
[42] I denna del av brevfördraget behandlar Imamen(A) en av de viktigaste sociala och samhällspolitiska frågorna och indelar ett samhälles medlemmar till sju skikt och grupper vilka är specialiserade och verksamma inom olika områden. Imamen(A) menar att dessa grupper tillsammans utgör samhället och genom utbyte av tjänster och en gemensam strävan får de samhällshjulet att spinna och således är dem de huvudsakliga pelarna som håller samhället på fötter och driver dess utveckling framåt. Imamen(A) anger de sju samhällsgrupperna enligt följande:
1. Guds soldater – refererar till de som bevakar det Islamiska rikets gränser och är de första att strida mot eventuella fientliga angrepp.
2. De speciella samt allmänna skrivbiträdena [assisterande sekreterarna] – refererar till de närmaste till guvernören och den styrande instansen, vilka anförtros och har hand i viktiga statsärenden och förhandlingar respektive de allmänna tjänstemännen däribland ekonomer och andra som har hand om budget, in- och utgifter och diverse olika statliga frågor.
3. Rättvisans domare – refererar till rättsväsendet med domarna på toppen.
4. Justa och hyggliga ämbetsmän och tjänstemän – refererar till personer som innehar styrelseposter och vilka utsetts för olika regioner och städers styre samt organiserande och omhändertagande av folkets behov och angelägenheter. Att dessa beskrivs med följande två egenskaper innebär att dessa ledande tjänstemän ska väljas utav folk som är både rättvisa och ser till att rättigheter når de berättigade och dels att de är kärleksfulla och omsorgsfulla gentemot folket.
5. Folk av jizya och kharaj – refererar till två typer skattebetalande samhällsmedlemmar. De som betalar jizya är ahl al-Kitab (Bokens folk; judar, kristna m.fl.) som ingått avtal med muslimerna varvid de benämns för ahl ath-thimma. Avtalet innebär bland anant att de lever i den Islamiska staten under Islams fana men utövar sin egen religion samt att det muslimska landet förpliktigar sig att beskydda deras liv, egendomar och förmögenheter och därutav ålägger dem med en årlig skattesumma. De som betalar kharaj är de som arbetar på statligt ägda åkermarker som de tillhandahållits av staten för att bruka och följaktligen ålagts att betala en årlig summa som en slags hyresavgift för dessa marker.
6. Köpmän och affärsmän samt hantverkare och producenter
7. Det nedre skiktet av behövande och arma – refererar till äldre och svaga människor som inte är i stånd att arbeta och som är i behov av stöd och hjälp.
Begreppetsmotsvarigheten till ”skikt”som Imamen(A) använder har flera innebörder på arabiska däribland: grupp, samling, tillstånd, ställning, generation, jordens skikt, en byggnads våningar eller som i detta fall, samhällsgrupper. Idag har begreppet ”samhällsskikt” kommit att framförallt referera till samhällsgrupper med socioekonomiska skillnader där ena gruppen är över- eller underordnat en annan och således har ordet fått en negativ klang. Dock är detta inte fallet i den grundläggande innebörden av ordet i det arabiska språket och inte heller vad gäller Imamens(A) yttrande utan snarare är det frågan om ett horisotellt upplägg där samhällsgrupper står sida vid sida. Anmärkningsvärt är att denna uppdelningsmodell fungerar lika bra på dagens moderna samhällen med alla nutida variationer av yrken och professioner vilka går att placera under dessa sju grupper och således täcker Imamens(A) uppdelning hela samhället.
[43] Därefter fortsätter Imamen(A) att uppge egenskaperna, ansvaret och förpliktelserna samt rättigheterna var och ett av de tidigare benämnda samhällsskikten och grupperna har. Imamen(A) inleder med militären och landets ordningsstyrkor och benämner fem funktioner en troende och stark armé fyller för den muslimska nationen: 1. De fungerar som en stark fästning som beskyddar folket från fienders attacker och anger att deras svaghet och bristfällighet skulle göra det muslimska samhället sårbar inför fienders girighet. 2. Genom sin styrka och genom att stå till tjänst utgör dem den styrandes respektingivande styrka och genomslagskraft med vilka landets angelägenheter sköts. 3. För att folkets andliga och sociala angelägenheter ska upprätthållas och utvecklas samt för att lagar, domar och rättigheter ska tillämpas och rättvisa implementeras krävs uppbackning av en mäktig styrka. 4. Utöver yttre fiender håller de även inre fiender i schack och tryggar samhället. 5. Som en konkludering av föregående funktioner samt även i form av hjälp vid exempelvis oväntade naturkatastrofer agerar dessa styrkor som en hjälpande hand för folket.
[44] Sedan framlägger Imamen(A) denna grupps förbindelse till andra grupper och anger att för att denna grupp ska kunna tjänstgöra i beskyddandet av nationen och vara redo för uppoffring måste deras utgifter täckas och det står skattebetalarna för. Inom Islam avser den specifika kharaj skatteintäkten samt viss del av zakat – en annan form av skattetaxering – att täcka bland annat militärens utgifter för att dessa ska kunna fokusera på att försvara riket utan att oroa sig för sina egna och sina familjers levnadskostnader. Imamen(A) påpekar tre olika behov som militären och ordningsstyrkorna har: 1. Utrustning och rekvisita som behövs på krigsfältet 2. Livsförnödenheter 3. Övriga behov och levnadsutgifter.
[45] Därefter påvisar Imamen(A) förbindelsen mellan de två först grupperna och de tre nästkommande och uppger en samhällseffekt för var och en. Anledningen till att Imamen(A) slår ihop och ställer dessa tre som en gemensam grupp inför de två första kan vara att dessa tre grupper arbetar väldigt nära inpå varandra och utgör en slags helhet: 1. Domarna och rättsväsendet – vilka förrättar och intygar kontrakter och avtal och vars övervakning och organiserande ser till att förpliktelser åtföljs av samtliga parter samtidigt som befintligheten av domstolar minskar överträdelser då böter och straff riskeras utöver att de löser uppkomna tvister. 2. Tjänste- och ämbetsmännen – med alla från guvernörer för olika regioner till tjänstemän på lägre nivå vilka implementerar beslut och lagar till andra som övervakar skatteintäkterna samt insamlar skatt. 3. Skrivbiträderna [assisterande sekreterarna och bokförarna] – vilka ser till att bokföra och dokumentera allt från statliga till privata, offentliga samt konfidentiella spörsmål, ärenden och uppgifter och således är föremål för förtroende. Dessa tre grupper går hand i hand och ser alltså till att hela samhällssystemet fungerar i sin helhet, däribland att skatten insamlas från de som är ålagda den och tas om hand samt utdelas så att den kan täcka samhällets olika utgifter däribland militären.
[46] Vidare anger Imamen(A) sammankopplingen av föregående grupper med nästa grupplänk bestående av köpmän och tillverkare. I detta avseende refererar Imamen(A) dels till uppsamlingen av olika varor från diverse platser vilka därefter ställs till folkets förfogande på marknader och säljs till allmänheten – vilket är handlarnas bidrag – och dels till de som förser folket med produkter tillverkade med egna händer – vilket refererar till yrkesutövare och på den tiden, främst hantverkare. Det må vara så att de som bedriver handel inte producerar, likt exempelvis farmare och hantverkare gör, men deras roll är inte mindre viktigt för det utan de agerar som en länk som samlar in och återdistribuerar vad producenterna tillverkat vilket Imamen(A) betonar som essentiellt. På så vis ser de dels till att olika slags varor når platser där dessa ursprungligen inte produceras och dels agerar de mellanhand mellan producent och konsument då varken tillverkaren har möjlighet att själv tillhandahålla sina varor till konsumenten eller konsumenten har möjlighet att själv tillgodose sitt behov genom att ta sig direkt till tillverkaren. Dessutom kan köpmän med sina investeringar se till att hantera, förvara och förflytta större mängder produkter under längre tid samt till avlägsnare destinationer än vad tillverkare eller konsument klarar.
[47] Därefter påminner Imamen(A) om den sista gruppen och den mest utsatta i samhället vilken består av individer som på grund av ålderdom, sjukdom, någon form av handikapp eller åkomma inte är kapabla eller inte längre kan arbeta och således är i behov av andras stöd. Det är varken logiskt eller moraliskt acceptabelt att ignorera eller strunta i denna grupps behov då det är inhumant och kan även ha negativa konsekvenser för samhället. Exempelvis kan en del av de behövande vända sig till kriminalitet för att tillförse sina behov.
Dessutom skulle deras utsatta situation få andra arbetande människor att tappa sin framtidstro och uppleva oro över att de själva någon gång kan komma att hamna i samma sits. Imamen(A) refererar egentligen i sin beskrivning av denna grupp till två slags behövande: de som arbetar men vars inkomst inte täcker deras behov samt de som är helt inkapabla att försörja sig. I Islams lära har vänlighet samt stöd och hjälp till denna samhällsgrupp betonats väldigt mycket och en stor del av khums (1/5 överskottsskatten) och zakat (specifik förmögenhetsskatt) tillägnats denna grupps behov.
[48] Efter att ha angett de olika samhällsgruppernas koppling till varandra, betonar Imamen(A) en viktig punkt då han anger dels att var och en av dessa grupper har skänkts en viss kapacitet och förmåga av Gud och dels att Gud har inrättat för dem rättigheten att erhålla hjälpa till framsteg utav den styrande. Detta då varje grupp behöver i strävan mot sina mål dels ta vara på och med arbete, ansträngning och planering nyttja de välsignelser och möjligheter som Gud skapat och tillhandahållit människorna genom Sin skapelse och dels genom det Islamiska styret, som har både ekonomisk och rättslig kraft, har de rätten att stöttas i sin strävan.
[49] Imamen(A) slutför denna del av sina yttranden med att ange att för att den styrande ska lyckas uträtta sitt ansvar och den skyldighet han ålagts av Gud inför dessa samhällsgrupper så finns det tre villkor: 1. Uppriktig och ihärdig strävan och ansträngning på denna väg 2. Söka Guds hjälp för att lyckas på denna väg 3. Vara beredd på att tackla svårigheter och ha tålamod. Alltså så länge den styrande verkligen har tilltro till Gud och uppriktigt eftersträvar att utföra sin plikt och inte fruktar och låter sig nedslås av mödosamheterna på vägen, har han lyckats!
[50] I denna del av brevfördraget talar Imamen(A) främst om befälhavarnas kriterier i större detalj. Först anger Imamen tre egenskaper som krävs för den som väljs som befälhavare. Han ska vara sådan att han fokuserar och endast har framskridandet av sanningen genom Guds religion, Hans Profet(S) och Imamens(A) ledarskap inför ögonen. Vidare ska han ha en uppriktig eftersträvan på denna väg samt sköta och leda styrkorna med vishet, visshet och tålamod. Därefter anger Imamen(A) två andra egenskaper, som kan ses som förgreningar av den sista egenskapen, och betonar vikten av att befälhavaren ska vara lugn och sansad i synnerhet i kritiska ögonblick samtidigt som han har överseende med små enkla missar och misstag som vemsomhelst kan råka begå – alltså är det inte frågan om att blunda för avgörande och medvetna felsteg. Därtill tillägger Imamen(A) ytterligare fyra egenskaper som hör till verkligt tappra och karaktärsfasta personligheter. Dessa egenskaper är vänlighet och hjälpsamhet gentemot svagare individer, och tvärtom, hårdhet och bestämdhet mot starkare individer. Personer med sådana egenskaper är benägnare att vägra underkasta sig förtryck samtidigt som de tampas med svårigheter med medvetenhet, visdom och beslutsamhet samt visar ingen svaghet inför någon eller något uppgift och vägrar låta sig nedslås.
[51] Därefter fortsätter Imamen(A) med ytterligare åtta kriterier och manar Malik Ashtar(RA) till nära och förtroliga förbindelser och relationer med människor av detta slag vars egenskaper vittnar om deras förfinade personlighet. Detta för att också kunna välja den bästa och mest lämpade som befälhavare bland dessa utifrån att människor med sådana egenskaper är tillförlitligare och slagkraftigare och således är det mer troligt att de klarar ansvaret och uppgiften bättre och leder till seger – både på slagfältet och på inre moralisk och andlig plan.
[52] Efter att ha tillkännagivit de framstående egenskaper som befälhavarna bör ha och väljas utifrån, ger Imamen(A) fyra anvisningar om förfarandet gentemot dem bör vara: 1. Genom att likna tillsynen av den styrande, som också är överbefälet, gentemot sina befälhavare och soldater vid föräldrars tillsyn av sina barn, betonar Imamen(A) graden och djupet av hur denna tillsyn bör kärleksfullt se till deras behov och problem och således stärka banden med dem och vinna deras förtroende och lojalitet. 2. Hur mycket och i hur stor grad än den styrande hjälper och tillförser dessa så ska han ändå se det som lite och försöka göra ännu mer för dem. 3. Hur små hjälp och stöd än den styrande förser dem med så ska han ändå inte betrakta det som obetydligt och avstå från det för dess till synes ringa betydelse. Imamen(A) tillägger att den styrandes tillsyn och stöttande i både generella helhetsfrågor och enskilda angelägenheter riktar tillgivenheten och tilltron av hans befälhavare och armén mot honom. 4. Aldrig ska han bortse eller ignorera mindre spörsmål, frågor och behov på bekostnad av eller med ursäkten att han ser till och tar hand om de större frågorna. Detta för att var och en av dessa frågor och angelägenheter har sin egen plats och vikt och dessutom kanhända att en detalj vållar lika mycket skada som ett stort problem.
Det högst intressanta i Imamens(A) yttranden och anvisningar i samband med befälhavare och arméns angelägenheter är att det inte berör militär utbildning, utrustning och diverse vapen och liknande frågor utan snarare berör det andliga, moraliska, psykologiska, sociala och själsliga förhållanden, aspekter och egenskaper. Om man reflekterar så ser man också att dessa överväger och spelar större roll i framgång och seger än de materiella frågorna trots att de sistnämnda är viktiga i sitt eget sammanhang. Idag är det inte heller vanligt att dessa frågor som Imamen(A) understryker och de fromma egenskaper som han betonar, tas i beaktande lika mycket och det i sig är en utav anledningarna till att korruption, förräderi och fördärv är vida utspritt.
[53] Imamen(A) fortsätter med att ange vad som utmärker de framstående bland befälhavarna som Malik Ashtar(A) tillråtts välja genom de tidigare anvisningarna om deras personliga egenskaper och deras bemötande och hantering av deras underordnade soldater och hären som är under deras befäl. I dagens värld är relationerna mellan överordnade och underordnade, i synnerhet inom militären, väldigt strikta och torra och bygger på rädsla, hotfullhet och risk för straff men Imamen(A), för drygt fjorton sekel sedan, manar till relationer som bygger på välvilja, omsorg och hängivenhet. Imamen(A) går till och med bortom detta; inte nog med att befälhavarna manas till att tillförse soldaterna genom resurserna de har till sitt förfogande, de manas även att förse soldaterna så de har av inkomst så det räcker för deras familjers ombesörjande. På så vis slipper soldaterna vara oroliga för deras efterlämnade familjers försörjning när de själva befinner sig vid fronten. Det säger sig självt att den soldat som har ena blicken på sin tjänst eller på krigsfältet och andra på den kvarblivna familjen och således har tankarna splittrade eller ockuperade på annat håll, brister i sin viljestyrka, mod och ihärdighet på slagfältet. Dessutom leder befälhavarnas välvilja och godhet mot sina styrkor till större tillförsäkran och ömsesidig tillgivenhet gentemot den styrande.
Ännu en intressant aspekt att reflektera över är att Imamen(A) utövar zuhd (renlevnad och återhållsamhet) i stor grad själv och råder sina guvernörer och högre befäl att efterlikna honom till viss grad men samtidig betonar Imamen(A) att underordnade som soldaterna och arméstyrkorna i detta fall samt folket i allmänhet ska tillförses, ges möjlighet och hjälpas eftersträva större trevnad och tillgång i levnadsförhållanden och tillvaron – självfallet inom sina ramar men ändock mot större bekvämlighet.
Imamens(A) uppmaning till zuhd för de med ledande positioner och strävan för bättre tillvaro för vanligt folk, kan ha att göra med att detta får vanligt folk att sträva mer och ha större tilltro till att deras strävan leder någonvart vilket får hela samhället att gynnas. Däremot vad gällar ledare så ska graden av uthållighet, ihärdighet, tålamod och själsstyrka samt insikt, förståelse och medvetenhet hos den överordnade vara större än hos den underordnade och helt enkelt i propotion till sin position och sitt ansvar. Dessutom förutsätter en högre andlig ställning och socialt framstående samhällsposition, vilka gör personen behörig och berättigad högre rang och ledarskapsposition, en själslig förfining likväl som större sakkunnighet; så ju mer framstående post, desto större medföljande ansvar och för det krävs större självbehärskning. Så de som besitter högre rang och är närmare till makt, rikedomar och förmåner måste dels ha större självbehärskning genom zuhd för att inte korrumperas och dels inte utnyttja sin ställning för egen trevnad utan ha sådan själslig ödmjukhet att de har strängare ramar för sig själva. Utöver detta har Imamen(A) genom ord och handling ständigt betonat att de lärda och ledarna av folket har ett särskilt ansvar och plikt inför Gud och att den fattiges fattigdom lindras av att veta att också ledaren lever i liknande levnadsförhållanden. Hursomhelst så leder allt detta till att folk, oavsett post och position, kommer närmare varandra och hjärtan fylls med tilltro och tillgivenhet. Detta visar alltså att Imamen(A) med sin uppdelning tar de olika gruppernas förutsättningar och möjligheter i beaktande för att alla ska med hjälp av varandra gå framåt som ett enat folk bestående av grupper med lika värde och inte skilda samhällsklasser som drar åt varsitt håll och sätter det egna intresset över alla andra!!!
[54] Sedan övergår Imamen(A) till att betona en viktig punkt som är grundläggande för styren och ledningars överlevnad och bevarande vilket utgörs av det faktum att rättvisans utspridning och genomsyrande, ser till att stärka relationen mellan folket och den styrande, vilket leder till att människorna själva vill och försöker bevara styret. Imamen(A) tillägger att folkets välvillighet och tillgivenhet visar sig då de har tilltro till den styrande och inte har fått orsak att hysa agg eller fientlighet mot styret utan tvärtom fått all anledning till att ha förtroende och lojalitet. När människornas hjärtan är obefläckade gentemot den styrande leder det till att folket utav egen vilja samlas kring och omger den styrande; till skillnad från folk som utav rädsla och hot lever under och kanske till och med falskt prisar ett styre men så fort tillfälle uppstår revolterar. Denna punkt är värt att åter betona; Imamen(A) lägger inte tonvikten på det yttre maktförhållandet och förlitar inte på de militära styrkornas övertag för bevarandet av styret utan lägger tonvikten på människors hjärtan och styrets förtjänande av deras uppriktiga tillgivenhet samt manar till implementerade av hans förmaningar och tillvägagångssätt för att framkalla detta hos folket.
[55] Därefter betonar Imamen(A) vikten av att utvidga möjligheterna i livet för dem . Sedan tar Imamen(A) upp frågan om uppmärksammande, understyrkande, hyllande och belönande av goda dåd i sociala sammanhang inte minst vad gäller soldater då detta fungerar som en mental uppmuntran. Positiv feedback är effektiv för utvecklingen och framåtskridandet av samhället då det påverkar både den hjältemodige som utfört stordådet att sträva ännu mer medan den som slöat eller hamnat efter uppmanas att försöka komma igen. Därtill tillägger Imamen(A) tre viktiga punkter som måste uppmärksammas i detta avseende och som går hand i hand, nämligen att det gäller att vara medveten och uppmärksam på vems förtjänst det handlar om, inte referera en persons handling till någon annan som inte utfört det och göra en korrekt utvärdering och värdesättande av handlingen samt inte brista i att belöna det och betona dess värde. Slutligen understryker Imamen(A) sina yttranden genom att poängtera ännu en essentiell faktor vilket är att först se på gärningen och sedan titta på personen som utfört den för att på så vis inte påverkas av personens ställning, meriter och förflutna i utvärderandet av hans handling och kunna göra en mer korrekt och rättvis bedömning av handlingens verkliga värde – något som tyvärr sällan beaktas så som bör och leder vanligen till misstag i värdesättandet av handlingar.
[56] I denna del fastställer Imamen(A) Malik Ashtars(RA) plikt vid uppkomsten av så väl viktiga angelägenheter och betungande ämnen som vanliga frågor, då den religiösa lagen behöver utläsas och en fråga avgöras. Imamen(A) visar i själva verket Malik(RA) hur han ska utföra ijtihad (utläsa religionens regler utifrån Koranen, sunnah, hadith m.m.) genom att återgå till källorna – Gud och Hans Profet(S) – och slutleda med hjälp av dessa. Sedan refererar Imamen(A) till Guds befallning i detta avseende genom versen:
يَا أَيُّهَا الَّذِينَ آمَنُواْ أَطِيعُواْ اللّهَ وَأَطِيعُواْ الرَّسُولَ وَأُوْلِي الأَمْرِ مِنكُمْ فَإِن تَنَازَعْتُمْ فِي شَيْءٍ فَرُدُّوهُ إِلَى اللّهِ وَالرَّسُولِ إِن كُنتُمْ تُؤْمِنُونَ بِاللّهِ وَالْيَوْمِ الآخِرِ ذَلِكَ خَيْرٌ وَأَحْسَنُ تَأْوِيلاً
”Troende! Lyd Gud och lyd Sändebudet och [Ulo al-Amr] dem bland er åt vilka myndighet och ansvar anförtrotts; och om ni råkar i tvist om något, överlåt då avgörandet åt Gud och Sändebudet, om ni tror på Gud och den Yttersta dagen. Detta är bäst och det [gynnar] en riktig och lycklig utgång.” (den heliga Koranen 4:59)
Sedan tillägger och förklarar Imamen(A) mer ingående att återvändande med frågan till Gud innebär att se efter Hans befallningar och förordningar i Hans heliga bok Koranen och dess ”ayat mohkamat” (entydiga verser) för att utläsa vad som gäller. Att återvända med en fråga till Profeten(S) innebär att följa hans klara sunnah (Profetens(S) tillvägagångssätt och förfarande i ord och handling) om vilket det inte råder några tvivel eller oenighet på grund av osäkerhet kring återberättelsernas autencitet. Imamen(A) nämner inte aql (hjärna, intellekt och förnuft samt logik) eller ijma’ (samstämmighet och enighet i fråga om en rättsregel), vilka är de resterande två utav sammanlagt fyra medel som används inom fiqh (rättslära) för att utläsa lagar och utge fatwa (rättsutlåtande) – och detta är för att både Koranen och sunnah är de källor som innefattar och refererar till dessa två medel. Uttrycket ”Ulo al-Amr” som anges i versen som den tredje som man ska vända sig till har innebörden av de som har förmyndarskap över de troende, vilket betyder de felfria gudomligt utvalda ledarna som är Imamerna(A) av Ahl al-Bait(A) i specifik bemärkelse.
[57] I denna del av brevfördraget övergår Imamen(A) till att specifikt ta upp den essentiella frågan som avser val av domare och deras utmärkande egenskaper; varigenom detta även rättsväsendets självständighet framhävs samtidigt som dess oberoende från all form av partisk påverkan understryks. Dessutom indikerar Imamens(A) yttranden i fråga om domare, direkt i följden av uttalandena om befälhavare, att det Islamiska landets armé och militära styrkor försvarar nationen inför yttre hot medan när det kommer till inre tvister så är det rättsväsendet som ansvarar för att värna om den inre tryggheten och lugnet.
Först så betonar Imamen(A) att domare måste väljas ut från de allra bästa ur alla avseenden eftersom dömande är ett så tungt, ömtåligt, livsavgörande och utslagsgivande ansvar. Imamen(A) befaller Malik(RA) att, i egenskap av sin överordnade ställning, handplocka domare då detta inte är en fråga som vanligt folk, som saknar övergripande insyn, kan eller är lämpade att avgöra. Därefter anger Imamen(A) tolv egenskaper som domaren ska ha:
1. Han ska besitta sådan kunskap och omfattande medvetenhet i olika Islamiska lagar och diverse ämnen så att han inte trängs upp i ett hörn vid uppkomsten av komplicerade frågor och inte klarar att hitta lösningen och utvägen. Alltså ska domaren både vara kunnig inom religiösa regler och i uppfattande och urskiljande av frågor så att han kan spåra förgreningen i en fråga till huvudgrenen och således kunna utläsa vad som gäller och utge korrekt domslut!
2. Han ska ha styrka och kapacitet att kunna tåla ifall två opponenter disputerar inför honom och detta ska inte påverka honom negativt så att han tappar fattningen eller sätter sig på tvären och utfärdar domslut för att envisas, utan dömer enligt gudomlig rättvisa trots deras eventuella oförskämdhet.
3. Han ska inte vara tjurskallig och envisas med sitt misstag då sådana människor inte vänder tillbaka med enkelhelt från den fleaktiga väg de tagit; en egenskap som skulle dunkla deras omdöme och leda till orealistiska domslut och således vara ett medvetet oursäktligt förtryck. Gud säger:
وَلَوْ رَحِمْنَاهُمْ وَكَشَفْنَا مَا بِهِم مِّن ضُرٍّ لَّلَجُّوا فِي طُغْيَانِهِمْ يَعْمَهُونَ
”Även om Vi förbarmade Oss över dem och befriade dem från det onda som tynger deras sinnen, skulle de framhärda i sitt trotsiga övermod, snubblande än hit än dit i blindo.” (den heliga Koranen 23:75)
Envishet kan ibland ha sådan extrem påverkan på människans tankar att hon ser haqq (rätt och sanning) som batil (orätt och osanning) och batil som haqq! Imam Ali(A) har sagt: ”Envishet fördärvar omdömet!” (Ghorar al-Hikam s 272 hadith 5954) samt även: ”Envishet är det skadligaste i denna värld och nästföljande.” (Ghorar al-Hikam s 436 hadith 10640)
4. Han ska inte ha svårt för att vända tillbaka till haqq (rätt och sanning), speciellt då det uppenbarat sig för honom, utan har öppensinnigheten att inse och modigheten att medge sitt misstag samt följaktligen försöker botgöra.
5. Han ska inte ha benägenhet för girighet och lystnad för skulle en domare vara girig, kan han enkelt köpas eller mutas och fås att avstå från att döma rättvisst och sanningsenligt. I en hadith av Imam Ali(A) följer: ”Höjdpunkten [kärnan] av wara’ (hög taqwa) är avhållande från girighet.”(Ghorar al-Hikam s 272 hadith 5954) samt även: ”De flesta hjärnors [förnuftets] slakt [sker] under blixten av girigheter” (Nahjul Balagha visdomsord 219). Beskrivningen av att hans nafs (jag) inte ska ”blicka över girighet” indikerar hur bråkdelen av denna egenskap fäller människan från moraliska och mänskliga dygder till fördärvets avgrund.
6. Han ska inte förnöja sig med ytliga och begränsade utforskningar av frågan och fallet utan med tålmodighet och eftertanke utreda samtliga inverkande faktorer och omgivande situationer för att basera sitt domslut på solid grund.
7. Han ska vara varsam och stanna upp vid shubha (tvetydligheter) för att reda ut och klargöra det. Profeten(S) säger i en hadith: ”[Det finns] uppenbar halal (tillåtet) och uppenbar haram (förbjudet) och shubha (tvetydligheter) däremellan; så den som avstår från [att göra det som är av] shubha klarar sig undan [möjlig] haram och den som tar [begår det som är av] shubha [kanhända] begår haram och förgås utan att veta hur [det gick till]” (Kafi volym 1 s 68 hadith 1). Det innebär inte att domaren ska låta bli att döma, för att hans ansvar är trots allt avgörande och utslagsgivande i tvister, utan vad som menas är att han ska stanna upp och reda upp alla otydligheter och med kunskapens ljus skingra dunklet från frågans skymda vrår och se till att fallet klarnat inför ett beslut – det kan även innebära att råda och uppmana parterna till att kringgå tvisten och komma till samförstånd och samsas istället.
8. Han ska i sitt utredande av de båda parternas påstående, kräva och vidhålla solida vattentäta bevis och inte acceptera tveksamma och sköra argument. Det kan även referera till att domaren måste vara den mest ihärdiga i att finna klara belägg och om det skulle krävas, vrida och vända på fallet trots att det till synes saknas bevisningar som klarlägger haqq, och undersöka alla möjliga ledtrådar och aspekter för att urskilja haqq från batil; precis på så sätt som Imam Ali(A) själv gjorde vilket historien bevittnat många gånger. Däribland återges det att vid ett tillfälle kom två kvinnor till domaren och båda hävdade vara mor till samma barn och ställde domaren och alla inför ett till synes omöjligt fall där inget stöd tycktes finnas för att backa upp den enas påstående mer än den andras. Som vid alla olösliga frågor bads Imam Ali(A) om lösning. Imam Ali(A) lyssnade på kvinnornas påståenden och när ingen av dem backade och handfasta bevis saknades, befallde Imamen(A) att hämta svärd. Sedan gav Imamen sin order; barnet skulle klyvas itu så att var och en av kvinnorna skulle få ena halvan! Just då skrek en av kvinnorna till och backade omedelbart från sitt påstående till allas förvåning. Imamen(A) konstaterade stillsamt att hon var barnets verkliga mor (Wasa’el ash-Shia volym 18 s 212 hadith 11; samt Bihar al-Anwar volym 40 s 252 hadith 26).
9. Han ska inte tröttas och förargas av kärandenas återkommande ansökningar då det ofta händer att nya bevisningar läggs fram. Således måste han ge båda parter tillräckligt med tid för att framlägga vad som styrker deras påstående.
10. Han ska vara ihärdig och tålmodig i jakten på sanningen för om domaren skulle vara otålig så att han jäktar och förhastar sig, så hinner inte hela sanningen klargöras för honom och kanske en del av det undgår honom i synnerhet i mer komplicerade fall.
11. Han ska vara beslutsammast vid utgivandet av domslutet när sanningen blivit klar för honom vilket innebär att domarens tålamod i utredning och ihärdighet i bevissökande är inför beslutstagande och i syfte att urskilja sanningen, men när sanningen väl har urskiljts så ska han inte drabbas av tveksamhet och tvivel eller skjuta upp domslutet utan likt ett vasst svärd kapa och slutföra tvisten oavsett konsekvenser!
12. Han ska inte falla för smicker och tjusas med skryt för en egenkär person kan bortledas från sanningen och vända sig till smickrarna och döma orättvist till deras fördel.
Efter att Imamen(A) framlägger dessa tolv oerhört vikiga och essentiella egenskaper vilka krävs för att utse någon som domare – en fullt lärd, sakkunnig och medveten som kan urskilja haqq från batil även i de mest tvetydliga och komplicerade av fall och frågor, som kan korrekt döma utifrån religionens lagar samt vara modig nog att utge rättvis dom även om det är till fördel av den svagaste av människor vars rätt ska återtas från den starkaste av personer – anger Imamen(A) att människor som besitter alla dessa egenskaper är väldigt få men finns ändå och måste tålmodigt sökas och handplockas från bland de allra bästa specifik för detta ansvar!
[58] Därefter uppföljer Imamen(A) med tre anvisningar som innefattar den styrandes plikter gentemot dessa domare:
1. Uppfölja och granska deras dömanden – vilket åsyftar att även om dessa domare, vilka är noggrant utvalda baserat på deras innehav av de angivna egenskaperna och således är pålitliga, så är dömande ändå en oerhört viktig och livsavgörande uppgift och kanhända att misstag förekommer, så genom ett granskningssystem förstärker man rättvisan!
2. Avlöna dem generöst och tillförse deras behov så dessa täcks och de inte tvingas vända sig till folk – vilket påpekar att en av de bidragande faktorerna till korruptionen inom rättsväsendet kan vara att domare och övriga anställda inte ges tillräckligt med lön vilket kan leda till att de vänder sig till annat håll och frestas till att exempelvis acceptera mutor. Imamen(A) anger att dessa måste betalas via beit-ul-mal (Islamiska statens statskassa och skatteförråd vars tillgångar ska fördelas mellan samhällets berättigade) en rimlig summa i lön så att det täcker deras behov och ger de ett värdigt och måttfullt leverne – något som även konstaterades för befälhavarna dessförinnan vilket refererar till att större lyhördhet och uppmärksamhet behöver ägnas dessa två grupper som är ansvariga för försvarandet av nationens gränser och folkets rättigheter!
3. Upphöja deras ställning så de står närmast den styrande och känner sig trygga och beskyddade från angrepp – vilket betonar vikten av att domaren, för att kunna döma rättvist, inte ska uppleva några former av sociala eller partiska påtryckningar och att dessa elimineras genom att han står närmast den styrande och slipper frukta att någon annan står den styrande närmare och kan skada honom. Alltså understyrker Imamen(A) att domarna måste vara självständiga och värnade från alla håll – ekonomiskt, socialt, politiskt etc. – för att kunna vara oberoende och opartiska i sitt dömande!
[59] Sedan betonar Imamen(A) ytterligare för Malik Ashtar(RA) att uppmärksamma denna fråga och vara noggrann i dess avseende, refererandes till eran av Uthmans kalifat under vilket en fördärvad grupp individer utav Bani Umayya och Bani Marwan hade makten i sin hand och rövade beit-ul-mal och människors rättigheter utan att bekymra sig om Islam och bevarandet av trons essens!
[60] I denna del av brevfördraget ger Imamen(A) anvisningar om ännu en grupp, vilka är ämbets- och tjänstemännen utan vilkas samarbete och hjälp den styrande inte kan utföra något arbete. Därmed är vikten av att dessa ska vara goda och rättfärdiga personer stor och utgör en avgörande faktor för huruvida rättvisa blir övergripande i praktiken eller korruption, förtryck och fördärv sprider sig i landets organisation. Imamen(A) betonar att måttet som avgör vilka personer som är lämpade att utses som tjänstemän och få det ansvaret, är vissa regler och riktlinjer samt att avgörandet sker genom prövning och test. Därefter varnar Imamen(A) Malik Ashtar(RA) från att låta relationer och egna tycken utan samråd avgöra det valet för att dessa faktorer ger förtryck och förräderi möjlighet att växa fram. Återigen kan exemplifierandet av Imamens(A) varnande ord skådas i den inte så långt förgångna eran av Uthmans kalifat under vilket kriterierna för att inneha i synnerhet viktiga ämbeten var i praktiken att ha passande släktskapsband så hela rikets affärer baserades på egensinniga val utefter ett fåtal korrumperade personers smak och tycken utan beaktande av sakkunnighet, lämplighet eller samhällets bästa intresse! På så sätt innehades alla centrala positioner, guvernörskap och ämbeten utav Uthmans släkt, Bani Umayya och Bani Marwan och andra som antingen var släkt med dem eller var vänligt inställda till dem och samstämda med deras förfarande, vilket ledde till stor korruption och förtryck som i sin tur ledde till folkets missnöje och slutligen revolt och Uthmans mord. [Se även khutba 3]
[61] Därefter beskriver Imamen(A) ett antal egenskaper dessa lämpade tjänstemän bör ha: 1. Erfarenhet – i bemärkelsen sakkunnighet vilket har en oneklig effekt för att en person ska anses vara lämpad för en viss tjänst. 2. Kyskhet – som innefattar rättfärdighet och fromhet samt avståndstagande från synd som tillsammans indikerar rättvisa i följd av gudfruktighet. 3. Vara av rättfärdig och, ur Islamisk synvinkel, framstående härkomst vilket pekar på frågan om arv och miljö som idag är högst aktuellt i samband med senaste forskning och teorier om människan som social varelse. Således spelar uppfostran en stor roll då människor ärver en hel del av sina familjers egenskaper genom uppfostran utöver det de ärver biologiskt. Imamen(A) betonar detta eftersom rättfärdiga familjer fäster större vikt vid sina barns goda uppfostran och tenderar att delge samhället själsligt friskare och moraliskt hälsosammare, mer balanserade och stabila individer. Sedan anger Imamen(A) ett antal anledningar till detta och i själva verket pekar på karaktäristiska drag som kommer till följd av att inneha de kriterierna: 1. Akhlaq (moral, karaktär och uppförande) och moralisk renhet samt hederlighet i familjen tack vare börd 2. Likgiltighet inför vad som kan framkalla girighet och lystnad tack vare kyskhet 3. Klarare syn och överblick inför var saks påföljder tack vare erfarenhet och sakkunnighet!
[62] Sedan fullföljer Imamen(A) med att anvisa om Malik Ashtars(RA) plikt gentemot ämbets- och tjänstemännen och likt fallet med befälhavarna och domarna, betonar Imamen(A) även här vikten av att avlöna dem så det täcker deras och deras familjers behov och tillförser deras livsuppehälle så att de förblir oberoende. Imamen(A) anger vidare tre anledningar för detta:
1. Så att de kan rätta och arbeta på att bättra sig själva, sitt beteende och uppförande då fattigdomens och nödställdhetens bekymmer kan beröva människan hennes sinneslugn och lämna henne insnärjd i tankar och mindre fokuserad på själslig utveckling. Tjänstemän som ständigt är oroliga över att inte klara att försörja sig själva och sina familjer är således mer benägna att uppföra sig illa och ta ut sin ilska över folket. I samband med detta finns det en åeterberättelse som återger från Imam Sadiq(A), i samband med en händelse där han anmärkte på och avvisade vissa handlingar av Sufyan Thawri, en känd asket, bland annat följande: ”Ni har efter Profeten(S) hört om dygden och renlevnaden av Salman(RA) och Abu Tharr(RA), må Gud vara belåten med dem. Likväl när Salman(RA) tog emot sin andel från beit-ul-mal, tog han ut [med måtta] den mängd som täckte hans behov i ett år tills nästa års andel. Det sades till honom ’du med din asketism gör så?! Fastän du inte vet, du kanske dör idag eller imorgon!’ Han sa i svar: ’varför önskar [hoppas] ni inte för mig att vara vid liv lika mycket som ni rädds över att att jag ska dö! Vet ni okunniga inte att nafs (jaget) omsnärjer sin innehavare [människan] om den inte har av försörjning vad den kan lita på [vara trygg i det], så att den lugnar sig när dess försörjning känns tryggad!’” (Kafi volym 5 s 68 visdom 1). I själva verket var Salmans(RA) ord och handling baserad på vad han lärt sig av Profeten(S) som sade: ”Förvisso stillnar nafs (jaget) när den får sin försörjning täckt!” (Kafi volym 5 s 89 visdom 2)
2. Den vars behov är täckta, frestas i mindre grad av tanken att förråda vad som lämnats i hans förvar och ta från vad han inte är berättigad.
3. Om denne, trots värdig lön, skulle mot förmodan förråda eller trotsa så vittnar detta mot honom och fungerar som bevis då han inte varit nödställd eller haft något behov som han behövt täcka och därav förrått.
[63] Därtill anvisar Imamen(A) om att övervaka och granska ämbets- och tjänstemännens utövanden genom specifika hemliga utredare och agenters rapporteringar, vilka själva ska vara ärliga, rättfärdiga och lojala personer. Tjänstemännens medvetande om att deras handlingar är under tillsyn och att den styrande är underrättad, motiverar ytterligare att de å ena sidan att utöva sitt arbete väl och å andra sidan undvika förräderi och dåligt behandling av folk.
[64] Imamen(A) anger därefter att befintligheten av dessa övervakare och hemliga inspektörer gör att ämbetsmännen också blir uppmärksamma mot sina medarbetare och underordnade och undvika att tillsätta olämpade personer som inte sköter sitt ansvar som de ska. Därefter anvisar Imamen(A) om hur Malik Ashtar(A) ska hantera förräderi om det skulle förekomma, genom fyra punkter:
1. Som bevis på en tjänstemans förräderi ska han inte nöja sig med enstaka rapporteringar av de hemliga tillsynsmännen och inspektörerna utan anta bevisningen då alla de oberoende övervakare inkommit med samstämmande underrättelser. Detta för att undvika att fälla en oskyldig person som kanske blivit föremål för ett misstag eller illvilja. Däremot innebär detta inte att enstaka rapporteringar ska negligeras utan snarare utredas.
2. Skulle samtliga upplysningar uppge samma besked, så tveka inte att hålla personen till svars oavsett hans ställning.
3. Påföljden och bestraffningen ska ha både en fysisk och social aspekt och således utgöra en lärdom för alla då straff har två syften: dels frånhålla den specifika brottslingen från återgång till brott och dels avskräcka de som eventuellt funderar på att begå brott eller haft överträdelser.
4. Dessutom betonar Imamen(A) att straffet ska vara i proportion till den begångna brottshandlingen och inte mer!
[65] Efter att ha talat om villkoren och plikterna för befälen, domarna och ämbetsmännen av det Islamiska styret, går Imamen(A) vidare i denna del med att tala om skattefrågan och ger flera viktiga anvisningar om detta. Kharaj (skatt i gengäld för brukande av statligt ägda åkermarker) avser alltså kharaj-marker som är allmän egendom och tillhör alla muslimer och som staten har förfogande över. Således är kharaj-skatten i självverket en hyresavgift som betalas i gengäld för att odla en kharaj-mark och fungerar som en tillgång till beit-ul-mal varigenom den Islamiska staten vidare kan täcka olika utgifter som exempelvis försörjning av militär, domare, ämbetsmän, fattiga och behövande samt för rikets uppbyggnad. Det som Imamen(A) avser i detta fall är kharaj i den bemärkelsen men skatt innefattar även andra former som khums (1/5 överskottsskatten), zakat (specifik förmögenhetsskatt) och jizya (skatt i gengäld för Islamiska statens ansvarande för värnande om rättigheterna av ahl al-kitab (Bokens folk; judar, kristna m.fl.) som ingått avtal med muslimerna och därutav benämns ahl ath-thimma). Dessa olika skatter gäller olika grupper baserad på olika villkor och utgör intäkter för beit-ul-mal (Islamiska statens statskassa och skatteförråd vars tillgångar ska fördelas mellan samhällets berättigade) som staten förfogar över och är förpliktigad att använda för de tidigare nämnda ändamålen och allt som riket och folket behöver.
Utifrån allt detta är det uppenbart att många samhällsgrupper är beroende av skatteintäckterna som täcker deras inkomst och att om det uppstår en rubbning i systemet så kommer detta påverka väldigt många. Därför betonar Imamen(A) i sina ord att alla är beroende av skatt och de som betalar den!
[66] Därefter ger Imamen(A) en grundläggande elementär riktlinje och befaller Malik Ashtar(RA) att ägna sin uppmärksamhet framförallt åt att uppbygga och upprusta riket och dess infrastruktur och förbättra folkets förutsättningar. Målet är alltså inte att samla in så mycket skatt som möjligt utan att den skatt som samlas in används effektivt och till rätt ändamål och såldes förbättrar människors tillvaro och ökar det allmänna välståndet. Imamen(A) pekar alltså på den essientiella subtila punkten att genom detta ser man egentligen till att värna om de verkliga källorna och resurserna som är människorna, marken samt andra naturtillgångar och välsignelser. På så vis säkrar man och stärker tillgångarna och stimulerar tillväxten och med det inkomsterna och således lägger grunden för utveckling. Således understryker Imamen(A) att skatt inte tillkommer utan uppbyggnad och skulle så vara fallet att en styrande kräver skatt utan att uppbygga uppbygga riket blir följden: 1. Samhällets och jordens förödelse 2. Människors elände och förkrossande så att de slutligen förgås, faktiskt eller moraliskt, på grund av fattigdom 3. Folkets oenighet och uppror mot ett skakigt styre som egentligen inte har egna oberoende tillgångar och följaktligen kan inte klara sig länge utan blir historia tidigare än senare.
[67] Sedan går Imamen(A) vidare med ännu en essentiell punkt som gäller de olika hinder som kan uppkomma och de problem som kan drabba odlarna av kharaj-marker så att de inte klarar att betala den avsedda hyresavgiften. Då måste den styrande se till att reducera avgiften och ge dem dispens i den mån som behövs. Imamen(A) sammanfattar möjliga komplikationer som kan leda till problem med odlingarna och få jordbrukarna att klaga gällande avgiften i sex olika saker:
1. Allt med jordbruket är som det ska men den kharaj som avsett för marklotten är orimlig och för hög.
2. Växtsjukdomar eller skadedjur eller annan åkomma som leder till minskad eller helt förstörda odlingar.
3. Stopp i vattentillförsel via floder eller vattenkällor som en del jordbrukare är beroende av för bevattningen av sina odlingar och således minskade eller förstörda odlingar just för dem.
4. Torka på grund av minskad eller utebliven nederbörd vilket skapar svårigheter för just de jordbrukare vars marker bevattnas via regn – de marker som har nederbörd som källa för vattentillförsel kallas ”deymi” och inom Islam, som den kompletta religion den den är, tas även denna detalj och andra detaljer i beaktande och det görs skillnad på den typen av jordbruksmarker och de vilka har tillgång till strömmande vatten så villkoren och reglerna skiljer sig för dessa.
5. Förstörda odlingar på grund av översvämmning.
6. Otillräcklig vattentillförsel till jordbruksmarken; till skillnad från tredje punkten som avsåg komplett stopp. Hursomhelst så måste den styrande se till jordbrukarnas förmåga och reducera kharaj i proportion till den komplikation som drabbat dem eller om de inte alls kan så befria dem från det helt och hållet under den perioden – allt för att deras situation ska bättras.
[68] Därefter försäkrar Imamen(A) att den reducering av skatter som Malik Ashtar(RA) applicerar vid den typen av händelser, kommer inte innebära någon förlust utan snarare definitivt vara till fördel både ekonomiskt och socialt. Imamen(A) anger fyra värdefulla konsekvenser som påföljs för skattereducering vid krissituationer. För det första går den reducerade skatten inte till spillo utan används för att återigen bruka marken och således inbringa framtida avkastningar. För det andra kommer denna handling att öka den styrandes anseende och stärka hans ställning bland folket som känner att den styrande värnar om dem och delar deras bekymmer. För det tredje leder det till att folket lovordar styret vilket gör att styrets fäste och grund stärks. För det fjärde kommer den styrande själv att fröjdas och smaka frukten av utbredd rättvisa i landet vilket inspirerar till fortsatt rättfärdigt styre. Utav Imamen(A) ords härleds att vid krissituationer, naturkatastrofer eller olika svårigheter som drabbar folket så ska den styrande utöver skattereducering också bistå på olika sätt vid behov och vara övertygad om att det som ges fås tillbaka utöver dess fördeler som gynnar hela samhället.
[69] Vidare betonar Imamen(A) vad han tidigare angett och tillägger att värnande om folket vid svårigheter och påfrestande prövningar leder å ena sidan till deras ro och trygghet och å andra sidan leder till att den styrande vidare kan förlita sig på dem vilket också medför ro för honom. Sammanfattningsvis slutleds av Imamens(A) yttranden att ett styre frodas när dess stöd är medborgare och folket. I annat fall uppstår oro och spänning som leder till uppror och om styret försöker krossa upproren så kommer det leda till att människor förargas ännu mer och upplever agg gentemot styret. Skulle den regimen dessutom stödjas av utomstående makter och länder så förvärras situationen än mer då dessa i sin tur har egna politiska agendor och är ute efter egna ekonomiska maktintressen och stödjer den regimen för att det ligger i deras eget intresse så att situationen kan bli så farlig att ett muslimskt land ockuperas.
[70] Sedan anger Imamen(A) resultaten av dessa överseenden och vänliga handlingar mot folket och uppger att tack vare detta kommer folket att villigt godta den hjälp som den styrande kan komma att behöva vid olika svårigheter som kan uppstå. Uppenbart är att kärlek föder kärlek och människor som får hjälp av andra kommer att ha en vänlig inställning mot dem och känner en viss tacksamhetskuld gentemot dem. Så närhelst det uppstår en situation där den som hjälpt dem behöver hjälp själv kommer de försöka återgälda vänligheten och hjälpa tillbaka. Imamen(A) anger att detta är det bästa av proviant som en styrande kan ha för att styra ett rike och bevara det.
[71] Därefter tillägger Imamen(A) en djupt innebördsrik mening och säger att uppbyggande och utveckling finns det ingen gräns för och det finns ständigt utrymme för mer arbete och förbättring. Med detta betonar Imamen(A) att strävande efter att uppbygga riket och förbättra tillvaron så att landets jordar brukas och dess andra resurser nyttjas gör att landet frodas ekonomiskt och socialt och således uppnår styrka och sammanhållning och klara alla svårigheter.
Sedan fortsätter Imamen(A) med att uppge en avgörande faktor i ödeläggelsen av riken och anger att förödelsen av marken sker på grund av dess ägare och jordbrukares fattigdom som i sin tur sker då de styrande endast ägnar sig åt att samla rikedomar och vara misstro sitt styres varaktighet samt inte lära sig av föregångarnas exempel. Det som sker i ett land bygger på orsak och verkan; då den styrande förlorar hoppet om ett fortsatt styre på grund av det förtryck som utövats mot folket eller hur olämpligt landet skötts och inte tar efter föregångarnas korrekta handlingar och misstag, så börjar de desperat samla alla rikedomar de kan komma åt. Sedan försöker de gömma undan förmögenheterna eller överföra och ha det hos sina släktingar eller smyga det ur landet och allt detta leder till plundrigen av landets resurser och förmögenheter och dess ödeläggande vilket gör att allmän fattigdom och missnöje sprider sig. Historien visar att alla deras planer går i kras förr eller senare och de får ingen verklig eller långvarig nytta från de förmögenheter de orättfärdigt samlat på sig. Utöver detta är det värt att beakta att olika insatser för uppbyggande och utveckling i ett land är långtidsinvesteringar och kräver sin tid för att ge utdelning. Således går de styranden som känner oro och är osäkra på deras styres framtid och fortsättning sällan med på sådana satsningar. Detta gör att den typen av satsningar kommer till halt och arbetsmöjligheter och tillväxten minskar och fattigdom sprider sig än mer. Skulle de styrande ständigt studera historien för att ta lärdom skulle de snabbt upptäcka sina misstag och kunna göra något åt dem och förhindra att drabbas av samma öde men hindras av sitt högmod eller sin försummelse.
[72] Vidare tillhandahåller Imamen(A) viktiga anvisningar i fråga om närmaste medhjälpare, assistententer och sekreterare – alltså den som sköter det praktiska med viktiga order, avtal och sekretessbelagda meddelanden och dylikt – och påvisar deras viktiga roll genom de egenskaper som personen som utväljs för denna oerhörd vitala uppgift bör ha. Imamen(A) inleder med en allmänomfattande egenskap och anger att den personen som dessa uppdrag ska åläggas och som ska få sköta den uppgiften ska vara den bästa med tanke på vilken känslig roll denne kommer att ha då alla order, befallningar, avtal, meddelanden, strategier, planer och alla interna och externa utövanden i landet passerar via den personen som är huvudlänken mellan regenten som det styrande centret och rikets tjänstemän som de verkställande armarna. Sålunda befaller Imamen(A) att sekretessbelagda meddelanden och brev som innehåller hemliga och strategiska planer ska förtros till den vars moraliska karaktär i större omfattning är genomsyrat av dygder. Därefter summerar Imamen(A) egenskaperna som denna/dessa närmaste medhjälpare ska ha i fem saker: 1. Vara en person med värdighet och ha en personlighet som har kapacitet att trots sin nära ställning inte övertas och korrumperas av högfärd så den skulle ge sig själv tillåtelse att överträda 2. Vara en alert och uppmärksam person som inte tar lätt på sin uppgift som mellanlänk och inte låter försummelse eller förbiseende repa den vitala information han har för uppgift att komplett framföra från den styrande till rikets tjänstemän och vice versa 3. En person som i slutandet av diverse avtal, gör det genomtänkt och starkt genom att ha studerat och tagit alla aspekter med i beräkningen och så ser till att inga tvetydligheter eller svagpunkter som motparten kan utnyttja förekommer 4. Och om ett avtal har slutits mot och till nackdel för de egna, ha förmåga att finna lösningar och utvägar – självfallet inte genom förtryck eller oberättigad brytande mot avtal utan ha gjort nödvändiga förutseenden för att vara i beredskap i fall av uppstådda komplikationer 5. En person som är väl medveten om sitt eget värde och position och därmed även medveten om den tilltalade mottagarens person och ställning, för att på så vis veta hur den ska framföra vad som skall sägas och framlägga det på bästa sätt i skrift i förhållande till mottagaren. Därtill känna till sina egna förmågor för att också begripa andras förmågor och bemöta folk och hantera dem med förståelse och utifrån visdom.
Det gör sig klart och tydligt att Imam Ali(A), till skillnad från det tyvärr oftast brukliga både då och nu, ser i alla lägen i åläggande av uppgifter och delgeende av olika styrelsepositioner till människors förmågor och lämplighet för att sköta uppdraget och lutar sig inte åt känslomässiga och sociala relationer där den som får makten för mig sig halva sin släkt och sina vänner till makttoppen och utan att fästa avseende vid deras lämplighet strör runt diverse olika ämbetspositioner medan lämpade personer som inte är socialt nära tvingas i skymundan eller jagas iväg.
[73] Efter att Imamen(A) anger egenskaperna för val av den/de som lämpar sig som nära medhjälpare och assistenter, anvisar Imamen(A) vidare om hur dessa egenskaper ska urskiljas och personer som verkligen besitter dessa ska kunna igenkännas. Som första punkt avråder Imamen(A) från att förlita sig på sin egen intellektuella skärpa, sans eller goda tilltro eftersom dessa kan bedras då även opportunister som är i jakt efter större makt, utger sig i början för att vara pålitliga, snabbtänkta och flytiga för att på så vis fånga uppmärksamheten av den styrande men när de nått dit de vill och ser sin chans, slår de till och förråder eller utnyttjar den position de lyckats skaffa sig. Därför vore det inte korrekt att förlita sig på personer baserad på slutsatser man drar utav deras yttre ord och handlingar utförda i början av vägen utan andra metoder och mått, som i detta avseende är pålitligare och mindre riskfyllda, bör istället användas för att urskilja lämpliga kandidater för den viktiga sitsen. Det första meriterande för en möjlig kandidat är dennes tjänstgöring eller verksamhet i tidigare rättfärdiga styren då att personen haft ett längre och gott samarbete och ansetts tillförlitlig av ett tidigare rättfärdigt styre, är en god indikation på att den personen själv är rättfärdig och lämpad samt lär kunna litas på även framöver. Däremot om en persons förflutna tyder på samarbete med orättfärdiga styren och tjänstgörande för deras räkning så ska man avstå från den personen. Det andra som meriterar är personens effekt och inverkan i samhället och huruvida denne även bland folket utmärker sig för sin godhet, rättfärdighet och tillförlitlighet och på så vis har ett gott anseende och gehör hos folket. Slutligen anger Imamen(A) att den styrandes uppmärksamhet i val av lämpad person för denna post, visar på hans ansvarstagande i fråga om det styre som han fått som amanat (något som lämnats i förvar hos en) inför Gud och inför den styrande som ålagt honom det ansvaret eller det folk vars styre han ansvarar för [samma arabiska uttryck kan tyda på ansvar gentemot båda sistnämnda].
[74] I slutet av denna del av sina yttranden påpekar Imamen(A) ytterligare två viktiga saker i fråga om att fördela uppgifter mellan de olika medhjälparna så att var och ens ansvarsområde är tydlig och specifik. Imamen(A) tillägger även att dessa ska både vara orädda och kapabla inför stora och svåra uppgifter som kommer deras väg och behöver skötas samt att de ska kunna hantera mångfalden och myckenheten av uppgifterna och inte duka under trycket som kan uppstå. Samtidigt anger Imamen(A) att i och med att ansvarspersoner för olika områden utses innebär det inte att den styrandes övergripande ansvar i egenskap av den högre instansen bortfaller utan snarare har denne utöver ansvaret att fördela och överlåta ansvarsområden till lämpade personer, själv också ansvar för kontinuerlig översyn över deras arbetsutövning så att arbetet sker med tvåfaldigad soliditet. Detta styrelsesätt som Imamen(A) redan på den tiden målar upp så noggrant och fäster avseende vid och vars vitala specifikationer han uppmärksammar, är en komplett modell och flera av dess komponenter är samma som den teoretiskt accepterade grunden som idag presenteras och används under beteckningen modern ledarskap världen över. Skulle den kompletta modellen som Imamen(A) framlägger och själv efterlevde och som innefattar både det tekniskt praktiska och moraliskt andliga implementeras så som bör till punkt och pricka enligt Imamens(A) anvisningar skulle så gott som all korruption som tyvärr överskuggar de flesta styren, då som nu, försvinna! Med bön om att världen snart ska uppleva besanningen av Guds löfte och leva i ljuset av det fullkomliga styret verkställd genom Hans utvalda ledare på jorden, vår väntade Imam Mahdi(AJ) inshaAllah!
[75] I denna del av brevfördraget tar sig Imamen(A) an den sjätte samhällsgruppen som är de som bedriver handel och de som står för produktionen i samhället. I första hand manar Imamen(A) den styrande Malik Ashtar(RA) till att själv vara uppmärksam och värna om denna aktiva samhällsgrupp samt även uppmärksamma andra på deras viktiga roll. Sedan pekar Imamen(A) på de två olika slagen av handelsbedrivare varav ena bedriver sin verksamhet stationärt och köper och säljer gods i affär, medan den andra är de handelsbedrivare som är på resande fot och för varor och gods från en plats till en annan varigenom människor får tillgång till produkterna de behöver. För hantverkares del är deras främsta insats deras kroppsliga styrka som de använder för utförande av sitt arbete vilket gäller inom produktionsverksamheter. Därefter framlägger Imamen(A) den principiella grunden som talar för handel och dess positiva effekter; i synnerhet som svar gentemot dem som vill framställa handelsbedrivare som en egennyttig onödig mellanhand och med det en belastning för samhället. Förvisso är handelsbedrivare ute efter egen vinst men så länge de håller sig inom rättfärdiga ramar så kan deras roll som en drivande motor för ett lands ekonomi samt reglerande av olika platsers efterfråga och utbud, inte förnekas.
[76] Därefter ger Imamen(A) ännu ett direktiv och manar Malik Ashtar(RA) till att utöva tillsyn i handelsfrågor både vad gäller den mer centralt belägna och den mer avlägsna handeln som försiggår och handelsmännen runtom riket. Imamens(A) uttryck påvisar att styrelsen ska generellt sett inte vara en handelsbedrivande part som håller i och styr handels- och industrimarknaden helt utan den verksamheten ska överlåtas till den privata sektorn där marknadskrafterna – efterfråga och utbud – naturligt sköter kretsloppet. Däremot så anger Imamens(A) ordval att det inte heller innebär att den styrande ska lämna det hela att sköta sig självt helt och hållet, då sammanstötningar kan förekomma på den fronten och dessa kan komma att slå hårt mot dels handelsbedrivande men i synnerhet folket. Då kan den styrande instansens genom sin tillsyn avgöra och utöva de ingripanden som krävs för en sund handelsmarknad i form av stöttande av handelsidkare och reglerande av en del faktorer som behöver regleras.
[77] Imamen(A) påpekar vidare att trots den nytta som handelssektorn tillför samhället i allmänhet och som den styrande bör stödja, så händer det även att många av handelsbedrivarna hamnar på villovägar och genom olika orättfärdiga metoder försöker flerfaldiga sin vinst. Som vi i dagens samhälle kan se tydliga exempel på, kan handelsbedrivande genom att ingå i karteller eller sätta in onödiga mellanhänder medvetet hålla sina varors priser på högre nivå än de egentligen ska vara. Det kan även vara så att ekonomiska sanktioner sätts in mot ett land i jakt på politiska intressen vilket gör att handeln används som ett medel för påtryckning, eller vice versa, kan politiker komma att användas som ett redskap som spelar in i händerna på handelsbedrivande med ekonomiska intressen vilket visar sig genom korruption i de politiska leden. Imamen(A) räknar upp fyra brister som kan drabba handelsbedrivare och tillverkare:
1. Väldig trångsynthet, vinningslystnad och penningbegär – så att de kan vara helt absorberade i att tänka enbart på sin egennytta och inte vilja att någon annan lyckas.
2. Förskräcklig snålhet – så att de inte alls är beredda att spendera något av sin inkomst till fördel av samhällets sämre lottade.
3. Försök att få monopol eller kontroll över en vara – som innebär att de köper upp varor och gods billigt då de finns i överflöd och sparar det och säljer det dyrt då det blir ont om varorna och efterfrågan är stor.
4. Försök att styra marknaden och priser via karteller, svart marknad eller liknande – som innebär att de på olika sätt, som att ingå i karteller tillsammans eller skapa en svart börs där sällsynta men efterfrågade varor säljs för enorma summor, försöker styra priserna och hålla de höga utan hänsyn till folks köpkraft.
Dessa fyra problemområden ser vi extra tydliga exempel av runtom i världen inte minst när det kommer till svart marknad för svåråtkomliga mediciner eller olika slags karteller och monopol. Imamen(A) anger att om denna typ av problem smyger sig in i ekonomin så kommer det leda till två stora bekymmer. Det ena att folket kommer att drabbas och utsättas för en svår ekonomisk situation vilket kommer få dem att förargas gentemot styret vilket i sin tur, om ingen förbättring sker, leder till farliga uppror förr eller senare. Det andra bekymmret är att styret fläckas och dess handlingskraft ifrågasätts. Det utmålas som ett oförmöget styre som brister i organisation då lösande av ekonomiska frågor är bland det viktigaste av varje styres plikter. Skulle styret inte klara detta så kommer folk inte att vara belåtna i andra sammanhang heller.
[78] Därefter beordrar Imamen(A) till ett antal saker och inleder med frågan om monopol som är en av de värsta ekonomiska skadligheter som kan drabba ett samhälle och som Islam därmed strängt förbjudit. Den andra av Imamens(A) beordringar är att transaktioner och handel överhuvudtaget ska ske med lätta villkor vilket innebär: 1. Måtten ska vara rättvisa så att svindel och bedrägeri inte ska förekomma 2. Priserna ska vara rimliga så att varken säljaren eller köparen lider skada ekonomiskt. Således värnas det om både tillverkare och säljaren som endast fortsätter sina verksamheter om dessa är lönsamma och på så vis värnas det även om efterfrågaren och köparen som ändå har en begränsad köpkraft. Slutligen anger Imamen(A) att den som begår den typen av överträdelse ska bestraffas med ett avskräckande straff som tjänar som en avvärjande exempel för andra samtidigt som straffets grad ska beslutas i relation till det begångna brottet och absolut inte i övermått eller mer än befogat.
[79] Vidare övergår Imamen(A) till den mest utsatta samhällsgruppen och betonar dem än mer genom att inleda med upprepningen av Guds Namn för att med det också ange att ha Gud ständigt inför ögonen i uppmärksamhet och tillseende av denna utsatta grupp som lever under svåra livsförhållanden och ibland inte ens har råd med det enklaste av tillvaro. Därefter går Imamen(A) närmare in på vilka det rör sig om och nämner fyra grupperingar som faller under den storgruppen:
1. ”meskin مِسکِين” (armodiga) – är de som utav fattigdom är liksom strandsatta och klarar inte att resa sig ur situationen.
2. ”mohtaj مُحتاَج” (behövande) – är de som inte är lika fattiga men levnadsmässigt har det svårt ställt.
3. ”baes بَائِس” (utfattiga/utblottade) – är de som är allra fattigast och helt utblottade.
4. ”zamna زَمنَی” (kranka) – är de som på grund av sjukdom eller ålderdom inte är arbetsföra. Sedan anger Imamen(A) att utav dessa som allmänt lider av en viss grad av fattigdom så finns det den som är ”qane’ قاَنِع” det vill säga belåten och förnöjd och nöjer sig med vad den har ändå, medan en annan klagar och uttrycker sitt missnöje. Det är som om Imamen(A) vill påminna Malik Ashtar(RA) att inte ta illa upp eller förargas av den otacksamhet eller klagan som en del av dessa behövande personer kan ge uttryck för även då de hjälps eftersom det är naturligt att tålamodets bägare kan rinna över så att en del av de som är svårt utsatta kan komma att uppföra sig otåligt eller ta ut sina bekymmer över även den som försöker bistå dem med hjälp.
[80] Därefter anger Imamen(A) att Gud har gång på gång betonat omhändertagande av denna grupp och att detta är Guds rätt som bör beaktas och bevaras. Sedan befaller Imamen(A) till ett antal saker i detta avseende:
1. En del av intäkterna av beit-ul-mal (Islamiska statens statskassa och skatteförråd vars tillgångar ska fördelas mellan samhällets berättigade) samt en del av avkastningarna som fås in från kharaj-markerna (landlotter och åkermarker som är allmän egendom tillhörande alla muslimer och som är under den Islamiska statens förfogande) ska tillägnas denna grupp. Idag har samhällsutvecklingen nått en grad att en bråkdel av ett lands budget avses för detta syfte men att Imamen(A) för drygt 1400 år sen, då det inte ens var tal om något socialt skyddsnät, beordrar detta är ett tecken på Islams storhet och dess läras upphöjdhet.
2. Imamen(A) betonar att, till skillnad från vad som brukade vara fallet då tillgångarna av beit-ul-mal fördelades mellan de närvarande som kom åt det, så är den delen som avses för denna grupp tillägnad alla som ingår i denna grupp vare sig de lever nära styrets centrum eller i periferin av riket. Likaså gäller intäkterna från kharaj-markerna som ligger utspridda runtom i riket.
3. Sedan varnar Imamen(A) att en maktposition kan föra med sig högmod och försummelse och manar Malik Ashtar(A) att ständigt vara på sin vakt så att han inte förförs av sin styrelsepost och förglömmer sina förpliktelser. Därtill varnar Imamen(A) också att inte inbilla sig och tro att så länge man sett till att sköta och ta hand om [de viktigaste angelägenheterna i landet och] de essentiella behoven av denna utsatta grupp, så skulle det innebära att det går för sig att försumma de mindre behoven. Imamen(A) menar att så är inte fallet och små likväl som stora behov måste tillses eftersom förbiseende av även mindre angelägenheter kan lämna stora effekter och bräcka hjärtan.
4. Bekymra sig för denna grupp och tillägna dem en speciell del av sin uppmärksamhet.
5. Bemöta dem väl och med öppet sinne samt lyssna på deras önskemål och se till deras behov och inte ignorera dem.
6. Imamen(A) manar Malik Ahstar(RA) vidare till att med noggrannhet se till att utreda läget för de människor som inte har tillgång till honom personligen och som vanligt folk inte fäster något speciellt avseende vid och inte heller styrets tjänstemän uppmärksammar speciellt. Således befaller Imamen(A) att utse specifika personer som besitter tre egenskaper, vara pålitliga, gudfruktiga och ödmjuka, bara till för denna uppgift så att dem tillägnar det all sin uppmärksamhet och inte sköter det som något vid sidan av.
[81] Imamen(A) varnar vidare Malik Ashtar(RA) inför det enorma ansvar han har inför Gud gentemot denna grupp. Imamen(A) anger att dessa är de som mest behöver att deras rättigheter upprätthålls, då de är samhällets utsatta grupp och har svårare att försvara sig. Många gånger känner de inte heller ens till hur de kan begära sina rättigheter och söka sig till rättsväsendet. Därför behöver den styrande vara extra observant så att deras rättigheter inte nedtrampas. Vidare varnar Imamen(A) att utifall han får för sig att han har tillsett det mest väsentliga av deras rättigheter eller storgruppens allmänna rättigheter, så att de mindre detaljerna eller individuella fallen inte skulle utgöra något problem eller spela så stor roll, så är detta inte fallet utan ansvaret gäller inför varje individs rättigheter.
Därefter betonar Imamen(A) specifikt de föräldralösa och de gamla som på grund av sin ålder inte längre är arbetsföra. Bland den större gruppen av behövande är dessa två i allra mest behov att värnas om. Detta eftersom de inte ens är förmögna att förfråga människor för att tillgodose sina behövligheter, i och med sin unga respektive höga ålder och i de äldres fall även då deras självrespekt ofta inte tillåter dem detta vilket refereras till i den heliga Koranen:
لِلْفُقَرَاء الَّذِينَ أُحصِرُواْ فِي سَبِيلِ اللّهِ لاَ يَسْتَطِيعُونَ ضَرْبًا فِي الأَرْضِ يَحْسَبُهُمُ الْجَاهِلُ أَغْنِيَاء مِنَ التَّعَفُّفِ تَعْرِفُهُم بِسِيمَاهُمْ لاَ يَسْأَلُونَ النَّاسَ إِلْحَافًا وَمَا تُنفِقُواْ مِنْ خَيْرٍ فَإِنَّ اللّهَ بِهِ عَلِيمٌ
”[Ge] till de behövande som så ger sig hän åt arbetet för Guds sak att de inte har möjlighet att gå ut i världen [för att söka sitt levebröd]. På grund av deras försynta uppträdande kan den tanklöse tro att de inte lider brist. Men du skall känna igen dem på deras sätt: de besvärar inte andra med efterhängset tiggeri. Gud har full kännedom om det goda som ni skänker dem.” (den heliga Koranen 2:273)
[82] Imamen(A) slutför sina befallningar i denna behövande samhällsgrupps avseende med att uppgiften är en tung sådan för det styrande. Detta kan dels bero på den observans och noggrannhet som krävs för att ständigt hålla deras läge under uppsikt och tillgodose deras stora och små behov, och dels att den styrande behöver se till denna grupp och tjäna dem medan de inte är kapabla att ömsesidigt erbjuda sina tjänster till samhället, så som de övriga grupperna naturligt gör. Samt även att denna grupp kan på grund av den press som deras livsvillkor medför, visa otålighet och inte alltid vara så tillmötesgående. Allt detta gör att uträttandet av denna grupps rättigheter är ett tungt arbete. Därefter tillägger Imamen(A) att haqq (rätt och sanning) är allmänt tung då det oftast går emot ens nafs (jag) lust och begär eftersom då flera rättigheter kolliderar så tenderar människan att föredra sig själv och sin rätt över andra. Sedan visar Imamen(A) vägen som underlättar denna tunga uppgift och anger att Gud underlättar detta för dem som: 1. söker och strävar efter långsiktig vinst, som är framförallt Guds belåtenhet och folkets bästa, 2. och som förmår sig själva till uthållighet och utövar tålamod så pass att det blir invand och inrotad och en del av deras införlivade karaktär 3. samt har stark tro och visshet gällande Guds utlovade möte på domedagen och vad Han gett löfte om för de rättfärdiga.
[83] Efter att ha angett samhällets olika grupper och beordrat specifika anvisningar som den styrande ska följa i samband med varje, så påpekar Imamen(A) några punkter som gäller för samtliga av dessa och som gäller för dem gemensamt. Först av allt beordrar Imamen(A) Malik Ashtar(RA) till att anordna särskilda mötestillfällen under vilka alla utav dessa grupper som har olika spörsmål och behov att kunna förfråga och få möjlighet att göra detta ansikte mot ansikte med den styrande då denne under dessa allmänna samlingar befinner sig bland, sitter med och lyssnar till dem. Vad som talar för att denna anvisning gäller alla dessa grupper och inte enbart den sistnämnda, är att vem som helst, oavsett vilken samhällsgrupp denne tillhör, kan råka ut för någon som berövar dennes rätt och behöver då att ärendet reds ut med justhet. Dessutom anger formuleringen att behoven och förfrågningarna är riktade till den styrande vilket är något generellt och gemensamt för alla samhällets medborgare. Därtill refererar Imamen(A) vidare i sina ord till att ”återgälda den svages rätt från den starke” vilket också är ännu en innebörd som ger dessa anvisningar en allmänomfattande bemärkelse.
[84] Därefter betonar Imamen(A) ytterligare två saker att agera utefter varav det första är att den styrande ska anta ödmjukhet för Gud i de samlingarna eftersom de behövande och svaga kommer dra sig för att framföra sina problem rakt på sak inför den makthavande som agerar med högmod och överhöghet. Imamens(A) andra anvisning stöttar den första då det kan vara skrämmande för vanligt folk att vara omgivna av militärt uppklädda soldater i en samling som syftar till en öppen dialog med den styrande. Således lär militärens närvaro leda till att folk inte riktigt vågar uttrycka vad de har på hjärtat. Det kan invändas att det vore riskabelt för den styrande att befinna sig i allmänna samlingar utan skydd men om den styrande är rättvis och älskad av folket så kommer människorna själva beskydda denne vid fara och dessutom så kan civilklädda livvakter finnas utspridda bland folket utifall något hot befaras. Imamen(A) bestyrker vidare sina befallningar med en hadith (återberättelse) från Profeten(S) som anger att om ett samhälle inte renas från förtryck och tyranni och de svagas rättigheter nedtrampas och den styrande instansen inget gör för att ge dem deras rättigheter så är det samhället dömt till kaos och anarki utav folkets missnöje vilka kommer förr eller senare att resa sig i stora svårkontrollerade uppror. Så det som Profeten(S) och Imamen(A) manar till har både en moralisk aspekt som pådriver samhällets andliga utveckling och berör även en politisk aspekt.
[85] Sedan fortsätter Imamen(A) med att anvisa om att, utöver att skapa den allmänt öppna atmosfären i samlingen så att alla kan framföra sitt hjärtas ord, så ska Malik Ashtar(RA) i egenskap av den styrande även ha stor tålamod och förståelse för folks sätt att framföra sig. Detta vare sig de gör det med vrede utav den press de befinner sig under eller stammar utav nervositet att infinna sig inför den styrande eller liknande. Imamen(A) tillägger vid sidan av detta att den styrande ska avlägsna vad som begränsar eller hämmar människor att säga sitt, som till exempel att den styrande upplevs högmodig eller hård eller trångsynt i sitt bemötande. Imamen(A) betonar att detta tillvägagångssätt medför att Gud sprider sin barmhärtighets täcke över den utövande av denna moral och fastställer belöning av lydnad inför Honom för den människan. Slutligen anger Imamen(A) att om den styrande skänker något så ska detta göras med belåtenhet och om han måste avstå från att skänka så ska detta göras med gott uppförande och vänlighet. Dessutom ska den styrande vid nekande vara uppriktigt ledsen för att inte kunna skänka och be om ursäkt för det och inte köra iväg folk med otrevlighet. Att Imam Alis(A) anvisningar är ett med den heliga Koranen kan tydligt ses genom följande verser:
وَإِمَّا تُعْرِضَنَّ عَنْهُمُ ابْتِغَاء رَحْمَةٍ مِّن رَّبِّكَ تَرْجُوهَا فَقُل لَّهُمْ قَوْلاً مَّيْسُورًا
”Och om du vänder dig ifrån de [behövande, därför att] du själv hoppas på din Herres barmhärtighet, ge dem då [åtminstone] ett vänligt ord.” (den heliga Koranen 17:28)
قَوْلٌ مَّعْرُوفٌ وَمَغْفِرَةٌ خَيْرٌ مِّن صَدَقَةٍ يَتْبَعُهَآ أَذًى وَاللّهُ غَنِيٌّ حَلِيمٌ
”Ett vänligt ord och förståelse [för tiggarens elände] är bättre än en gåva, följd av förolämpningar. Gud är Sig själv nog och [behöver inte gåvan]; Han är mild och överseende.” (den heliga Koranen 2:263)
Så Imamen(A) sammanfattar allt som behövs för att få ut det mest möjliga ur detta slag av sammankomster och förvisso skulle sådana sammankomster ha många fördelar däribland:
1. Människorna får möjlighet att framföra vad de har på hjärtat direkt till den styrande som får möjlighet att sätta sig in i och få större insikt om folks tillvaro och problemen som de tampas med i deras vardag.
2. Den styrandes engagemang och mottaglighet stärker banden mellan denne och folket och ökar sammanhållningen i samhället och bland människorna.
3. Dessa samlingar kan även ha en förbryggande syfte och avskräckande funktion som hindrar ämbetsmännen och tjänstemännen från att eventuellt förtrycka eller beröva folks rättigheter i rädsla för att detta ska uppdagas i en sådan sammankomst. Även i ett modernt samhälle med stor invånarantal kan Imamens(A) anvisningar genomföras genom kösystem och prioriterande av ärenden samt med hjälp av tillförlitliga medhjälpare och assistenter.
[86] I denna del av sitt brevfördrag ger Imamen(A) en del viktiga anvisningar om arbetsfördelning och tidsfördelning under dagen för att utföra olika uppgifter. Imamen(A) inleder med att uppge att för ett effektivt och slagkraftigt ledarskap, i egenskap av en ledare som leder och organiserar styret, så finns det utöver de uppgifter som delegeras till underordnade, en del saker som den styrande själv måste se till. Alltså förekommer det en del nyckeluppgifter som inte andra underordnade kan utföra utan den styrande måste själv ägna en del av sin direkta uppmärksamhet åt att ta hand om dessa. Endast genom att dessa uppgifter inte försummas kommer de olika delarna av styrets organisation och arbete att sammanfogas och gå i rätt riktning. Det första av dessa nyckeluppgifter är besvarande av underordnade tjänstemäns frågor och lösandet av uppstådda problem som den styrandes närmaste assistenter inte klarar att hantera. Det andra är att se till människors behov och problem samma dag som dessa inrapporteras och direkt då tjänstemännen har svårt att återgärda dessa – alltså att å ena sidan inte låta det dra på tiden och å andra sidan inte låta tjänstemännens begränsning i att lösa problemen gå ut över folket. För det tredje framlägger Imamen(A) en anvisning som är av oerhörd vikt i vilken organisatorisk och planeringssammanhang som helst; nämligen att se till dagens frågor redan idag och inte skjuta upp det till dagen därpå för morgondagen anländer med egna frågor att ta hand om. Detta är dessutom väldigt logiskt och erfarenhet visa att saker som skjuts upp tenderar att bilda en hög av olösta frågor som till slut blir överväldigande. Slutligen manar Imamen(A) till att utse de bästa tiderna till att spendera med Gud; detta utöver att om ens niyyah (avsikt) är Gud i alla handlingar så räknas alla dessa som dyrkan också, men ändå ha speciella tider avsedda bara för att vara med Gud och för att dyrka. Med detta ser människan i själva verket till att stärka sin relation till sin Herre och Gud och nära sin själ och befästa renheten i sitt hjärta för att på så vis stärkas till att ta sig an övriga sysslor som även dem, med ren niyyah (avsikt) att utföras för Guds belåtenhet, kommer att vara till Gud. Gud säger i den heliga Koranen:
إِنَّ نَاشِئَةَ اللَّيْلِ هِيَ أَشَدُّ وَطْءًا وَأَقْوَمُ قِيلًا
إِنَّ لَكَ فِي اَلنَّهَارِ سَبْحًا طَوِيلًا
”Den nattliga [bönen] går med stadigare steg och dess ord ljuder renare, * medan en strid ström av ärenden om dagen påkallar din uppmärksamhet.” (den heliga Koranen 73:6-7)
Även i en hadith följer följande uppmaning från den heliga Profeten(S) till Abu Tharr: ”O Abu Tharr; låt infinnas hos dig en niyyah (avsikt) [att utföra saken för Guds välbehag] i allt; även i sömn och mat [så att det må inräknas som dyrkan]!” (Bihar al-Anwar volym 74 s 84) samt så återges att ”Imam Ali(A), då svårighet uppstod, skyndade sig [tog tillflykt] till salat (bönen); sedan reciterade denna vers ’ وَاسْتَعِينُوا بِالصَّبْرِ وَالصَّلاَةِ(wa sta’inoo bes-sabr-e wa as-salat – sök med tålamod [Guds] hjälp i bönen!)’” (Usol Kafi volym 3 s 480 visdom 1).
[87] I denna del följer Imam Ali(A) upp med två befallningar i avseende av dyrkanshandlingar. Den första rör människans egna avskilda dyrkanshandlingar som är mellan henne och Gud och som Gud förpliktigat henne till, i synnerhet de dyrkanshandlingar som utförs i nattens mörker och utom andras syn. Imamen(A) betonar att uträttandet av de obligatoriska handlingar som Gud ålagt människan har sin egen plats och ska utföras likväl som åtagandena, i detta fall den styrande har, gentemot folket ska uträttas. Alltså utesluter det ena inte den andra och att tjäna folket och se till deras rätt ska inte vara ett hinder för att tjäna Gud och uträtta Hans rätt. Imamen(A) fullföljer detta genom att understryka att vissa specifika tider under natten och dagen ska avsättas för ensamma stunder med Gud och för uträttande av dyrkanshandlingar även om den styrandes tid i stor utsträckning ockuperas av anordnande av rikets angelägenheter. Imamen(A) betonar även att dessa dyrkanshandlingar ska utföras komplett och utan bristfällighet, oavsett hur fysiskt krävande det blir för kroppen, då det är dessa heliga stunder som inger styrka och kraft och renar avsikten i att vara Guds tjänare och bistå Hans skapelser. Med detta lär Imamen(A) i själva verket alla som har krävande yrken eller samhällspositioner att de inte ska göra misstaget att se allt man ska stå i som en anledning till att släppa efter med dyrkan eller att se ett komplett uträttande av dyrkan som ett hinder för att utföra sina samhälliga åtaganden bristfälligt, slarvigt eller felaktigt. Alltså har var sak sin plats och det återspeglas vackert i en skildring där det återges att i den store lärden Mirza Qommis tid, skrev en del av de som omgav den samtida kungen till Mirza Qommi att om kungen fastade under den varma årstiden så fanns det risk att han mot dagens slut skulle vara lättirriterad och i förargelse utdela orätta domar och eventuellt svårare straff än vad som förtjänats. Mirza Qommi skrev en enkel mening i svar om vad som gällde: ”Kungen måste fasta och inte bli arg heller.”
[88] Sedan fortsätter Imamen(A) med den andra befallningen i avseende av dyrkanshandlingar men som denna gång berör dyrkanshandlingar som utförs i samling. Imamen(A) betonar att då den styrande leder samlingsbönen så ska han vara uppmärksam och hänsynstagande till folket som ber bakom honom så att han varken drar ut på bönen så mycket att folk tröttnar och förlängningen ger upphov till obehagskänslor eller att han utför bönen så raskt att något av bönens obligatoriska moment tappas och Guds rätt inte uträttas helt. Imamen(A) bestryker denna anvisning först med två logiska motiv och påpekar att bland de som uträttar bönen i samling kan det finnas de som är sjuka så att deras ork och tolerans är begränsad eller så finns det de som har akuta behov som de måste se till och den styrande måste ta hänsyn till folkets situation och inte förlänga bönen på ett sätt som leder till motvilja. Därtill kompletterar Imamen(A) med en orsak baserad på Profetens(S) direkta svar i samband med samma fråga – alltså baserar Imamen(A) sina ord på Profetens(S) sunnah (förfarande och tillvägagångssätt i ord och handling). I detta avseende förekommer det andra hadither som betonar samma anvisning däribland återges att Profeten(S) frågades av sina följeslagare om varför han förkortade bönen vid ett tillfälle och i svar sade Profeten(S): ”hörde ni inte barnet som grät?” (Wasail ash-Shia volym 5 kapitel 69 visdom 5) och detta utgör handlingsaspekten av Profetens(S) sunnah i frågan. Självfallet innebär förkortande av bön inte uteslutande av wajib (obligatoriska) moment utan snarare de mustahab (rekommenderade) momenten som kan uteslutas vid behov.
[89] I denna del betonar Imamen(A) vikten och nödvändigheten av en nära kontakt mellan den styrande regenten och folket och påpekar farorna med att det uppstår distans mellan dem. Imamen(A) anger också klara orsaker för att den styrande inte ska hålla sig dold från folket eller om detta är nödvändigt under en period på grund av vissa omständigheter, så ska den styrande inte låta det dra ut på tiden. Som första effekt av distansen mellan den styrande och folket anger Imamen(A) att det avståndet utgör faran att den styrandes information och översikt kring vad som sker i landet och hur människor faktiskt har det, blir bristfällig. Genom historiens gång så har det hänt ofta att den styrande regentens tjänstemän eller kungens hov praktiskt taget isolerar honom och för fram endast den information som är till hans belåtenhet och tjänar deras egen nytta och intresse. På så vis förser de honom med en missvisande bild av det verkliga läget i landet vilket är en stor fara för landets styre. Däremot, då den styrande själv kommer i direkt kontakt med människor från samhällets olika grupper under samlingsmöten, så får han chansen att få en förstahandsinblick av läget och hans omgivande tjänstemäns eventuella bristande handlingar eller förräderi uppenbaras. Därför manar Islam till att den styrande leder samlingsbönen så att han i praktiken kan befinna sig bland folket dagligen vid flera tillfällen så att alla möjliga människor får tillgång till honom och han på så vis får del av en verkligare bild av verkligheten genom folket – något som hölls fast vid och implementerats av den heliga Profeten(S) och Imam Ali(A) under deras styren.
[90] Imamen(A) påvisar vidare vilka ytterligare följder den styrandes förtäckthet och med det avståndet från folket leder till i mer detalj. Imamen(A) anger att den missvisande och bristfälliga bild den styrande får av samhällsläget gör att stora frågor förevisas som obetydliga medan smärre frågor målas upp som betydelsefulla. Detta innebär att en del saker förringas medan andra blåses upp så att var och ett avviker från deras verkliga proportion så pass att sanningen sammanblandas med osanning och den styrandes synvidd blir dunkel och läget tvetydligt. Detta medan det är nödvändigt för den styrande att ha en klar syn och överblick av läget för att på så vis urskilja gott och ont samt rätt och orätt från varandra då detta utgör grunden för att fatta korrekta beslut. Inte nog med detta så är det även av vikt för den styrande att kunna se frågor i deras rätta proportioner för att undvika en mycket riskfylld och skadligt situation i längden. För det säger sig självt att skulle den styrande missta en mindre fråga för att vara större än vad det är och ta till extrema återgärder i dess avseende medan han misstar en betydligt viktigare fråga som enkel och nonchalerar det, så kommer detta att leda till stora problem på alla planer och rasera riket. I de styren som uppstod efter Profeten(S) och senare efter Imam Alis(A) styre, var detta en av de saker som inte efterlevdes så som bör och med det avstånd som uppstod mellan folket och de styrande så var det inte möjligt att styra över folket utom genom våld och förtryck av människor.
[91] Sedan fortsätter Imamen(A) med framläggandet av ytterligare tre orsaker som talar mot att den styrande förblir dold från folket:
1. Som första orsak anger Imamen(A) att när allt kommer kring så är den styrande bara människa och kan inte veta vad som förblir dolt för honom i avseende av folket. Dessutom har sanningen om verkligheten – i denna typ av frågor – inte alltid fullt klara tecken så att det enkelt kan kännas igen. Alltså är det bästa sättet för kännedom om verkligheten och vad som faktiskt försiggår i samhället, just direktkontakt med folket utan några mellanhänder. Här kan det uppstå en fråga i samband med en hadith där Profeten(S) sagt: ”Sannerligen finns det över varje haqq (rätt och sanning) ett [tecken av] riktighet och över varje [ord av] korrekthet ett ljus, så [när det kommer till hadither] vad som sammanstämmer med Guds Bok [den heliga Koranen] så anta [acceptera och följ] det och vad som går mot Guds Bok så lämna [avstå från] det.” (Usol al-Kafi volym 1 s 69 visdom 1). Svaret är tydligt; Profetens(S) hadith refererar till lagar och regler som kan mätas mot den heliga Koranen som underlag och på så vis urskiljahaqq (rätt och sanning) från batil (orätt och osanning) i det avseendet. Däremot handlar det som Imamen(A) refererar till i detta fall snarare om sakförhållanden och yttringar av haqq och batil samt sanning och lögn i ord vilket oftast inte medföljs av kännemärken.
2. Som andra orsak anger Imamen(A) att inte annat än två fall kan antas för den styrande; antingen är han givmild och har då ingen anledning att gömma undan sig för han skyr inte att bli förfrågad utan skänker med generositet, eller så är han snål, och vet folket om det så slutar dem att be om hans skänkning snart. Så i båda fallen är det till fördel för den styrande att finnas till hands så att läget blir klart för folket också eftersom folket vänder sig till den styrande upprepligen när de faktiskt är osäkra och inte riktigt vet hur det ligger till. Däremot om de har nära kontakt med den styrande och känner honom som en givmild regent, förfrågar dem och tar emot hans skänkning och beger sig iväg och om de känner honom som en snål regent så ger de upp hoppet om hans skänkning och slutar förfråga och beger sig iväg då också.
3. Som tredje orsak anger Imamen(A) att allt som oftast så vänder sig folket till den styrande med olika frågor som inte bär på någon slags kostnad eller utgift för den styrande utan snarare handlar det oftast om viljan om tillsyn i fråga om rättigheter. Med detta understryker Imamen(A) att inte alla människors ärenden är penningsrelaterade frågor utan många vänder sig till den styrande för att få hjälp med lösandet av andra typer av problem och svårigheter. Således kan många av fallen röra sig om någon som blivit föremål för förtryck eller någon affärsuppgörelse där ena parten berövad den andras rätt eller liknande. I alla dessa typer av frågor kan den styrande, genom att anordna och närvara i samlingsmöten och ha direktkontakt med folket, använda sin makt och auktoritet till för att se till att rättvisa utövas i samhället utan att det kostar honom något.
[92] I denna del av brevfördraget ger Imamen(A) ytterligare anvisningar till Malik Ashtar(RA) och inleder med att påpeka den historiskt bittera verkligheten att, allt som oftast, söker sig vinningslystna egennyttiga personer till de styrandes närhet och genom att uppvisa lojalitet och vänskap försöker de skaffa sig fotfäste i maktsystemet för att därefter utnyttja sin position för egen vinning. På så vis nedtrampar dem folket och förtrycker människor med och tillsammans med sina anhängare rövar rikets rikedomar däribland tillgångarna av beit-ul-mal (Islamiska statens statskassa och skatteförråd vars tillgångar ska fördelas mellan samhällets berättigade). Imamen(A) ger därefter en klar och tydlig order om att eliminera sådana tendenser genom att täppa till möjligheterna som ger dessa personer chans att fullfölja sin vinningslystnad. Detta ska ske på ett sätt som får denna typ av människor att helt förlora hoppet om att den styrande någonsin skulle låta de ta över jordlottar som det Islamiska styret förfogar över och som tillhör alla muslimer eller att fastslå lagar och avtal som skulle gynna de på bekostnad av andra eller ge dem andra obefogade förmåner. Imamen(A) fastslår alltså att den styrande måste tvärvägra alla egennyttiga begärelser av folk som av någon anledning står närmare styret och således ha en beslutsam hållning i frågan och aldrig vika sig. Imamen(A) betonar detta i synnerhet i fråga om muslimernas kharaj-marker (landlotter och åkermarker som är allmän egendom tillhörande alla muslimer och som är under den Islamiska statens förfogande) då vid fall av överlåtande skulle dessa personer kunna utnyttja sina positioner och se till att andra ska få stå för alla kostnader medan den rena vinsten förblir deras egen; vilket vore ren förtryck och förrådande av förtroende!
[Det bör påpekas att den heliga Profeten(S), på Guds order, förbjöd tilldelande av zakat (specifik förmögenhetsskatt) till specifikt Bani Hashim (Profetens(S) stamgren) så att släktskap till Profeten Mohammad(S) inte skulle kunna utnyttjas. Det återges även i en återberättelse att en del av Bani Hashim kom till Profeten(S) och bad att få samla in boskaps-zakaten då de kände att de hade företräde för detta arbete och så att de kunde få den andelen av zakat som är lönen för ”de som insamlar det” – vilka är en av grupperna som får en andel av zakat enligt Koranversen 9:60. Profeten(S) svarade dem att ”zakat – inklusive ”insamlarnas” andel – är förbjudet för mig och er; men jag har utlovats [att få utföra] shafa’a (medling)… tror ni att andra får företräde över er?!” (Usol al-Kafi volym 4 s 58 visdom 1). Att hålla släkt och närstående borta från styret och tillgång till beit-ul-mal (Islamiska statens statskassa och skatteförråd vars tillgångar ska fördelas mellan samhällets berättigade) efterföljdes under en period men under den tredje kalifen Uthmans tid så blev det en påtaglig ändring då hans släkt Bani Umayyah och Bani Marwan omgav honom och fick alla viktiga poster och ämbeten varigenom de utnyttjade beit-ul-mal och muslimernas marker. Till följd av det eländiga läget urholkades riket inifrån och ledde till folkets uppror med Uthmans mord som utgång. Då Imam Ali(A) accepterade kalifatet så omvände han läget så pass att då Imamens(A) egen bror Aqil, som hade blivit blind och var oförmögen till arbete och hade det fattigt ställt, vid ett tillfälle i en vida känd återberättelse bad om en större andel än vad han hade rätt till utav beit-ul-mal precis som andra, nekade Imamen(A) honom detta bestämt. Historien skildrar att Imamen(A) förde fram en glödande vedbit nära Aqils hand som reagerade med att dra handen undan hettan. Imamen(A) frågade Aqil då hur han som inte tålde hettan av en glödande ved som inte ens nuddat hans hand, ville att Imamen(S) skulle tåla helvetets eld som vore resultatet av att orättvist tilldela sin bror en större andel på bekostnad av andras rätt?! Under Bani Umayyahs tid med Mu’awiya i spetsen samt därefter Bani Abbas, så återgick dem till att fördela beit-ul-mal och samtliga poster och tillgångar mellan sig och sina anhängare som i gengäld försvarade deras regim med brutalitet och förtryckte folket. En framstående faktor som låg bakom de många uppror som förekom då och då och som slutade blodigt, var just den orättvisa som implementerades. Detta är även en rådande verklighet i dagens värld då närstående till styret har skaffat sig extra förmåner på bekostnad av folket vilket leder till folkets undertryckande och missnöje och med det ett oroligt instabilt samhällsklimat.]
[93] Vidare befaller Imamen(A) att haqq (rätt och sanning) måste upprätthållas och rätten ges till den det tillhör, oavsett hur nära eller avlägsen personen är till den styrande. Imamen(A) betonar att trots att detta kan utgöra stor press och kräva stor ansträngning att implementera så väl som att svårigheten att det accepteras utav de närstående så lönar det sig stort i längden. Imamens(A) anvisning bygger i själva verket på konceptet att ge företräde åt rättigheter över relationer. Det kan vara en extremt svår uppgift att låta rätt gå före sina nära och kära samt vänner och bekanta och blunda för sina relationer och vara helt opartisk gentemot alla parter och endast se till haqq och implementera det; kosta vad det kosta vill! Resultatet av att vara och agera haqq-orienterad är dock alltid gott vilket visar sig så väl i dunya (denna värld/liv), då folket tryggas av detta, likväl som i akhira (nästa värld) där Guds belåtenhet och Hans belöning och paradis väntar.
[Det återges i en hadith av Imam Sadiq(A) att: ”De troendes Mästare Imam Ali(A) sade till Omar ibn Khattab: ’Tre saker som om du värnar om och handlar utefter besparar detta dig från annat än dessa, och om du avstår från dem kommer inte något annat än dem gynna dig!’ Omar frågade: ’Och vad är dessa O Abul-Hassan [Imam Alis(A) kunya (tillkalls titel – baserad på första barnets namn och som används utav respekt bland araber)]?’ Imam Ali(A) svarade: ’Att upprätta gränserna [av Guds lagar] över den nära och den avlägsna, och döma med [utefter] Guds bok i [vid] belåtenhet och förargelse, och fördela med rättvisa mellan röda [vita] och svarta [utan hänsyn till hudfärg].’ Omar svarade: ’Jag svär vid mitt eget liv; du summerade och omfattade!’”(Tathhib al-Ahkam volym 6 s 227 visdom 7)]
[94] Därefter ger Imamen(A) en nyckelorder som ligger till rot för många av de problem som uppstår mellan folket och den styrande, nämligen oupplösta frågetecken hos folket gentemot den styrandes agerande vilket i längden kan leda till djup misstro och förlusten av tillit gentemot denne. Därför befaller Imamen(A) Malik Ashtar(RA) att närhelst folket blir misstänksamma gentemot något beslut eller agerande från den styrandes håll så ska han se till att blotta anledningarna som krävt det agerandet utav honom inför folket för att deras tvivel ska skingras. Imamen(A) anger även att detta förhållningssätt har ytterligare positiva effekter då det dels är en moralisk träning för den styrande och dels är det en handling av vänlighet gentemot folket. Det leder i sin tur till att de lättare accepterar att följa den styrande på stigen av haqq (rätt och sanning) vilket är hans mål och uppgift att leda samhället till. Det är ett faktum att många tillitsproblem i samhället mellan folket och den styrande beror just på att folket inte har insyn i detaljerna kring vad som sker samt de beslut som fattas och det kan hända att en rättvis styrande tar vissa beslut vars uppsyn tycks vara missvisande då dess bakomliggande orsaker är dolda. Det i sin tur leder till folks misstänksamhet och efter åtskilliga fall som stapplas på varandra i folks sinnen, lär det leda till deras misstro gentemot styret vilket skapar en spricka mellan folk och styre. För att förhindra detta behöver den styrande, närhelst han känner att folks misstänksamhet uppkommit i en fråga, klargöra bakomliggande orsaker och logiska överväganden som lett till de besluten för folket så att deras misstänksamhet avlägsnas och deras sinnen kommer till ro. Inom Islam är ett av de bästa tillfällen för att göra detta är i samband med fredagsbönen då olika människor från spridda håll samlas och den styrande kan själv direkt eller indirekt via sin ställföreträdare öppna upp frågorna och klargöra de skymda aspekterna.
[95] I denna del av brevfördraget uppföljer Imamen(A) med anvisningar om relation till fiender och dessas bemötande i tider av krig och fred. Imamen(A) inleder med att mana att inte avslå det fredsslut i vilket Guds belåtenhet ligger; det vill säga ett rättvist fredsslut som inte medför det muslimska ummahns (folket och nationens) nedvärdering och inte heller oförrätt mot fienden utan en rättvis och nyttig fred. Detta rättssnöre reglerar det grundläggandet måttet för ett fredsslut och motverkar irrationell överdrift som kan finnas hos en del då de vägrar acceptera fred trots att det innefattar Guds och Profetens(S) belåtenhet – som exempelvis i fallet av Hudaybiyya-freden då vissa däribland Omar motsatte sig Profetens(S) fredsavtal med de icke troende. Det motverkar även dess motsats i form av naiv ignorans då en del går på fiendens trick som presenteras under titeln ”fred” men som i själva verket fungerar som en skenmanöver som tjänar fiendens syften – liksom i fallet av slaget vid Seffin då en grupp naiva som såg Mu’awiyas nästan besegrade armé sätta Koranerna på spjut, insisterade att Imam Ali(A) skulle hejda sin armé och sluta fred med Mu’awiya mot sin vilja. Det hela resulterade i det muslimska ummahns förslavande så som Imam Ali(A) varnade då han inte ville sluta fred men majoriteten vägrat lyda! [Se även khutba 19] Även i vår samtid finns det imperialistiska stormakter som pladdrar om ”fred” mellan nationer och deras fred går ut på att en, mot dem själva, vänligt inställd marionettregering gynnar deras ekonomiska och politiska intressen samt underlyder deras minsta nick och vink så att det i praktiken fungerar som deras förlängda armar för att kontrollera världen. Uppenbart är att Guds belåtenhet ligger i att Islam och det muslimska folket och framförallt människors bästa intresse beaktas och antas i ett fredsslut och detta ansvar vilar på de medvetna, insiktsfulla och sakkunnigas axlar i det Islamiska styret.
De tre fördelar som Imamen(A) räknar upp för fred omfattar alla aspekter då det medför nytta för armén så väl som den styrande liksom för folket. Så medan armén får en chans till ro och återhämtande av sina krafter för ett komplettare försvar på alla fronter utöver den militära, så får den styrande vars tankeockupation och fokus under krigstider är riktad mot den fronten, möjligheten att rikta sina tankar till samhällets andra behov samtidigt som folket med befintligheten av trygghet, kan satsa på utveckling inom sociala, kulturella och ekonomiska fält i större mån. Imamens(A) yttringar visar alltså att krig är en stor svårighet och prövning som bör till största mån undvikas så länge inte en allvarlig fara hotar haqq (rätt och sanning) och med det människor och det Islamiska riket för då krävs det ett modigt och stadigt motstånd!
[96] Därefter poängterar Imamen(A) att även vid fredsslut så måste man vara på sin vakt mot fienden då föreslagen fred från fiendens sida inte alltid är uppriktigt och kan inte antas som ett självklart tecken på deras fredlighet. Så trots att ett respektfullt och rättighetsbaserad fredsslut bör accepteras även om det föreslås av fienden, så ska man inte förlita sig blint på det då det finns gott om fredsavtal i historien som använts som skenmanöver för att överrumpla. Att Imamen(A) manar till att lägga undan tilltro, optimism och godtrogenhet, trots att Islams riktlinje manar till tilltro och optimism, är alltså just för att motparten i detta fall är fienden och inte vännen och därav undantaget.
[97] Sedan fullföljer Imamen(A) med ännu en grundläggande order som han betonar, vilket återspeglar Islams rättvisa och justa anda som ämnar till blomstrandet av den mänskliga själens moraliska fullkomlighet. Imamen(A) anger att då ett fredsavtal sluts eller då någon form av skydd beviljas eller löfte ges, även om det är till ens fiende, så gäller det att respektera och stå fast vid överenskommelsen med sitt liv. Då vidhållande av avtal och löften människor emellan spelar en avgörande roll i fråga om fred och frid i världen så understryker Imamen(A) detta genom ett antal punkter. Den övergripande anledningen är att människor under historiens gång alltid lagt stor vikt vid vidhållandet av avtal och överenskommelser och dess brytande har alltid stämplats som uselhet och vanära. Så även om brytande av avtal har förekommit har de som brutit mot avtalen försökt ursäkta sitt handlande på olika sätt för att komma undan att deras handlande ska stämplas som brytande mot avtal och fördömas. Imamen(A) nämner då de icke troende och polyteisterna under jaheliyyah (ignoransens tid – förislamiska perioden) som exempel och menar att även de, trots att de ur moralisk synvinkel hade sjunkit till oerhörd låg nivå och ansåg krig, rövande och blodsutgjutelse som en bragd, så försökte de upprätthålla och respektera avtalen som knöts mellan stammarna och ansåg brytandet av löfte som en stor synd. Inom Islam är vidhållande av löfte och avtal gentemot vare sig vän eller fiende, en av de mest självklara principerna. I en hadith återges att en person bad Imam Sajjad(A) berätta om vad som omfattade religionens alla grundläggande principer, varpå Imamen(A) svarade: ”Yttrande av haqq (rätt och sanning) och att döma med adl (rättvisa och justhet) och vidhållande av avtal [löfte]”( Bihar al-Anwar volym 72 s 26 visdom 10).
[98] Imamen(A) fortsätter med att återigen betona vikten av att hålla fast vid överenskommelser och anger att förrådande och lurande av fienden genom att bryta avtalet är i själva verket en form av fiendskap mot Gud. Detta då Gud befallt och lagt stor tonvikt vid att vidhålla löften och avstå från bedrägeri och förräderi, så bestridandet av denna befallning vore antingen utav ignorans eller utav fördärv om det görs medvetet. Imamen(A) visar genom detta till vilken grad Islam lägger vikt vid att hålla löften och överenskommelser som ett grundläggande värdegrund för mänskligheten. Sedan anger Imamen(A) att Gud låter det avtal som slutits i Hans Namn vara en trygghet ”bland Hans tjänare [människor]” som inkluderar så väl troende som icke troende och vare sig vän eller fiende till muslimer. Det i sin tur visar att denna lag inte gäller enbart mellan troende utan är allomfattande och utav mänskliga rättigheter som ska gälla oavsett tro eller religion så att alla världens människor, sina skiljaktigheter till trots, ska kunna leva sida vid sida i en trygg tillvaro av samexistens.
[99] Därefter anger Imamen(A) ytterligare en anvisning i fråga om tillslutande av avtal med fiender och manar till att aldrig ingå i ett avtal vars punkter är oklara eller på något sätt skulle kunna utnyttjas utav fienden. Detta är en oerhörd viktig punkt i synnerhet i de avtal som sluts på nationell nivå mellan statsstyren där alla paragrafer behöver vara klara och tydliga utan några som helst tvetydligheter eller dubbla budskap. Detta då det kan hända att en tvetydlig punkt i ett avtal senare kan komma att används av fienden som svepskäl för att bryta avtalet till exempel. I dagens värld är detta en huvudsaklig faktor i upprättande av avtal där sakkunniga och jurister rådfrågas och får studera avtalen noggrant för att upptäcka eventuella kryphål. Att följa Imamens(A) anvisningar till vardags i alla former av transaktioner, uppgörelser och överenskommelser samt avtal skulle kunna upphäva framtida problematiska händelser och oförutsedda komplikationer. Så precis som man ska se till att fienden inte utnyttjar tvetydligheter i avtalet så ska man själv inte heller luta sig mot motsvarigheten eller vaga uttryck för att bryta överenskommelsen. Imamens(A) befallning visar klart och tydligt rättvisan i Islam som på samma sätt som det inte tillåter utnyttjande från fiendens håll inte heller tillåter utnyttjandet på dess bekostnad och för vännens räkning.
Sedan kan det hända att den som skriver under ett avtal senare påstår att dennes avsikt varit annat – eller påstår sig ha varit tvungen att skriva under – likt vad som skedde i samband med Zubayr som använde detta som svepskäl då han försökte dra sig ur trohetseden han tidigare svurit Imamen(A) utav egen vilja. Men det är en grundläggande och accepterad rättslig princip att uttrycken i ett avtal eller rättsligt dokument, oavsett vad det är för typ av uppgörelse som exempelvis affärsuppgörelse, testamente eller liknande, gör sig gällande när det väl ingåtts och att bara påstå annat räcker inte som bevis för dess upphävande vilket Imamen(A) fastslår i khutba 8!
På så sätt understryker Imamen(A) sina anvisningar genom att ange att även i pressade situationer som uppstår i samband med implementerande av ett avtal, oavsett hur mödosamma och påfrestande dessa må vara, så ger detta ändå inte rätten att utan rättfärdig grund dra sig ur avtalet. Snarare överväger uthärdandet av situationen, vilket Imamen(A) i dessa fall manar till, brytandet av avtalet. Därefter kompletterar Imamen(A) denna befallning genom att ange dess grundorsaker nämligen att svårigheterna av akhira (nästa värld/liv) är ojämförbart svårare än de av dunya (denna värld/liv) och likaså uthärdandet av Guds vrede vilket man skulle utsätta sig själv för genom att orättfärdigt bryta det avtal man ingått och svika sitt löfte. Detta utöver den skam och vanära som sveket och förrådandet kommer att medföra redan i denna värld.
[100] I denna del av brevfördraget anvisar Imamen(A) om ännu en oerhörd viktig fråga nämligen aktning för och värnande om människoliv och att i allmänhet strängt undvika att spilla blod. Imamen(A) betonar varsamhet i frågan; inte för att Malik Ashtar(RA) är någon som skulle spilla oskyldigas blod utan för att vara extremt varsam och uppmärksam och således kontrollera de fallen av de förövare vars brott leder till dödsdom så att ingen oskyldigs blod spills av misstag. Imamen(A) inleder alltså med att hämma från spillandet av blod i allmänhet utom vid undantagsfall där detta är befogat som exempelvis i nödvärn vid krig eller vid qisas (vedergällningsstraff). Sedan redogör Imamen(A) för de förödande och livsfarliga konsekvenser som spillande av blod i orätt medför:
1. Guds vrede och svåra vedergällning
2. Guds straff.
3. Guds gåvor som lugn, trygghet, hälsa och lycka avlägsnas.
4. Upphörandetav makten och väldet som historien är fylld med exempel på då orättfärdigt spillt blod lett förövaren till undergångens rand.
5. Guds dömande på domens dag inleds med tillsyn av spillt blod. Det har följt i återberättelser att det första av goda handlingar som tillses på domedagen är bönen [”Det första som tillses i en tjänares handling på domedagen är hans bön” (Bihar al-Anwar volym 79 s 227 visdom 53)] och det första av onda handlingar som tillses är orättfärdigt spillt blod. Vidare hämmar Imamen(A) återigen från att vilja och försöka stärka sitt styre genom dödande och spillande av människors blod och anger att det istället leder till:
6. Styret försvagas märkbart till sitt yttre.
7. Styret förklenas och skakas i sin grund och dess stöttepelare förmultnar och rasar ihop.
8. Styret utplånas helt genom exempelvis invasion eller ockupation i följd av nederlag.
9. Styret övertas eller beslagtas av andra grupper.
[101] Därefter påpekar Imamen(A) de förödande konsekvenserna av avsiktligt dödande och uppsåtligt mord som är extrem fördärv vars straff är qisas (vedergällningsstraff). Att Imamen(A) talar om detta visa att de tidigare uppräknade konsekvenserna som nämnts innan berör de fall där spillandet av blod av oskyldiga skett utav brist på uppmärksamhet eller misstag och inte varit avsiktligt. Sedan återgår Imamen(A) till fallet av oavsiktligt spilld blod och anger att vid tillfällen då saker gått överstyr av misstag, på olika sätt exempelvis genom ett knytnävsslag som skulle kunna leda till någon annans död, så ska inte maktpositionen bli ett hinder för att återgälda rätten till den dödes anhöriga.
[Enligt vad fuqaha (rättslärda) har deducerat utav Koraniska verser samt hadither (återberättelser) och skildringar så är mord av tre slag:
1. Avsiktligt mord – då avsikten är att döda motparten direkt – eller göra något som antagligen leder till motpartens död [vållande till annans död], även om avsikten inte är att döda som exempelvis ett kraftigt slag mot huvudet som lär förorsaka död. I båda dessa scenarion är följden som förövaren döms till qisas (vedergällningsstraff) så vida inte waliye-dam (blodets förmyndare) accepterar diyye (skade- eller blodspeng) istället.
2. Partiellt oavsiktligt dödande [dråp] – då något görs som normalt inte leder till dödande och avsikten är inte heller att döda men det leder ändå till annans död – som till exempel att någon sticker en person med en spruta vilket leder till att personen hamnar i chocktillstånd och dör till följd av detta. Många av bilolycksfallen är av detta slag och domen är endast diyye (skade- eller blodspeng) i som ska tas ur förövarens egendomar och som förövaren alltså blir skyldig till.
3. Helt oavsiktligt dödande av misstag – då någon gör något som inte har något samband eller koppling till den dödade men genom olika faktorer och omständigheter som spelar in, leder det till döden för en person – som exempelvis då någon som gått på jakt skjuter ett skott som träffar en sten till följd av vilket skottet ändrar riktning och träffar en person som dödas. Detta är ren misstag och dess dom är också diyye (skade- eller blodspeng) men i ’aqele (förövarens släkt från faderns sida).]
[102] I denna del av brevfördraget tar Imamen(A) upp ett antal brister som kan förekomma hos människan, inte minst den i styrande position, och manar Malik(RA) till att hålla sig på vakt så att han inte ska hamna i: 1. Arrogans och självgodhet, 2. Självbelåtenhet och överdriven tilltro till sina egna styrkor 3. Tycka om och tjusas av smickrarnas komplimang och beröm. I dessa fall börjar människans problem då egenkärleken gör att hon ser sina egna godheter som stora och många och förväntar sig beröm samtidigt som hennes svagheter och misstag avtar i mängd och storlek i hennes ögon eller till och med går så långt att de börjar betraktas som styrkor och goda kvalitéer av henne. Allt detta leder till en förvrängd självgod egencentrerad självbild som i sin tur påverkar hennes syn på omvärlden och hennes bemötande, förväntningar och handlingar gentemot andra. Imamen(A) fortsätter vidare med att ange orsaken till sin befallning vilket är att människans anammande av dessa egenskaper är Shaitans (Satan/djävulen) bästa chans till att få goda handlingar att gå till spillo och fördärvas. Detta eftersom då en person ser sina goda handlingar som stora och söker beröm för dessa så kommer det leda till riya’ (skenhelighet) och det fördärvar i sin tur de goda handlingarna då Gud inte accepterar annat än rena obesudlade handlingar som baseras på ren niyyah (avsikt). Shaitan är väl medveten om detta och därför betraktar som sin bästa chans att förstöra människans goda handlingar med ingång genom dessa tre egenskaper.
Vikten av detta ämne visar sig inte minst genom de många hadither och återberättelser igenom vilka det har varnats för just dessa egenskaper. I en hadith av Imam Sadiq(A) följer: ”Iblis (Satan) – må Gud förbanna honom – sade till sina soldater: om jag övermannar Adams son i tre saker så bryr jag mig inte om vad han uträttar för det kommer inte accepteras från honom; om han övervärderar sina handlingar och glömmer sin synd och inträds av självgodhet” (Bihar al-Anwar volym 69 s 315 visdom 15). I en annan hadith av Imam Sadiq(A) lyder: ”Den som beundrar sig själv förgås och den som beundrar sin egen åsikt förgås.” I följden av denna hadith återges att profeten Isa(A) (Jesus) sade: jag botade sjuka och helade de med Guds vilja; jag botade den från födseln blinde och den spetälske med Guds vilja och även återbringade döda till livet; men hur mycket jag än försökte bota dåren så kunde jag inte rätta till det. Han frågades: O Rooh-ollah, vem är dåren? Han svarade: den som ser sig själv och sin åsikt som stor och ser alla godheter i sig själv och vill ha all rätt för dig själv och uppfattar inte sig själv som skuldsatt till något rätt; och det är dåren som inte kan botas” (Bihar al-Anwar volym 69 s 320 visdom 35). I en annan hadith av Imam Ali(A) anger Imamen(A): ”Sannerligen är självbeundran motstridande till riktighet [rättfärdighet] och är fördärvet av intellektet” (Nahjul Balagha brev 31).
[103] Vidare tar Imamen(A) upp tre andra egenskaper som blir än mer aktuella i relation till folket och varnar från att: 1. Uträtta välgärningar mot folket men förstöra det genom att se eller sätta dem under tacksamhetsskuld och få det att verka som om man gjort dem en tjänst. Detta fastän han i så fall snarare har utfört sin skyldighet gentemot folket i egenskap av den styrande och egentligen uträttat deras rättmätiga rätt till dem i och med att den styrande i själva verket är i folkets tjänst och inte vice versa! 2. Att ständigt tro sig ha gjort mycket för alla 3. Utlova saker för att sedan bryta sitt löfte och avstå från dess infriande. Utav de saker som klart och tydligt anges av Gud i den heliga Koranen som en faktor som förstör den hjälp och goda handlande man utför gentemot folk är just att sätta dem under mennat (tacksamhetsskuld); Gud säger:
يَا أَيُّهَا الَّذِينَ آمَنُواْ لاَ تُبْطِلُواْ صَدَقَاتِكُم بِالْمَنِّ وَالأذَى كَالَّذِي يُنفِقُ مَالَهُ رِئَاء النَّاسِ وَلاَ يُؤْمِنُ بِاللّهِ وَالْيَوْمِ الآخِرِ فَمَثَلُهُ كَمَثَلِ صَفْوَانٍ عَلَيْهِ تُرَابٌ فَأَصَابَهُ وَابِلٌ فَتَرَكَهُ صَلْدًا لاَّ يَقْدِرُونَ عَلَى شَيْءٍ مِّمَّا كَسَبُواْ وَاللّهُ لاَ يَهْدِي الْقَوْمَ الْكَافِرِينَ
”Troende! Beröva inte era gåvor deras värde genom [tal om] frikostighet eller genom [ord] som sårar, som den som ger av vad han äger för att ses [och berömmas] av människor och som inte tror på Gud och den Yttersta dagen. Han kan liknas vid en berggrund täckt av [ett tunt lager] jord; ett slagregn faller och sköljer bort allt inpå nakna berget. [Sådana människor] uppnår ingenting med det som de har åstadkommit. Gud leder inte dem som förnekar sanningen.” (den heliga Koranen 2:264)
Därtill följer Imamen(A) upp sina befallningar med att förklara de inre orsakerna samt vilka förödande konsekvenser utförandet av det han varnar för och hämmar från skulle leda till. Imamen(A) anger att sätta mennat (tacksamhetsskuld) över andra fördärvar välgärningarna man utfört för dem. Att se sina handlingar som många och uppblåsa dem till större än vad de är, fördriver sanningens ljus eftersom det i själva verket är att förvränga sanningen och en form av lögn. Att inte hålla sitt ord, vilket också är en form av lögn, framkallar avsky hos Gud och folket vilket Imamen(A) bestyrker med Guds ord via en Koranvers. I en hadith lyder: ”Den vars lögn ökar dess anseende [ljus och prakt] försvinner” (Usol al-Kafi volym 2 s 341 visdom 13).
[104] Därefter fortsätter Imamen(A) med att varna för ifrat (överdrift) och tafrit (underdrift) i allt och betonar två frågor i synnerhet. Det första Imamen(A) refererar till är att förhasta sig i frågor innan dess rättan tid är inne eller att förhala saker vars tid och tillfälle är kommen. Varje sak har ju sin tid och plats samt kräver sina rätta omständigheter så att ha brådska i något när det inte är rätt läge kommer minska framgången medan när det rätta läget uppstår så krävs det att man tar tillfället i akt på en gång, för gör man inte det så kan chansen vara förbi innan man vet ordet av och ånger den oundvikliga följden. Så förhastande och att ha för bråttom är en form av ifrat (överdrift) medan förhalande och slöhet är dess raka motsats och således en form av tafrit (underdrift).
Den andra frågan Imamen(A) refererar till är påstridighet och insisterande i frågor som är något oklara eller tvetydliga, eller likgiltighet och lättja inför frågor vars oklarheter undanröjs. Det är logiskt att människan ska ge sig in i en sak först efter att alla dess aspekter är klara medan egensinniga personer kan ge sig in i saker som de inte har fullt kännedom om vilket kan leda dem till farliga misstag. Att ge sig in i saker med huvudet före utan full kännedom är en form av ifrat (överdrift) medan tafrit (underdrift) å andra hand ligger i att människan ska drabbas av waswas (velighet och obeslutsamhet) och brista i att uppfölja en sakfråga vars alla aspekter är klara så pass att möjligheten går förlorad. Imamen(A) slutför sedan med en allmänomfattande anvisning som är grundläggande på alla plan inte minst i organisatoriska frågor och anger att varje sak ska vara på sin rätta plats och varje fråga i sin rätta tid och sitt rätta läge. Detta är precis vad adl (rättvisa och justhet) innebär så som Imamen(A) anger i ett av visdomsorden i Nahjul Balagha ”Adl (rättvisa och justhet) sätter saker på sina [rätta] platser” (Nahjul Balagha visdomsord 437). Därigenom menar Ulama (lärda) inom grenen av akhlaq-lära (moral, karaktär och uppförande) att alla onda egenskaper är just en fjärmande av måttlighet och en form av ifrat (överdrift) eller tafrit (underdrift).
I ett annat yttande om ett annat ämne men som innefattar samma innbörd har Imam Ali(A) sagt: ”Den som plockar frukten före tiden för dess mognad liknar den som sår i någon annans mark” (Nahjul Balagha khutba 5)!
Även i den heliga Koranen hämmar Gud från förhastande och envishet sägandes:
خُلِقَ الْإِنسَانُ مِنْ عَجَلٍ سَأُرِيكُمْ آيَاتِي فَلَا تَسْتَعْجِلُونِ
”Människan är av naturen en otålig varelse. Jag skall låta er se Mina tecken, men begär inte att Jag skall visa er dem i förtid!” (den heliga Koranen 21:37)
Medan det i en annan vers som fördömer en grupp icke troende lyder:
وَلَوْ رَحِمْنَاهُمْ وَكَشَفْنَا مَا بِهِم مِّن ضُرٍّ لَّلَجُّوا فِي طُغْيَانِهِمْ يَعْمَهُونَ
”Även om Vi förbarmade Oss över dem och befriade dem från det onda som tynger deras sinnen, skulle de framhärda i sitt trotsiga övermod, snubblande än hit än dit i blindo.” (den heliga Koranen 23:75)
[105] I denna del av brevfördraget poängterar Imamen(A) ytterligare tre viktiga huvudfrågor som han uppmärksammar på. Imamen(A) inleder med en av de främsta faktorer som fördärvar styret nämligen den styrande och hans bekanta och anhängares förmånstagande på bekostnad av folket i sådant som alla bör stå lika inför och har lika rätt till. Detta leder till folkets missnöje till följd på grund av de orättvisa förhållandena som uppstår i följd av de företrädelseförmåner dessa tillskrivit sig själva. Detta leder i sin tur till att en klyfta uppstår mellan folket och styret och om situationen fortgår tryter folkets tålamod till slut och de får nog. Imamen(A) varnar starkt för detta eftersom folket är väldigt känsliga i fråga om denna typ av privilegier och särskilda förmåner som tillskrivs utan grund för vissa men inte andra och detta kan leda till ödeläggande effekter i relationen mellan den styrande och folket.
[106] Därnäst råder Imamen(A) Malik Ashtra(RA) att ta sitt ansvar inför folket i synnerhet när det är frågan om den styrandes egna närstående och bekanta samt anhängare. Detta speciellt då de ibland utför felaktiga handlingar och förtrycker någon eller berövar deras rätt som orättfärdiga regenter låter passera obemärkt förbi utan att göra något åt saken och återta den berövade rätten från den som berövat det åt den som blivit det berövat. Imamen(A) befaller Malik Ashtar(RA) att inte ignorera dessa saker och inte negligera den typen av frågor då dess påföljder, utöver förtreten det skapar hos folket gentemot styret, kommer även att följa i akhira (nästa värld/liv) då alla skynken dras undan och alla handlingar blottas och Gud den allvetande som inget är dolt för kommer att återta den förtrycktes rätt från förtryckaren med besked!
[107] Därefter ger Imamen(A) ännu en befallning och manar till att undvika all form av dömande eller handlande vid ilska och vrede. Imamen(A) manar snarare till att se till att hålla tillbaka sitt vrede och behärska sig så att inte göra skada på olika sätt under det sinnestillståndet. Vid arg sinnesstämning så händer det att människan blir uppblåst, höjer näsan i luften, uppvisar sitt missnöje med hårdhet, använder sin makt till för att bestraffa och förbannar och yttrar olämpligheter. Så Imamen(A) varnar Malik Ashtar(RA) för att vara på sin vakt från dessa fyra vredesuttryck och ger lösningen som hjälper att behärska sig och kontrollera dessa okontrollerade vredesyttringar. Imamen(A) råder att inte tala eller handla eller uträtta något tills ilskans lågor mojnar och människan återfår sitt lugn och återtar sin viljas tyglar som glidit ur hennes händer. Sedan tillägger Imamen(A) att detta inte blir verklighet utan att minnet av domedagen och återvändandet till Gud ständigt är närvarande i hennes sinne. De saker som Imamen(A) nämnt i denna del av brevfördraget är essentiella faktorer som inte enbart berör styrelsefrågor på statsnivå utan även alla organisationer och styren i olika format och ännu längre då det omfattar människans alla livsaspekter. Att söka oförtjänta privilegier, bortse eller ta lätt på närståendes misstag just för den skull att de är närstående samt att fatta domslut eller ta avgörande beslut under ilskans påverkan är saker som leder till stora missöden. Detta kan skaka allt från styren till att få människans personlighet ifrågasatt och hennes anseende att gå förlorad både i dunya (denna värld/liv) och akhira (nästa värld/liv).
[108] I den avslutande delen av brevfördraget manar Imamen(A) Malik Ashtar(RA) till att inte nöja sig med detta brevfördrag även om det är utförligt och omfattande utan snarare ta till sig och efterfölja de goda förfarandena av tidigare rättvisa styren och vad som förespråkats i den heliga Koranen och igenom Profetens(S) sunnah (förfarande och tillvägagångssätt i ord och handling) samt vad han själv bevittnat utav Imamens(A) förfarande och handlingar därtill. I själva verket manar Imamen(A) genom denna befallning människans sinne att acceptera varje god förfarande som går i linje med Guds religion. Därefter betonar Imamen(A) återigen befallningarna i brevfördraget och på så vis fullbordar sitt ansvar inför Gud gentemot Malik Ashtar(RA) som han utsett som den styrande.
[109] Imamen(A) slutför med en vacker och djup duaa (åkallelse) och ber av Gud för sig själv och Malik Ashtar(RA) det som bör vara varje troendes högsta eftersträvan nämligen att av Gud få lyckan att uppnå Hans välbehag. Därtill i egenskap av de styrande även eftersträva, i vertikalt nedstigande led, få lyckan att erhålla Guds tjänares belåtenhet genom fullbordande av sitt ansvar gentemot Gud och Hans tjänare. Samt få lyckan att erhålla vad som medföljer utav välsignelser som gott anseende i folkets minne vilket i sin tur medför deras böner om Guds välsignelse över en. Därtill även goda efterlämnade spår och tecken i riket som innebär fullbordandet av Guds välsignelse över en och flerfaldigandet av belöningar även efter ens död genom Guds givmildhet. Beaktningsvärt är att sökandet av Guds tjänares belåtenhet och önskan att människor ska ha ett gott minne av en, faller dels under önskan om Guds välbehag genom bistående av Hans skapelser i enlighet med Hans påbud, och dels för vad det resulterar i av deras böner om Guds förlåtelse och upphöjande av en då folk påminns om ens godhet och goda gärningar. Detta är ett önskemål som även profeten Ibrahim(A) bad Gud om:
وَاجْعَل لِّي لِسَانَ صِدْقٍ فِي الْآخِرِينَ
”och låt efterkommande släkten minnas mig som en man av sanning” (den heliga Koranen 26:84) Sannerligen bönhördes de troendes Mästare Imam Ali(A) och hans duaa besannades! Imamens(A) dygder hågkoms och hyllas runtom i världen av så väl muslimer som andra. Hans goda namn är iögonfallande som en framstående föregångare bland Islams främsta personligheter inom alla fält trots all propaganda som Bani Umayya förde mot Imamen(A) då de bland annat lät predikanter förbanna den välsignade Imamen(A) i hela sjuttio år efter hans bortgång i sitt försök att släcka manifestationen av Guds sanning och ljus. Men Imamen(A) regerade över människors hjärtan genom att vara Guds tjänare och han nådde en ställning att det är kärleken till honom som utmärker de sant troende så som Guds älskade Profet(S) kungjorde: ”[O Ali] ingen älskar dig utom den troende och ingen hatar dig utom den icke troende eller hycklare” (Tarikh Dameshq volym 2 s 188 visdom 671). I duaa Nudbah följer även Profetens(S) ord: ” Vore det inte för dig, O Ali, skulle de troende inte känna igen sanningen efter mig.”
Imamens(A) duaa besannades även för Malik Ashtar(RA) och han hågkoms både för sina dygder och framförallt har hans namn förevigast i välsignelsen av Imamens(A) brevfördrag till honom.
[110] Slutligen fulländar Imamen(A) med en sista mening och ber Gud att fullborda Sin barmhärtighet och välsignelse över honom själv och Malik Ashtar(RA) med sann lycka och frälsning och martyrskap och ber Gud välsigna Sitt älskade Sändebud(S) och hans hushåll Ahl al-Bait(A) som bästa avslut på brevfördraget.
Det återges att Profeten(S) såg en man som reciterade duaa och bad följande: ”O Allah, jag ber Dig om det bästa DU ombes så skänk mig det främsta [bästa av vad] DU skänker” varpå Profeten(S) sade: ”om du bönhörs så spills ditt blod i Guds väg!” (Mustadrak Hakem volym 11 s 13 visdom 21) Helt visst besannades även denna duaa och Imamen(A) nådde martyrskap kort därefter genom svärdslaget mot hans välsignade huvud under morgonbönen den 19:e av månaden Ramadan år 40 e.H. medan Malik Ashtar(A) nådde martyrskap redan på vägen mot Egypten kort innan dess.
Må Gud inkludera oss alla i Imamens(A) duaa och befästa hans kärlek i våra hjärtan så att vi må vara Guds sanna tjänare och efterleva Hans sanna tjänare och älskade awliya’s (Guds vänner) exempel och besmyckas med Hans älskade Profet Mohammads(S) akhlaq (moral och uppförande) i sann efterfölje av Imam Ali(A) och Ahl al-Bait(A) så vi må nå Guds välbehag och vara bland vår väntade Imam Mahdis(AJ) följeslagare och vänner inshaAllah!
|
|