Sammanträdet vid Saqeefa



Det existerar ingen skadligare och farligare händelse inom Islams historia än det som hände vid Saqeefa. Det var början för den muslimska nationens splittring och missämja som råder fram till idag. Vid Saqeefa tog man endast hänsyn till det personliga intresset, den muslimska nationens intressen och välbefinnande åsidosattes helt.

Makten kom i Ummayyadernas händer som var Islams eviga svurna fiende. Makten togs från den rättmätige ledaren och förvandlades till ett nöje där den, den ena dagen var i händerna på en despot och den andra dagen i en annans. En av de hemska resultat som kom ur Saqeefa som historien bevittnat är händelsen i Karbala där Profetens(S) barnbarn, Imam Hossein(A) mördades hänsynslöst.

Ansars samlades snabbt efter Profetens(S) död i Bani Sa’idas bod där de sammanträdde för att utse en ledare för den muslimska nationen.

Profetens(S) kropp var ännu inte begraven. Ansar sammanträdde för att de såg Muhajirins politiska aktivitet. De såg att Muhajirin ville delegera bort makten från Profetens(S) familj samt att de vägrade att uppfylla det löfte som de hade avgett till Imam Ali(A) framför Profeten(S) i Ghadeer Khum där de svor att de skulle följa Imam Ali(A). Muhajirin sade: ”Mohammad trodde att denna fråga (om ledarskap) var löst och att den var till hans kusins fördel! Så är inte fallet. Löftet kommer inte att uppfyllas.”[1]

Dessa planer nådde Ansar, de fick även reda på att Muhajirin ansåg att profetskap och ledarskap inte skulle komma från en och samma familj. När Profeten(S) gick bort sa Omar bin Khattab: ”Profetskap och ledarskap ska inte samlas i ett hus.”[2]

Muhajirin bestred att profetskap och ledarskap skulle begränsas till Profetens(S) familj vilka var källan till kunskap och beskyddarna av uppenbarelsen. Ledarskapet och kalifatet togs ifrån de rättmätiga ägarna och kom i händerna av Islams motståndare; Ummayaderna och Abbasiderna. I sitt styre gick dessa två ätter mot de flesta av Islams grundprinciper, de levde i gränslös prakt och överdåd, de lät alkoholkonsumtion, sång, dans, moralisk utsvävning och dekadens ta plats i sina hov medan Ahl al-Bait(A), som hade liknats med Koranen av Profeten(S), förföljdes, behandlades grymt och hänsynslöst. De blev föremålet för Quraysh hämnd, de ville utkräva vedergällning för det som Profeten(S) hade gjort mot dem genom att straffa hans nobla hushåll.

Ansar var säkra på att Muhajirin även skulle hämnas på dem om de kom till makten. De var rädda för att bli förtryckta av Quraysh. Detta underströks då al-Hubab, som var en av ledarna för Ansar, sade: ”… men vi är rädda för att de som vi tidigare hade krigat mot och dödat deras fäder, bröder och söner ska komma till makten.”[3]

När den fjärde kalifens styre tog slut och Ummayaderna kom till makten besannades Ansars och al-Hubabs farhågor. Ummayaderna gick till överdrift i sin önskan att utkräva hämnd av Ansar och Ahl al-Bait(A). Ansar förföljdes och förtrycktes. Mo’awiya, var orimlig i sin hämndlystnad och hans son, Yazid följe sin fars fotspår.

Sa’ds tal
När Ansar kom till Saqeefa höll klanledaren för al-Khazraj, Sa’d bin Ubadah, följande öppningstal:

”Ansars folk! Ni har haft fördelen och privilegiet att svara på Profeten Mohammads (må Allah välsigna honom och hans hushåll) kallelse och leva tillsammans med honom. Det är en fördel som inte alla araber har haft. I tio år bjöd han in människorna till den ende vägen, Guds väg. Endast några få svarade på hans kallelse och många förnekade och förkastade hans inbjudan. Allah hedrade er med möjligheten att acceptera Hans tro och att försvara Profeten under hans mission. Ni fick möjligheten att försvara Islam och kämpa mot dess fiender. Ni strävade hårt och kämpade modigt tills majoriteten av araberna omfamnade Islam. Era svärd och de slag ni utkämpade med dem var avgörande för segern. Profeten gick bort medan han fortfarande var nöjd med er och era handlingar, därför bör ni hålla fast vi det (kalifatet) då det tillhör er och inte dem…”[4]

Sa’ds tal visar hur Ansar resonerade kring kalifatet. Ansar var den Islamiska arméns ryggrad som hade lyckats kamma hem segern från alla de slag som utkämpats mellan muslimerna och icke- muslimerna. Enligt deras slutledning tillhörde kalifatet Ansar då de hade offrat mycket för att bana vägen för Islam och skydda Profeten(S) i hans mission.

Sa’d blev anklagad för att vara en lyckoönskare som försökte dra fördel av muslimernas förvirring och förskansa sig makten under en tid då muslimerna borde ha sörjt Profetens(S) bortgång, han borde ha tröstat Profetens(S) hushåll istället för att konspirera mot dem.

Han ignorerade Profetens(S) utnämning av Imam Ali(A) och vikten av att följa hans hushåll. Profeten(S) hade ständigt påmint muslimerna vikten av att följa Ahl al-Bait(A) för deras framgång. Ahl al-Bait(A) jämfördes med Koranen, de var sannerligen porten till gudomlig kunskap men deras betydelse negligerades. Efter Saqeefa blev Profetens(S) hushåll föremål för förföljelse och trakasserier.

Sa’ds överträdelse mot Profetens(S) hushåll resulterade i att han slutligen själv blev kränkt och förföljd av Abu Bakr. När Abu Bakr kom till makten röjde han undan sin forne motståndare; först sattes Sa’d under bevakning, sedan började han förföljas. När Sa’d flyttade till Syrien för att få slut på förföljelsen skickade Abu Bakr Khalid bin Walid efter honom. På vägen till Syrien blev Sa’d attackerad av Khalid bin Walid som hade väntat i bakhåll på honom. Sa’d blev knivhuggen och hans kropp kastades i en brunn. Abu Bakr förklarade Sa’ds dödsfall med att det var djinn[5] som hade dödat honom. Detta påstående visar på hur lätt politikerna kunde manipulera folket genom att påstå något så besynnerligt. Olyckligtvisst var folket naiva och accepterade liknande förklaringar.

Uwaym bin Sa’idah al-Awsi och Ma’n bin Adiye befann sig i Saqeefa medan Ansar diskuterade Sa’ds utnämning, de lämnade Saqeefa obemärkta och begav sig till Abu Bakr och Omar bin Khattab för att rapportera om Ansars verksamhet i Saqeefa. Bin Sa’idah och bin Adiye favoriserade Abu Bakrs anspråk till kalifatet. Abu Bakr och Omar bin Khattab begav sig till Saqeefa åtföljda av Abu Ubayda bin al-Jarrah och Salim, som var anhängare till Abu Huthayfah. De överrumplade Ansar medan de rådslog om vem som skulle utses till deras ledare. Sa’d blev rädd för deras närvaro och deras påverkan då han kände till missnöjet och oenigheten bland Ansar. Oenigheten bland Ansar resulterade i deras undergång. Sa’ds förhoppning om makt släcktes då Abu Bakr öppnade munnen och tog till ord.

Abu Bakrs tal
Omar bin Khattab önskade tillrättavisa Ansar fysiskt, han ville ta till våld och visa sitt missnöje över att Ansar hade samlats i smyg för att smida planer om kalifatet. Abu Bakr å andra sidan förstod att situationen krävde finkänslighet och tog till en annan metod för att vinna tid och övertala Ansar om att han var mest värdig och lämplig för kalifatet.

Abu Bakr sa: ” Vi, Muhajirin är de första i att omfamna Islam, vi har noblast och ädlast härstamning… och vi är närmast Guds sändebud och ni är våra bröder i tron. Må Allah belöna er för det stöd ni har visat och erbjudit Islam. Vi är emirer och ni är vesirer. Araberna underkastar sig och följer endast Qurayshs ledning. Avundas därför inte era bröder från Muhajirin som har välsignats med denna ställning. Därför utser jag en av dessa två män (Omar bin Khattab och Abu Ubaydah) till ledaren över er och för kalifatet.”[6]

Abu Bakrs beteende skiljde sig inte från Sa’ds, han bekymrade sig inte heller om den muslimska nationens situation och sårbarhet efter Profetens(S) bortgång. Han bidrog inte med tröstande ord till varken folket eller Profetens(S) hushåll, istället bidrog han till en splittring som lämnat ett sargat ärr i Islams historia. Han borde ha skjutit fram utnämning av en ledare till efter Profetens(S) sorgeperiod var över och låta hela nationen ta del av utnämningsprocessen på demokratiskt vis. Precis som Sa’d, bortsåg Abu Bakr från Profetens(S) utnämning av Imam Ali(A) och planerade för att säkra sin position till makten med argumentationen att de hade större rätt till den på grund av deras släktskap till Profeten(S).

Dessutom bröt Abu Bakr sitt löfte till Ansar när han blev kalif. Han utsåg inte Ansar som vesirer och förnekade de politiskt inflytande.

Abu Bakr bortsåg från Ahl al-Baits(A) position och betydelse vilket Profeten(S) hade jämfört med Koranen och med profet Noahs(A) ark där den som gick ombord på den ansågs vara räddad samt den som inte bordade den ansågs vara förlorad.

Abu Bakr nämnde att Muhajirin hade större rätt till kalifatet än Ansar då de hade närmare släktskap till Profeten(S). Han ignorerade Ahl al-Baits(A) släktskap till Profeten(S) vilket var den närmaste. De ignorerade hans eget kött och blods rätt. Imam Alis(A) yttrande beträffande händelse lyder: ”De tvistade om trädet och gick miste om dess frukter.”

Imam Ali(A) vände sig till Abu Bakr och sade:

”Om du godkändes som ledare över dem genom Shura[7], hur kommer det sig att ingen annan rådfrågades? Och om din argumentation är släktskap finns det en som är Profeten närmare och värdigare.”

I ett annat tal sa Imam Ali(A): ”Vid Allah, jag är hans (Profetens(S)) bror, beskyddare, kusin och arvingen till hans kunskap, vem är då mer värdig än mig (till kalifatet)?”

Muhajirin och Ansar kände till Imam Alis(A) rätt till kalifatet men deras girighet och makthunger drev de till att bryta löftet som de hade avgett till Profeten(S).

Slutligen vann Abu Bakr deras förtroende med löften om maktpositioner på båda sidorna. Ansar och resten av Muhajirin svor tro och huldhetsed till Abu Bakr.

Abu Sufyans situation
Historiker rapporterar att Abu Sufyan stod i opposition till utnämningen av Abu Bakr som kalif, han begav sig till Imam Ali(A) för att berätta om utnämningen. Han frågade Imam(A) varför han och Abbas stod tysta och inte tog för sig av makten då den egentligen tillhörde dem, deras anspråk till makten var starkare än Abu Bakrs.

Imam Ali(A) förstod Abu Sufyans list, han hade inte glömt bort hur hårt Abu Sufyan hade kämpat emot Islam och Profetens(S) budskap. Han misstänkte att Abu Sufyan visade sitt stöd för Imam Ali(A) av andra skäl än det han utgav. Imam Ali(A) förstod att Abu Sufyan försökte så splitring muslimer emellan, göra de svaga inbördes och sedan slå tillbaka mot dem när de blev som svagast.

Imam Ali(A) bad Abu Sufyan att lämna honom och att inte ta upp kalifatet med honom igen. Imamen(A) visste redan vem som hade rätten på sin sida och han behövde inte bli påmind om det av Islams ärkefiende.

Imam Ali(A) svär inte trohet till Abu Bakr
Imam Ali(A) klargjorde för Abu Bakr att han inte tänkte svära honom tro och huldhet som Ansar och Muhajirin hade gjort. Han var den förste muslimen, Profetens(S) bror och porten till kunskapens stad, han hade samma position till Profeten(S) som Aron(A) hade till Moses(A).

Profetens(S) farbror, al-Abbas, kom till Imam Ali(A), tog hans hand och sade till honom: ”Min brorson, ge mig din hand så att jag må svära trohet till dig och så att folk får se att Profetens farbror har svurit trohet till Allahs sändebuds kusin.” Imam Ali(A) frågade sin farbror: ”Vem mer önskar kalifatet?”[8]

[1] The Life of Imam al-Husayn bin Ali, vol.1 sid.235
[2] Ibid, sid 235
[3] Ibid, sid.236
[4] Tareekh at-Tabari, vol.3 sid.307, al-Kamil fit-Tareekh, vol.2 sid.22
[5] Djinn är en av Guds skapelser skapade av rökfri eld.
De har fri vilja och har precis som människan möjligheten att välja mellan gott och ont.
[6] Tareekh at-Tabari, vol.3 sid.62
[7] Shura betyder rådfrågning
[8] Al-Islamiyah wes-Siyasah, vol.1 sid.4