Detta är berättelsen om sanningens seger. Det är berättelsen om en unik kvinna vars öde onekligen varit bunden till de historiska momenten i Karbala.

Denna berättelse [om händelserna i Karbalas slätt] vecklas ut genom Zaynab Kobras(A) liv, dotterbarn till den helige Profeten(S), dotter till Fatima Zahra(A) och Imam Ali(A). Av det som vi känner till om hennes handlingar och tal är det tydligt att hos henne reflekterades det himmelska profetiska ljuset som var hennes arv.

I skrivandet om Zaynab(A) bör man ha i åtanke att trots mängdvis av biografikers ansträngningar, finns det faktiskt lite dokumenterad historisk fakta tillgänglig om henne. Även de exakta datumen gällande hennes födelse, död, giftermål, eller antalet barn hon fått har inte kunnat säkerställas med total kännedom.

Det är däremot inte nödvändigt att gräva upp alla de olika versionerna som finns tillgängliga om hennes liv för att begripa oss på hennes renhet och den strategiska vikten av hennes roll i det hela. Fastän informationen må vara liten är den tillräcklig; att vi ens överhuvudtaget kommer ihåg henne räcker till att på nytt tända vår förståelse av de innerliga idealen för vilka livet är värd att tjäna. Denna bok söker att låta dessa fakta tala för sig själva. Slutsatserna som bör fattas är tydliga för varje läsare vars hjärta och sinne är tillgänglig och mottagande till underkastelsens inre kraft.

I enlighet med Allahs(SWT) Shari’ah (stommen av Islamiska lagar) är kvinnor dolda skatter, som inte bör bli uppvisade. En gång frågade Imam Ali(A) Fatima Zahra(A): ”Ma khayru an-nisa?”(Vem är den bästa bland kvinnor?)

Hon svarade ”La yarina ar-rijala wa la yarunahunna.”(De som varken ser män eller blir sedda av dem.)´

Detta är också ännu en anledning till varför så lite är känt om Zaynab(A) och andra kvinnor genom Islams historia. Men denna princip kan enbart gälla ifall alla de andra elementen av ett rent muslimskt samhälle är jämbördiga. Ifall den himmelskt beordrade anvisningen är i en kaotisk och obalanserad situation så känner sig en kvinna tvungen till att stiga ut i den öppna arenan. Det är den situationen som Zaynab(A) befann sig i. Efter Karbala fanns det ingen kvar med mod att stå mot tyranni, tala sanning och underkasta sig konsekvenserna.

Därmed har de sällsynta situationerna gett oss det lilla vi vet om henne. En stridighet i historien skapade de villkor som tvingade ut Zaynab(A) till att förklara, inte sig själv utan, sanningen. Det är genom de ovanliga handlingarna i de plågande prövningarna hon fick ta som vi har fått se en skymt av de osedda djupen i hennes mod, fördragsamhet, tålamod samt underkastelse till Allahs(SWT) vilja. Det är delvis genom henne som det profetiska arvet räddades från att övertäckas av de närvarande skuggorna av kofr (förnekelse av sanning). Det är i detta ljus som vi alltid måste minnas henne, inspireras och vägledas av hennes exempel.

Änglalik utstrålning

Det var fem år efter migrationen till Medina som den Helige Profetens(S) dotter, Fatima Zahra(A) födde en flicka. När Imam Ali(A) såg sin dotter för första gången, var den knappt tre åriga pojken, Imam Hossein(A) med honom. Pojken blev glad och sade ”Å far, Allah(SWT) har givit mig en syster.” Detta fick Imam Ali(A) att gråta och när Imam Hossein(A) frågade sin far varför han gråter svarade han att han så småningom skulle inse.

När flickbarnet togs till Profeten(S) lade han henne på sina knän och kysste henne. Ängeln Gabriel(A) tog sig till honom och meddelade vilket namn som skulle bli hennes och sedan började han begråta. Profeten(S) frågade Ängeln Gabriel(A) varför han grät varpå han svarade: ”O Profet, från tidig ålder kommer denna flicka att fastna i svårigheter och beprövningar i detta liv. Först kommer hon att begråta din bortgång (från denna värld), därefter kommer hon att besörja förlusten av sin mor, sedan sin far och sedan sin bror Imam Hassan. Efter allt detta kommer hon att beprövas med svårigheterna i Karbalas slätt och dess ensamma öken, vilket kommer att resultera i att hennes hår blir grått och hennes rygg böjs.”

När medlemmarna ur Ahl al-Bait(A) hörde denna profetia bröt de allesammans ut i gråt. Imam Hossein(A) kunde först då förstå varför hans far hade gråtit tidigare. Då nyheten om Zaynabs(A) födelse nådde Salman al-Farsi(RA) tog han sig till Imam Ali(A) för att gratulera honom. Men istället för att finna honom glädjande fann han honom gråtande och även han blev informerad om de händelserna i Karbala och om bedrövelserna som väntade Zaynab(A).

En dag under hennes fem års ålder drömde Zaynab(A) en väldigt konstig och förfärlig mardröm. En våldsam vind anlände till hennes stad och förmörkade både jorden och skyn. Den lilla flickan slungades hit och dit, sedan fann hon sig själv vara fast i grenarna till ett stort träd. Men vinden var så stark att den drog ut trädet med dess rötter. Zaynab(A) tog tag i två grenar men de bröts av och panikslaget tog hon tag i två kvistar, men även de bröts av och hon lämnades fritt fallande utan något stöd alls. När hon vaknade och berättade för sin morfar, Profeten(S) om mardrömmen grät han bittert och sade: ”Å min dotter, trädet är jag som skall lämna denna värld inom snar tid. Grenarna är dina föräldrar, Ali och Fatima Zahra och kvistarna är dina bröder, Hassan och Hossein, och alla kommer att lämna denna värld före dig och du kommer att sorga deras frånvaro.”

Att växa upp i Medina

Zaynab(A) hade, likt sina syskon, makalöst exemplariska förebilder att lära sig från, vilka var hennes morfar, Guds Sändebud(S), hennes mor, Fatima Zahra(A) och far, Imam Ali(A). I den rena omgivning som hon växte upp i anammade hon Islams lärdomar som hennes morfar lärde ut, och efter honom hennes far.

Hon hade knappt fyllt den ömma åldern sju då hennes älskade mors bortgång anlände. Hennes mors bortgång hade följt nära inpå hennes morfars bortgång. Lite senare gifte sig Imam Ali(A) med Umm al-Banin(A) vars engagemang och rohet uppmuntrade Zaynab(A) till lärning.

Medan ännu i ung ålder var hon fullt kapabel till att ta hand om och ansvara för hela sitt fars hushåll. Lika mycket som hon brydde sig om sina syskons välbehag var hon väldigt generös och givmild gentemot de fattiga, hemlösa och föräldralösa.

Redan sen väldigt ung ålder fäste hon sig vid sin bror, Imam Hossein(A), och utvecklade ett okrossbart band till honom. Som spädbarn i sin mors famn kunde hon ibland inte lugnas ner och sluta gråta, men då hon matades av sin bror brukade hon tystas till och titta koncentrerat på hans anlete. Innan uträttandet av bönen brukade hon först slänga en blick på sin älskade broders anlete.

Att vara kvinna

Zaynab(A) växte upp till att bli en elegant ung kvinna med enastående kaliber. i hennes karaktär speglades de bästa attributen av dem som uppfostrade henne. i måttlighet och sinneslugn liknade hon sin mormor, Umm al-Mo’menin (de troendes moder) Khadijah(A), i anständighet och blygsamhet liknade hon sin moder, Fatima Zahra(A). I vältalighet liknade hon sin fader, Imam Ali(A), i tålamod och uthållighet liknade hon sin första broder, Imam Hassan(A), och i mod och hjärtats lugn liknade hon sin andra broder, Imam Hossin(A). Hennes anlete speglade faderns djupa respekt och morfaderns breda vördnad.

Då det var dags för giftermål gifte hon sig i en simpel ceremoni med sin kusin, Abdullah ibn Ja’far Tayyar(A). Abdullah(A) hade uppfostrats direkt under Profetens(S) tillsyn. Efter Profetens(S) bortgång blev Imam Ali(A) hans försörjare och beskyddare tills han blev självständig. Han växte upp till en stilig ungdom med tilldragande beteende och var väldigt känd för sin hederliga gästvänlighet och osjälviska generositet gentemot fattiga och behövande.

Tillsammans fick detta unga par fem barn; sönerna Ali(A), ’Aun(A), Mohammad(A), Abbas(A) och dottern Umm Kulthum(A). I Medina var det Zaynabs(A) uppgift att hålla dagliga möten för kvinnor där hon delade med sig sin kunskap. Hon lärde ut Islams läror, såsom det är utlagt i den helige Koranen. Hennes samlingar var omtyckta och vanligtvis närvarade. Hon var kapabel till att lära ut med sådan tydlighet och vältalighet att hon blev känd som ”al-Fasihah” (den retoriske) och ”al-Balighah” (den vältalige).

Under år 37 e.H. (efter Hijrah – Profetens(S) utvandring från Mecka till Medina) flyttade Imam Ali(A) till Kufa för att slutligen ta sin rättmätige position som Kalif. Han åtföljdes av sin dotter Zaynab(A) och hennes make. Ryktet om att hon var en inspirerande lärarinna hann dit före henne. Även där närvarade kvinnorna på hennes dagliga föreläsande där de drog nytta av hennes höga lärdom, vishet och kunskap i korantolkaning.

jupet och säkerheten i hennes kunskap förtjänade henne att bli kallad för alima ghair mu’allamah (den lärde utan att ha blivit lärd) av sin brorsson Imam Sajjad(A). Zaynab(A) fick även namnen al-Zahidah (den avhållsamme) och al-’Abidah (den dyrkande) på grund av hennes avhållsamhet och fromma hängivenhet. Hon intresserade sig väldigt lite i världsliga prydnader och valde alltid hellre nästa livs lättnad och välsignelse än denna. .

Hon brukade säga att för henne var detta liv inget annat än en viloplats för en återhämtning från ansträngningen av resan. Hennes koncentration var riktad mot att ödmjukt och med hög moral tillfredställa Allah(SWT).

Lönnmord

Natten innan fredagen den nittonde av månaden Ramadan i år 40 e.H. tog Imam Ali(A) sig till moskén för uträttande av bönen. Kort efter böneutropet (Azan) hörde Zaynab(A) ett förkrossande skri. Så småningom närmade sig gråten hennes hus och hon insåg att de var på väg mot henne med nyheten om lönnmordet på hennes fader. Ibn Muljim hade träffat Imam Ali(A) med ett dödligt slag medan han befann sig i den försvarslöse böneprostrationen (sajdah). Dödligt sårad togs han tillbaka hem på sina anhängares axlar.

Han kunde inte återhämta sig från den skadan och under den tjugoförsta natten av månaden Ramadan avled Imam Ali(A) kvarlämnandes sina två söner, de två nästkommande Imamerna(A), till att vittna och bemöta hans vilseledda fienders begär efter makt och hämnd. Efter det att hans fars själ hade befriats från denna världs bojor sade Imam Hassan(A): ”Ikväll har en sådan stor man dött vars goda egenskaper är och skall förbli ouppnåeliga både i det förflutna och i framtiden. Han stred i de heliga krigen sida vid sida med Profeten(S) och gjorde sitt eget liv till sköld för honom. Profeten(S) brukade utse honom som arméns flaggbärare samtidigt som ängeln Gabriel(A) vandrade på hans högra sida och ängeln Mikael(A) vandrade på hans vänstra. Han återvände aldrig från något krig utan seger. Vid sin dödsstund lämnade han inget annat än sju hundra dirhams som han planerade att köpa en betjänt till sin familj med.”

Zaynab(A) övertäcktes med sorg för den brutala förlusten av sin kära far och tillsammans med sin make återvände hon till Medina. Tio år senare utsattes hon för ännu en hemsk förlust, hennes bror, Imam Hassans(A) bortgång. Han blev ännu ett offer för den makthungriga Umayyad dynastins (Bani Umayyah) planer.

Möte med ödet

När Zaynab(A) fick veta om sin brors förslagna resa till Kufa bönade hon sin make att tillåta henne att ackompanjera brodern. Abdullah(A) uttryckte sig om bedrövelserna och beprövningarna som befann sig i den sortens resor. Zaynab(A) insisterade och sade ”Min mor lämnade inte kvar mig så att jag skall stå långt ifrån och titta på när min bror är helt ensam, omringad av fiender helt utan anhängare eller vänner. Du vet att i femtiofem år har jag och min bror aldrig separerats åt. Nu är det dags för vår ålderdom och nära våra livs slut. Om jag lämnar honom nu, hur skall jag då kunna möta min mor som nära sin död sade ’Zaynab(A), efter mig är du både mor och syster till Imam Hossein(A)’?

Det är obligatoriskt för mig att stanna kvar med dig men vore det så att jag inte följde min bror så skulle jag inte klara av separationen.”

Abdullah(A) själv hade velat följa med Imamen(A), men då han hade försvagats oerhört av sin sjukdom gav han henne tillåtelse att följa med på den ödesdigra resan. Med henne skickade han två av deras söner, Mohammad(A) och ’Aun(A). Zaynab(A) hade under hela sitt varit förberedd för det öde som väntade dem; hon föredrog att uppleva bedrövelserna i Karbala hellre än att vara separerad från sin bror.

Då Imam Hossein(A) hade beslutat att gå ordnade han förberedelserna av vagnar till kvinnorna i sin familj. Abol-Fadhl al-’Abbas(A) hjälpte Zaynab(A) och hennes syster Umm Kulthum(A) in i deras vagn.

De medföljdes av två små flickor, Fatima Kobra(A) och Sukaina(A), som var döttrar till Imam Hossein(A).

Efter den första dagen av deras resa tältade gruppen vid Khuzaymiyyah över natten. Medan Zaynab(A) såg till sin brors lättnad sade han till henne ”Det som skall komma bestämdes för länge sedan.”´

När de, senare på resan, anlände till Ruhayma fann de sin väg vara blockerad av Hurr ibn Yazid al-Riyahi. Sukaina(A) såg en dröm om det som skulle hända och då hon informerade Zaynab(A) om det, grät Zaynab(A) och sade: ”Hellre vore det om fienderna dödade alla oss än slakta min bror.”

När Imam Hossein(A) fick vetskap om sin systers bedrövade tillstånd tog han sig till hennes tält och hon sade ”O min bror, tala till dem. Tala om för dem om din bekantskap med Profeten(S) och om ditt släktband till honom.”

Imam Hossein(A) svarade: ”O syster! Jag talade länge till dem. Jag försökte övertala dem men de är så djupt vilseledda och så besatta med girighet att de är okapabla till att avstå från sina onda avsikter. De kommer inte att lugna sig förrän de har slaktat mig.

O syster, jag råder dig att tålmodigt stå ut med de framtida svårigheterna. Min morfar, den heliga Profeten(S), har talat om för mig om mitt martyrskap och hans förutsägelser blir aldrig osanna.”

Imam Hosseins(A) karavan anlände till Karbala den andra dagen av månaden Muharram, men anhängarna som tidigare hade ropat efter kallelserna var inte längre på hans sida. Yazid, som hade fått nys om deras avsikter, valde ut Ibn Ziyad, Kufas dåvarande guvernör, till att planera hur de skulle förgöra Imamens(A) planer vilket de stegvis lyckades med. Efter att de eliminerat följeslagarna till Imamen(A), sändes styrkor för att bemöta honom nära Karbala.

Vid aftonen på den tionde dagen av månaden Muharram tilltalade Imam Hossein(A) sina anhängare al-Ansar (hjälparna) och Bani Hashim. Det hade blivit tydligt att detta skulle vara en strid in i döden. Därför befriade han dem från alla skyldigheter och plikter att stanna kvar vid hans sida, och försäkrade dem om att ingen illvilja skulle hållas mot dem. Även om det vore så att de lämnade honom och återvände till säkerhet.

Det fanns inga tvivel om massakern som skulle inträffa. Trots den tunga bördan Zaynab(A) bar på av att ha vetskap om den oundvikliga sanningen, behöll hon sitt lugn genom konstanta böner och påminnelser om det ultimata syftet, vilket deras liv skulle offras för. På Shimrs insisterande förberedde Umar ibn Sa’d attacken mot Imam Hosseins(A) splittrade styrkor.

När Zaynab(A) hörde stridsropen av de anländande trupperna hastade hon sig till sin brors tält och såg att han hade somnat under tiden han rensande av sitt svärd. Hon stod blickstilla i total tystnad för en stund. Han vaknade och då han såg henne berättade han att han hade haft en dröm där han såg sin morfar, den heliga Profeten(S), fader, Imam Ali(A), moder, Fatima Zahra(A) och bror, Imam Hassan(A), som talade om för honom hur han snart skulle återförenas med dem. Då han såg hur bestört Zaynab(A) blev av att höra orden sade han: ”Allahs(SWT) välsignelser vilar över dig. Oroa dig inte för den bedrövelse som dessa vrickade människor kommer att skapa.”

Uppoffrande – Karbala

Ashura grydde. Innan slaget började gick Imam Hossein(A) intill sin son, Imam Sajjads(A), tält som låg sjuk på ett fårskinn. Han var för svag för att följa sin fader till slagfältet.

Han omhändertogs av sin faster, Zaynab(A), och Imam Hossein(A) tog farväl av honom sägandes: ”Min son, du är den bästa och renaste av mina barn. Du är min efterföljare och ställföreträdare. Ta väl hand om dessa kvinnor och barn under fångenskapen och svårigheterna. Uppmuntra dem!

Min son, ge min Salam (fredshälsning) till mina vänner och tala om för dem att deras Imam(A) har dräpts borta från sitt hem och att de bör sörja mig.”

Suckandes djupt vände han sig till Zaynab(A) och de andra kvinnorna från Bani Hashim och sade: ”Beakta! Och kom ihåg att denna, min son, är min efterträdare och Imam(A) och bör lydas av alla.” Sedan sade han till Zaynab(A): ”Efter mitt slaktande kommer mina fiender att klä av mig. Giv mig därför några gamla och trasiga kläder som jag kan ha på mig så att de inte klär av mig och lämnar mig naken.” Zaynab(A) gjorde det han bad om.

Samma dag tog Zaynab(A) sina två söner, ‘Aun(A) och Mohammad(A), till Imam Hossein(A) och sade: ”Å min bror, vore det så att kvinnor hade tillåtelse att kriga hade jag övertygat döden till att rädda dig. Men det tillåts inte. Acceptera därför mina två söners uppoffring.”

Det blodiga slaget höll igång hela dagen. En efter en slaktades Imam Hosseins(A) söner, släktingar och anhängare på slagfältet. Då Zaynabs(A) två söner dödades tog hon det med magnifik själsstyrka. Hon gick varken ut ur sitt tält eller ens beklagade högljudd så att hon inte skulle bekymra sin bror eller få honom att skämmas.

Fienderna gav de inte ens tillgång till något vatten så att deras uttorkade strupar skulle ha förskonats. Deras vattenresurser hade tagit slut långt tidigare. Då Imamen(A) tog sina sista farväl av kvinnorna bad Zaynab(A) honom att försöka iallafall få lite vatten för sitt uttorkade spädbarn, Ali Asghar (A - den yngsta sonen till Imam Hossein[A]).

Imamen(A) tog honom i sin famn och gick till Umar ibn Sa’d för vatten till det oskyldiga barnet. Men hans begäran talades om för döva öron och stenhårda hjärtan. Istället för vattnets mildrande sötma trängde en kall pil in i barnets luftstrupe vilket dräpte honom på plats. Imam Hossein(A) återvände, sorgsen med sitt blodiga spädbarn i famn. Zaynab(A) tog det lilla liket ifrån sin bror och medan hon omfamnade barnet hårt sjöng hon sorgliga klagovisor om de hårda plågorna som kom till av fiendernas orättvisor.

Den ödesdigra dagen fortsatte. Imam Hossein(A) blev sårad så många gånger tills han eventuellt föll av sin häst. Hans fiender omringade honom och attackerade honom med sina svärd och spjut.

Sjuttiotre modiga män hade mött fyratusen och då det blodiga slaget hade nått sitt slut var inga av Imamens(A) supportrar kvar vid liv. Imamens(A) lik trampades ner av sina fienders hästar. Hans huvud höggs av.

Då Zaynab(A) såg detta skyndade hon sig till Imam Sajjad(A) och informerade honom om tragedin som just hade inträffat. På hans begäran lyfte hon på tältgardinerna och tittandes mot slagfältet utbrast han: ”Faster, min far har dödats och med honom har även källorna till generositet och heder nått sina slut. Informera kvinnorna och be dem att förbereda sig med tålamod och uthållighet. Låt de förbereda sig på att bli plundrade och tillfångatagna.”

Fienderna tog sig till kvinnornas avdelning. Umar ibn Sa’d gav order att plundra alla tält. De trängde sig på hos kvinnotälten och plundrade det som de kunde plundra och satte eld på tälten. De misshandlade kvinnorna med sina svärd.

Imam Sajjads(A) bäddmaterial revs bort underifrån honom och han låg kraftlös, svag och oförmögen att röra sig på marken.

Medan tälten brann upp samlade Zaynab(A) de unga kvinnorna och letade upp Imam Sajjad(A). Shimr som hade fått nys om att han inte hade slaktats gick för att kapa av hans huvud. Zaynab(A) slängde sig själv över sin brorsson för att skydda honom och Shimr hindrades från att begå sin onda gärning.

Vältaligt motstånd – Kufa

Nästa dag tvingades medlemmarna ur Profetens(S) Ahl al-Bait(A) att röra sig mot Kufa för att ställas inför Ibn Ziyad. Bland fångarna fanns Zaynab(A), hennes syster Umm Kulthum(A), andra kvinnor ur Bani Hashim, Imam Sajjad(A), tre av Imam Hassans(A) söner och Imam Hosseins(A) döttrar. När de passerade krigsfältet fick de syn på en hjärtskärande scen. Liken till martyrerna låg nakna på den brinnande sanden, och de var täckta med damm och blod. Fienderna hade inte begravt dem fastän de hade begravt sina egna döda.

Umar ibn Sa’d hade delat upp Imam Hosseins(A) och de resterande martyrernas huvuden till de olika stamhövdingarna. Detta för att människor på vägen skulle se att det var flera stammar som var involverade och med det avskräckas från att avbryta deras parad. Fångarna tvingades rida på kameler utan sadlar med sina ansikten obeslöjade så att alla kunde se dem och väktarna bar stolt upp huvudena av fångarnas älskade, spetsade på spjutar.

Kufa ansågs då vara Islams centrum. Imam Ali(A) hade under sitt kalifat valt Kufa till sin huvudstad och där hade Zaynab(A) och Umm Kulthum(A) en gång i tiden levt respekterade och älskade. Nu återvände de till sina minnens som slavar. Det var natt då de anlände till staden och Ibn Ziyads palats var avstängd, så de tvingades att tälta ute. När han, nästa dag, informerades om deras ankomst beordrade han arrangerandet av en festival som alla skulle bjudas till. Imam Hosseins(A) huvud skulle läggas på ett gyllene fat nära domarsätet och de resterande martyrernas huvuden skulle också visas upp. Kufas folk underrättades om att en stam hade begått aggressioner mot muslimerna men att muslimerna hade säkrat seger och därav festivalen.

Finklädda fyllde folk gatorna och marknaderna i hopp om stora firanden, och musiken hördes överallt då fångarna anlände. Men vissa hade befarat den skrämmande sanningen, och de gick runt med skamslagna blickar.

En kvinna som kände igen Zaynab(A) och hennes grupp av obeslöjade kvinnor sprang genast intill sitt hus och tog med sig huvudtäcken och lakan för att de skulle täcka sina kroppar med. Men de tilläts inte behålla sin anständighet då väktarna än en gång rev ner deras slöjor.

När Zaynab(A) såg hur vissa män och kvinnor hade insett det som egentligen hade inträffat så att de grät och sörjde bad hon de vara tysta och talade till de med trängande vältalighet och insikt.

Hon sade: ”Prisad vare Allah(SWT) och välsignelser över min morfar, Mohammad(S), och hans renade och utvalda avkomma.

O ni förrädiska, övergivande och planerande folk, nu är det ni som gråter. Må Allah(SWT) inte hindra era tårar och må era bröstkorgar brinna obarmhärtigt med sorgens och bedrövelsens eld. Ni liknar en kvinna som förbereder ett starkt rep och sedan löser upp det av sig själv så att hon slösar på sitt hårda arbete.”

Ni svär sådana falska trohetseder som i slutändan synas och visas vara helt osanna. Beakta! Ni har ingenting annat än tom prat, falsk stolthet, missdåd, morbiditet, ondska, bedrövelser och falskhet.

eakta! Era positioner är det av slavbiträden och köpta flickor vars rang tillhör de värsta av nivåer.

Era hjärtan är fulla av illviljor och bedrövelser. Ni är lika de växter som odlas på smutsig jord men som ändå grönskar eller (ni liknas även) vid morteln som tilläggs i gravar.

Ni bör veta att ni har uträttat ett sjukligt dåd vilket har ordnat onda möjligheter för era nästa liv, ty Allahs(SWT) aggression är mot er och Hans vrede skall falla över er.

Nu så gråter ni högt och sörjer min bror! Ja gråt, ty det passar er att gråta. Säkerligen ja, gråt oändligt och skratta mindre ty ni förtjänar skammen att ha mördat er tids Imam(A). Hans blodfläckar har nu spillts på era kläder och ni kan inte tvätta bort det. Inte heller kan ni säkra er från domen av att ha mördat sonen till Allahs(SWT) Profet(S), Paradisets unga. Ni har dödat en som var er support, (den sanna) behållaren av sunnah (Profetens traditioner), och den ultimata medlaren i era gemensamma tvister. Han var pelaren i era tal och dåd. Han var er tillflykt under svårigheter.

Ni bör veta att ni har gjort er skyldiga till det lägsta brottet i världen och med det har ni förberett den värsta domen för den Yttersta dagen. Må förbannelser vila över er och må även förödelse överta er. Era ansträngningar har slösats och ni har ruinerats. Ni har investerat i ett förlorande byte. Ni har blivit offer för Allahs(SWT) vrede och ni har fallit in i ignorans och förödmjukelse.

O ni Kufas folk, Ack er. Inser ni vilken del av Profetens(S) hjärta ni har kapat av? Vilken pakt ni har brutit mot? Vems blod ni har spillt och vems ära ni har nedvärderat? Ni har sannerligen begått ett brott som kan få skyn att falla ner på marken, jorden att braka sönder och bergen att krossas till smulor. Genom dödandet av er Imam(A) har ni begått ett individuellt ond dåd av rebelliskt uppförande och olydnad gentemot värdighet. Skulle ni förvånas ifall blod regnade ner från skyn för alla dessa missdåd?

Hursomhelst bör ni ha i tanken att nästa livs bestraffning kommer att vara hård. I det här fallet kommer ingen att kunna hjälpa er. Betrakta inte den tid ni har fått av Allah(SWT) som värdelös och oviktig, och var inte nöjda med det ty ifall Allah(SWT) inte agerar på direkten innebär det inte att Han är okapabel. För Honom finns det ingen rädsla om att hämndens tid förgås. Allah(SWT) övervakar er noga.”

Folk grät, bitandes på sina fingrar. Utan att visa känslor av medlidande avslöjade Zaynab(A) deras missgärningar och dess realitet för dem. De ögon som hade tidigare höjts i förväntan på firanden sänktes nu i skam av den sanna styrkan i hennes röst.

Zaynab(A) steg in i regeringspalatset som hon var så väl bekant med. I den stora åhörarsalen hade hennes far skippat rättvisa under sitt Kalifat. Hennes söner hade lekt där och folket hade visat repsekt mot hennes bröder. Hon gjorde inträde med vördnadsbjudande värdighet och valde sin plats i tystnad.

Ibn Ziyad var förbluffad av hennes djärvhet och frågade henne vem hon var. Zaynab(A) svarade inte och istället fick det bli en av hennes tjänarinnor som informerade honom om hennes identitet. Ilsken över hennes, tydligen överlägsna, uppförande tilltalade Ibn Ziyad henne och sade ”Prisad vare Allah(SWT)! Din bror och dina släktingar är döda och deras falska påståenden har motbevisats.”

Zaynab(A) svarade: ”Det var Allahs(SWT) vilja att de skulle bli martyrer och de mötte döden modigt. Ifall detta var ditt hjärtas inre önskan bör du vara nöjd och belåten idag. Men du har dödat de som Profeten(S) höll på sina knän då de var barn och vars lekande fyllde honom med lycka. Snart skall du stå bredvid de inför Allah(SWT) och de kommer att kräva rättvisa. Beakta Återgäldandets dag.”

Alla som hörde henne tala ansåg att hon talade med Imam Alis(A) kraft i rösten. Ilsken vände sig Ibn Ziyad mot en ung man och frågade vem han var. Ynglingen svarade: “Jag är Ali, ibn Hossein(A).” Ibn Ziyad förstummades över att Imam Sajjad(A) fortfarande levde och beordrade hans avrättning. Zaynab(A) kom i vägen och sade att ifall han skulle dödas borde även hon dödas. Ibn Ziyad förvånades över hennes oerhörda kärlek och tillät den unga Imamen(A) att leva. Med kedjor omsurrade runt honom och en boja låst om hans nacke, så tilläts han stanna med kvinnorna. Den heliga Profetens(S) Ahl al-Bait(A) hölls sedan tillfångatagna i ett hus nära stadsmoskén; där hölls de inlåsta under vakt och enbart slavinnor kunde hälsa på dem.

Dagen efter deras ankomst skrev Ibn Ziyad ett brev till Yazid och informerade honom om slakten av Imam Hossein(A) och fångenskapen av kvinnorna i Imamens(A) bekantskap. Yazid beordrade att fångarna skickas till honom i Damaskus med martyrernas huvuden. Efter omkring en månad och sju dagar i Kufa sändes de mot Damaskus med en stor eskort av ryttare och fotsoldater så att ingen skulle avbryta deras resa. Med deras stenhjärtade eskort lämnade karavanen Kufa den artonde i månaden Safar. De stötte på svårigheter under sin resa till Damaskus som var sex hundra km väg. Resan passerade igenom många byar och städer, bland vilka var Karbala, Ba’albeck, Mosul och Hums. De tvingades resa fysiskt blottade på osadlade kameler som slavar.

I vissa städer samlades massor för att hånfullt stirra ut dem men ifall det hände att de passerade ställen där folk var vänligt ställda till Profetens(S) Ahl al-Bait(A) förklarade de krig mot Yaziditerna (Yazids anhängarskara). Därför var de ibland tvungna att ta långa resvägar för att vilseleda och kamelerna tvingades springa snabbare i hopp om att ersätta det extra avstånd som blev till. Fångarna behandlades väldigt strängt av eskorten och det resulterade i att flera av barnen dog under resan. Ungefär tjugoåtta dagar senare, den sextonde i månaden Rabi’ al-Awwal, anlände karavanen till Damaskus.

Damaskus

När de anlände till utkanterna av Damaskus stoppades de utanför. Yazid informerades om deras ankomst och han valde ett datum för deras inträde in i staden. På morgonen på den utvalda dagen, leddes medlemmarna av Profetens(S) Ahl al-Bait(A) in till Damaskus. De var fastbundna med rep och flockades ihop som om de vore får, den som föll piskades. Stadsgatorna var dekorerade och musiken fyllde luften. Folk tog sig ut i massor, klädda i finkläder, glädandes över karavanen som hade martyrernas huvuden längst fram. Bärande på sig själva med värdighet och självrespekt parerades fångarna igenom hela Damaskus. Zaynab(A) lämnade all mat, som vissa gav av medlidande, åt sidan.

Sonen till en av Profetens(S) fiender som hade krigat mot Imam Ali(A) var bland massorna. Då han såg Imam Sajjad(A) frågade han hånfullt vem som nu var segrande. Imamen(A) svarade: ”Ifall du önskar att få reda på vem som är segrande, fråga då det är dags för bönen, då azan (böneutrop) och Iqamah (ett av bönens moment då niyyah [avsikt] görs) reciteras.”

Fångarna parerades på detta sätt ända fram till eftermiddagen då de anlände till Yazids palats. Där satt han på sitt säte och var väldigt nöjd då han såg de fyrtiofyra fastbundna fångar anlända. Imam Hosseins(A) huvud bars till honom på ett gyllene fat. Med sin stav slog han Imamen(A) på tänderna och sade ”Å Hossein! Detta är priset för din revolt.”

Zaynab(A) och hennes anhängare bröt ut i tårar när de såg den arroganta uppvisningen och många där skämdes. Men Yazid fortsatte med sitt stoltserande över segern. Till sina undersåtar sade han:”Mina förfäder som dödades i Badr (ett av Profetens[S] heliga stridshändelser i försvar mot de icke troende Araberna) har hämnats för idag. Nu är det tydligt att Bani Hashim (Profeten[S] och hans släktingar) bara hade förfalskat en pjäs till att vinna makt och att det egentligen inte fanns någon Himmelsk Uppenbarelse.”

Zaynab(A) var däremot inte rädd; hon ställde sig upp och modigt sade, så alla kunde höra: ”Prisad vare Allah(SWT), världarnas Herre och må välsignelser vara över min morfar, ledaren(S) till heliga profeter(A). O Yazid, Allah(SWT) säger, och Hans Ord är sann ’Sedan var ondo slutet för de som höll sig till ondska ty de förnekade Allahs(SWT) kommunikationer och hånade de.’ [30:10]. O Yazid, är det så att du tror dig ha stängt igen skyn och jorden för oss och att vi har blivit dina fångar bara för att vi har tagits till dig i rad och att du har säkrat kontroll över oss?

Är det så att du tror att vi har blivit nedvärderade och förödmjukade av Allah(SWT), medan du har blivit ärad och respekterad av Honom?

Du har blivit skrytsam över denna uppenbarliga seger som du har säkrat och du har börjat känna dig jubilant och stolt över denna åstadkommelse och ära. Du tror dig ha nått världslig framgång, att dina affärer har stabiliserats och vårt regerande har fallit in i dina händer. Vänta ett tag. Var inte så överlycklig. Har du glömt Allahs(SWT) ord? ’De icke-troende bör ej få för sig att den tid de får av Oss är bra för dem. Säkerligen ger Vi de tid bara så att de må öka på sina onda handlingar, och i slutändan skall de få förödmjukande bestraffningar.’ [3:178].

O ibn befriade slavar, är det din rättvis att du tillåter dina döttrar och slavflickor täcka sig medan Profetens(S) döttrar pareras omkring i staden blottade?

Du har kränkt oss genom att blotta våra ansikten. Dina män tar oss från stad till stad där alla sorters människor, vare sig invånare till bergssluttningar eller till flodstränder, har stått och stirrat på oss. Vare sig nära eller avlägsna, fattiga eller rika, lågt eller högt ställda – har de alla slängt sina blickar på oss medan vi befinner oss i ett sådant tillstånd att vi varken har några manliga släktingar som kan hjälpa eller stödja oss.

O Yazid, allt det du har gjort bevisar din revolt mot Allah(SWT) och ditt förnekande av Hans Profet(S), boken och sunnah som Profeten(S) förmedlade från Allah(SWT). Dina dåd borde inte förvåna vars förfäder tuggade på martyrernas levrar, vars kropp närdes på bekostnad av rättfärdiga personer, som kämpade mot de himmelska profeternas Ledare(S), som utrotade grupper som drog sina svärd och kämpade mot Honom, som helt klart överträffar alla Araber i otro, syndighet, överdrift och illvilja mot Allah(SWT) och Hans Profet(S).

Kom ihåg att de onda dåd och syndiga gärningar som du har begått är resultaten av otro och gammal illvilja som du bär inom dig för dina förfäder som dödades i Badr.

Den som begår fientlighet, ondska och illvilja mot oss brister inte i sin fiendskap. Han bevisar sin otro, förklarar det med sin tunga och säger överlyckligt ’Jag har dödat Profetens(S) söner och tillfångatagit hans avkomma.’ Han önskar att hans förfäder hade levat för att se hans åstadkommelse och ska ha sagt ’O Yazid, må dina händer inte förlora sina krafter, du har sannerligen hämnats oss.’

O Yazid, framför denna samling slår du på Imam Hosseins(A) läppar medan dessa samma läppar kysstes av Guds Profet(S), men ändå skiner ditt anlete av tillfredställelse och lycka.

Vid mitt liv, genom att döda mästaren(A) över paradisets unga, sonen till arabernas ledare(A), och den skinande solen ur Abd al-Mutallibs(A- farfar till den heliga Profeten[S]) avkomma, har du grävt djupt in i våra sår och plockat ut oss med roten.

Genom slakten på Imam Hossein(A), ibn Imam Ali(A), har du närmat dig tillståndet av dina icke-troende förfäder. Du uttrycker ditt dåd med stolthet och ifall de vore att se dig skulle de ha godkänt din gärning och bönat att Allah(SWT) inte skulle förlama dina armar.

O Yazid! Hade du hjärta nog att ta ansvar för dina morbida gärningar, skulle du själv ha bönat om dina armars förlamning och att de skulle ha kapats av från dina armbågar. Du skulle ha önskat att dina föräldrar aldrig hade gett dig födsel ty du skulle ha vetat att Allah(SWT) har blivit missnöjd med dig. Allah(SWT), giv oss våra rättigheter och hämnas på dem som har förtryckt oss.

O Yazid! Du gjorde som du behagade, men glöm inte att du har skurit ditt eget skinn och kött i bitar. Snart skall du ställas inför den heliga Profeten(S). Du kommer att övertyngas av dina synders vikter som har kommit till genom spillandet av hans avkommas blod och av att ha nedvärderat hans familj. Platsen dit du kommer att färdas kommer att vara inför alla medlemmar ur hans Ahl al-Bait(A). De förtryckta skall hämnas och tyrannerna skall bestraffas.

O Yazid! Det är inte passande för dig att svälla upp av lycka efter slakten på Profetens(S) avkomma. ’Betrakta inte de som dödas i Allahs(SWT) väg som döda; nej, de lever och de får näring från Sin Herre; jublande över det som Allah(SWT) har givit de utav Sin Elegans.’ [3:169–170]

Allah(SWT) är tillräcklig i att ta hand om dig. Allahs(SWT) Profet(S) är din fiende och Ängeln Gabriel(A) är vår förstärkning och hjälp mot dig.

De som har valt dig till den regerande och nedtyngt muslimerna med ditt ledarskap skall snart inse vad som väntar dem. Slutet för alla tyranner är plåga.

O Yazid, jag talar inte till dig för att varna dig om den extrema bestraffningen som väntar dig så att du blir ångerfull ty du tillhör de vars hjärtan förhårdnas, vars själar är rebelliska och vars kroppar är upptagna i olydnad mot Allah(SWT) samtidigt som de är under Profetens(S) förbannelse. Du är från dem i vilkas hjärtan Satan har skapat sig boning och löper inom de som blod genom vener. Så vidunderligt det är att rättfärdiga personer, söner till de himmelska profeterna(A) och ställföreträden, slaktas av gårdagens befriade slavar, missdådare och syndare.

Vårt blod spills av deras händer och vårt kött används till deras mat. Vi känner oss bedrövade över de vars kroppar ligger otäckta och obegravda i slagsfältet sårade med pilar.

O Yazid, betraktar du vårt nederlag som din seger måste du betala priset.

llah(SWT) begår inte orättvisa mot Sina tjänare. Vår tillit är vid Allah(SWT). Enbart Han är vår tillflykt och beskyddare, och endast i Honom återfår vi hoppet.

Du må planera och försöka så mycket du vill. Vid Han som ärade oss med uppenbarelse, Boken och Profetskapet, du kan inte nå vår status, inte kan du heller nå vår position, eller påverka talandet om oss, eller ta bort den skam och vanära som har blivit ditt öde för att ha begått överdrift och förtryck mot oss. Ditt ord är svagt och dina dagar räknade. Beakta den dag då informatören informerar om Allahs(SWT) förbannelse på förtryckarna och de orättvisa.

Prisad äro Allah(SWT) som gav Sina vänner gott slut och beviljade de framgång i sina mål, och därefter kallades de tillbaka till Sin Barmhärtighet, Välbehag och Välsignelse medan du klängde fast i ondska och missgärning genom att begå orättvisa mot dem. Vi ber av Allah(SWT) att favorisera oss med full ersättning genom dem och att bevilja oss det goda i Kalifat och Imamat. Allah(SWT) är säkerligen den Gode och den Barmhärtigaste.”

Genom Zaynabs(A) modiga och orädda talanden som spreds omkring blev folk påverkade och fick kännedom om händelsen i Karbala. Det fortsatta fångenskapet och kränkandet mot Allahs(SWT) Profetes(S)Ahl al-Bait(A) uppmärksammade en växande folkskara. Yazid informerades om störningarna och osäkerheten i områdena och han beslutade att frige fångarna. Så när han ansåg att Ahl al-Bait(A) hade förödmjukats ordentligt och då vissa, som oroades över skarans växande missnöje, pressade honom, skickade Yazid efter Imam Sajjad(A) och informerade honom om deras omedelbara befrielse.

Så överfördes Imam Sajjad(A) tillsammans med Zaynab(A) och de andra kvinnorna och barnen till en övergiven boning i närheten av slottet för att övernatta. Under natten vaknade plötsligt Ruqaya(A), Imam Hossein(A) yngsta dotter som endast var tre år gammal, skräckslaget ur sin sömn och började gråtandes fråga efter sin far Imam Hossein(S) från sin faster Zaynab(A). Hur än Zaynab(A) försökte trösta den lilla flickan, lyckades hon inte och snart hade alla vaknat och vid åhörelsen av Ruqayas(A) hjärteskärande gråt och oskyldiga frågor, började även de andra barnen att gråta. Snart hördes ljudet av gråt och klagan i det övergivna huset så pass att det nådde Yazid som till svar på sin fråga om vad som försegick, fick veta att Imam Hosseins(A) yngsta dotter bad om få se sin far. Yazid, stenhjärtad som han var, gav order om att Imam Hosseins(A) huvud skulle, täckt med en tygbit, bäras i ett fat till dottern. Vid åsynen av fatet, grät Ruqaya(A) ännu högre och klagade att hon inte ville ha mat utan sin far. När tyget ryktes undan och hon såg sin fars blodiga avskurna huvud, kastade hon sig över honom och grät tills hon tystnade. Imam Sajjad(A), med gråt i halsen, bad då sin faster Zaynab(A) att avlägsna den lilla flickan som nu förenats med sin älskade far. Ruqaya(A) begravdes i samma övergivna hus som idag är en storslagen helgedom som människor från alla jordens hörn besöker för att visa sin respekt för Imam Hosseins(A) lilla dotter.

Återkomsten till Medina

Imam Sajjad(A) satt på Imam Hosseins(A) matta medan Zaynab(A) talade om för Syriens kvinnor om det som hade hänt dem. Kvinnorna grät och sörjde. De hade ingen aning om incidenterna i Karbala och Kufa. Då de återvände hem berättade de allt till sina män. Illusionen om Yazids goda avsikter synades sakta men säkert. Det var rädslan för uppror som fick Yazid att frige medlemmarna ur Profetens(S) Ahl al-Bait(A).

I sin räddsla för att folket, som nu genom Imam Sajjads(A) och Seyyeda Zaynabs(A) talan börjat inse vad som skett i Karbala, skulle göra uppror, gav Yazid dem valmöjligheten att antingen stanna i Damaskus eller återvända till Medina. Då Zaynab(A) beslutade att återvända till Medina kallade Yazid Nu’man ibn Bashir, före detta följeslagare till Profeten(S), till sig och beordrade honom att fixa i ordning en bekvämlig resa. En truppenhet beståendes av ryttare och fotsoldater och rikligt med livsmedel tillgavs de. Vackert dekorerade vagnar med säten av sammet gavs till dem, men Zaynab(A) beordrade att allt skulle täckas över med svart så att folk skulle veta att resenärerna sörjde.

När Damaskusborna insåg att medlemmarna ur Profetens(S) Ahl al-Bait(A) skulle ge sig av tog sig kvinnorna till huset Zaynab(A) där befann sig i för en sista farväl. Många ackompanjerade karavanen en bit för att sedan återvända med tunga hjärtan. Under resan visade Nu’man mycket vänlighet och respekt till resenärerna. När de stannade upp, fästes männens tält upp en mil längre bort från kvinnornas så att de kunde röra sig fritt utan att synas av främlingar. Vid varje stopp höll de igång sorgeminnes hågkomster så att många kunde lyssna och lära sig sanningen.

När de anlände till Karbala fann de Jabir ibn Abdullah al-Ansari och några föreståndare till Bani Hashim som närvarade för att besöka Imam Hosseins(A) grav. Det har dokumenterats att resenärerna hade tagit med sig huvudet till martyrernas mästare, Imam Hossein(A), från Damaskus och att i Karbala återförenades det med hans kropp av sin son Imam Sajjad(A). En stor sorgeminnes procession hölls igång innan de fortsatte med resan.

När Medina var inom synhåll bad Zaynab(A) kvinnorna att tända lysen och hämta tälten. Svarta flaggor höjdes upp. Då Medinaborna fick vetskap om deras återkomst drevs de ut i flockar, och än en gång informerade Zaynab(A) folk om allt det som hände i Karbala och om alla svårigheter de gick igenom under fångenskapet. Efter en tid bad Imam Sajjad(A) kvinnorna att förbereda sig för inträde till Medina. Sedan steg de in i staden till fots med svarta flaggor upphöjda i skyn. Zaynab(A) tog sig omedelbart över till Profetens(S) grav och bad och talade om för honom om slakten av hans älskade dotterson. Hon återvände totalt förändrad, med sitt vita hår och sin böjda rygg. Trots det att hon återförenades med sin make vid återkomsten levde hon inte länge efter de plågande prövningarna hon fick gå igenom. Det exakta datumet och platsen för hennes död är det inte klart om men det tros att hon dog under år sextiotvå e.H. ungefär sex månader efter sin återkomst.

Det var hennes öde att deklarera Imam Hosseins(A), och de resterande medlemmarna ur Profetens(S) Ahl al-Baits(A), uppoffrande till världen för Islams skull. Hon avslöjade Ibn Ziyads och Yazids onda gärningar med mod och tapperhet.

Hon höll ut under fysisk smärta och psykisk pina med själsstyrka och var en källa till styrka för alla i hennes omgivning. Sorgen och bedrövelsen hon delade med sig var tömmande av hennes intensiva humanitet. Inte en enda gång revolterade hon mot det öde som Allah (SWT) valde. Kraften i hennes underkastelse var himmelsk, men ändå var hennes klagovisor oerhört mänskliga. Zaynabs(A) anda kommer att leva vidare i all evighet. Hennes mod, uthållighet och underkastelse kommer att fortsätta inspirera de som hör hennes livsberättelse.