Aisha efter Profetens(S) bortgång

En annan viktig tillvägagångssätt för att inse vilka Ahl al-Bait(A) är sker genom att studera de historiska händelserna efter Profetens(S) bortgång. Enligt reningsversen i Koranen (den sista meningen i vers 33:33) så är Ahl al-Bait(A) fria från varje orenhet.

Å andra sidan så vittnar dokumenterad sunnitisk historia om att Aisha (en av Profetens(S) fruar) inte var rättfärdig. Om vi synar hennes liv efter Profetens(S) bortgång så kommer vi se att hennes fel vara värre än de som hon gjorde under Profetens(S) livsstid.

Utan tvekan så var en av hennes grövsta fel uppviglingen till Jamalkriget (Kamelkriget) under Imam Alis(A) kalifat. Kriget fick namnet kamel (Jamal) eftersom Aisha red en kamel när hon ledde rebellerna. Hur kan hon vara fläckfri när hon stred mot den legitima kalifen under hennes tid och när hon är ansvarig för att mer än 10 000 muslimers blod spilldes? Vilken orenhet kan vara värre än denna hemska fitna som orsakade oenighet bland det muslimska ummah för evigt? Låt oss först gå genom händelserna innan det här kriget.

Uppvigling mot Uthman

Aisha påstod att anledningen till hennes krig mot Imam Ali(A) (som manifesterades i Jamalkriget) var att kräva hämnd för Uthmans död. Detta trots att historien vittnar om att Aisha var själv en av de huvudfigurerna som uppviglade massorna mot Uthman och som slutligen ledde till mordet. En gång gick hon till Uthman och bad om hennes andel av arv från Profeten(S) (efter så många år hade passerat efter Profetens(S) bortgång).

Uthman vägrade att ge Aisha några pengar och påminde henne om att hon var en av de som hade gett rådet till Abu Bakr om att inte betala den del av arvet som Fatima Zahra(A) hade rätt till. Så om Fatima(A) inte har rätt till sin del, varför skulle hon ha det? Efter att ha hört detta så blev Aisha väldigt arg på Utham och kom ut och sade följande till folket:

”Döda den här gamla dåren (Na’thal) för han en icke troende.”

Sunni referenser:

• History of Ibn al-Athir, vol 3, s. 206
• Lisan al-Arab, vol 14, s. 141
• al-Iqd al-Farid, vol 4, s. 290
• Sharh Ibn Abil Hadid, vol 16, s. 220-223.

Följande del från ”History of al-Tabari” visar kampen som Aisha drev för att uppvigla mot Uthman och hur hon hetsade kända följeslagare mot honom. Det visar också hennes ståndpunkt gentemot Imam Ali(A) och hennes sammansvärjning med Talha för att störta Uthman när Talha lyckades ta över statskassan under belägringen mot Uthman:

När Ibn Abbas var på väg ut från Mecka så fann han Aisha vid al-Sulsul (sju mil söder om Medina). Aisha sade: ”O Ibn Abbas! Jag vädjar till dig vid Gud att överge den här mannen (Uthman) och att sprida tvivel om honom bland folket för du har begåvats med en skarp tunga. (Genom den nuvarande belägringen av Uthman) så har folket visat sitt förståelse och ljus har höjts för att vägleda dem. Jag har sett att Talha har tagit över kontrollen på statskassans nycklar och förvaringshusen. Om han blir kalif (efter Uthman) så kommer han att följa sin kusin Abu Bakr.” Ibn Abbas sade: ”(O de troendes) moder! Om något händer den där mannen (Uthman) så kommer folket att endast söka asyl hos vår följeslagare (Ali).” Aisha svarade: ”Var tyst! Jag har inget intresse av att tvista eller utmana dig.”

Referens: History of al-Tabari, den engelska versionen, vol 15, s. 238-239

En annan sunnitisk historiker, al-Baladhuri, skriver i sin historiebok (al-Ansab al-Ashraf) att när situationen blev väldigt svårt så beordrades Marwan Ibn al-Hakam och Abdul Rahman Ibn Attab Ibn Usayd av Uthman att övertyga Aisha för att hon skulle sluta kampanjs mot honom och att hjälpa honom klara av den här svåra tiden. De gick till henne när hon förberedde sig för pilgrimsfärden och sade till henne:

”Vi hoppas att du stannar i Medina och att Allah räddar den här mannen (Uthman) genom dig.” Aisha sade: ”Jag har förberett mig för resan och gett ett löfte om att genomföra pilgrimsfärden. Vid Gud så kommer jag inte att tillmötesgå er önskan. Jag önskar att han (Uthman) hade passat i en av mina säckar så att jag skulle kunna ta med honom. Jag skulle då kasta honom i sjön.”

Referens: "al-Ansab al-Ashraf", av al-Baladhuri, vol 4, del 1, s. 75

Kamelkriget

Vissa traditioner i Sahih al-Bukhari antyder för läsaren att Aishas ogillandet av Imam Ali(A) var på grund av att Imam Ali(A) skulle ha föreslagit för Profeten(S) att han skulle skilja sig från henne. Faktum är att Profeten(S) var på väg att skilja sig från henne eftersom han ansåg att hon var problematisk då Aisha och Hafsa försvarade varandra mot Profeten(S) till den graden att Allah(Swt) skickade en uppenbarad vers om detta. (Läs del 4 i det avseendet)

Hon brukade ofta förolämpa Profeten och orsakade honom plågor men Profeten(S) var barmhärtig och vänlig, han hade en storslagen karaktär, hans tålamod var djup så därför brukade han frekvent säga till henne: ”Din Shaytan har förvirrat dig O Aisha.”

Även om vi antar att historien stämmer (att Imam Ali(A) rådgav Profeten(S) att skilja sig från henne), är det en tillräcklig ursäkt för henne att vara olydig mot Guds och hennes makes ord? Allah, i början av vers 33:33 i Koranen, beordrar Profetens(S) fruar:

”Och stanna i ert hem. Men [om ni måste lämna det] försök inte dra uppmärksamheten till era yttre företräden på det sätt som var vanligt under den hedniska tiden, ”
[Den heliga Koranen 33:33]

Det var ett krav att Aisha skulle stanna hemma men hon lydde inte Guds påbud. Är detta ett tecken av renhet, fromhet och rättfärdighet? Alla Profetens(S) fruar lydde ovannämnda föreläggande med undantag för Aisha. Historiker berättar att Hafsa bint Umar också ville göra henne sällskap i Jamalkriget.

Men hennes broder, Abdullah, klandrade henne och reciterade den ovannämnda versen för henne. Hafsa ställde då in sina planer. Aisha red dock kamelen som Profeten(S) hade förbjudit henne från att rida och han hade varnat henne för al-Haw’ab hundarnas skällningar:

Profeten(S) sade till sina fruar: ”Jag undrar vem av er som kommer att vara uppviglaren till händelsen med kamelen, som kommer vara måltavla för Haw’ab hundarnas skällningar och som kommer vara den som har avvikit från den rätta vägen. Vad gäller dig Humayra (Aisha), så har jag varnat dig i den frågan.”

Sunni referenser:

• History of Ibn al-Athir, vol 3, s. 120
al-Imamah wa al-Siyasah, av Ibn Qutaybah Profetens(S) profetia ägde rum 28 dagar senare i al-Haw’ab slätten. Historien som alla historiker lutar åt att vara överens om är den att under hennes resa till Basra (för att leda Jamalkriget) så passerade Aisha vid al-Haw’ab slättens vatten och hon hörde hundarna skälla. Hon blev påmind om Profetens(S) varning och skrek och sade: ”Ta mig tillbaka! Ta mig tillbaka!”

Men Talha och Zubayr hämtade 50 personer som mutades för att vittna framför henne om att det inte var al-Haw’ab slätten. Många sunnitiska historiker anser att de där 50 personerna var de första som gav ett falskt vittnesmål i islams historia. (al-Tabari, Ibn al-Athir och al-Mada’ini som skrev om händelserna år 36 efter Hijra. Se också ”The Great Sedition” - ”al-Fitna al-Kubra” av Taha Hossein).

Den här återberättelsen förvanskades förmodligen under Umayyaddynastin för att förminska storheten av Aishas olydnad med hopp om att hon skulle frikännas efter att hennes syskonbarn Abdullah Ibn Zubayr, lurade henne då han kom med 50 män som svor vid Gud och gav ett falskt vittnesmål om att det inte var al-Haw’ab slätten.

Hittade personen som förvanskade den här rapporten också en ursäkt för hennes olydnad gentemot Profetens(S) order om att stanna i sitt hus och förbudet mo att rida kamelen innan de ankom till al-Haw’ab, platsen där hundarna skällde? Hittade de en ursäkt för henne efter att hon avvisade rådet från de troendes moder, Umm Salamah? Historiker återberättar följande:

Umm Salamah sade till Aisha: ”Kommer du ihåg den dagen Profeten(S) var ute och gick och vi var med honom och han vände åt vänster från (en plats som hette) Qadid och satte sig ensam med Ali och viskades med honom under en lång tid? Du försökte påtvinga din närvaro på dem och jag försökte hindra dig men du lyssnade inte på mig och inkräktade på dem. Det tog inte lång tid innan du återvände i tårar. Jag frågade dig: ”Vad hände?” Du svarade: ”Jag närmade mig dem och de samtalade så jag sade till Ali: ”Jag får en dag av nio med Profeten(S), så kan inte du O son till Abu Talib lämna mig med honom under den dagen?” Profeten(S) kom mot mig och han var röd av ilska och sade: ”Gå tillbaka! Vid Allah! Ingen förutom de som har övergett sin tro kan hata honom.” Då ångrade du dig och blev ledsen.” Aisha sade: ”Ja, jag kommer ihåg det.”

Umm Salamah fortsatte: ”Jag vill också påminna dig om att du och jag var med Profeten(S) då han sade till oss: ”Vem av er kommer att vara den som rider den tränade kamelen som hundarna vid Haw’ab kommer att skälla på och som kommer ha avvikt från den rätta vägen?” Vi sade: ”Vi söker skydd hos Allah och Hans Profet från detta.” Han rörde vid din rygg och sade: ”Var inte den personen, O Humayra.” Aisha sade: ”Jag kommer ihåg det.”

Umm Salamah sade: ”Kommer du inte ihåg den dagen din fader kom med Umar och då vi satte på oss vår hijab. De kom in och pratade om vad de ville tills de sade: ”O Guds Profet! Vi vet inte hur länge som du kommer att vara bland oss. Om du bara berättade för oss vem som skulle efterträda dig som kalif över oss så att det skulle finnas en plats som vi kan vända oss till efter dig.” Han sade till dem: ”Vad gäller mig så har jag sett hans position (inför er). Om jag skulle göra det så skulle ni alla falla i oenighet så som judarna övergav Aaron.” De blev tysta och gick därifrån. Efter att de hade gått så kom vi ut till Profeten(S) och du sade till honom, då du var mer förestående med honom än alla oss: ”O Allahs Sändebud! Vem har du utsett som kalif över dem?” Han sade: ”Den som bär de reparerade skorna”. Vi gick ut och såg att det var Ali. Du sade: ”O Guds Profet! Jag ser ingen annan än Ali.” Han svarade: ”Han är den personen.” Aisha sade: ”Ja, jag kommer ihåg det.” Umm Salamah sade till henne: ”Då så Aisha, hur kan du fortsätta trots allt detta?” Hon svarade: ”Jag agerar för att försona människorna.”

Sunni referens: Commentary of Ibn Abil Hadid, vol 2, s. 77

Umm Salamah försökte också hindra henne från uppviglingen med starka ord och sade: ”

Islams grundpelare, om de böjs så kan de inte rättas till av en kvinna; och ifall de går sönder så kan de inte sättas ihop av en kvinna. Det lovvärda tingen för en kvinna är att sänka deras blickar och skydda sin kyskhet. Vad skulle du säga om Profeten(S) dök upp framför dig i en av dessa öknar och ser dig rida kamelen från en vattenplats till en annan vattenplats? Vid Allah! Om jag skulle delta i denna resa som du ska göra och det skulle sägas till mig: ”Gå in i Paradiset” så skulle jag skämmas för att se Profeten efter att ha slängt av mig slöjorna som han har placerat på mig.”

Sunni referens: Kitab al-Musanif fi Gharib al-Hadith, av Ibn Qutaybah, Kapitlet om Imamah och politik.

Aisha lyssnade inte på rådet från många ärliga följeslagare. al-Tabari i sin bok återger följande:

Jariyah Ibn Quddama al-Sa’di sade till henne: ”O de troendes moder! Vid Allah! Uthmans mördare är mindre förkastlig dig som går ut med denna förbannade kamel från ditt hus och bär på vapen. Allah har belagt dig med din slöja och okränkbarhet och du har förstört ditt täcke och vanhelgat respekten för dig. Sannerligen kommer den som ser ditt uppror också att beskåda din förgörelse. Om du kommer till oss för råd så gå tillbaka till ditt hus. Om du kommer till oss med tvång så sök hjälp från folket.”

Sunni referens: History of al-Tabari, vol 6, s. 482

Historiker återberättar att hon var den generella ledaren för striden där hon övervakade, skingrade människor och utfärdade befallningar. Även när Talha och Zubayr argumenterade om vem som skulle leda bönen då både ville leda den så ingrep Aisha och tog bort båda två och gav order om att Abdullah Ibn Zubayr, hennes kusin, skulle leda rebellerna i bönen.

Hon skickade budbärare med brev till flera regioner och bad om deras hjälp för kampen mot Ali Ibn Abi Talib med en uppmuntran från Jahiliiyah. Hon rekryterade en mobb bestående av 20 000 om inte fler giriga araber för att bekämpa de troendes ledare. Hennes uppvigling ledde till en hänförd splittring där en stor skara människor dödades i de troendes moders tjänst och namn.

Historiker säger att när Aishas följeslagare kom till Uthman Ibn Hanif som var guvernör i Basra så tog de honom och 70 av hans tjänstemän som var ansvariga för den offentliga skattekassan som fångar. De tog dem till Aisha som gav order om att de skulle dödas. De slaktades som får slaktas. Det återges att det var 400 män sammanlagt och att de var första muslimerna som blev halshuggna medan de var tålmodiga.

Sunni referenser:
• History of al-Tabari, vol 5, s. 178
• Sharh Ibn Abil Hadid, vol 2, s. 501

al-Sha’bi återberättar från Muslim Ibn Abi Bakra från hans fader som sade: ”När Talha och Zubayr kom till Basra så tog jag med mig mitt svärd då jag ville hjälpa dem. Jag besökte Aisha som gav order och förbjöd; hon styrde ställningarna. Jag kom då ihåg en hadith från Profeten(S) som jag brukade höra honom säga: ”Ett samfund vars affärer styrs av en kvinna kommer inte att bli framgångsrikt.” Jag lämnade därför deras samling och gick därifrån”.
(Rapporterad av al-Bukhari, vol 8, s. 97; al-Nisa’i, vol 4, s. 305; al-Hakim, vol 4, s. 525)

En av de sakerna som både är anmärkningsvärda är att Aisha lämnade sitt hus och trotsade Allah samt Hans Profet men samtidigt gav hon order till följeslagarna tt stanna kvar i deras hus. Detta är verkligen anmärkningsvärt! Ibn Abil Hadid, i sin Sharh, tillsammans med några andra historiker, rapporterar att Aisha skickade ett brev när hon var i Basra till Zaid Ibn Sawhan al-’Abidi där hon skrev: ”Från Aisha, de troendes moder, dotter till Abu Bakr, den sannfärdiga, Profetens fru. Till hennes hängivna son, Zaid Ibn Sawhan. Stanna kvar hemma och få folket att överge Abu Talibs son. Jag hoppas att jag får höra vad jag älskar att höra från dig eftersom du är den mest sannfärdiga i min familj. Wassalam”

Denna rättfärdiga man svarade henne så här: ”Från Zaid Ibn Sawhan till Aisha bint Abu Bakr: ”Allah har beordrat dig och Han har en befallning för oss också. Han beordrade dig att stanna kvar hemme och Han beordrade oss att strida. Ditt brev har kommit till mig med instruktioner om att göra tvärtemot vad Allah har beordrat mig att göra. Du har bett mig att göra vad Allah har krävt av dig och så gör du vad Allah har bett mig att göra! Din order till mig är något som jag inte kan lyda, således finns det inget nödvändigt svar till ditt brev.”

Från detta framgår det för oss att Aisha inte nöjde sig med att leda kamelens armé men snarare törstade hon efter absolut kontroll över alla troende i alla hörn av landet. I alla frågor brukade hon befalla Talha och Zubayr som både hade nominerats till kalifatet av Umar. På grund av detta så gjorde hon det tillåtet för sig själv att korrespondera med guvernörerna och stamhövdingarna där hon uppvigla dem och bad om hjälp. Om hjältarna bland män, kända för sitt mod, övergav och flydde från stridsfältet när de mötte Imam Ali(A) och inte vågade stå emot honom så stod hon där, uppviglade och skrek för att få rörelse i människorna.

Aisha gav tillåtelse om att döda oskyldiga människor och hon ledde det första inbördeskriget mot Imam Ali(A) som valdes av folket som kalif. Resultatet blev en massaker av tusentals människor enligt historiker (Se al-Tabaris historia och Ibn al-Athirs historia om händelserna från år 36 efter Hijra). Allah som Majestät och Styrka tillhör säger följande i Koranen:

”För den som avsiktligen dödar en troende är straffet helvetet, och där skall han förbli till evig tid; han skall drabbas av Guds vrede och Gud skall fördöma honom och utlämna honom åt det svåraste lidande.”
[Den heliga Koranen 4:93]

Likaväl så skilde sig inte Profeten(S) från henne. Så varför allt detta hat mot Imam Ali(A)? Historien är vittne till vissa av hennes aggressiva reaktioner som inte kan förklaras. När hon var på väg tillbaka till Mecka så hörde hon om att sammansvärjning för att döda Uthman slutligen hade ägt rum så hon blev väldigt nöjd.

Men när hon hörde att folket hade valt Imam Ali(A) som hans efterträdare så blev hon väldigt arg och sade: ”Jag önskar att himlen hade kollapsat på jorden innan Abu Talibs son (Ali) skulle få kalifatet.” Sedan sade hon: ”Ta mig tillbaka” och således startade hon inbördeskriget mot Imam Ali(A) vars namn hon ogillade att nämna. Samlade av sunni hadither återberättar:

När UbaydAllah Ibn Utbah nämnde för Ibn Abbas att Aisha hade sagt: ”Profeten(S) togs till (Aishas) hus när han var dödssjuk medan hans axlar stöddes av Fadhl Ibn Abbas och en annan person. Då frågade Abdullah Ibn Abbas: ”Vet du vem den andra mannen var?” Ibn Utbah svarade: ”Nej.” Då sade Ibn Abbas: ”Det var Ali Ibn Abi Talib, men hon är ovillig att nämna honom i en bra kontext.”

Sunni referenser:
• Musnad Ahmad Ibn Hanbal, vol 6, s. 34,228
• al-Tabaqat al-Kabir, av Ibn Sa’d, vol 2, del 2, s. 29
• History of al-Tabari (Arabiska), vol 1, s. 1800-1801
• al-Ansab al-Ashraf, av al-Baladhuri, vol 1, s. 544-545
• al-Tabaqat, av Ibn Sa’d, vol 2, del 2, s. 29
• al-Sunan al-Kubra, av al-Bayhaqi, vol 3, s. 396
* En mildare version av ovanstående återberättelse nämns av al-Bukhari. (Läs Sahih al-Bukhari, arabisk-engelska, hadith 3.761, 5.727 och 5.736).

Aishas hat gentemot Imam Ali(A) är välkänd. Det var inte endast begränsad till att förklara krig mot Imam Ali(A). Ahmad Ibn Hanbal återger följande:

”Ata Ibn Yasar, berättar att en viss person kom till Aisha och började använda oförskämda och skymfande ord om Ali medan Ammar också var närvarande. Hon sade till honom: ”Vad gäller Ali så har jag inget att säga dig men vad gäller Ammar så hörde jag Profeten säga att om Ammar skulle välja mellan två saker så skulle han alltid välja det som var bättre ur frälsningens och den goda vägledningens perspektiv.”

Sunni referens: Musnad Ahmad Ibn Hanbal, vol 6, s. 113

Aishas hat mot Imam Ali(A) var så mycket att hon alltid försökte distansera honom från Profeten(S) när hon fann tillfället att göra så. Ibn Abil Hadid, i sin kommentar till Nahjul Balagha skriver:

”Profeten vinkade till Ali för att han skulle komma närmare. Han kom nära tills han satt mellan honom och Aisha och han och Profeten(S) klamrade sig vid varandra. Hon sade till honom: ”Kan du inte finna en plats för honom förutom på min överben?”

Ibn Abil Hadid rapporterar också att Profeten(S) en dag var ute och promenerade med Imam Ali(A) och deras konversation förlängdes. Aisha närmade sig då hon gick bakom dem och sade: ”Vad är det mellan er som tar så lång tid?” Profeten(S) blev arg när han hörde detta.

Sunni referens: Sharh Ibn Abil Hadid, vol 9, s. 195

Det rapporteras också om att hon en gång kom till Profeten(S) medan han samtalade med låg röst med Ali. Hon skrek och sade: ”Vad är det med dig och mig O son till Abu Talib? Jag har (endast) en dag med Profeten(S)”. Profeten(S) blev arg när han hörde detta.

Skulle Profeten(S) vara nöjd med en troende man eller kvinna vars hjärta var fyllt med hat och illvilja mot hans kusin, ledaren för hans ättlingar, som han sade följande om: ”Han älskar Allah och Hans Profet och Allah och Hans Profet älskar honom”? Han sade också följande om honom: ”Den som älskar Ali har älskat mig och den som hatar Ali har hatat mig.” (al-Mustadrak, av al-Hakim, vol 3, s. 130 som sade att den här hadithen är autentisk baserad på de krav som både Muslim och Bukhari satte)

Hade Aisha inte hört Profeten(S) säga följande om Ali: ”Ingen förutom en troende älskar honom och ingen förutom en hycklare hysa agg mot honom”? (Sahih Muslim, den engelska versionen, kapitel 34, s. 46, hadith #141; Sahih al-Tirmidhi, vol 5, s. 643; Sunan Ibn Majah, vol 1, s. 142; Musnad Ahmad Ibn Hanbal, vol 1, s. 84, 95, 128; Tarikh al-Kabir av al-Bukhari, vol 1, del 1, s. 202; Hilayatul Awliyaa av Abu Nu’aym, vol 4, s. 185; Tarikh av al-Khateeb al-Baghdadi, vol 14, s. 462)

Detta uttalande från Profeten(S) var så välkänt att vissa följeslagare brukade säga: ”Vi känner igen hycklarna genom deras hat gentemot Ali.” (Fadha’il al-Sahaba av Ahmad Ibn Hanbal, vol 2, s. 639, hadith #1086; al-Isti’ab av Ibn Abd al-Barr, vol 3, s. 47; al-Riyadh al-Nadhirah av Muhibbuddin al-Tabari, vol 3, s. 242; Dhakha’ir al-Uqba av Muhibbuddin al-Tabari, s. 91)

Utöver detta, hade Aisha inte hört Profeten(S) säga: ”Den vars mästare jag är, är Ali också dennes mästare. O Gud! Älska dem som älskar honom och var fientlig mot de som är fientliga mot honom”? (Sahih al-Tirmidhi, vol 2, s. 298, vol 5, s. 63; Sunan Ibn Majah, vol 1, s. 12, 43) Utan tvekan hörde honom alla dessa uttalanden men hon gillade inte dem och när hon hörde om lönnmordet på Imam Ali(A) så gick hon ner på knä och tackade Allah!!! (Se al-Tabaris historia och Ibn al-Athirs historia om händelserna för år 40 efter Hijra).

Hon var också involverad i händelserna kring Imam Hassans(A) - ledaren för himlens ungdomars - begravning då hon förhindrade honom från att begravas bredvid sin morfar (Profeten) och hon sade: ”Låt inte någon jag ogillar gå in i mitt hus.” Hon glömde eller så ignorerade hon uttalandet från Profeten(S) där han sade följande om Imam Hassan(A) och Imam Hossein(A): ”Jag älskar dem och Allah älskar dem som älskar dem.” (Sahih al-Bukhari, arabisk-engelsk, hadith 5.90 och 3.333) Eller uttalandet där Profeten(S) säger: ”Inget har varit mer älskvärt av mig än Hassan.” (Sahih al-Bukhari, arabisk-engelsk, hadith 7.772)