 |
 |
Duaa 53: Hans åkallelse i undergiven underkastelse till Gud den Ärorike Praktfulle
I Guds Den Nåderikes Den Barmhärtiges Namn
رَبِّ أَفْحَمَتْنِيْ ذُنُوبِي، وَانْقَطَعَتْ مَقَالَتِي، فَلاَ حُجَّةَ لِي، فَأَنَا الأَسِيـرُ بِبَلِيَّتِي، الْمُـرْتَهَنُ بِعَمَلِي، الْمُتَرَدِّدُ فِي خَطِيئَتِي، الْمُتَحَيِّرُ عَنْ قَصْدِي، الْمُنْقَطَعُ بِي
[O] min Herre, mina synder har tystat mig, och mina ord har söndrats, så jag har inget argument, för jag är fånget av min [handlingars] prövning, gisslan av mina handlingar, vilsen i mina misstag [synder], förvirrad [förvillad] från mitt mål, bortkommen [hjälplös],
قَدْ أَوْقَفْتُ نَفْسِي مَوْقِفَ الأَذِلاَّءِ الْمُذْنِبِينَ، مَوْقِفَ الأَشْقِيآءِ الْمُتَجَرِّينَ عَلَيْكَ، الْمُسْتَخِفِّينَ بِوَعْدِكَ
Jag har ställt mig själv [i] ställningen av de förnedrade syndarna, ställningen av de fördömda fräcka mot Dig, de som tagit lätt på Ditt löfte,
سُبْحَانَكَ! أَيَّ جُرْأَة اجْتَرَأْتُ عَلَيْكَ؟ وَأَيَّ تَغْرِير غَرَّرْتُ بِنَفْسِي
Prisad och fri från brister är DU, vilken fräckhet jag har visat mot Dig?! Och vilken [dumstridigt] våghalsighet har jag vågat mig på [vilken fördömdhet har jag låtit mig själv hamna i]?!
مَوْلاَيَ إرْحَمْ كَبْوَتِيْ لِحُرِّ وَجْهِي، وَزَلَّةَ قَدَمِي، وَعُدْ بِحِلْمِكَ عَلَى جَهْلِي، وَبِإحْسَانِكَ عَلَى إسَآءَتِي، فَأَنَا الْمُقِرُّ بِذَنْبِي، الْمُعْتَرِفُ بِخَطِيئَتِي، وَهَذِهِ يَدِيْ وَنَاصِيَتِي، أَسْتَكِينُ بِالْقَـوْدِ مِنْ نَفْسِي. إرْحَمْ شَيْبَتِي، وَنَفَادَ أَيَّامِي، وَاقْتِرَابَ أَجَلِي، وَضَعْفِي، وَمَسْكَنَتِي، وَقِلَّةَ حِيلَتِي
[O] min Mästare, förbarma Dig över mitt fallande [mot marken] med ansiktet [handlöst] och snubblandet av min fot, och förära med Din fördragsamhet över min okunnighet [ignorans], och med Din välgärning över min förseelse, så jag är den bekännande av min synd, den erkännande av mitt misstag, och här är min hand och min panna, [underkastat] vädjar i vedergällande från mig själv, förbarma Dig över min ålderdom, och mina dagar som lider mot sitt slut, och närmandet av min död, och min svaghet och mitt elände och min bedrövelse [bristen på vad jag kan ta mig till],
مَوْلاَيَ وَارْحَمْنِي إذَا انْقَطَعَ مِنَ الدُّنْيَا أَثَرِي، وَامَّحى مِنَ الْمَخْلُوقِينَ ذِكْرِي، وَكُنْتُ فِي الْمَنْسِيِّينَ، كَمَنْ قَدْ نُسِيَ
[O] min Mästare, och förbarma Dig över mig då mina spår kapas [bryts] från dunya (denna värld), och [då] mitt minne suddas [utraderas] från skapelserna, och jag kommit att bli i [bland] dem glömda som en som glömt,
مَوْلاَيَ وَارْحَمْنِي عِنْدَ تَغَيُّرِ صُورَتِي وَحَالِي إذَا بَلِيَ جِسْمِي، وَتَفَرَّقَتْ أَعْضَائِي، وَتَقَطَّعَتْ أَوْصَالِيْ، يا غَفْلَتِي عَمَّا يُرَادُ بِيَ
[O] min Mästare, och förbarma Dig över mig vid förändring av min form och tillstånd då min kropp förmultnar, och mina kroppsdelar upplöses, och mina lemmar söndras, O ve över min försummelse från vad som förväntas från mig [och jag brister i och vad som väntar mig],
مَوْلاَيَ وَارْحَمْنِي فِي حَشْرِي وَنَشْرِي، وَاجْعَل فِي ذَلِكَ الْيَومِ مَعَ أَوْلِيَآئِكَ مَوْقِفِي، وَفِي أَحِبَّائِكَ مَصْدَرِي، وَفِي جِوَارِكَ مَسْكَنِي يَا رَبَّ الْعَالَمِينَ
[O] min Mästare, och förbarma Dig över mig vid min återupplivande och min uppståndelse, och låt på den dagen [domedagen] vara med [bland] Dina vänner min placering, och i [bland] Dina älskade min återvändning, och i Din närhet min boning [fristad], O världarnas Herre!
|
|