Den tredje versen om speciell Wilayah (förmyndarskap) i Koranen


Yttligare en vers om Wilayah i Koranen är denna:
Gud lät förnekarna avtåga, rasande över att inte ha uppnått den framgång [som de räknat med]; Gud besparade nämligen de troende [den avgörande] drabbningen – hos Gud finns all styrka, all makt.“ (33:25)
Vi bör inleda med att ta upp två utgångspunkter gällande denna vers:
Den första varav är att återge en sumering av kriget avAhzab (parterna). Surah Ahzab(33), såsom framgår av namnet, återberättar och betraktar Ahzab-kriget; sjutton verser av denna surah, från vers nio till och med tjugofem, talar om detta slag. Uttrycksförmågan, logiken, resonemanget, undersökningen och analyseringen av frågor och punkter i dessa sjutton verser har uppenbarats på en mycket vacker vis.

Historiken av slaget av Ahzab

I dessa verser har det framförts och uppbringats lika mycket frågor och diskussionsämnen som en tjock bok knappt skulle räcka till.
Kriget av Ahzab är i en betydelse av de viktigaste slagen i islam; ett ödestigert och avgörande slag. Av namnet Ahzab (partierna) kan man förstå vad det hela handlade om. I andra slagfält, stod en viss grupp mot muslimerna; i slaget av Badr, var det Quraish, i slaget av Khaybar, judar, i slaget av Bani Quraytha… i varje slag var det en grupp men det enda slag där alla islams fiender slog ihop sig och kom samman och ställde sig mot muslimerna, var slaget av Ahzab; namnet Ahzab anger just denna innebörd. Alla parter och grupper vars omoraliska och olovliga intressen hotades av islams framgångar och som försvarade och stötte avgudadyrkan, kätteri och ignorans kom samman och tog till all sin makt, styrka och krafter för att genomföra sista stöten mot islam. Alltså var detta slag det sista skottet i fiendens arsenal. I detta krig var inte endast parterna utifrån Medina (ö.t. Profetens stad) närvarande utan även parterna inom Medina hade slagit sig samman med dem; även judarna i Medina hade ingått en pakt med partierna och hycklarna (monafeqin) var strakt verksamma i detta slag, på så vis att en del av dessa sjutton verser handlar om sådant som hycklarna gjorde och ämnade till att leda till oenighet och splittring, vilka hade en stor roll i slaget av Ahzab. Därmed kan man uppkalla och beskriva slaget av Ahzab som ett ödestigert, avgörande slag och fiendens sista maktuppvisning. Det var ett slag som, om islam ledde nederlag i och besegrades, skulle allt gå förlorad och om ledde seger, skulle fiendens allt falla sönder och samman, krossas, och bana vägen för islams framgång i kommande sekel.

 

Slaget av Ahzab i Koranens ord

För att inse vikten av slaget av Ahzab räcker att ta en titt och se efter vad Koranen säger om detta.
[Minns] att de anföll er uppifrån och nedifrån, och era blickar flackade hit och dit och hjärtana stod stilla och [alla] tänkte ni stridiga tankar om Gud. 11: Här fick de troende utstå en [hård] prövning, ja, det blev en djup skakande upplevelse för dem.“ (33:10&11)
Dessa två verser målar upp tydligt hur mycket press muslimerna befann sig under i slaget av Ahzab; Koranen säger: fienden attackerade från norr och söder om staden, en del norrifrån Medina och andra efter att de tagit sig runt staden attackerade söderifrån, fienden tog sig in från olika håll, Ahzabs tiotusen mannastyrka stod mot islams tretusen. زاغت الأبصار(thaghat alabsar) det innebär att krigsscenen var så fruktansvärd att ögonen bara stirrade hejdlöst. Det händer ibland att människan ser något så viktigt att hon inte kan slita ögonen ifrån och titta åt annat håll och bara stirrar; araber benämner detta tillstånd med uttrycket زاغت الأبصار (thaghat alabsar) och بلغت القلوب الحناجر (balaghat algholob alhanajer)hjärtan hade fastnat i halsgropen. När händelsen är väldigt intensiv fastnar hjärtat i halsgropen; på persiska säger vi ”mitt liv nådde till mina läppar”, araber säger: ”hjärtan nådde halsgroparna” och händelsen och situationen var så pass svår och intensiv att personer med skör tro, hade sakteligen börjat tvivla och frågade var Guds och Profetens löften var? Var, var löftena om seger? Vårt nederlag verkar definitiv och ofrånkomlig. Denna osäkerhet och tveksamhet som hade uppstått i en del nyblivna muslimers tro, var på grund av det komplicerade situationen och niansen av slaget av Ahzab. Koranen säger vidare Ahzabs slagfält var ett fält för de troendes (mo’menin) stora beprövning, وزلزلوا زلزلاً شدیداً muslimerna skakades om rejält.
Ni observerar själva att i Koranens två korta verser målas upp en sådan tydlig bild av svårigheterna av Ahzab, som om man själv är närvarande där och ser allt.

Den andra punkten: vi vet att i slaget av Ahzab trots alla försök, ansträngningar, styrkeuppvisningar, tiotusen starka armén, det starka yttre och sken fienden påvisade, förberedelserna och krigsutrustningen och det tidiga segerfestandet; och på andra motsatta sidan, muslimernas oerhört tuffa situation med den tretusenmanna styrka och blygsamma krigsutrustning, antog muslimerna en deffensivt utgångsläge och grävde en kanal (khandaq) omkring staden Medina för att stoppa fiendens attack mot staden.

Två element som ledde till seger

I ett sådant slag segrade muslimerna till slut; vilka var elemneten somledde till seger? Den första av dessa sjutton verser pekar på och uppger ett element och den sista versen, ett annat; alltså har vers nio en yttring och vers tjugofem en. Vers nio ”O ni som tror, minns GUDs välsignelser över er” (det tydliggör att dessa verser uppenbarades efter kriget och analyserar aspekterna av slaget av Ahzab)إذا جائتکم جنوداً;när arméer attackerade er” den säger inte جند (armé) utan säger جنود (arméer) och verkligen i jämförelse med den tidens krigs-omfattning var en tiotusenmanna armé väldigt stor och betydelsefull. I jämförelse med slaget av Badr där muslimernas armé var 313 personer och fiendens armé 1000; Ahzabs armé var tiofaldigt större än nu جاءتکم جنوداً ”det kom arméer mot er vi lät blåsa kraftiga vindar och orkaner på de och sände osynliga trupper för att besegra dem” و جنوداً لم تروها و کان الله بما تعملون بصیراً . Fienderna fortsatte belägringen av Medina länge men vågade inte anfalla; de fann svårigheter för att attackera, plötsligt vände vinden och vädret förändrades, orkanvindar startade blåsa i sådan styrka att de förstörde och omkullkastade hela Ahzabs tillvaro. Vinden ryckte bort alla tält och blåste bort med sig, stormen var så stark att det skrämde slag på armén. En armé som visar upp sig med sina tält, när den råkar för en sådan storm och alla tält rycks och blåser bort, matskålen omkullvälts och detta i en öken där storm medföljs av sand och deras ögon, öron och mun fylls med sand; under sådana omständigheter är det uppenbart vilka problem som uppstår för dem.

Vad var de osynliga trupperna?

وجنوداً لم تروها en osynlig armé kom till muslimernas undsättning. En av tolkningarna som finns för dessa osynliga trupper är sinnestillstånden av fasa, rädsla och skräck som Gud förde över från muslimerna och Guds Profets inre till fiendernas inre ثم نصرته بالرعب i åkalln Nudba (dua Nudba) läser vi att Herren hjälpte Profeten genom att frambringa ängslan och räddsla i fienderna hjärtan. Ett av elementen för islams seger i många av krigen var samma armé av ängslan, räddsla och skräck som anföll fiendernas hjärtan genom änglarna och de förlorade sin stridsanda genom räddsla. En soldat på ett slagfält kan göra något så länge som den behåller sin stridsanda och hopp; när stridsandan och hoppet förloras och rädsla och skräck tar över, kan soldaten inte längre göra något. Detta är ett av segerelementen som återges i första versen.
Och så i den sista versen, som är vers tjugofem, har det nämnts ett annat element som är relaterad till vår diskussion om Welayah; den lyderورد الله الذین کفرو بغیضهم لم ینالو خیرا ”Gud lät förnekarna avtåga, rasande över att inte ha uppnått den framgång [som de räknat med]“ Sedan följerو کفی الله المؤمنین القتال Gud besparade de troende från att behöva kriga här. I slaget av Ahzab trots alla soldater som fienden ställt upp med, uppstod endast en kamp och det var mellan Imam Ali (A) och Amro ibn Abedwedd; det förekom inga fler kamper.
وکان الله قویّاً عزیزاً Gud är mäktig och oslagbar.
Fråga: کفی الله المؤمنین القتال Gud besparade de troende från att behöva kriga; vad menas med det?

Undersökningen av återberättelser

För att besvara denna fråga återvänder vi till återberättelserna. De återberättelser som ahl ol-sunnah har återberättat om detta.
Den första hadithen från Dorr ol-Manthoor (ahl ol-sunnahs återberättelse tolkning, återberättar av Ibn Abi-Hatam och Ibn Mardawiyyah och Ibn Asaker av Ibn Masood att när Ibn Masood recieterade denna vers, sa i dess tolkning:

ابی طالب وکفی الله المؤمنین القتال بعلي بن (1)­. Gud besparade muslimerna från att behöva kriga genom Ali ibn Abi-Talib.
Den andra hadithen: Shawahed ot-Tanzil återberättar den första hadithen av Ibn Masood och utöver det återberättar om yttligare en återberättelse av Ibn Abbas att när han reciterade samma vers sade: ­(2)­ Gud besparade de troende från att behöva kriga genom Ali ibn Abi-Talib, när Imam Ali (A) dödade Amro ibn Abedwedd.
Det finns flera återberättelser om detta.

Imam Ali (A) symbolen av gudomlig vilja

I meningen ”Gud besparade de troende från att behöva kriga”, med tanke på återberättelserna, besparade Imam Ali (A) de troende från att behöva kriga; det vill säga ta bort Guds namn och sätta Alis namn, eftersom Imam Ali (A) var verkställaren av den gudomliga befallningen och viljan. Gud hade ämnat att muslimerna inte skulle strida och fienden skulle knäckas utan strid; denna gudomliga vilja realiserades genom Imam Ali (A); Amir al-Mo’menin Ali (A) blev personifierandet av den gudomliga definitiva viljan;

Gud besparade de troende från att behöva kriga med Ali ibn Abi-Talib (A).
Amro ibn Abedwedd var fiendens högsta militära befäll och den starkaste bland araberna, men Imam Ali (A) slog ner honom på marken med ett slag och gav upphov till rysning och fasa i fiendens hjärta som inte hade motstyke. Hela fiendens hopp hänge på Amro men plötsligt skingrades allt hopp och gick upp i rök.

 

(1) Dorr ol-Manthor 5/192
(2) Shawahed ot-Tanzil 2/5

 

En bedrift utöver alla andra

Vem i islams historia kan ni hitta som har haft en motsvarande bedrift? Intygande till detta påstående är den tredje hadithen som Shawahed ol-Tanzil återberättar från Hothayfe; när Imam Amir al-Mo’menin Ali (A) högg av Amros huvud och tog med sig till muslimernas läger gick Profeten (S) fram välkomnande och sade: ”Goda nyheter å Ali! Om man idag lägger din bedrift och handling i ena vågskålet och bedrifterna och gärningarna av Mohammads (S) folk (ummah) i det andra, kommer din bedrift att väga mer, för att det inte finns någon av muslimernas hus kvar som, med avrättningen av Amro, det inte insveptes av ära och stolthet”. (1)

Detta att Profeten säger ”bedrifterna och gärningarana av Mohammads folk”, om denna bedrift jämförs med bedrifterna av Mohammads (S) folk, när denna mening är uteslutande och inte vara bunden till viss tid och rum, omfattar det alla muslimer i alla världens hörn och i alla tider, det vill säga hela islams historia. Profeten är inte den som överdriver eller smickrar, hadithen finns återberättad även i ahl ol-sunnahs välkända källor. Återberättaren av hadithen är också Hothayfe som är av ahl ol-sunnahs kända och ansedda återberättare.
Anledningen till denna yttrande är att: genom dödandet av Amro, inträdde ära i alla muslimernas hus; alla blev ärade och stolta för att om det inte var för detta slag och fienden besegrade muslimerna, skulle islams namn och anseende förintas och suddas ut; därmed blev detta slag medel för islams överlevnad och stadga.
Gentemot sådana klara och uppenbara bevis och bedrifter, vad har andra att komma med? Mer levande och klarare intygande om vikten och storslagenheten av Imam Alis (A) bedrifter än så? Någon som i de mest intensiva ögonblicken, då andra hade dragit sig tillbaka, trädde fram på slagfältet och utförde den viktigaste bedriften och tjänsten för islam; väktaren av islmas bevattnade träd, av martyrernas blod, kan bara en sådan trädgårdsmästare vara och ingen annan; det är han som kan rädda islam från andra farligheter och olyckans ohyggliga vågor.

 

 

(1) Shawahed ot-Tanzil 2/7)


Fråga
Varför får en sådan liten rörelse och så tidsbegränsad som den var, sådan vikt och värde att den består i hela historien? Ashora (ö.t. den tionde dagen av den muslimska kalendermånaden Moharram då Profetens dottersson, Imam Hossein (A) och hans 72 följeslagare blev martyrer och deras familjer togs i fångenskap på order av dåtidens tyrann Yazid ibn Mo’awiya ibn Abo-Sofyan) var inte längre än en förmiddag; varför har den en sådan kraftfull påverkan? Laylat ol-mabit (ö.t. natten då Profeten skulle ha mördats enligt Quraish sammansvärjningsplaner, men genom Guds vilja uppenbardes ängeln Gabriel och på order av Gud vandrade Profeten (S) nattetid ut ur Mecka i riktning mot Medina och Imam Ali (A) sov i Profetens bädd för att fienden inte skulle misstänka att Profeten inte var där) var inte längre än en natt; Imam Ali (A) sov i Profetens bädd den natten men se hur det reflekterats i islams historia och Koranens verser; varför skiner vissa till synes enkla handlingar så?

Värde och vikt – en följd av tid och rum

Svar: värdet och vikten av en handling beror på omständigheterna av tid och rum och resultatet av handlingen. Det händer att människan utför en omfattande rörelse eller gärning men når inget resultat eller det sker under omständigheter som inte är kristiska. Denna rörelse eller handling är inte av värde, dock kan hända att bedrift verkställs plötsligt av någon under väldigt kritiska och avgörande omständigheter och leder till ett resultat som kan vända upp och ner på historien och ändra dess riktning; denna bedrift får därmed en exceptionell värde och vikt. Imam Alis (A) övernattning i Profetens (S) bädd i natten av Laylat ol-mabit ändrade den islamiska historiens gång, för att om Imam Ali (A) inte hade tagit Profetens plats så hade inte fienden bli överrumplad; fienden skulle ha nått fram till Profeten (S) och utan tvekan skulle islams Profet ha dödats och islamiska historiens riktning ändrats. Men detta utstuderade drag den natten, ändrade historiens riktning. Likaså, slaget av Ahzab som var fiendens sista maktuppvisning och Imam Alis (A) handling i det avgörande ögonblicket, ändrade historiens gång.
Gud ämnade att islam skulle bevaras genom Imam Ali ibn Abi-Talib (A) och banan för den islams historia inte ändra riktning. Här är det som handlingen och bedriften blir av värde; dagen Ashora vars minne och verkan blomstrat över världen och igenkänns bland oss med storslagenhet och prakt, som det bör ihågkommas, har denna effekt för att den ändrade islamiska historiens bana. Det avslöjade Bani Omayya (ö.t. samtidens härskande dynasti) för vilka de verkligen var och ryckte bort masken från ansiktet genom martyrskapet av Karbalas (ö.t. det ökenområde slaget ägde rum vid i dagens nuvarande Irak) martyrer. Deras agenda var att utplåna islam och återuppliva sedvänjorna från ignoransens tid innan islam kom. Vi har viktiga och säkra bevis och belägg om detta och det faktum att detta var deras plan och mål från den tid då Mo’awiyyah tog över makten till och med den tid hans son Yazid tog vid. I dessa ödestigra tider reste sig Imam Hussein (A) och Karbalas martyrer och drog undan undan ridån och demaskerade fienden. Deras antiislamiska agenda, spridande av oenighet, splittring och osämja, deras riktlinje för islams utplåning, deras grymma och smutsiga avsikter blottades och muslimerna visade sitt tycke och gjorde revolt mot de och deras styre.

Frågor

    • Vad var det för speciellt med slaget av Ah’zab?
    • Vilka var de faktorer som ledde till seger i slaget av Ah’zab?
    • Vad är tolkningen av (جنودا لم تروها) osynliga soldater?
    • Nämn några utav återberättelserna i tolkningen av ”Gud besparade muslimerna från att behöva kriga”
      (کفی الله المؤمنین القتال).