En introduktion till Irfan 2

En kort historia:
Den föregående föreläsningen behandlade frågan om lokaliseringen av den främsta ursprungskällan av Islamisk ‘irfan, det vill säga huruvida det i Islams läror och i den heliga Profetens(S) och Imamernas(A) liv existerar ett prejudikat som kan ha inspirerat en serie djupa och raffinerade mystiska idéer, på en teoretisk nivå, och som kunde ha förmått andlig passion och mystisk hänförelse på den praktiska nivån. Svaret på denna fråga blev positiv. Nu kommer vi att fortsätta denna diskussion.De genuina lärorna av Islam och dess andliga ledares liv, så rik på andlighet och andlig prakt, som har försett inspirationen för djupgående andlighet i den Islamiska världen, är inte omfattade av det som benämns som ‘irfan eller sufism. Hursomhelst, är det bortom dessa föreläsningars räckvidd att diskutera andra delar av Islamiska läror som inte bär detta namn.

Vi kommer att fortsätta vår diskussion om grenen som betecknas som ‘irfan eller sufism, och dessa föreläsningars begränsade omfattning tillåter uppenbarligen inte att ge oss in på kritisk forskning. Här kommer vi att försöka ge en översikt över de strömmar och händelser som förekommit och inträffat inom denna gren. För detta syfte, verkar det vara lämpligt att vi börjar genom att tillhandahålla en enkel historia om ‘irfan eller sufism från första början av Islam till minst det 10:e/16:e århundradet, så långt det är praktiskt i en satsning så som denna, innan vi analyserar ‘irfans utfärdanden.Vad som verkar säkert är att i Islams tidiga era, det vill säga i det 1:a århundradet e.h. (efter hijra –Profetens(S) immigrering från Mecka till Medina) – motsvarande – 7:e århundradet e.k. (efter kristus) minst, existerade inte någon grupp bland muslimerna känd som ‘urafa’ eller sufier.

Benämningen sufi var först använd på 2:a/8:e århundradet.Den första personen att kallas sufi är Abu Hashim al-Kufi. Han levde i det 2:a/8:e århundradet och han var den som först byggde i Ramlah, i Palestina, ett härbärge för en grupp av asketiskt inställda muslimer att dyrka i.17 Tiden för Abu Hashims bortgång är inte känd, men han var lärare till Sufyan al-Thawri som avled 161/777.Abu al-Qasim Qushayri, själv en framstående ‘arif och sufi, konstaterar att benämningen sufi hade förekommit före år 200/815. Även Nicholson konstaterar att benämningen förekom mot slutet av 2:a århundradet Hijra (Islamisk tideräkning). Från en återberättelse innefattad i kitab al-ma’ishah (volym 5) av al-Kafi, framstår att en grupp – Sufyan al-Thawri och en del andra – levde i samtid med Imam Sadiq(A) (det vill säga, under första halvan av det 2:a århundradet Hijra) som redan då benämndes så.Om Abu Hashim al-Kufi var den första att kallas sufi användes denna benämning först under första halvan av 2:a seklet Hijra. eftersom han var lärare till Syfyan al-Thawri som avled i 161/777, inte under dess slut (som Nicholson och andra har påstått). Inte heller verkar det finnas några tvivel om att deras yllekläder (sufi: ylle) var orsaken till att benämningen blev sufiyyah . P.g.a. deras asketism avhåll sig sufierna från att bära fina klädesplagg, och istället följde ett bruk av att bära kläder gjorda av enkelt ojämnt ylle.Vad gäller tidpunkten som denna grupp först började kalla sig ‘urafa’, finns det återigen ingen exakt information. Det som är säkert, som bekräftats av yttrandena citerade av Sari Saqti (d. 243/867)18, är att termen var rådande i det tredje seklet Hijra. Dock, i boken al-Luma’ av Abu Nasr al-Serraj al-Tusi, en av de pålitliga texterna om ‘irfan och sufism, finns en fras av Sufyan al-Thawri citerad som ger intrycket av att denna term förekom någon gång i det andra seklet.19Hur som helst fanns det ingen grupp känd som sufier under det första seklet Hijra.

Denna benämning förekom i det 2:a seklet Hijra., och det verkar som om det var under samma århundrade som sufierna framträdde som en särskild grupp, inte i det tredje seklet som det trotts av vissa.20Dock även om ingen särskild grupp existerade i det första århundradet med namnet ‘urafa’, sufier eller något annat namn, innebär inte detta att de framstående följeslagarna var blott fromma och asketiska individer och att alla levde liv av enkel tro tom på andligt djup. Kanske är det så att vissa av de fromma följeslagarna inte visste mer än endast fromhet och dyrkan, men en grupp ur dem hade dock ett starkt andligt liv. Alla var inte heller på samma nivå. Även Salman och Abu Dharr var inte av samma grad. Salman besatt en grad av tro som Abu Dharr inte kunde ha uthärdat.

Många återberättelseer som vi fått talar om för oss:Om Abu Dharr visste vad som fanns i Salmans hjärta, skulle han (anse honom en kättare) ha dödat honom.21Nu ska vi lista de olika generationerna av ‘urafa’ och sufier från det 2:a/8:e till det 10/16:e seklet. ‘Urafa’ av det Andra/Åttonde Seklet:1. Al-Hassan al-BasriHistorien om det som kallas ‘irfan, som kalam, börjar med al-Hassan al-Basri (d. 110/728). Han föddes år 22/642 och levde 88 år. 9/10 delar av hans liv i var i det första seklet Hijra.Självklart var al-Hassan al-Basri aldrig känd genom termen sufi, men det finns tre skäl till att räkna in honom bland sufierna.

Den första är att han sammanställde en bok kallad Ri’ayah li huquq Allah (Åtlydnad av plikterna inför Allah(SWT))22, som kan erkännas som den första boken om sufism. En unik handskrift av denna bok finns på Oxford. Nicholson har detta att säga om ämnet:Den första muslimen att ge experimentell analys av det inre livet var harith al-Muhasibi av Basra… ‘Stigen’ (tariqah), som det beskrivs av författare senare, består av inhämtade stationer (maqamat) och mystiska stadier (ahwal). Det första stadiet är ånger eller omvändning; sedan kommer en serie andra, t.ex. avstående, armod, tålamod, tillit till Gud – varje är en förberedelse för det kommande.23För det andra, spårar ‘urafa’ själva tillbaka sina orden till al-Hassan al-Basri; och från honom till Imam Ali(A), så som Abu Sa’id ibn Abi al-Khayrs kejda av shaykher24. Likaså, Ibn al-Nadim, i sitt berömda al-Fihrist, spårar kedjan av Abu Mohammad Ja’far al-Khuldi tillbaka till al-Hassan al-Basri, och påstår att al-Hassan al-Basri hade mött sjuttio av följeslagarna som hade stridit i Badr.För det tredje, ger några av historierna relaterade till al-Hassan al-Basri intrycket att han faktiskt var en del av en grupp som på senare tid blev kända som sufier. Vi kommer att skildra några av dessa historier senare när det ses passande. 2. Malik ibn Dinar:Han var en av dem som tog asketism och avhållsamhet från njutningar till det extrema.

Många historier berättas om honom i detta avseende. Han avled år 130/747. 3. Ibrahim ibn Adham:Den berömda historien om Ibrahim ibn Adham liknar Buddas historia. Det sägs att han var härskare av Balkh när något hände som orsakade honom att ångra sig och inträda i sufiernas led.’Urafa’ fäster stor vikt vid denna man, och en väldigt intressant berättelse nämns om honom i Rumis Mathnawi. Han avled kring år 161/777.4. Rabi’ah al-’Adawiyyah:Denna kvinna är en av sin tids under (d. 135/752 eller 185/801). Hon fick namnet Rabi’ah för att hon var den fjärde av döttrar i sin familj (rabi’ah: femininum genus av talet fyra). Hon skall inte blandas med Rabi’ah al-Shamiyyah, som också var en mystiker och samtida med Jami och levde under den 9:e/15:e seklet.Upphöjda talesätt och förskönade mystiska verser av Rabi’ah al-’Adawiyyah återberättas, och hon är uppmärksammad för häpnadsväckande andliga tillstånd (halat).5. Abu Hashim al-Sufi av Kufah:Datumet för denna mans bortgång är okänd. Allt vi kan säga är att han var Sufyan al-Thawris lärare; som avled 161/777. Han verkar vara den första som kallats för sufi. Sufyan säger om honom: “Om det inte vore för Abu Hashim skulle jag inte ha vetat de exakta detaljerna av skrytsamhet (riya’).” 6. Shaqiq al-Balkhi:Han var lärjunge till Ibrahim ibn Adham.

Enligt författaren av Rayhanat al-’adab, och andra citerade i Kashf al-ghummah av ‘Ali ibn ‘Isa al-’Arbili och Nur al-’absar av al-Shablanji, träffade han en gång Imam Kadhim(A) och har gett en redogörelse av Imamens(A) höga ställning och mirakel. Shaqiq avled år 194/810.7. Ma’ruf al-Karkhi:Han är en av de berömda ‘urafa’. Det sägs att hans föräldrar var Kristna och att han blev muslim genom Imam Ridha(A), efter att ha lärt sig mycket av honom.Leden av många orden, enligt ‘urafa’s påstående går tillbaka till Ma’ruf, och vidare genom honom till Imam Ridha(A), och genom Imam Ridha(A) till föregående Imamer(A) och därmed till Profeten(S) själv. Denna kedja är därför kallad den ‘gyllene kedjan’ (sisilat al-dhahab).

De som är kända som Dhahabiyyun generellt gör anspråk på detta.8. Al-Fudayl ibn ‘Iyad:Ursprungligen från Marv, var han en Iranier från Arabiskt börd. Det är sagt om honom att han i början var en stråtrövare, och när han en natt gjorde sig beredd för att utföra ett rån, hörde han rösten av sitt potentiella offer, som reciterade Koranen. Detta hade en sådan effekt på honom att han upplevde en förändring i hjärtat och blev ångerfull (gjorde tawbah). Boken Misbah al-Shariah är tillskriven honom och den sägs bestå av en serie av lärdomar som han tog av Imam Sadiq(A). Denna bok anses pålitlig av en högt lärd vetenskapsman i det sista århundradets traditioner, avlidne Hajj Mirza Hossein Nuri, i epilogen till sin Mustadrak al-Wasa’il. Fudayl avled år 187/803.’Urafa’ av det Tredje/Nionde Seklet:1. Abu Yazid al-Bistami (Bayazid):En av de stora mystikerna, sägs Bayazid vara den första som talade öppet om ‘utplåning av jaget i Gud’ (fana fi ‘Allah’) och ’tillvaro genom Gud’ (baqa’ bi ‘Allah).

Han har sagt “Jag trädde fram från Bayazid-het som en orm från sitt skinn”.Hans extatiska utrop (shathiyyat) har lett andra till att kalla honom kättare. Emellertid, anser ‘urafa’ själva honom en av de givna till mystisk ‘berusning’ (sukr), det vill säga han yttrade dessa ord när han var utom sig i extas.Abu Yazid avled år 261/874 eller 264/877. En del har påstått att han jobbade som en vattenbärare i Imam Sadiqs(A) hus. Dock, stöds inte detta påstående av historien; Abu Yazid var inte samtida med Imamen(A).2. Bishr ibn al-Harith al-Hafi:En av de berömda sufierna, var han ännu en som ledde ett korrumperat liv och som sedan blev ångerfull (gjorde tawbah).I sin bok Minhaj al-karamah, har al-’Allamah al-Hilli relaterat en redogörelse som skildrar Bishrs ånger när han var hos Imam Kadhim(A), och eftersom han i stunden av hans ånger var barfota på gatan, blev han känd som ‘al- Hafi’ (hafi=barfotad). Dock har andra gett ett annat skäl till att han blivit känd som al-Hafi.Bishr al-Hafi (född nära Marv ca.150/767) avled år 226/840 eller 227/841 i Baghdad. 3. Sari al-Saqati:En av Bishr al-Hafis vänner och följeslagare, Sari al-Saqati var en av dem som bar tillgivenhet för Guds skapelser och för de som föredrog andra framför sig själva.I sin bok Wafayat al-’a'yan, skriver Ibn Khallikan att Sari en gång sagt, “Under trettio år har jag sökt förlåtelse för en fras, Prisad vare Allah(SWT), som jag tillät passera mina läppar.”

När han ombads förklara varför svarade han, “En natt fattade bazaren eld, och jag lämnade mitt hus för att se om elden hade nått min affär. När jag hörde att min affär var i säkerhet, sade jag, ‘Prisad vare Allah(SWT)’. Omedelbart kom jag till mitt sinnes förnuft med insikten att, givet att min affär var oskadd, borde jag inte ha tänkt på andra?”Sa’di refererar till samma berättelse (med små variationer) där han säger:En natt hade någons skorsten fattat eld, och jag hörde att halva Baghdad hade brunnit ned. En sade, tack gode Gud att min affär i röken och askan, inte kommit till skada.

En man som hade sett världen svarade, å själviska man, var din sorg och oro endast för dig själv och ingen annan? Skulle du vara nöjd med att en stad brann ner, om din egen boning var bevarad orörd?Sari var lärjunge och elev (murid) till Ma’ruf al-Karkhi, och lärare och morbror till Junayd av Baghdad. Sari har många ord om mystisk enhet (tawhid), kärlek till Gud och andra ämnen. Det var även han som sade: “Likt solen, skiner ‘arifen på hela världen; likt jorden, bär han det goda och det onda av allt; likt vatten, är han källan av liv för varje hjärta; och lik eld ger han sin värme till allt och alla.” Sari avled år 253/867 vid nittio åtta års ålder.4. Harith al-Muhasibi:Han var en av Junayds vänner och följeslagare. Han kallades ‘al-muhasibi’ p.g.a. hans ihärdighet gällande frågan om själv-observation och själv-räkenskap (muhasabah).

Han var samtida med Ahmad ibn Hanbal, som motståndare till ‘ilm al-kalam’, avvisade Harith al-Muhasibi för att ha inträtt i teologiska debatter, och detta ledde till att folk undvek honom. Född i Basra år 165/781, avled år 243/857.5. Junayd av Baghdad:Ursprungligen från Nahaw och, ‘urafa’ och sufierna har gett Junayd titeln Seyyed al-Ta’ifah, såsom Shi’ah rättslärda kallar al-Shaykh al-Tusi al-Ta’ifah.Junayd räknas som en av de ledande mystikerna. Den sortens extatiska utrop yttrade av andra hördes aldrig från hans läppar. Han tog inte ens på sig den vanliga klädseln för sufier, och klädde sig som vetenskapsmän och rättslärda.

Det föreslogs till honom, att han för sina kollegors skull, borde bära sufi klädseln. Han svarade: “Om jag trodde att klädsel var av någon vikt skulle jag göra en rustning av smält järn, för att sanningen är att:Det finns ingen innebörd i (sufi) manteln, Betydelsen ligger endast i (inre) glöden.Junayds mor var Sari Saqatis syster och Junayd blev hans lärjunge och elev. Han var även lärjunge till Harith al-Muhasibi. Det verkar som att han avled i Baghdad år 289/910, nittio år gammal. 6. Dhu al-Nun al-Misri:En egyptier, som var lärjunge i rättslära hos den berömde rättslärde Malik ibn Anas. Jami har kallat honom ledaren av sufier. Han var den första som började använda symboliskt språk och förklara mystiska frågor genom användningen av symbolisk terminologi vilket endast de utvalda kunde förstå.Så småningom blev detta det klassiska praktiserandet, och mystiska koncept var uttryckta i form av kärleks poesi (ghazal) och symboliska uttryck. En del anser att Dhu al-Nun även introducerade många nyplatoniska idéer inom ‘irfan och sufism25 Dhu al-Nun avled år 246/860 i Kairo.7. Sahl ibn ‘Abd Allah al-Tustari:Han är en av de stora ‘urafa’ och sufier.

En sekt av mystiker som anser huvudprincipen av andlighet vara att bestrida jaget är uppkallade ‘Sahliyyah’ efter honom. Han umgicks med Dhu al-Nun av Egypten i Mecka. Han avled i Basrah år 282/895.268. Hossein ibn Mansur al-Hallaj:Idag helt enkelt känd som al-Hallaj, är han en av de mest kontroversiella mystikerna av den Islamiska världen. De shathiyyat som yttrats av honom är många, och han var anklagad för avvikande av tron och att ha påstått gudomlighet. De rättslärda förklarade honom en avvikare av tron och han blev korsfäst under ‘Abbasid kalifen al-Muqtadirs välde. ‘Urafa’ själva anklagar honom för avslöjandet av andliga hemligheter. Hafez har detta att säga om honom:Han sade, denna vän, som var höjd på korset, Hans brott var att han brukade avslöja hemligheter.En del anser honom inget mer än en bedragare, men ‘urafa’ själva frikänner honom och säger att al-Hallajs och Bayazids uttalanden som gav intrycket av förnekelse yttrades då de var utom sig själva i ett tillstånd av ‘berusning’.Al-Hallaj är ihågkommen av ‘urafa’ som en martyr. Han avrättades år 309/913.27′Urafa’ av det Fjärde/Tionde Seklet:

1. Abu Bakr al-Shibli:En lärjunge och elev till Junayd av Baghdad och en som hade mött al-Hallaj, är al-Shibani en av de berömda mystikerna. Han var ursprungligen från Khurasan. I boken al-jannat, och i andra biografier, har många av hans mystiska dikter och sägelser blivit dokumenterade. Khawajah ‘Abd Allah al-’Ansari har sagt: “Den första personen att tala i symboler var Dhu al-Nun av Egypten. Sedan kom Junayd och han systematiserade denna vetenskap, bredde ut, och skrev böcker om den. Al-Shibli, i sin tur, tog den till predikstolen.” Al-Shibli avled år 334/846 åttiosju år gammal.

2. Abu ‘Ali al-Rudbari:Han spårade sin härkomst till Nushirwan och Sasaniderna, och var Junayds lärjunge. Han studerade rättslära hos Abu al-’Abbas ibn Shurayh, och litteratur hos Tha’lab. P.g.a. hans mångsidiga kunskap, kallades han ‘samlaren av Lagen, Stigen, och Verkligheten’ (jami’ al-Shari’ah wa al-Tariqah wa al-Haqiqah). Han avled 322/934.

3. Abu Nasr al-Sarraj al-Tusi:Abu Nasr al-Sarraj är författare till boken al-Luma’, en av de främsta, forna och pålitliga texterna om ‘irfan och sufism. Många av shaykherna av sufiorden var hans lärjungar direkt eller indirekt. Han avled år 378/988 i Tus.

4. Abu Fadl ibn al-Hassan al-Sarakhsi:Han var Abu Nasr al-Sarrajs elev och lärjunge, och Abu Sa’id ibn Abi al-Khayrs lärare. Han var en mystiker med stort rykte. Han avled 400/1009. 5. Abu ‘Abd Allah al-Rudbari:Han var Abu ‘Ali al-Rudbaris systerson. Han räknas som en av mystikerna av Damaskus och Syrien. Han avled år 369/979.6. Abu Talib al-Makki:Abu Talib al-Makkis rykte beror till stor del på boken som han författade om ‘irfan och sufism, Qut al-qulub. Denna bok är en av de främsta och tidigaste texterna om ‘irfan och sufism. Han avled år 385/995 eller 386/996.’Urafa’ av det Femte/Elfte Seklet:

1. Shaykh Abu al-Hassan al-Khurqani:En av de mest kända ‘urafa’; ‘urafa’ skildrar häpnadsväckande berättelser om honom. Bland dessa finns en enligt vilken han skulle ha gått till Bayazids grav och samtalat med hans själ, för att ta hans råd till att lösa sina svårigheter. Rumi säger:Många år hade passerat sedan Bayazid Bu’l-Hassan död. Då och då brukade han gå och sitta vid sidan av hans grav i hans närvaro, tills hans shaykhs själ kom, Och så fort som han yttrade sitt problem, var det löst.Rumi har ofta påmint sig om Shaykh Abu al-Hassan i sin Mathnawi, vilket visar hans hängivenhet och fäste vid honom. Det sägs att han mötte Abu ‘Ali Sina, filosofen, och Abu Sa’id ibn Abi al-Khayr, den berömda ‘arifen. Han avled år 425/1033-34.

2. Abu Sa’id ibn Abi al-Khayr:En av de mest kända av alla mystiker, Abu Sa’id ibn abi al-Khayr är även en av de mest noterade för sina andliga tillstånd (halat). En gång när han tillfrågades om definitionen av tasawwuf, svarade han: “Tasawwuf är att du ger upp allt som är i ditt sinne, ger bort allt som är i din hand, och sluter dig till allt som du är kapabel till.”Han mötte Abu ‘Ali Sina. En dag deltog Abu ‘Ali i ett möte i vilket Abu Sa’id föreläste. Abu Sa’id talade om nödvändigheten av gärningar, och om lydnad och olydnad av Gud. Abu ‘Ali reciterade dessa verser (ruba’i):Vi är de som har blivit bekanta med din förlåtelse, Och söker befrielse från lydnad och olydnad. Varhelst din gunst och behag kan hittas, Låt det ogjorda vara som det gjorda, det gjorda som det ogjorda.Abu Sa’id svarade omedelbart:Å du som inte gjort något gott, och gjort mycket ont, Och sedan längtar efter din egen frälsning, Lita inte på förlåtelse, för alltid Var det ogjorda som det gjorda, det gjorda som det ogjorda.Följande ruba’i är också av Abu Sa’id:Imorgon när de sex riktningarna bleknar bort, Ditt värde kommer att bli värdet av din medvetenhet. Sträva efter dygd, för på Dagen för Vedergällning,Kommer Du att stiga i formen av dina egenskaper.Abu Sa’id avled år 440/1048.

3. Abu ‘Ali al-Daqqaq al-Nishaburi:Han är betraktad som en av dem som kombinerade i sig själv expertisen av Shari’ah och Tariqah. Han var en predikant och en tolkare (mufassir) av Koranen. Han brukade gråta till sådan grad medan han reciterade böner (munajat) att han gavs titeln ‘den klagande shaykhen’ (shaykh-e nawahahgar). Han avled år 405/1014 eller 412/1021.

4. Abu al-Hassan ‘Ali ibn ‘Uthman al-Hujwiri:Han är författaren av Kashf al-Mahjub, en av de kända sufi böckerna och en som nyligen har blivit publicerad. Han avled år 470/1077.5. Khwajah ‘Abd Allah al-’Ansari:En ättling av Profetens(S) stora följeslagare, Abu Ayyub al-’Ansari, Khwajah ‘Abd Allah är själv en av de mest kända och fromma av alla ‘urafa’. Hans berömmelse beror till störst del på hans eleganta aforismer, munajat, och ruba’iyyat. Bland hans visdomsord är denna:När du är ett barn är du svag, när du är en yngling är du berusad, när du är gammal är du fallfärdig; så när kommer du att dyrka Gud?Han har även sagt:Besvara ondska för ondska är drag av en hund; besvara gott för gott är drag av en åsna; besvara gott för ondska är verket av Khwajah ‘Abd Allah al-’Ansari.Följande ruba’i är även hans:Det är en stor brist för en man att förbli distanserad, Sätta sig själv över hela skapelsen. Lär er läxan från ögats pupill, Som ser alla men inte sig själv.Khwajah ‘Abd Allah föddes i Herat där han avled och begravdes år 482/1088. Av denna anledning är han känd som ‘den Vise av Herat’ (Pir-e Herat).Khwajah ‘Abd Allah författade många böcker, den mest kända av vilka, Manazil al-sa’irin, är en läromanual av sayr wa suluk. Den är en av de bäst skrivna verken av ‘irfan, och många kommentarmaterial har skrivits till den.

5. Imam Abu Hamid Mohammad al-Ghazali:En av de mest kända vetenskapsmännen av Islam vars rykte har genomsyrat Öst och Väst, kombinerade i sin person kunskapen om de rationella och traditionella vetenskaperna (ma’qul wa manqul). Han blev föreståndare av Nizamiyyah Akademin i Baghdad och höll den högsta positionen åtkomlig av någon vetenskapsman av hans ålder. Dock, med känslan att varken hans kunskap eller hans position kunde tillfredsställa hans själ, drog han sig tillbaka från det offentliga livet och engagerade sig i disciplinering och rening av sin själ.Han spenderade tio år i Palestina, långt från alla som kände honom, och det var under denna period som han började luta åt ‘irfan och sufism. Han accepterade aldrig någon post eller position igen.

Till följd av hans period av enslig asketism, skrev han sitt berömda Ihya’ ‘ulum al-Din (‘Återuppliva Religionens Vetenskaper’). Han avled i sitt hem i staden Tus år 505/1111.’Urafa’ av den Sjätte/Tolfte Seklet:

1. ‘Ayn al-Qudat al-Hamadani:En an de mest entusiastiska mystikerna, ‘Ayn al-Qudat al-Hamadani var lärjunge till Ahmad al-Ghazali, yngre bror till Mohammad, som också var en mystiker. Författare till flertalet böcker, komponerade han en del briljanta dikter som, dock, inte var helt fria från religiösa känsloutrop om betraktandet av Gud (shathiyyat). Anklagelse för kätteri lades fram mot honom; han blev avrättad, hans kropp brändes och hans aska lämnad åt vindarna. Han dödades runt 525-533/1131-1139.

2. Sanai Ghaznawi:En berömd poet, vars vers är laddad med djupa mystiska känslor. Rumi, i sin Mathnawi, har citerat en del av hans sägelser och tolkat dem. Han avled kring mitten av det 6:e/12:e seklet.

3. Ahmad Jami:Känd som “Zhand-e Pil”, är Jami en av de mest hyllade av ‘urafa’ och sufier. Hans grav ligger vid Turbat-e Jam, nära gränsen mellan Iran och Afghanistan, och är välkänd. Följande rader är bland de verser som han kombinerade om rädsla (khawf) och hopp (raja’):Var inte högfärdig, för bestigandet av många en stor man Har varit maktlös bland klippor i öknen; Men heller inte förtvivla, för även vindrickande utsvävare Har plötsligt ankommit till destinationen genom en enkel sång.Likaså, om gränsen mellan generositet och sparsamhet erbjuder han följande råd:Var inte lik en skarvyxa, dra allt till dig själv, Inte heller lik en hyvel, inte vinna något för ditt arbete; I frågor om levebröd, lär av sågen, Den drar något åt sig själv, och låter något strö över. 38Ahmad Jami avled omkring år 536/1141.

4. ‘Abd al-Qadir al-Gilani:Han är en av de mest kontroversiella figurerna av den Islamiska världen. Till honom är Qadiriyyah ordern av sufier tillskriven.Hans grav i Baghdad är välkänd och berömd. Han är bland dem av vilka många böner och hög-svävande sägelser har dokumenterats. Han var en seyyed som härstammade från Imam Hassan(A). Han avled år 560/1164 eller 561/1165.

5. Shaykh Ruzbihan Baqli Shirazi:Han är känd som Shaykh-e Shattah p.g.a. hans fruktsamma religiösa känslouttalanden om betraktelsen av Gud. På senare år har en del av hans böcker publicerats, i huvudsak genom satsningen av orientalisterna. Han avled år 606/1209.’Urafa’ av det Sjunde/Trettonde Seklet:Detta sekel har producerat en del mystiker av den högsta kalibern. Vi kommer att nämna några av dem i kronologisk följd:1. Shaykh Najm al-Din Kubra:En av de största och mest hyllade av mystikerna, kedjan av många order går tillbaka till honom. Han var elev och lärjunge till Shaykh Ruzbihan, och var även hans svärson. Han hade många elever och lärjungar, bland vilka Baha’ al-Din Walad, far till Jalal al-Din Rumi.Han levde i Khuwarizm (i forna Sovjet) på tiden av de Mongoliska invasionerna. Innan hans stad attackerades, mottog han ett meddelande som informerade honom att han kunde leda en samling av hans familj och lärjungar ut ur staden i säkerhet.

Najm al-Dins son svar var att, ‘Genom alla dagar av bekvämlighet har jag levt sida vid sida med detta folk. Nu när dagen av svårigheter har kommit ska jag inte lämna dem.’ Sedan högg han modigt tag i ett svärd och stred sida vid sida med stadens befolkning tills han blev martyr. Detta ägde rum år 624/1227.2. Shaykh Farid al-Din al-’Attar:En av de främsta mystikerna, al-’Attar har verk i både vers och prosa. Hans bok Tadhkirat al-’awifya’ om liven och karaktären av sufierna och mystikerna – som påbörjas med Imam Sadiq(A) och avslutas med Imam Baqir(A) – anses som en historisk källsamling av dokumentär betydelse, och stor vikt läggs vid den av orientalisterna. Likaså, hans verk Mantiq al-tayr (‘Fåglarnas Tal’) är ett mästerverk av mystisk litteratur.Rumi, i en kommentar om al-’Attar och Sana’i, säger:’Attar var själen och Sana’i hans båda ögon, Vi följer i Sana’i och ‘Attars fotspår.Rumi har även sagt:’Attar passerade genom sju städer av kärlek, Medan vi är än underkuvade en enkel farled.Vad Rumi menar med ‘sju städer av kärlek’ är de sju dalarna som al-’Attar talar om i sin Mantiq al-tayr. Mohammad Shabistari i sin Gulshan-e raz säger:Jag är inte skamsen av min poesi, För, ‘Attars like kommer hundra sekel inte beskåda.

Al-’Attar var elev och lärjunge till Shaykh Majd al-Din av Baghdad, som var bland eleverna och lärjungarna av Shaykh Najm al-Din Kubra. Han drog även fördel av umgänge med Qutb al-Din Haydar, ännu en av den tidens shaykher och en av de varefter staden i vilken han begravts, Turbat-e Haydariyyah, uppkallats efter.Al-’Attar levde under tiden av de Mongoliska invasionerna, och dog – enligt en del genom Mongolska händer – omkring 626-28/1228-1230.3. Shaykh Shihab al-Din al-Suhrawardi:Han är författaren av den hyllade ‘Awarif al-ma’arif, en utmärkt text av ‘irfan och sufism.

Han hävdade härstamning från Abu Bakr. Det sägs att han varje år gick för att besöka Mecka och Medina. Han hade mött och samtalat med ‘Abd al-Qadir al-Gilani. Bland hans lärjungar var de berömda poeterna Shaykh Saidi och Kamal al-Din Isma’il al-’Isfahani. Sa’di hade detta att säga om honom:Min vise shaykh murshiden, Shihab, gav mig två råd: Ett, att inte vara egocentrisk, Det andra, att inte betrakta andra med pessimism.Denna Suhrawardi är inte densamma som den berömda filosofen känd som Shaykh al-’Ishraq, som dödades någon gång mellan 581-590/1185-1194 i Aleppo, Syrien.

Gnostikern Suhrawardi avled omkring år 632/1234. 4. Ibn al-Farid al-Misri:Han är ansedd som en av mystikerna av första rangen. Hans mystiska poesi, på arabiska, når de mest högdragna topparna och är av störst elegans. Hans diwan (kollektion av dikter) har publicerats flera gånger och har varit föremål för många utmärkande redogörelser. Av dem som skrev en redogörelse om hans verk var ‘Abd al-Rahman Jami, en välkänd mystiker av det nionde seklet.Poesin av Ibn al-Farid i arabiska är jämförbar och på samma nivå som den av Hafez i persiska. Muhyi al-Din ibn al-’Arabi föreslog honom en gång att han skulle skriva en kommentar på sina dikter. Ibn al-Farid svarade att kommentaren av hans dikter var Ibn al-’Arabis egna al-Futuhat al-Makkiyyah.Ibn al-Farid är av dem som gick igenom abnorma ‘stadier’ (ahwal). Oftare än inte var han i ett extatiskt tillstånd och det var i sådana stadier som många av hans dikter komponerades. Han avled år 632/1234.5. Muhyi al-Din ibn al-’Arabi:En av ättlingarna till Hatim al-Ta’i, Muhyi al-Din ibn al-’Arabi var ursprungligen från Spanien. Mestadelen av hans liv, emellertid, verkar ha spenderats i Mecka och Syrien. Han var elev av det sjätte-seklets mystiker Shaykh Abu Madyan al-Maghribi al-’Andalusi. Genom en mellanhands länk, går kedjan av hans order tillbaka till Shaykh ‘Abd al-Qadir al-Gilani nämnd ovan.Muhyi al-Din, även känd som Ibn al-’Arabi, är säkerligen den största Islamiska mystikern. Ingen annan har kunnat nå hans nivå, varken före eller efter honom.

Därmed är han känd med ökennamnet som ‘al-Shaykh al-’Akbar’ (den Största Shaykhen).Islamisk mystik, från tiden av dess första framträdande, har gjort framsteg århundrade efter århundrade. Varje sekel, som det angetts ovan, frambringade stora mystiker som utvecklade ‘irfan, alltid bidrog till och utökade dess arv. Dessa framsteg har alltid varit successiva. Men i det 7:e/13:e seklet med framträdandet av Ibn al-’Arabi gjorde ‘irfan ett plötsligt hopp och nådde toppen av dess perfektion.Ibn al-’Arabi tog ‘irfan till ett stadium som det aldrig nått förr.

Grunden för den andra grenen av ‘irfan, det vill säga teoretisk ‘irfan och dess medföljande filosofi, grundlades av Ibn al-’Arabi. Generellt sett, åt efterföljande mystiker smulorna från hans bord.Förutom att ta ‘irfan till en ny fas, var Ibn al-’Arabi ett av tidens under. Han var en häpnadsväckande person, och detta har lett till vida skiljaktiga åsikter och syner på honom. En del anser honom al-Wali al-Kamil (det Perfekta Helgonet) och Qutb al-’Aqtab (Polen av Poler). Andra förnedrar och avsätter honom så mycket till att anse honom en kättare, och kallar honom Mumit al-Din (Dödaren av Tron) eller Mahi al-Din (Utplånaren av Tron). Sadr al-Muta’allihin (Mulla Sadra), den stora filosofen och Islamiska geniet, hade den största respekten för honom, ansåg honom långt större än Ibn Sina eller al-Farabi.